Skriftetal: Kunskap om och på gott och ont

Karl af Hällström:
Skriftetal i Borgå lilla kyrka 20.8.2006

Kära kristna! Under sommaren har vi i församlingen ordnat ett antal skriftskolläger. Jag hoppas att vi som ansvarade för lägren verkligen lyckades i vår uppgift, och att vi fick förmedla till konfirmanderna det som Gud vill ge. Det var åtminstone det som vi strävade till. Men det är klart att det inte är entydigt snällt att förmedla kunskap. Kunskapen medför nämligen alltid ett ansvar.
Det här märker vi i en formulering i skapelseberättelsen (1Mos 2:9). I den gamla översättningen, som de flesta av oss har vuxit upp med, talas det om kunskapens träd på gott och ont. Eftersom det svenska språket har förändrats under 1900-talet, har också detta uttryck fått en annan klang, en annan innebörd, än vad översättarna hade menat när översättningen kom ut år 1917. Vi tenderar ju att tolka uttrycket ”kunskap på gott och ont” som att kunskapen har två sidor: Den kan användas till det goda, men också till det onda. Samma kunskap som kan utveckla avancerade mediciner kan användas till att utveckla biologiska vapen, för att bara ta ett exempel. I sig är detta ju sant, men det är inte det här som den hebreiska grundtexten vill säga. Här ser vi igen ett exempel på behovet av att översätta också Bibeln på nytt emellanåt.
Det som grundtexten, originalet, kunde man kanske säga, vill förmedla till oss är den symboliska bilden av trädet som ger kunskap om gott och ont. Det som människan har skaffat sig sedan dessa dagar är den kunskap som gör att vi kan skilja mellan det som är gott och det som är ont – och därmed har vi också skaffat oss ett ansvar att göra det goda och undvika det onda. Och detta är minsann inte lätt.
Det var det här jag menade när jag sade att det kanske inte var så snällt av oss att förmedla kunskap till konfirmanderna. Nödvändigt? Kanske det. Önskvärt? Javisst. Men snällt? Knappast. Livet vore betydligt lättare om vi kunde vara saligt ovetande om vad som är rätt eller orätt, för då kunde vi åtminstone försöka hänvisa till vår okunskap när vi trampar i klaveret. Vilket vi ju ändå gör alltsomoftast. Men ökande kunskap och ökat ansvar är en stor del av att bli vuxen, att självständigt bära ansvar för vad man gör – eller för den delen låter bli att göra.
Det dubbla kärleksbudet (”Älska Gud över allting och din nästa som dig själv”) och den gyllene regeln (”Gör mot andra det som du vill att de skall göra mot dig”) är goda levnadsregler, som det lönar sig att sträva till att följa efter bästa förmåga. Därför har vi fått lära oss dem utantill. Men att kunna dem och att följa dem är naturligtvis två skilda saker.
När jag var liten trodde jag att de vuxna alltid automatiskt visste vad man skulle göra i varje given situation. Jag skulle antagligen ha haft betydligt mindre bråttom att bli vuxen om jag hade vetat att alltsammans skulle vara så improviserat. Men nu står jag här och tänker att jag trampar betydligt mera i klaveret än en organist, fast organisten har det som yrke. Den insikten kan vara tung.
Om vi med ansvar för att göra det goda ändå gör det som är ont, hur ofrivilligt och motvilligt det än sker, så kommer vi inte undan med att säga: Jag visste inte, eller: Jag menade det inte. Det som har skett har skett, och ansvaret är vårt. Jag bär själv ansvaret för mina gärningar, oberoende av vilka faktorer som har påverkat mig: barndomen, uppfostran, samhället, eller något annat. Ansvaret är mitt. Jag kan försöka ställa allt till rätta igen, men i allmänhet lyckas det bara i en begränsad omfattning. Något har gått sönder, om inte annat så kanske folks förtroende för mig, och det är väldigt svårt att reparera.
Det är här som evangeliet kommer in. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16). Om Gud skulle vilja straffa världen för allt som går snett, för allt som vi gör orätt, så skulle inte världen längre vara kvar. Men han är inte intresserad av att straffa, utan av att ställa till rätta, eftersom han älskar sin skapelse och oss, sina barn. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom, står det i följande vers (3:17) i Johannesevangeliet.
Var och en av oss har svikit sitt ansvar. Vi är värda att straffas, att gå under. Men Gud ger oss ett erbjudande om amnesti. Han låter nåd gå före rätt, om vi ber om förlåtelse och benådning. Den som har lärt känna Kristus, den som tror på honom, den som tar emot Guds erbjudande om nåd – den får leva ett evigt liv tillsammans med Gud, i kärlek, ljus och frid. Och detta eviga liv börjar inte först efter döden, utan redan här och nu.
Gud har kommit med sitt erbjudande till alla oss i kyrkan idag. Var och en bär själv ansvaret – ansvaret för vad vi gör av detta erbjudande. När Gud hjälper mig att bära mitt ansvar, kan t.o.m. mina klavertramp, liksom organistens, ge upphov till något vackert och gott.
Därför ska vi nu för Gud bekänna det onda vi har gjort och det goda vi har låtit bli att göra. Låt oss be.

Predikan: 8 söndagen efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Åttonde söndagen efter Trefaldighet
(i Finland motsv Nionde söndagen efter Pingst)
Matt 7:15-21

Temat för den här söndagen är alltså ”andlig klarsyn”. Det handlar om att se tillvaron på ett andligt sätt.
Man kan fråga sig – och många gör det – om det här med andlighet är något som man behöver lägga ner någon energi på. Det tror jag. Till och med socialstyrelsen erkänner att människan har andliga behov, som ska tillgodoses på t ex ålderns höst.
Men andlig syn på tillvaron behövs hela livet, och många som inte tycker sig vara andliga, är det ändå. Det är faktiskt så att människan är kropp, själ och ande, oavsett vad vi har för tankar om livsåskådning och religion.
När jag träffar människor inför begravning, är det inte alls ovanligt att de anhöriga säger att de inte är troende, men sen berättar dom utförligt om vad dom tror händer när man dör, och dom beskriver himlen bättre än den mest poetiska präst.
Då kan man fundera på varför dom inte vill kalla sig troende. Har vi som är troende avskräckt dom? Har vi uppträtt som falska profeter, som inte verkar ha något vettigt att komma med?
Den andliga dimensionen av tillvaron är verklighet. Några av oss finner och möter denna paradisverklighet i gudstjänsten, andra i naturen, andra i konsten… Gud möter oss på tusen sätt.
Andlig klarsyn kan vara att se världen som Guds skapelse. Se att det finns något bortom den grå vardagen, att uppleva närvaron av GUD.
Och den här världen behöver ljus. Den behöver Jesus Kristus, som själv kallar sig världens ljus. Jesu budskap och Jesu sätt att bemöta andra behöver spridas i denna värld av så mycket mörker och elände.
Det löfte som ges oss i dopet säger att vi aldrig är ensamma, att Gud alltid är med oss, men ändå talas det i våra texter idag om en utsatthet, ett utlämnande.
Här introduceras ett begrepp: falska profeter.
Profeten Mika talar om profeter som för folket vilse. Solen ska gå ner för profeterna, och spåmännen får ställa sig i skamvrån.
Och Jesus talar om falska profeter med en hjälp av en bild från djurriket: de kommer förklädda till får, men egentligen är de rovlystna vargar.
Falska profeter: en profet är en person som vill något. Har ett uppdrag att utföra, vill påverka samhället och enskilda människor. Om profeten har dolda avsikter med sitt agerande, om profeten låtsas vilja gott men egentligen menar ont, blir det falskt, blir det farligt.
Kristna genom tiderna har lagt ner stort intresse på att identifiera de falska profeterna. Kan det vara dom som tänker sådär om dopet? Dom som tänker på det sättet om nattvarden? Kan det vara dom kvinnliga prästerna? Kan det vara missionsförbundarna?
Men genom att hänföra de falska profeterna till religionens värld, kanske vi missar det viktiga.
Det kanske är så att vi har dom falska profeterna runt omkring oss. Människor i vår närhet som låtsas att dom vill oss gott, men i själva verket blir det bara fel. Energitjuvar som gör oss trötta, ilskna och uppgivna. Människor som aldrig lämnar tillbaka det dom lånat, eller som älskar att ringa mitt i kvällsmaten kanske man kan stå ut med, men värre är det när människor påverkar oss negativt på insidan.
Trycker ner oss. Gör att vi tvivlar på vårt människovärde. Ställer sig på Guds plats och berättar utifrån sina egna behov vad som är rätt och fel. ”På deras frukt ska ni känna igen dem”, säger Jesus. Varje förälder har nog någon gång haft synpunkter på barnens umgänge - ”han eller hon är inte bra för dig att vara tillsammans med” – men vad kommer det sig att vi vuxna inte är mer rädda om vår egen själ än att vi utsätter oss för personer som vill oss illa?
Vårt vardagsliv, dom vi möter i affären eller på jobbet, har alltså med religionen att göra, eftersom det inte finns några vattentäta skott. Hur vi bemöter varandra har också att göra med hur vi bemöter Gud. Bemöter vi andra med dold agenda, med illvillighet och elakhet, begår vi också en synd mot Gud. Därför behövs också självrannsakan. Men inte för att trycka ner oss själva, utan för att växa! Och här är vi människor, och att bemöta sig själv med kärlek, förlåtelse och tålamod, är något många av oss behöver öva på.
Jesus berättar om människans inre med hjälp av en bild från växtriket. ”Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt ska ni alltså känna igen dem. ”
Orden kan vara skrämmande, men också trösterika. Jag tror att varje människa har förmåga att bära god frukt, men också sämre frukt.
Den som vet något om trädgård, vet att ett fruktträd behöver goda förutsättningar. Vatten, gödsel, sol, ljus. Också inom trädet finns goda och sämre frukter. Ett äpple som växer långt ut på grenen, som får mycket sol och värme, blir sötare och större än äpplet som knappt får ljus.
Så är det väl med oss människor också. En del av oss börjar livet med knappt någon god förutsättning – men ändå kräver vi lika mycket av alla.
Men Gud vet när det vi gör, inte blir så bra. Och han vet varför. Han vet våra avsikter. Därför kan vi vara helt öppna och ärliga inför Gud, lämna fram dom kvistar i våra liv som är förtorkade och utan nytta.
Gud möter med kärlek, nåd och förlåtelse. Han samlar in våra misslyckade projekt och hjälper oss att ta nya tag. Inte ge upp utan fortsätta framåt. Och det gäller både i vår tro, och i våra andra projekt i livet: familj, arbete, fritid, allt som vi lägger ner energi på.
För Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan starkhetens, kraftens och kärlekens och hoppets ande.
Amen!

Radioandakt: Inte bra att vara ensam

Pastor Karl af Hällström:
Andrum (4'54") 2.8.2006 kl. 6:55 i Radio Vega
Inte bra att vara ensam

Bibeln beskriver Adam som den första människan. Det är rent av det som namnet Adam betyder - ”människa”. Eftersom Adam var en man, har mången tyckt att denna ”skapelseordning” (alltså mannen först, sedan kvinnan) skall kunna omsättas också till vårt dagliga liv. Damerna först, så de råkar ut för eventuella faror och deras herrar och män klarar sig oskadda. Artighet mot det s.k. ”täcka könet” praktiserar jag gärna, men helst utan mansgrisiga baktankar.
Men om vi ser på skapelseberättelserna i början av Bibeln, märker vi att det inte så mycket är frågan om den ena partens dominans, utan om ett gemensamt partnerskap (särskilt om vi översätter den hebreiska texten korrekt). Enligt den första skapelseberättelsen (i 1Mos 1) skapades ”människan” till Guds avbild, och det specificeras ännu att detta gäller både man och kvinna. I den andra skapelseberättelsen (i 1Mos 2) säger Gud: ”Det är inte bra att människan (hebr. adam) är ensam,” (v. 18) varpå Gud ger Adam förslag på en hjälpare (alltså djur av olika slag). När inget av dem duger åt Adam, skapar Gud ännu en människa, en kvinna den här gången.

Här är våra svenska bibelöversättningar av vers 18 inexakta. De talar om att ”mannen” inte skall vara ensam, medan den rätta översättningen av ordet ”adam” vore ”människa”. Att det är frågan om en man kommer fram först i vers 23, där Adam säger att han är en man (ish), och detta är en kvinna (ishá). Lite av ”Me Tarzan, you Jane”, alltså.
Av denna korrekta översättning ser vi förresten att också annan än heterosexuell kärlek kan motiveras med skapelseordningen. Människan är skapad till att längta efter tvåsamhet. Den biologiskt grundläggande tvåsamheten är naturligtvis mellan man och kvinna; utan den kombinationen skulle människan inte ha kunnat uppfylla Guds bud att föröka sig och uppfylla jorden (1Mos 1:28). Men det budet är nu uppfyllt. Det är rent av det enda av alla de bud som Gud har gett oss som vi människor har uppfyllt - och det till överdrift! Aldrig är det bra.
Men enligt den korrekta översättningen kopplas aldrig tvåsamhet och förökelse ihop på något absolut sätt. Också andra kombinationer än man-kvinna kan därför motiveras bibliskt.

”Det är inte bra att människan är ensam”, säger Herren. I vårt samhälle sprider sig ensamheten som en farsot. Det handlar inte (endast) om kärleksförhållanden, utan alla kontakter med andra människor.
Vi verkar bli mer och mer isolerade från varandra, mitt bland alla förbättrade kommunikationer. Att vi när som helst kan ringa upp varandra eller skicka e-post och SMS tycks betyda att vi avbryter umgänget med den vi har inför oss för att umgås med någon som är långt borta. Vår närvaro i umgänget blir allt ytligare.
Jag vill utmana mig själv - och om någon annan känner sig utmanad passar det också bra - till att våga låta mobilen vara avstängd på semestern och på lediga dagar och vänta med att läsa e-posten tills jag är i tjänst igen. I stället skall jag vara med familjen, med släkten, med vännerna, med alla dem som jag har nära mig.
Det är inte bra att vara ensam, särskilt inte när man är i sällskap. Låt oss ta hand om varandra!

Musik: G.F. Händel: Allegro deciso ur Water Music