Karl af Hällström:
Utgjutandet av den heliga Anden
Predikan i Kullo bykyrka (Borgå) 27.5.2007
Utgjutandet av den heliga Anden
Predikan i Kullo bykyrka (Borgå) 27.5.2007
Sju veckor hade gått efter Jesu död och uppståndelse och tio dagar efter hans himmelsfärd. Då inföll tiden för pingsten, en av årets stora högtider, då mycket folk samlades i Jerusalem. Den var ursprungligen en skördefest, då man offrade det första av den nya grödan (som i den trakten mognade på försommaren), men den firades vid den här tiden också till minne av att man hade fått lagen på Sinai.
Lärjungarna var alla församlade, och då hände något sällsamt och gripande, som Lukas, Apg:s författare, försöker skildra med begrepp som "ett dån som av en stormvind" och "tungor som av eld". För dem som var med, rådde det inget tvivel om vad som skedde. Det var den heliga Anden som kom och fyllde var och en av dem, så som Jesus hade lovat. Den övertygelsen byggde förstås först och främst på vad man kunde kalla en inre upplevelse. Men också de yttre tingen är betydelsefulla, eftersom det finns sådant som är nästan självklara symboler för osynliga verkligheter. Således har symbolerna vind och eld alltid haft något att säga om Andens väsen, på samma sätt som himlen säger något om Guds majestät.
För lärjungarna blev den omedelbara följden av att de blev Andefyllda att de började tala i tungor. I urkyrkan visste man att tungomålstalet var en av de gåvor i vilka Anden kunde uppenbara sig. Vanligen var det frågan om ett tal som inte kunde förstås - precis som i våra dagar. Också på pingstdagen kan det delvis ha rört sig om sådant tungomålstal, eftersom det senare i texten framgår att några trodde att lärjungarna var berusade. Men Lukas gör klart att detta tungotal var annorlunda, eftersom lärjungarna började tala på främmande språk, vilket några av de kringstående kunde konstatera.
Lukas räknar upp en lång lista av länder och nationaliteter från vilka lärjungarnas åhörare härstammade. Listan sträcker sig från dagens Iran i öster till Libyen i väster, från Italien och Turkiet i norr till Egypten i söder och visar verkligen vilken kosmopolitisk stad Jerusalem var vid de största högtiderna - och naturligtvis också hur kringspridda judarna var i den dåtida världen. Man har försökt spåra en planmässig uppläggning eller hitta djupsinniga undermeningar i namnlistan, men lika troligt är, att Lukas helt enkelt räknar upp tänkbara exempel, allt eftersom han kommer på dem.
Man har förresten också spekulerat i vad lärjungarna sade på dessa främmande språk, men det ger oss texten inga fingervisningar om. Men å andra sidan är det inte det viktiga. Med aforismens ord: "Det förvånande med en dansande björn är inte hur graciöst den dansar utan att den dansar överhuvudtaget." Här skedde ett under som inte kom att upprepas - tungotalet senare i kyrkans historia är som sagt annorlunda. Detta tal på främmande språk var ett tecken på vad som nu höll på att ske: Anden hade fallit över kyrkan, som nu hade fått både uppdraget och kraften att föra ut sitt budskap till alla folk och predika evangelium på alla språk. Detta visas också av att Petrus, som någon vecka tidigare hade förnekat Jesus bara på grund av en tjänsteflickas antydning, nu frimodigt stod och predikade Jesu namn inför en stor folkskara.
Den heliga Anden förändrar och förnyar. Pingsten har kallats "kyrkans födelsedag", och det är korrekt. Kyrkan grundades i och med att den heliga Anden utgöts över lärjungarna och tre tusen personer omvände sig som följd av Petri andeinspirerade predikan. Och de troende förändrades verkligen. De hade hittat en helt ny trosgemenskap, som det berättas om i Apg 2:44-47: De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. Sådan var urkyrkan från början.
Man tycker förstås, när man läser dessa berättelser, att den kyrka vi ser runt oss idag minsann är helt annorlunda. Den verkar gå på i gamla kända fotspår, bara därför att det är bekvämast så. Och det ligger något i den kritiken. När vi ser på situationen i urkyrkan, inser vi att en kyrka som har upphört att verka för omvändelse och förändring har upphört att vara kyrka.
Men förändringen måste komma nerifrån. Det är bara om kyrkans enskilda medlemmar förändras och förnyas som kyrkan kan göra det. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, sägs det. Om du har för vana att klaga på kyrkan, så se dig i spegeln först, för kyrkan är vi; kyrkan är du! När gjorde DU senast något av det som du tycker att kyrkan borde göra? För att parafrasera Jesu ord om Människosonens dom: När gav du någon hungrig mat eller någon törstig att dricka? När gav du någon hemlös husrum eller någon naken kläder? När besökte du senast någon som var sjuk eller i fängelse?
Det som trots detta är det viktigaste att minnas att vi inte kan göra något av detta i vår egen kraft. Vi kan själva varken förändras eller förändra utan hjälp. Vi måste låta den heliga Anden verka i oss för att det skall vara möjligt att förändras eller att förändra. Man kan säga, att Anden kommer uppifrån för att förändra Kyrkan nerifrån.
Hur kan då vi få Anden? Svaret hittar vi i Joh 7:37-39: […] Jesus […] ropade: "Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger." Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.
Den som tror på Jesus skall få levande vatten. Johannes säger att Jesus talade om Anden. Anden föder på nytt. Han kommer med livet från Kristus. Som saven stiger i vinträdets grenar, så kommer livsströmmen från Jesu hjärta och fyller den som tror. Och därigenom blir det vatten Jesus ger en källa i den som tror, med ett flöde som ger evigt liv, som han sade till kvinnan vid Sykars brunn.
Vi vet förresten inte vilket ord i Skriften som Jesus syftar på. Kanske syftar han inte på något visst ställe i GT (som ju var "Skriften" för judarna på den tiden) utan på hela den bibliska tanken att Gud är livets källa och att han låter frälsningens flöden strömma fram ur sitt eget väsen. Och vad Skriften säger om Gud, det gäller också den han har sänt, Jesus Kristus.
Vad det betyder att "få Anden", som Johannes sade, har också olika tolkningar. En del menar att alla som är döpta har anden. Det tror jag är sant på ett sätt. Andra menar att man måste själv "ta emot anden" i något sorts karismatiska upplevelser. Det tror jag också är delvis sant. Jag för min del tror att man får Anden i dopet som present, så att säga, men att denna present ligger oanvänd i sitt presentpapper tills man öppnar paketet när man kommer till tro. Då kan Anden i en slå ut i blom i olika slags nådegåvor, av vilka det finns många slag: tungotalets gåva, profetians gåva, gästfrihetens gåva, talets eller sångens gåva, kärlekens gåva - men den första gåva man får är trons gåva. Om du har tro, kan du vara säker på att du har Anden, eftersom tron aldrig kan födas utan den heliga Anden.
Som sammanfattning kan vi säga: När Anden sänker sig över kyrkans medlemmar, måste vi vara redo att ta emot Honom. Om vi är det, kommer vi att bli förnyade, och genom oss hela kyrkan. Då kommer firandet av "kyrkans födelsedag" att bli inte endast ett ihågkommande av vad som en gång har skett, utan ett liv i ständig gemenskap, ett liv som leder till att Kristus syns i oss. Vårt ansvar är stort, men våra möjligheter större - om vi låter Guds heliga Ande leda oss.
Lärjungarna var alla församlade, och då hände något sällsamt och gripande, som Lukas, Apg:s författare, försöker skildra med begrepp som "ett dån som av en stormvind" och "tungor som av eld". För dem som var med, rådde det inget tvivel om vad som skedde. Det var den heliga Anden som kom och fyllde var och en av dem, så som Jesus hade lovat. Den övertygelsen byggde förstås först och främst på vad man kunde kalla en inre upplevelse. Men också de yttre tingen är betydelsefulla, eftersom det finns sådant som är nästan självklara symboler för osynliga verkligheter. Således har symbolerna vind och eld alltid haft något att säga om Andens väsen, på samma sätt som himlen säger något om Guds majestät.
För lärjungarna blev den omedelbara följden av att de blev Andefyllda att de började tala i tungor. I urkyrkan visste man att tungomålstalet var en av de gåvor i vilka Anden kunde uppenbara sig. Vanligen var det frågan om ett tal som inte kunde förstås - precis som i våra dagar. Också på pingstdagen kan det delvis ha rört sig om sådant tungomålstal, eftersom det senare i texten framgår att några trodde att lärjungarna var berusade. Men Lukas gör klart att detta tungotal var annorlunda, eftersom lärjungarna började tala på främmande språk, vilket några av de kringstående kunde konstatera.
Lukas räknar upp en lång lista av länder och nationaliteter från vilka lärjungarnas åhörare härstammade. Listan sträcker sig från dagens Iran i öster till Libyen i väster, från Italien och Turkiet i norr till Egypten i söder och visar verkligen vilken kosmopolitisk stad Jerusalem var vid de största högtiderna - och naturligtvis också hur kringspridda judarna var i den dåtida världen. Man har försökt spåra en planmässig uppläggning eller hitta djupsinniga undermeningar i namnlistan, men lika troligt är, att Lukas helt enkelt räknar upp tänkbara exempel, allt eftersom han kommer på dem.
Man har förresten också spekulerat i vad lärjungarna sade på dessa främmande språk, men det ger oss texten inga fingervisningar om. Men å andra sidan är det inte det viktiga. Med aforismens ord: "Det förvånande med en dansande björn är inte hur graciöst den dansar utan att den dansar överhuvudtaget." Här skedde ett under som inte kom att upprepas - tungotalet senare i kyrkans historia är som sagt annorlunda. Detta tal på främmande språk var ett tecken på vad som nu höll på att ske: Anden hade fallit över kyrkan, som nu hade fått både uppdraget och kraften att föra ut sitt budskap till alla folk och predika evangelium på alla språk. Detta visas också av att Petrus, som någon vecka tidigare hade förnekat Jesus bara på grund av en tjänsteflickas antydning, nu frimodigt stod och predikade Jesu namn inför en stor folkskara.
Den heliga Anden förändrar och förnyar. Pingsten har kallats "kyrkans födelsedag", och det är korrekt. Kyrkan grundades i och med att den heliga Anden utgöts över lärjungarna och tre tusen personer omvände sig som följd av Petri andeinspirerade predikan. Och de troende förändrades verkligen. De hade hittat en helt ny trosgemenskap, som det berättas om i Apg 2:44-47: De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. Sådan var urkyrkan från början.
Man tycker förstås, när man läser dessa berättelser, att den kyrka vi ser runt oss idag minsann är helt annorlunda. Den verkar gå på i gamla kända fotspår, bara därför att det är bekvämast så. Och det ligger något i den kritiken. När vi ser på situationen i urkyrkan, inser vi att en kyrka som har upphört att verka för omvändelse och förändring har upphört att vara kyrka.
Men förändringen måste komma nerifrån. Det är bara om kyrkans enskilda medlemmar förändras och förnyas som kyrkan kan göra det. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, sägs det. Om du har för vana att klaga på kyrkan, så se dig i spegeln först, för kyrkan är vi; kyrkan är du! När gjorde DU senast något av det som du tycker att kyrkan borde göra? För att parafrasera Jesu ord om Människosonens dom: När gav du någon hungrig mat eller någon törstig att dricka? När gav du någon hemlös husrum eller någon naken kläder? När besökte du senast någon som var sjuk eller i fängelse?
Det som trots detta är det viktigaste att minnas att vi inte kan göra något av detta i vår egen kraft. Vi kan själva varken förändras eller förändra utan hjälp. Vi måste låta den heliga Anden verka i oss för att det skall vara möjligt att förändras eller att förändra. Man kan säga, att Anden kommer uppifrån för att förändra Kyrkan nerifrån.
Hur kan då vi få Anden? Svaret hittar vi i Joh 7:37-39: […] Jesus […] ropade: "Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger." Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.
Den som tror på Jesus skall få levande vatten. Johannes säger att Jesus talade om Anden. Anden föder på nytt. Han kommer med livet från Kristus. Som saven stiger i vinträdets grenar, så kommer livsströmmen från Jesu hjärta och fyller den som tror. Och därigenom blir det vatten Jesus ger en källa i den som tror, med ett flöde som ger evigt liv, som han sade till kvinnan vid Sykars brunn.
Vi vet förresten inte vilket ord i Skriften som Jesus syftar på. Kanske syftar han inte på något visst ställe i GT (som ju var "Skriften" för judarna på den tiden) utan på hela den bibliska tanken att Gud är livets källa och att han låter frälsningens flöden strömma fram ur sitt eget väsen. Och vad Skriften säger om Gud, det gäller också den han har sänt, Jesus Kristus.
Vad det betyder att "få Anden", som Johannes sade, har också olika tolkningar. En del menar att alla som är döpta har anden. Det tror jag är sant på ett sätt. Andra menar att man måste själv "ta emot anden" i något sorts karismatiska upplevelser. Det tror jag också är delvis sant. Jag för min del tror att man får Anden i dopet som present, så att säga, men att denna present ligger oanvänd i sitt presentpapper tills man öppnar paketet när man kommer till tro. Då kan Anden i en slå ut i blom i olika slags nådegåvor, av vilka det finns många slag: tungotalets gåva, profetians gåva, gästfrihetens gåva, talets eller sångens gåva, kärlekens gåva - men den första gåva man får är trons gåva. Om du har tro, kan du vara säker på att du har Anden, eftersom tron aldrig kan födas utan den heliga Anden.
Som sammanfattning kan vi säga: När Anden sänker sig över kyrkans medlemmar, måste vi vara redo att ta emot Honom. Om vi är det, kommer vi att bli förnyade, och genom oss hela kyrkan. Då kommer firandet av "kyrkans födelsedag" att bli inte endast ett ihågkommande av vad som en gång har skett, utan ett liv i ständig gemenskap, ett liv som leder till att Kristus syns i oss. Vårt ansvar är stort, men våra möjligheter större - om vi låter Guds heliga Ande leda oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar