Predikan: Jungfru Marie bebådelsedag

Karin Långström Vinge:
Predikan 25.3.2007

Nej, det var ju inte sån han var, Världens Frälsare.
Han kom inte som en riddare på en vit häst med man fladdrande i vinden, med svärdet höjt och beredd att rädda oss från ondska och elände.
Inte heller kom han med Heaven Air Force, något slags himmelsk flygplan där den röda mattan rullades ut inför hans ankomst.
Ingen stod beredd med flaggor och blommor, men å andra sidan – änglakör och himlasång – vilken presskonferens!
Ja, man kan undra hur Gud tänkte när han skulle skicka sin son till världen. Förväntningarna från jorden var höga.
Profeterna skrev: En härskare ska komma, en som leder sin härkomst från forntiden. Men det talas också om en kommande graviditet: Folket ska vara utlämnat till dess hon som ska föda har fött, läser vi i profeten Mikas bok.
Den tanke om Gud som också finns i Bibeln – krigarguden som leder sina trupper till militära framgångar – kommer på skam när verkligheten knackar på dörren.
För Gud har en annan agenda: Gud vill komma nära. Nära med kärlek, omsorg, inte mesigt och vekt utan med kraft. Och de krafter som finns med i en graviditet och en förlossning är inte mesiga.
Gud vill ta plats nära nära våra hjärtan. När Gud ska födas till jorden väljer han att ta plats nära under Marias hjärta. Där vill han vara.
När Maria för första gången känner Jesus sparka i magen, först som en liten ilning och när hon sedan kanske känner en liten fot upp mot revbenen, tänker hon och Josef kanske på att den här lille ska härska över Jakobs hus.
När han sen börjar sätta sig upp, krypa och försöka gå tänker dom kanske på att han börjar bli stor, och han ska kallas den Högstes son.
Och när han sitter vid matbordet och slänger mat från tallriken på golvet och skrattar så där som bara tvååringar kan – ja detta barn är heligt och hans välde ska aldrig ta slut.
I det vardagliga, vanliga är Gud. Världens Frälsare har också kämpat för att lära sig gå, han har också lärt sig räkna till tio, han har också tappat mjölktänder och flyttat hemifrån.
Nej, Gud är inte långt borta. Han vill vara nära, helt nära också ditt hjärta.

”Barn och stjärnor föds i mörkret utan skydd av våld och vapen.
Mitt i mörkret bjuder livet oss att växa som en låga.
Ljuset bär oss, Gud är nära i ett litet barn som ser oss.
Ljuset bär oss, Gud är nära i ett litet barn som ser oss. ”
(Psalm 744:1 Text Ylva Eggehorn)

Predikan: Andra söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Styrka, svaghet och helighet
Predikan i Mikaelskapellet, Borgå 4.3.2007

Det finns i grunden två sätt på vilka folk försöker vara kristna: styrkans väg och svaghetens väg.
Styrkans väg går ut på att en kristen skall vara stark. Visserligen möter vi här i livet många motgångar, händelser som helst hade fått ske på annat sätt, men en kristen skall vara stark och manlig och bör låta bli att bry sig om sådana saker.
Ett symptom på detta är det som kallas för "andlig krigföring". "Stå emot djävulen, och han skall fly för er," säger man. Visserligen säger man också att detta skall ske i Guds namn, men avigsidan av denna styrkans väg är ändå att den som inte ständigt orkar vara stark blir nedtryckt och kan börja tvivla på att han alls är kristen.
Dessa styrkekristna är säkert ärliga i sitt uppsåt. Ändå kan de vara ena ärans översittare och tölpar, som förhärdar sina hjärtan för den som är svagare. De skapar sig en himmel av rostfritt stål och sitter där och skjuter brinnande pilar på de stackare som snubblar ibland, de löjliga figurer som inte har förstått sitt eget bästa utan fortfarande vandrar kvar i jämmerdalen.
Det är dessas exempel som får folk att ta avstånd från Kristus med motiveringen att de inte är tillräckligt goda för att bli kristna. Och det är fullkomligt bakvänt!

En kollega berättade om en vän som han hade träffat på ett mentalsjukhus. Kollegan skrev så här:
Jag avskyr åsiktskristendom, säger min långvariga vän, och ser både bestämd, ledsen och arg ut. Sen är hon tyst en stund medan hon betraktar den dystra sjukhusgården genom besöksrummets fönster. Hon har varit här länge, i flera perioder.
Hennes berättelse är en ledsam berättelse – inte minst för en församlingsarbetare att ta del av. Efter konfirmationen i medlet av 80-talet fann hon både tron och församlingen. Efter en mångårig upplevelse av manipulering, skrämsel och andligt våld i olika tappningar skyr hon väckelsesammanhang som ett bränt barn skyr elden.
Hon föraktar de kyrkans anställda som hon upplever gjort henne illa och skadat henne för livet. Vem skulle inte det.
"Och alla [hemska] JAG VET hur det är -åsikter" fortsätter hon medan jag funderar på vad jag skall säga eller säga något alls. "Se nu på Kyrkpressens insändare och alla galna bloggare. Varför är det så viktigt för dem att spy ut sina åsikter och alltid få rätt? Hur kan dom tro att dom vet allting som Gud?"
Hon deltog i församlingslivet under många år men upplevde konstant mer fördömande än gemenskap. I böneskolan skulle man lära sig att bli stilla och lyssna in Guds röst. Min vän suckar uppgivet. "Vad gör då en människa som jag som alltid hört röster i huvudet. Vilken av dem tillhör Gud?"
Min vän älskar Gud. Men församlingen svek henne. Och jag känner mig både skyldig och illa till mods. Fast jag inte var där. Eller kanske just därför. Slut på citatet.

Styrkans väg leder alltför ofta till missbruk, så att andra människor, svaga människor, blir i kläm. Svaghetens väg - eller realismens väg, kunde man kanske säga - går däremot ut på att vi människor inte är perfekta. Vi är inga änglar. Inga djävlar heller, för den delen, utan just människor. Vi lever i en värld och i en tillvaro som balanserar mellan ont och gott - med varierande framgång, måste jag tillägga. Ibland, men alltför sällan, tippar det över åt det godas håll. Ibland, och alltför ofta, dras vi till det onda.
Allt som vi råkar ut för är inte heller vårt eget fel. En del nog, men inte allt. Det kan bero på andra människors dumhet eller elakhet, på yttre omständigheter som vi inte kan påverka det minsta, eller på vår egen personlighet som vi i viss mån kan påverka, men sällan förändra i grunden. Och så händer det förstås att vi själva gör sådant som vi får lida för.
Men den som har inställningen att kristna är bättre människor än andra, att kristendomen på något vis är en väg till perfektion, kommer att se ner på oss imperfekta, ofullkomliga varelser som dessutom i deras ögon är dåliga kristna.
Nu är det ju bara det, att om världen och mänskligheten hade varit perfekta, hade Jesus aldrig behövt komma hit till jorden, och ingen kristendom hade heller uppstått. Att som kristen sträva efter en styrkeposition är alltså på ett sätt att trampa på det som Jesus gjorde. Det är inte styrka vi bör sträva efter, utan helighet.
Helighet är inte en egenskap som vi människor kan skaka fram ur ärmen, eller ens bygga upp med stor möda. Heligheten är alltid en gåva från Gud. Det är endast genom honom som vi kan bli heliga. Att sträva efter helighet innebär inte att försöka bli någonting annat än vad vi är, utan att sträva efter att komma närmare Gud. Kristendomen är inte en samling regler att följa, utan ett förhållande till en person, Jesus Kristus. Den som är kristen är helig, inte för att han vore perfekt, utan för att han får del av Guds helighet.
Heligheten hindrar oss (tyvärr) inte från att begå misstag eller synda. Paulus inleder t.ex. 1Kor med att kalla de kristna i Korinth för "heliga" - och skäller sedan ut dem till byxor och tröja för att de beter sig på ett helt ovärdigt och felaktigt sätt! De var syndare. Vi också. Ändå var de heliga. Vi också.

Min kollegas vän råkade ut för styrkekristna, som sysslade med "manipulering, skrämsel och andligt våld i olika tappningar". De var knappast medvetna om hur mycket de skadade henne och gjorde det helt säkert inte med vilje. Tvärtom skulle de väl bli bedrövade om de skulle inse vad de har gjort. Men faktum kvarstår: de försökte göra henne stark istället för att hjälpa henne att upptäcka sin helighet.
Om vi kommer med tanken att den som blir en kristen blir förändrad, leder den snabbt till kravet att man måste förändras för att bli en kristen. Ibland sker förändring, visst, men ofta inte, eller åtminstone bara gradvis. Men oberoende av hurdana vi är, tar Gud emot oss - vi är heliga! Det här är det glädjebudskap som styrkekristna går miste om och som svaghetskristna behöver få höra: Du är helig som du är. Inte för att du är som du är eller trots att du är som du är, utan för att Gud älskar dig och gör dig helig.
Oberoende av om du är stark eller svag, är du helig.
Oberoende av om du är stark eller svag, älskar Gud dig.

Predikan: Andra söndagen i fastan

Karin Långström Vinge
Lukas 7:36-8:3 årg II

Min fråga till dig idag är:
Får du plats här? Får du ta plats? Får du kämpa för din plats?
Eller måste du låtsas vara någon annan för att få vara med? Får du plats med ditt jag, din personlighet, med det du är bra och dålig på, i samhället, i kyrkan? Räcker du till i dina egna ögon?

Vi förflyttar oss i tanken tillbaka 2000 år, till staden Nain i Galileen, strax söder om Nasaret. Jesus är där, han har pratat med människor, upprört en del och gett nytt hopp åt några. Precis som överallt och i alla tider, finns det ett grupp människor som har hög status, som sätter trenderna och bestämmer vad som gäller. I vår tid är det kanske näringslivets företrädare, personligheter i reklamtevekanaler eller kvinnomagasinens redaktörer.
På Jesu tid fanns det religiösa jetsets. Evangeliernas författare har utsett fariséerna till symboler för det ofta kärlekslösa och uträknande etablissemanget.
I staden Nain finns inte bara höjdare utan också förlorare. Klassamhället har alltid funnits. Förlorarna kallas ”syndare”, kvinnor som på olika sätt råkat illa ut kallas ”synderskor”. Vad kvinnan i texten har gjort för att kallas så vet vi inte. Men hon är ändå utpekad som en sån där som man inte ska ha något att göra med om man själv vill framstå som en respektabel person.
Brännpunkten i den här berättelsen är givetvis Jesu möte med den här kvinnan. De sitter på en bjudning, kvinnan kommer in i huset, objuden förstås, och ger Jesus av sina omsorger. Jesus tackar och tar emot. Han bryr sig varken om ryktesspridningar eller social status. Han upprättar. Och mannen som bjudit Jesus blir arg. Varför bryr sig Jesus om såna personer? Måste Jesus verkligen vara så… pinsamt… generös?
I Matt 20, liknelsen om vingårdsarbetarnas lön, finns ett liknande scenario. Arbetarna hade arbetat olika länge, men fick ändå samma lön. Svaret till de klagande är klockrent:
”Ser du med onda ögon på att jag är god?”
Jesus visar att det är det kärleksfulla förhållningssättet som är det viktiga. Jesus visar mänskliga drag. Han har ont i fötterna efter långa vandringar på dammiga vägar. Han blir jätteglad över en stunds fotmassage med välgörande balsam. Jesus förväntar sig något av oss. Det går bra att visa kärleken till Gud genom omsorg om Jesu minsta bröder och systrar. Jesus låter oss inte glömma det perspektivet.
Han drar fram fariséns fördomar i ljuset. Hans bekvämlighet och hans sårade stolthet. Farisén tycker inte att den här kvinnan som Jesus pratar med har någon rätt till den platsen. Var sak på sin plats, var människa på sin plats. I livets sopsortering har en kvinna som inte beter sig som hon borde lika stor plats i Jesu sällskap som en glasburk bland metallförpackningarna. Men det ändrar Jesus på. Hon tar plats, och för Jesus är hon självklar. ”Din tro har hjälpt dig, gå i frid.” Jesus tar hans om glasskärvornas människor, de människor som gått i kras, och gör oss hela. Jesus är generös.
Det finns plats också för fariséen. Hemligheten med Guds kärlek är att det alltid finns en andra chans.
Så hur är det med dig? Får du vara den du är? Låter du dig vara den du är?