Biskopens tal efter branden

Kyrklig tidningstjänst publicerade biskop Erik Vikströms tal vid andakten med anledning av Borgå domkyrkas brand 29.5.2006.

Doptal: Vattenstämpel (tvåspråkigt)

Dop / Kaste 28.5.2006
pastor / pastori Karl af Hällström

Det finns många missuppfattningar om vad dopet innebär. En del är negativa eller nedsättande, som att dopet är en tom och betydelselös ceremoni eller en namngivningsrit för kyrkans medlemmar. Detta stämmer förstås inte. Andra överbetonar å andra sidan dopets betydelse, som om vi kunde bli frälsta enbart på basen av dopet, utan hänsyn till hur vårt liv i övrigt ser ut. Också detta är en missuppfattning.
Voisi sanoa että olemme kasteveden kautta saaneet vesileiman, joka osoittaa miten arvokkaita olemme Jumalan silmissä. Me ihmisethän käytämme vesileimattua paperia painaaksemme erilaisia arvopapereita, ja Jumalakin tekee samoin. Hän haluaa käyttää meitä, jotka kasteen kautta olemme tulleet kristityiksi ja saaneet Jumalan vesileiman, viemään hänen rakkauskirjeensä maailmaan.
Problemet med en vattenstämpel är förstås att den inte syns, om den inte hålls upp mot ljuset. Om vi inte genom tron strävar mot Guds ljus, mot Kristus, kommer vår vattenstämpel aldrig till synes, och vårt dop mister sin betydelse. Då har vi inte möjlighet att leva ut varken Guds kärlek eller den kristna tro som vi har blivit döpta till.
Vi döpta kristna, som är stämplade med Guds vattenstämpel, är kallade att leva och växa i gemenskap med Gud. Vår bön är att denna lilla flicka i sitt liv skall få uppleva visdom och frid – den visdom med vilken Gud hjälper oss i livets med- och motgångar, och den frid som Gud kan ge oss i tillvarons alla växlingar.

Teille vanhemmille haluan sanoa: Tukekaa tytärtänne hänen elämässään kristittynä, kun hän tästä lähtien haluaa elää kasteessaan, eli uskoen Jumalan kasteessa antamiin lupauksiin. Rukoilkaa hänen puolestaan, ja ennen kaikkea: Rakastakaa häntä.
På er faddrar vilar den tunga hedersuppgiften att stöda denna lilla flicka i hennes andliga utveckling. Visa henne med ert eget exempel vad den kristna tron innebär. Bed för henne och med henne. Var hennes vänner. Må Gud hjälpa er att bära ert ansvar!

Betraktelse i Bbl: Inte bra att vara ensam

Bibeln beskriver Adam som den första människan. Det är rent av det som namnet Adam betyder - människa. Eftersom Adam var en man, har mången tyckt att denna ”skapelseordning” (mannen först, sedan kvinnan) skall kunna omsättas också till vårt dagliga liv. Damerna först - så de råkar ut för eventuella faror och deras herrar och män klarar sig oskadda. Artighet mot ”det täcka könet” praktiserar jag gärna, men helst utan mansgrisiga baktankar.
Men om vi ser på skapelseberättelserna i början av Bibeln, märker vi att förhållandet mellan könen inte så mycket är frågan om den ena partens dominans, utan om ett gemensamt partnerskap (särskilt om vi översätter den hebreiska texten korrekt). Enligt den första skapelseberättelsen skapades ”människan” till Guds avbild (1Mos 1:27), och det specificeras dessutom att detta gäller både man och kvinna. I den andra skapelseberättelsen säger Gud: ”Det är inte bra att människan [hebr. Adam] är ensam,” (1Mos 2:18) varpå Gud ger Adam förslag på en hjälpare (djur av olika slag). När ingen av dem duger åt Adam, skapar Gud ännu en människa, en kvinna den här gången.
Våra svenska bibelöversättningar av vers 18 är inexakta. De talar om att ”mannen” inte skall vara ensam, medan den rätta översättningen vore ”människa”, eftersom grundtexten använder ordet adam. Att det är frågan om en man kommer fram först i vers 23, där Adam säger att han är en man (ish), och detta är en kvinna (ishá). Lite av ”Me Tarzan, you Jane”, alltså. Av denna korrekta översättning ser vi förresten att också annan än heterosexuell kärlek kan motiveras med skapelseordningen.

”Det är inte bra att människan är ensam”, säger Herren. I vårt samhälle sprider sig ensamheten som en farsot. Det handlar inte (endast) om kärleksförhållanden, utan alla kontakter med andra människor.
Vi verkar bli mer och mer isolerade från varandra, mitt bland alla förbättrade kommunikationer. Att vi när som helst kan ringa upp varandra eller skicka e-post och SMS tycks betyda att vi avbryter umgänget med den vi är tillsammans med för att umgås med någon som är långt borta. Vår närvaro i umgänget blir allt ytligare.
Jag vill utmana mig själv - och om någon annan känner sig utmanad passar det också bra - till att våga låta mobilen vara avstängd på semester och lediga dagar och vänta med att läsa e-posten tills jag är i tjänst igen. I stället skall jag vara med familjen, med släkten, med vännerna, med alla dem som jag har nära mig.

Det är inte bra att vara ensam, och särskilt inte när man är i sällskap. Låt oss ta hand om varandra!

Karl af Hällström

Andra tidningsbetraktelser: Ser du ljuset?

Commentaire biblique : Job

Pendant ma lecture quotidienne de la Bible, je viens de finir le Livre de Job. Il y en a des points d’interêt, surtout la question de l‘énigme de la douleur.

L’ouvrage se divise nettement en cinq parties distinctes :

1. Un prologue en prose, où le héros, Job, homme pieux et riche, est soudain frappé de calamités inexplicables, et cependant garde toute sa confiance dans le Seigneur.
   
2. Un dialogue en vers, qui met aux prises Job, homme fier et révolté, et trois de ses amis - Elifaz de Témân, Bildad de Shouah, et Çofar de Naama - sages typiques de l’orient antique. Ce dialogue se poursuit de façon lente et sollennelle, au cours de trois séries de discours poétiques, encadrés par deux monologues du héros.
   
3. Une série de discours en vers, qui représente l’intervention imprévue d’un quatrième ami ; Elihou, fils de Barakéel, le Bouzite.
   
4. Un dialogue en vers, entre le Seigneur et Job.
   
5. Un épilogue en prose, où le héros retrouve sa santé, sa richesse et sa réputation ainsi que des nouveaux enfants. Comme les patriarches, il meurt rassasié de jours.

Dans la deuxième partie, le poète jobien parle á l’humanité de tous les temps car non seulement il a affronté le scandale de l’existence et de la mort, mais il a encore dépeint l’homme de foi qui, dans son agonie, frôle le blasphème et recherche au même instant la présence d’un Dieu qui aime.
Les trois amis qui sont vénus pour lui consoler sont choqués : tout l’histoire de la théologie jusqu’au temps actuel était pleine de l’idée de la vengeance - un pêcheur sera puni, ou par l’homme, ou par Dieu. Si quelqu’un souffre, c’est à cause de ses transgressions ; si, par contre, quelqu’un ne souffre pas, il devrait être un homme juste. Je voudrais dire que les amis, Elifaz de Témân, Bildad de Shouah, et Çofar de Naama, sont des intégristes (ou, avec un terme anglisant, des fondamentalistes), qui veulent rester au seins des pensées théologiques de ses pères, même quand c’est évident que ces pensées ne fonctionnent pas dans un temps changeant.

Job affirme qu’il est innocent, et il parle les mots centrales pour nous, les Chrétiens (19.25-26) :

Je sais bien, moi, que mon rédempteur est vivant,
que le dernier, il surgira sur la poussière.
Et après qu’on aura détruit cette peau qui est la mienne,
c’est bien dans ma chair que je contemplerai Dieu.
C’est moi qui le contemplerai, oui, moi !
Mes yeux le verront, lui, et il ne sera pas étranger.
Mon coeur en brûle au fond de moi.

Andakt: Johanniternas riddaredag

Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 11 maj 2006
ordenskapellan Karl af Hällström

I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!

Johanniternas symbol har sedan urminnes tider varit det åttaspetsiga korset. Den viktigaste och vanligaste kristna symbolen, korset, som påminner oss om grunden för vår tillvaro, nämligen Kristi död och uppståndelse, kombineras med de åtta spetsarna, som kan stå för de åtta ridderliga dygderna eller för de åtta saligprisningar som Jesus kommer med i början av sin Bergspredikan i Matteusevangeliet.

Saligprisningarna är citerade i formuläret för dagens andakt, om ni behöver påminna er om hur de låter. De följer alla formeln "Saliga är de och de människorna, ty det skall gå så och så för dem." Idag ska vi se lite närmare på en av dessa saligprisningar.

Den fjärde saligprisningen lyder: Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ty de skall bli mättade.

Rättfärdighet är ett ord med många betydelser. Rättvisa är en del av rättfärdigheten. Som kristna och som riddare bör rättvisan i alla våra gärningar vara ett rättesnöre. Vi bör vara rättvisa mot andra och rättvisa mot oss själva.

Men rättfärdighet innebär inte bara rättvisa handlingar, utan att vi också inför Gud kan stå upprätta i förvissningen om att vi aldrig har handlat, sagt eller tänkt något som är orätt eller underlåtit att göra, säga eller tänka det som är rätt. Och där blev det genast kinkigare. Vem av oss kan med rent samvete påstå något sådant?

Vår smala lycka är att Herren Jesus inte säger "Saliga är de rättfärdiga", utan Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten - vilket är något helt annat. Den som hungrar och törstar efter något, strävar med all kraft och med alla medel efter att få hungern stillad och törsten släckt.

"Med alla medel" kan naturligtvis innebära de mest ofruktsamma försök att själv åstadkomma rättfärdighet, och tyvärr också ibland en inbillning om att man skulle ha lyckats, alltså det som kallas "självrättfärdighet". Men den enda väg som leder ända fram, den enda möjligheten för oss att få vår hunger mättad, det är att ta emot den rättfärdighet som Gud erbjuder oss. På korset dog Kristus för att befria oss från självrättfärdighetens krav, och från graven uppstod han för att föra in oss i den enda rättfärdighet som håller, den som vi får av Guds nåd, av nåd allena.

Psalmisten skriver (145:15-16): Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger. Kära syskon, vi får lita på att han stillar också vår hunger och törst efter rättfärdighet! Amen.

Andra Johanniterandakter: 2004, 2005