Predikan: 4 söndagen efter Trettondedagen

Karin Långström Vinge:
Nya tag
Årgång 2: Jesaja 40:26-31, Jakobsbrevet 5:13-16, Johannesevangeliet 5:1-9

I Faderns och sonens och i den heliga andes namn.
Det var en gång en stad. Det började regna, så mycket att jorden inte förmådde ta hand om allt vatten.
I ett hus satt en människa och såg vattnet stiga. Eftersom han var en from och gudfruktig man bad till Gud:
”Gud, det regnar så förfärligt mycket. Hjälp mig nu.”
Det ringde på dörren. Det var en kvinna från kommunen som meddelade att de erbjöd hjälp, evakuering. Han kunde följa med henne och därigenom sätta sig i säkerhet. ”Nej”, sa mannen. ”Det är så att jag tror på Gud, och därför kommer inget ont att hända mig.”
Vattnet steg ytterligare och mannen gick upp på övervåningen och tittade ut genom fönstret. Nu nådde vattnet till halva huset ungefär. Han knäppte sina händer och bad en gång till. ”Gud, nu måste du hjälpa mig. Det börjar bli lite otrevligt nu.”
Så hörde han ljudet av en helikopter, och han gick ut på balkongen för att se vad det var. Just det, en helikopter från Räddningsverket.
En röst ur en megafon hördes: ”Jag slänger ner ett rep. Ta tag i det så hjälper vi dig.”
”Nej”, sa mannen. Min Gud har lovat att alltid vara med mig. Jag litar på Gud.”
Helikoptern for sin väg. När vattnet nådde taket kom Räddningsverket ytterligare en gång och bad att få ta med mannen. Men nej, han litar på att Gud ska rädda honom.
Så drunknade mannen och han kom till himlen där han mötte Gud. Han var lite betänksam och frågade Gud varför han inte hade räddat honom undan översvämningen.
”Vadå, sa Gud. Jag försökte ju. Jag skickade både kommunen och Räddningsverket, men du tog ju inte emot någon hjälp.”

Folk har alltid behövt hjälp, tror jag. Ibland tar vi oss för att be om hjälp. Men alltför ofta bär vi bekymren för oss själva.
Det är kanske lite pinsamt att inte vara perfekt, frisk, stark och lycklig. Men får man vara med i teve går det lättare. På bästa sändningstid kan man få experthjälp med att renovera sitt hus, lära sig dansa, gå ner i vikt eller få ny frisyr.
Det gjorde kanske också mannen vid Betesdadammen. Han hade varit sjuk i trettioåtta år. Författaren till evangeliet har valt att ta med denna journalanteckning. Trettioåtta år av värk, missmod, grusade förhoppningar. Kanske hade han försökt med allt, kanske hans sista utväg var att tro att det skulle bli bättre om han bara kom ner i vattnet. Enligt traditionen var det så att en ängel med jämna mellanrum kom ner och rörde i vattnet, som då skulle bli läkande.
När Jesus kommer till Jerusalem går han inte förbi de sjuka. Han intresserar sig och tar reda på hur länge mannen varit sjuk.
Det är han som ställer frågan: Vill du bli frisk?
Mannen i missmodets korridor verkar inte våga hoppas ens. Han hinner ju inte ner i bassängen förrän den är full. Bara en person får plats i den.
Kan det vara så, att vi kan komma i situationer då vi inte ens förmår be om hjälp?
Mannen vid dammen visste inte att det var Jesus Kristus, Guds som hälsade på honom den gången, men oavsett vem det var, kunde den sjuke ju bett honom om hjälp? Hjälp att ta sig ner i dammen.
Så är det kanske att förlora hoppet. Man vågar eller orkar inte ens fråga.
”Jesus är vårt hopp”, är temat för dagen.
Mannen i berättelsen behövde inte ta vägen genom Betesdadammen. Jesus hjälpte honom ändå. Men han uppmanar oss att be!
”Be, så ska ni få, sök, så ska ni finna. Bulta, så ska dörren öppnas!”
Jesus har makt och möjlighet att hjälpa, den saken är helt klar. Hur han gör det, och när, vet vi inte.
Att be om hjälp, det är ett sätt att hålla hoppet vid liv. Hjälper det att tjata på Gud? Hur ska jag tolka det om jag nu inte blir frisk? Handlar det om att jag inte tror tillräckligt mycket eller på rätt sätt, eller vill Gud helt enkelt inte hjälpa just mig?
Eller är det så att jag kan leva med mina begränsningar?
Livets svåra frågor, som vi alla nog någon gång ställs inför. Vi söker svaren på alla förtvivlade varför. Men även om vi tror på Gud, är vi inte försäkrade mot sjukdomar, orättvisor och naturkatastrofer. Ty sådana är våra livsvillkor.
Den påhittade historien jag började predikan med, kan lära oss att vi måste lita på varandra. Det går att lita både på medmänniskorna och på Gud. Gud har ju gett oss varandra. Den nya miljörörelsen i klimatförändringens spår visar också att det inte går att leva själviskt.
”Ska jag ta vara på min bror?” undrar Kain. Svaret är ja – vi ska ta vara på varandra. Vi tillsammans – och Gud är med oss.
Jesaja skriver ner sina erfarenheter som många kan skriva under på:
”Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. De som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar.”
Det vi inte orkar med, det får vi lämna i Guds händer. Och han bryr sig.
”Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak”, säger Jesajas tänkta samtalspartner i profettexten.
Men Jesaja svarar: Har du inte förstått, inte hört? Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden!
Det finns svar och förklaringar, men dom får vi vänta på. Just nu får det räcka att veta att Gud, skaparen, faktiskt har allt i sin hand. En gång blir allt bra. En gång får vi veta.
Till dess får vi be om hjälp. Be varandra om hjälp när livet så kräver, och be Gud om hjälp. Och hålla modet och hoppet vid liv. Allt är inte jätteroligt jämt. Och allt är inte nattsvart jämt. Däremellan finns alla dom vanliga, grå dagarna. Alla de som kommer och går – det är ju livet.
Och kom ihåg att Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens och kärlekens ande.
”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land.”
Amen.

Predikan: 2 söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Att göra gott (Joh 2:1-11)
Predikan i kvällsmässan i Borgå lilla kyrka 14.1.2007

Den kristna inställningen till alkohol varierar från kultur till kultur, från kyrka till kyrka och från person till person. Allmänt sett kan man säga att allt som går till överdrift är av ondo, men den principen kan tillämpas på många olika sätt.
Jag själv är t.ex. absolutist, d.v.s. jag dricker ingen alkohol alls, med undantag för den lilla slurk som man får i sig vid nattvarden (och just nu dricker jag inte ens den slurken, eftersom jag har en stark antibiotikakur på gång). Min absolutism beror ändå inte i grunden på religiösa eller ideella skäl, utan på att jag länge balanserade på - eller rent av över - gränsen för alkoholism. Bättre för alla inblandade att jag är helt utan, alltså.
Min son Joakim, fem år, frågade mig för en tid sedan: ”Pappa, varför skapade Gud alkohol när det är giftigt?” Det var förstås i vår serie ”Goda frågor”, och jag funderade intensivt på vad jag skulle svara, när han själv kom på det: ”Pappa, det var förstås så att Gud skapade alkoholen, men sedan gjorde djävulen den giftig!” OK, tänkte jag, close enough!
Alkoholbruk som sådant kan man inte med bibliska argument fördöma. Det visar redan dagens heliga evangelium, där Jesus som sitt första under gör vatten till vin. Däremot kan man inte heller motivera alkoholbruk, och särskilt inte alkoholmissbruk, med denna berättelse. Å ena sidan säger både Bibeln, den kristna etiken och det sunda förnuftet oss att vi inte ska skada varann eller oss själva, vilket vi förstås gör om vi missbrukar alkohol, droger eller någonting annat skadligt. Och å andra sidan är berättelsens poäng inte att vatten blir vin, utan att Jesus gör ett under för att hjälpa sina medmänniskor.
Berättelsen om bröllopet i Kana utspelar sig helt i början av Jesu offentliga verksamhet. Det enda som egentligen har skett tidigare är att han har blivit döpt av Johannes döparen och kallat några lärjungar åt sig. Och så, några dagar senare, är Jesus och hans mor Maria bjudna på bröllop. Bröllopen i byarna i den tidens Palestina - liksom i byarna här i våra trakter till för inte så länge sedan - var stora och långvariga fester, som inte tog slut efter bara en dag. Nej, man höll på i tre dagar eller fem dagar eller t.o.m. en vecka. Och om mat eller dryck tog slut, var det en stor skam för dem som ordnade festen, och speciellt för brudparet och deras familjer.
Och nu var det alltså just det som skedde. Arrangörerna hade beräknat vinets mängd fel. Skamligt! Maria märkte det, men eftersom hon tydligen inte ville att värdfolket skulle behöva skämmas, nämnde hon om saken bara för Jesus och uppmanade honom att hjälpa, vilket han till slut gjorde. Han omvandlade sexhundra liter vatten till gott vin. 800 vanliga flaskor på 75 cl var, alltså.
Bröllopsvärden, som omnämns i texten, var en av gästerna som hade som hedersuppgift att övervaka serveringen. Idag skulle han väl närmast motsvaras av bestmannen. (Inom parentes sagt tycker jag att det är lite lustigt med termen ”best man”. Är det inte brudgummen som borde få vara den bästa mannen ens på sitt eget bröllop? Hans assistent kunde kallas ”next best man” eller något liknande. Men nåja, terminologin är väl vad den är.) Hur som helst får bröllopsvärden smaka på vinet från ”Château Jesus” och tycker att det är utmärkt, vilket räddar familjens ära.

Men vilken är poängen med den här underberättelsen - och med underberättelser i allmänhet? Det finns två poänger.
För det första visar det att Jesus kan utföra undret att han är sann Gud och sann människa. Eftersom han har del av Guds makt, kan han göra sådant som vi människor inte kan i vår egen kraft.
Men för det andra, och i detta sammanhang viktigare: Allt som Jesus gör - under, helanden, undervisning, själavård och framför allt att dö på korset - allt detta gör han för sina medmänniskor skull. Han älskar dem, han älskar oss, och därför vill han hjälpa på alla sätt han kan. I Kana hjälpte han en familj att undvika skam; sjuka och betryckta människor botade han för att hälsan skulle segra; och genom sin undervisning ville han visa på hur vi människor skall kunna leva tillsammans utan att skada varandra. Ingenting av detta är i sig unikt, men inget av detta är heller lätt.
Jesus fungerar här som ett exempel för oss. Var och en av oss är kallad att följa Jesus genom att leva sitt liv för andra. Vi ska inte svepa in oss i egoismens varma men illaluktande filt och bara sitta i en TV-fåtölj och se på allt elände som finns omkring oss. Nej, vi är kallade att göra någonting åt saken. När vi ser all den nöd som finns i världen, inser vi förstås att vi inte kan hjälpa alla. Men det är som det sägs: Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Eller för att citera moder Teresa: ”Om du inte kan ge mat åt hundra människor, ge då mat åt en.”
Men det är klart att om vi försöker göra ens så mycket som vi kan, så tar krafterna slut för oss emellanåt. Då är det viktigt att följa Jesu exempel också på ett annat sätt. Om vi läser evangelierna - vilket är en god idé - så märker vi att Jesus allt som oftast drog sig tillbaka för att be. Och när vi vill påverka vår omgivning till det bättre, är det också just bönen som skiljer oss som kristna från sådana som gör gott utan att vara kristna. Och med ”sådana som gör gott” syftar jag alltså inte på Lilla chokladfabriken, Brunberg eller deras konkurrenter. Och även om vinet i Kana var gott, är det inte heller det jag menar.
Det som skiljer socialt medvetna kristna från socialt medvetna icketroende är alltså just den möjlighet och det behov som vi har att umgås med Gud, vår himmelske Fader. Precis som Jesus gjorde, ofta och gärna. Det var från det umgänget som han hämtade kraft, och det är i det umgänget som också vi får hämta kraft till att gå ut i världen och sprida vidare den kärlek som vi har fått av vår Herre.
Och så är det ytterligare en sak som skiljer den troende från den icketroende, någonting som Jesus har gjort. Jag talar om korset. Jesus dog för vår skull, för att vi skulle kunna bli fria från effekten av våra misstag, våra försummelser och vår synd. Jesus dog för alla, både för dem som tror på detta och för dem som inte tror. Det är inte det som är skillnaden, utan skillnaden är att vi som tror har insett den möjlighet som detta ger oss - möjligheten att när vi har trampat i klaveret kunna få loss foten och gå vidare. Tillsammans med Jesus. Till våra medmänniskors bästa. Tack, Gud, för den gåvan!

Predikan: Nyårsdagen

Karin Långström Vinge
Jes 49:13-16, Hebr 13:5-8, Luk 13:6-9

Jesu namn får vi i kyrkan börja detta år.
”Gud själv har sagt: Jag ska aldrig svika dig, aldrig överge dig, och därför kan vi tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag ska aldrig frukta.”
Tecken på Guds kärlek till oss är Jesus. Från att för en vecka sedan ha tänkt på Jesus i form av nyfött barn, kastas vi i dagens evangelietext direkt ut i hans undervisning.
Liknelsen handlar om en vingård, en vingårdsägare och en trädgårdsmästare. Det finns inga fikon, och har inte gjort det i tre år. Men trädgårdsmästaren vill ge trädet en ny chans. Kanske, om han gräver och vattnar, så kanske det blir frukt nästa år. Annars skulle man kunna hugga bort trädet.
Liknelser brukar vi ibland tolka symboliskt. Vingården skulle kunna vara vår värld, vingårdsägaren skulle kunna syfta på Gud, och trädgårdsmästaren skulle kunna vara Jesus.
Men är Gud en Gud som kontrollerar, som kommer en gång om året och letar efter resultat hos oss? Är Gud beredd att hugga bort oss om vi inte presterar?
Liknelsen behöver inte tolkas så, och andra bibeltexter talar emot en sådan Gudsbild. Nej, Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig.”
Liknelser talar om nya chanser. Vid nyår brukar en del avge nyårslöften, goda och nyttiga sådana, men ofta brukar de brytas redan till trettondagshelgen. Så är det i alla fall för mig.
Guds löfte till oss är annorlunda. Han ska aldrig överge oss. Och han ger oss nya chanser, nya möjligheter. Bibeln är full av exempel. Mose, som gång efter annan gör bort sig i öknen. Men han ledde sitt folk in i det nya. Kung David, vars moraliska överväganden säkert skulle vara föremål för ingående analyser i kvällspressen om det hade varit idag. Men han skrev psalmen som hjälpt många att ta nya tag. Petrus, som inte vågade stå för det han trodde på, han skulle komma att bli klippan. Och Paulus, som med näbbar och klor kämpade emot Jesus, han for medelhavsområdet runt för att berätta om sin nya kärlek.
Gud ger inte upp om oss. Om livet inte riktigt blir som vi hade tänkt oss, då vill trädgårdsmästaren lägga ner lite extra omsorg. Gräva, upptäcka nya sidor, byta ut lite jord, och gödsla.
Det kanske är så, att jag behöver något annat. Det kanske är så att det är tjockt packad jord omkring mig, så att mina rötter inte får tillräckligt med näring för att växa. Kanske jag behöver överlåta en del av det bråte som omger mig till Gud? Det som finns i mitt hjärta som hindrar mig att leva till hundra procent?
Jag kanske behöver gödsel. Fysisk näring i form av mat handlar i många fall om överflöd i vår del av världen. Men den andliga näringen? Det räcker inte att hälla i ett mått näring en gång i veckan, oftare under den mörka årstiden.
Nej, vår relation till Gud måste snarare fungera som en sån där gödselpinne, som sätts ner i jorden, alltid närvarande.
För Gud är alltid närvarande, även om det inte alltid känns så. I kyrkan extra närvarande. Här finns kanske inte alltid trösten. Absolut inte förklaringarna. De får vi i himlen en gång. Men här finns närvaron av Gud, en närvaro som kan lindra. En närvaro som omsluter. Ljusen som vi tänder ger näring åt våra själar och andras, och när våra egna tankar inte kan eller orkar formuleras får vi ta vår tillflykt till Guds ord.
”Gud själv har sagt: Jag ska aldrig överge dig.” ”Ditt namn är skrivet på mina händer.”
Idag firar vi mässa. Kristus är här. Vid hans fötter får vi lämna det som tynger oss. De grenar som inte bär frukt, de grenar som hindrar oss från att vara dom vi är, kan vi lämna i Guds händer.
”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land.
Att leva är att lämna sin egen trygga vrå, att öppna stängda dörrar och söka att förstå. Att leva är att trösta fast sorgen tär din själ, att leva är att glömma dig själv för andras väl.
Att leva är att skänka det bästa som du har. Att leva är förlåta tills ingen skuld finns kvar. Att leva är att ana att Gud finns nu och här, att Gud har skapat jorden och ännu har den kär.
(Sv ps 732, Tore Littmarck)