Predikan: Söndagen före pingst

Karin Långström Vinge
Predikan 20.5.2007

Femte Moseboken 31:6-8
Romarbrevet 8:31-39
Johannesevangeliet 16:23-33

Det är rätt fantastiska bibeltexter vi får läsa idag på söndagen före pingst. Mose och Paulus uppmuntrar, Jesus försäkrar.
Jag funderar över hur olika de här texterna kan tala till oss, beroende på hur vi har det just nu. Bibeltexterna står ju inte där endast av sig själva, utan de blir levande i mötet med mitt och ditt jag. Vi läser olika, beroende på hur vi har det just nu, hur vår livssituation ser ut, hur vi mår.

För dom av oss som har lever bra och är trygga i tanken om Guds närvaro och hjälp är dagens ord riktiga må-bra-budskap skulle man kunna säga. Om livet flyter på är det lätt att känna igen sig i Paulus ord:
”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?”
Eller nicka samförstående med Mose:
”Han ska vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte.”

För dom av oss som befinner sig längre ner på botten, som upplever att mattan dragits undan, som kämpar för att klara av också den här dagen av sjukdom, bekymmer och malande tankar, kan orden kanske antingen kännas som tomma löften eller…hopp att ta tag i?

Och oss alla däremellan, vars största bekymmer kanske är att bredbandet inte fungerar eller om vi ska ha lax eller fläskfilé till middag, men som ändå känner på oss att utan Gud går det inte…

Finns det något bevis för att Hjälparen kommer?
Eller är det hela endast en uppgörelse mellan den enskilda människan och Gud, där den enskildes känsla av Gudsnärvaro är bevis nog?
Hjälparen finns kanske där vi minst anar. Är våra förutfattade meningar ett hinder för oss att vara nära Gud?
Vi avbildar den helige Ande som en svävande vit duva som avtecknar sig mot himlen, men den helige Ande kanske likaväl är en av de duvorna vid fontänen på torget mitt i stan. Som finns mitt ibland oss men som ingen egentligen ser?

Evangelietexten: Jesus säger: ”Det kommer en tid då jag inte längre ska tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern.”
Lärjungarna är just vid det här samtalet trygga, men Jesus säger:
”Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt för att ni skall ha frid i mig . I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.”
Jesus berättar precis hur det är. Han har besegrat världen, och med det allt som gör ont, allt som skadar, allt som förstör.
Ja, vi ser det fortfarande, vi drabbas av det fortfarande, men även när vi upplever att vi står på botten, så kan vi vara trygga i att Jesus är själva botten. Längre ner kommer vi inte, hans händer, hans varma famn tar emot oss.

Mmm. Om jag inte känner så då? Om jag inte känner annat än Gudsfrånvaro och utsatthet?
Det drabbas vi av då och då. Då kan vi veta att vi är i gott sällskap. Jesus själv på korset - min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Men Gud hade inte det. Gud var hela tiden med. Och det var Jesus som skulle vara i utsattheten, just för att ingen av oss någonsin skall behöva vara i Gudsfrånvaron och utsattheten.
Därför är hoppet en ledstjärna. Och vilan! Väntan… kampen!
Ibland får vi vila i kyrkan. Om jag inte känner eller upplever att Hjälparen kommer, så gör kyrkan det. Lovsången ljuder, det glada budskapet förkunnas, brödet bryts och vinet delas, oavsett hur du har det. Vi ber, även när du inte orkar. Ni ber, när jag inte orkar.
Jesus uppmanar oss att be, men han vädjar till oss också. Var inte rädda, var inte oroliga. Jesus vill att vi ska vara trygga i honom!
För varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Amen.