Predikan: Julaftonen

Karl af Hällström:
Det stora värdet i det lilla
Lovisa begravningskapell och Lovisa kyrka 24.12.2012
Joh 3:16

Att fira minnet av ett barn som föddes för över tvåtusen år sedan kan tyckas vara något överdrivet. Barn föds ju till världen hela tiden. De flesta av oss som är här i kapellet idag har rent av blivit födda någon gång, men oss kommer knappast någon att minnas om ens tvåhundra år, för att inte tala om tvåtusen. Och de anhöriga som vi själva minns och på vilkas gravar vi har tänt våra ljus – de är viktiga för oss som minns dem, men om ett par tre generationer finns det ingen kvar som har träffat dem, och deras minne förbleknar.
Men Jesu födelse minns vi fortfarande.
När man ser ett nyfött barn, är det bra att en hel del moders- och faderskärlek finns med i bilden. Objektivt sett är det ju inte någon vacker syn. Ungen är skrynklig och slemmig, har en underlig färg och för en massa oljud. Överlag ser den nyfödda inte ut att vara värd att sparas. Dessutom blir det jobbigt att ta hand om barnet. Ändå uppfylls vi av kärlek, och mycket snart inser vi hur värdefull denna person är, i all sin litenhet.
Värdet kommer inte av något som barnet har gjort eller ens av sådant som det kommer att göra som vuxen. Det är alltså inte den potentiella nyttan som gör oss värdefulla. Det som gör barnet och oss värdefulla är det faktum att vi är älskade – älskade av våra föräldrar och den övriga familjen, älskade av våra äkta eller oäkta hälfter och vänner, ja. Men framför allt är vi älskade av Gud, som inte sviker, fastän alla andra skulle göra det.
Och ett tecken på detta är just Jesu födelse. Gud, som omsluter och uppfyller universum, kom till jorden i denna mycket anspråkslösa form – ett nyfött barn. Gud, som äger universums alla skatter, var fattig bland de fattigaste; Gud, som är alltings härskare, föddes i ett stall bland djuren; Gud, som är allas förälder, föddes utom äktenskapet, vilket på den tiden var allvarligt; Gud, som är upphovet till allt liv, föddes i dödsfara från Herodes' sida. Ändå hade detta värdelösa ett enormt värde; ändå var det något stort i detta lilla.
Det stora värdet i det lilla är något som vi gärna får ta med oss från denna jul. När vi ser på världens många och svåra problem, kan vi drabbas av missmod och frustration. Vem kan råda bot på allt detta? Det känns för stort, helt enkelt. Men även om ingen kan lösa alla problem eller hjälpa alla som behöver hjälp, måste vi ändå försöka. Vi kan alltid hjälpa någon; vi kan alltid bidra till att något problem blir lättare att lösa. Redan vårt lilla bidrag är värdefullt. Vi skall inte ge upp.
Ett välkänt bibelord, den s.k. Lilla bibeln (Joh 3:16), lyder så här: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Vid julen kom Gud till jorden. Vid påsken vann han frälsning och evigt liv åt oss. Åt oss, som är som små sandkorn i kosmos, ger han vårt människovärde för att han älskar oss så oändligt. Denna gåva ger Gud oss av nåd. Denna julklapp får vi öppna bara vi tror.
Tack, käre Gud, för allt detta! Amen.

Predikan: 4 sö i advent

Eva-Lotta Blom

Maria-Herrens moder

Evangelium: Matt. 1:18-24

Maria, välsignad är du bland kvinnor och välsignad din livsfrukt!

Välsignad bland kvinnor – i Maria är vi alla välsignade. Alla kvinnor, all kvinnlighet är närvarande i henne när hon befruktas av himlen. Vid en avgörande tidpunkt i historien får hon representera det bästa hos oss. Dotter Sion blir i henne en person.

Det hände en gång när Jesus talade, att en kvinna i folkskaran ropade rakt ut: Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat. Luk. 11:27,28. Jesus motsäger henne inte men justerar och vidgar radikalt vad hon säger: Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det. Saligheten ligger inte i den speciella kallelsen utan i lyhördheten och beredvilligheten.

Det faktum att Maria fött Jesus ger henne inte någon särställning. När Jesus en gång är upptagen med att undervisa, meddelar någon att hans mor och bröder står utanför och vill tala med honom. En god son väntas gå ut och höra vad hans mor vill, men Jesus låter sig inte avbrytas. Vem är min mor och vilka är mina bröder? Han sitter med de sina omkring sig. De som dras till honom och söker Guds vilja räknar han som sin familj. Maria tillhör den familjen, men inte främst för att hon fött honom utan för att hon gång på gång är villig att bejaka sin väg: Se, jag är Herrens tjänarinna, ske mig såsom du har sagt. Maria förkroppsligar jordens ja till himlen. Hon är den goda jorden som öppnar sig för himlens säd och tar vara på den.

Om Josefs person säger dagens evangelium litet. När vi läser evangeliet kan vi mellan raderna ana en bild som växer fram om hurdan denna Josef var: han var rättfärdig vilket betyder att han ville följa Guds vilja i sitt liv. Ordet kan också översättas till att betyda att han var vänlig och sympatisk. Han var känslig för Guds tilltal i drömmen och handlade därefter.

Det är intressant att jämföra de olika kvinnorna som vi kan läsa om på Bibelns blad. Eva och Maria t.ex.

Eva, den första kvinnan. Hon som söndrar paradisets sigill och drar alla med sig till fördärvet.

Maria, den sista kvinnan. Hon lyssnar och tjänar och förkroppsligar ett kvinnoideal med mjuka värden. Dessa Bibelns kvinnobildsmotsatser kan vi redan utantill. Men det finns kanske en dialog mellan dem.

Den första kvinnan föds eller hon skapas av en man. Eva har inga förmödrar sas, som hon kan falla tillbaka på, mönster att leva enligt eller kvinnor som hon kan fråga av vad det betyder att vara kvinna.

I Maria vänds allt upp och ner. Nu föder en kvinna en man. Maria är en del av vår historia och hon vet det: alla släkten skall prisa mig salig, utbrister hon. Före Maria har det levt flera generationer av kvinnor. Hon tillhör ett sammanhang emedan Eva på något sätt är ensam född av man, skapad av Gud.

Eva är inte den dåliga kvinnan och Maria den goda kvinnan. De är berättelser om människan som behöver Gud för att bli hela människor. Det är en berättelse där vi alla är med. Män och kvinnor. Vi behöver varandra men vi är inte utelämnade åt varandra. Vi kan och får ta ansvar för våra handlingar och vara med i att bygga en värld där vi får sträva efter att handla rätt och lyssna till Guds tilltal i vårt hjärta som Josef som var rättfärdig och lyssnade till Guds röst i drömmen. 

Predikan: Tredje söndagen i advent

Karl af Hällström:
Profetens budskap: Jesus
Lovisa kyrka 16.12.2012

I den svenska kristna tidningen Dagen ingick nyligen en artikel med rubriken ”Johannes döparens efterföljare”. Jag ska börja med att citera den; jag tyckte det var rätt intressant.

Gräshoppor, kamelhår, öken och renande dop i vatten, det förknippar många med Johannes döparen. Men evangelierna antyder att en grupp människor dröjde kvar som lärjungar till Johannes när andra valde att följa Jesus.
Det handlar om omkring 100 000 människor med ursprung i Mellanöstern, som ofta levt som en förföljd minoritet bland muslimer, kristna och judar. I dag finns de spridda över hela världen. 9 000 mandéer finns i dag i Sverige.
Pingstpastor Sten-Gunnar Hedin har goda relationer till prästerna inom det Mandéiska Sabéiska samfundet i Sverige, och han menar att vi kan lära oss något av den kunskap som gruppen bär om Johannes.
Han berättar att historieskrivningar från de första åren efter Kristus talar om den judiska inriktningen esséer, som bestod av en grupp människor som bar vita kläder, hyllade celibatet, höll diet och tog rituella bad: idéer som påminner om hur dagens mandéer lever.
En idériktning är att Johannes döparen möjligtvis uppfostrades hos esséerna, och att mandéerna är esséernas ättlingar i dag, förklarar Sten-Gunnar Hedin.
Han menar att Johannes ödmjukhet hade en kraft i sig.
– Johannes ödmjukhet gav en speciell kraft och tyngd åt hans budskap vid dem tillfällen han konfronterade de som hade den religiösa och politiska makten. Övertygelse med ödmjukhet visade sig var en verksam kombination. De som hade makt kände väl till mannen från öknen, säger Hedin.

Mandéerna är inte kristna, utan gnostiker: en tro som präglas av kampen mellan gott och ont.
Det berättar Salam Katia, som är präst, eller tarmida som det heter, för omkring 2 000 mandéer i Södertälje. Han förklarar vilken roll Johannes har inom den mandéiska tron.
– Johannes var vår sista profet och det var han som lärde oss hur man ska leva. Han döpte också Jesus. Centralt för Johannes och för oss är att vi inte strävar efter att få maktpositioner, säger han.
Mandéerna betonar också precis som Johannes döparen omvändelse och rening genom dopet i vatten. Mandéer döper sig, iklädda vita kläder, ofta flera gånger genom livet. I dopet doppas man tre gånger: en gång för själen, en gång för samvetet och en gång för kroppen.
Mandeismen beskrivs ofta som en jämställd religion, där män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter. Salam Katia betonar att godhet inom mandeismen omfattar medmänsklighet, men också respekt för djur och natur.

Sten-Gunnar Hedin menar att man kan lära sig mycket av Johannes döparen än i dag.
– I Lukasevangeliet finns ett tal av Johannes som visar hans karaktär vad gäller socialt ansvar och medkänsla med den utlämnande medmänniskan. Hans andliga liv präglades av ovanligt stor ödmjukhet. Det var Johannes största glädje att kunna visa andra på Jesus i stället för på sig själv. Av Johannes kan vi lära oss ödmjukhet, trofasthet och att vara trogen sin livskallelse. Vi kan också lära oss att ta livets frågor på allvar, men inte ta sig själv så högstämt allvarligt.

Så långt tidningen Dagen.
Enligt artikeln är alltså mandeismen släkt med judendomen och kristendomen, men är en religion för sig. Jag uppmanar ingen att bli mandé, tvärtom, men ändå finns det sådant som vi kan lära oss av dem. Exempel på detta är jämställdheten, medmänskligheten och respekten för naturen.
Men det finns också skillnader, förstås. Den viktigaste skillnaden är att de inte egentligen följer Johannes döparens underförstådda uppmaning att följa Jesus. De har förblivit i ett äldre tankesystem, ett som kanske inte är dåligt, men som ändå är ofullständigt.

Vi kan säkert lära oss en del av Johannes döparens livsstil. Vi behöver kanske inte följa en diet uteslutande bestående av gräshoppor och vildhonung, men det skulle knappast skada oss att äta lite enklare. Vi behöver inte klä oss i grova kläder av kamelhår, men vi kunde kanske göra oss lite mer oberoende av alla modets nycker. Vi behöver inte nödvändigtvis avstå från alla alkoholhaltiga drycker, men det skulle skada varken oss, våra medmänniskor eller samhället i stort om vi skulle skära ordentligt i vår alkoholkonsumtion.
Ändå är det inte Johannes’ livsstil, utan hans budskap som är det viktiga. Där finns inslag av social rättvisa och hederlighet, av medmänsklighet och omtänksamhet, och det är naturligtvis bra.
Viktigast är ändå att Johannes lär oss att Jesus är ”Guds lamm”, offret som måste ges för att försona världens synder. Det är inte Johannes själv som är Messias, utan han pekar bara framåt mot Messias, och betonar också att det är Jesus som är den Utlovade som skulle komma. Det är på den här punkten som mandéerna verkar gå vilse, eftersom de följer Johannes döparen utan att följa Jesus.

Varje gång som vi kommer hit till Lovisa kyrka får vi en påminnelse av hur central Jesus är för vår tro. Den påminnelsen är naturligtvis den kopia av Thorvaldsens Kristus-staty som fungerar som vår altartavla – eller altarskulptur, borde man kanske säga. När vi nu förbereder oss för julen, kan vi ibland få intrycket att det viktigaste med Jesus var att han låg som en liten baby i en krubba i ett stall. Men denna något sentimentala bild leder nog oss fel, om vi inte går vidare från den, och inser att Jesu stora betydelse kommer i vuxen ålder. Naturligtvis hade han aldrig blivit vuxen om han inte hade varit en baby först, men det är den vuxne mannen som ger babyn dess betydelse, inte tvärtom. Detta påminner oss statyn av den vuxne Jesus om.
Johannes döparen, Bertel Thorvaldsen och, förhoppningsvis, predikanterna här i Lovisa, vill alla visa på Jesus som det centrala i den kristna tron. Detta är också budskapet för denna Tredje söndag i advent. Låt oss minnas det också alla andra dagar.