Predikan: Midsommardagen

Karl af Hällström:
Radikal nåd
Högmässa i Lilla kyrkan, Borgå 23.6.2007
Jes 40:1-8; Apg 13:23-26; Lk 1:57-66

Vi känner till en del av Jesu släktingar. Mest kända är säkert hans mor Maria och hans fosterfar Josef, men också hans bror Jakob, som blev en av ledarna för urförsamlingen i Jerusalem, är bekant för bibelläsaren. En annan välkänd släkting är Johannes döparen, även man inte alltid minns att de två var släkt sinsemellan. Men det var de; evangelisten Lukas (1:39-56) berättar att den gravida Maria besökte sin släkting Elisabet, som var gravid också hon och snart skulle föda Johannes, som var sex månader äldre än Jesus. Därför firar vi förresten Johannes döparens födelsefest just nu, sex månader före jul.
Namnet Johannes betyder "Gud är nådig". Hans far Sakarias får instruktioner om namnvalet av samma ängel som uppenbarar för honom att sonen skall födas trots föräldrarnas höga ålder. Processen liknar den som Maria går igenom lite senare, när ärkeängeln Gabriel kommer till henne och meddelar om Jesu tillkomst och om hans namn - med den skillnaden att Johannes' avlelse skedde på normalt sätt, inte genom den heliga Anden. Jesu namn betyder "Gud räddar", "Gud frälser", och båda namnen, Johannes och Jesus, är symboliska och säger något om bärarnas framtida uppgift och budskap. Det är förresten lite på samma sätt med mitt eget namn, Karl, som betyder "man" - men att jag skulle växa upp till en man var kanske inte en alltför långsökt gissning av mina föräldrar i tiden…
Hur som helst är Gud nådig. Det förkunnar Johannes redan genom sitt namn, men också genom sin förkunnelse. Johannes växer upp till en asketisk omvändelsepredikant som lever i ödemarken och ändå drar stora skaror av lyssnare till sig. Det är ofta så det sker, visar kyrkohistorien - den som har ett rent och radikalt budskap vill folk lyssna på fastän det skulle vara besvärligt, medan den som bara talar ytligheter mister sin åhörarskara efter en tid, hur vackra formuleringarna och omgivningarna än är. I sista hand är det budskapets innehåll, inte dess form, som gäller.
Och Johannes vägrar försköna sitt budskap. Han säger sanningen, oberoende av vad det kostar honom - och till sist kostar det honom livet, när han säger sanningen till orätt person. Sanningen är alltid farlig.
Johannes förkunnar syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop (Lk 3:3), till skillnad från det som var vanligt, nämligen syndernas förlåtelse genom offer i templet. Offerdjuren var väl inte helt billiga, så det fanns säkert sådana som av den orsaken tyckte att det var bra att slippa dem och istället låta döpa sig. Men Johannes låter inte lura sig. Huggormsyngel, får de höra. Bär […] sådan frukt som hör till omvändelsen (Lk 3:7f). Och när han får frågor om hur folk då ska bete sig, ger han instruktioner om rättvisa och hederlighet, inte fastor och böner och andra s.k. "andliga övningar". Han förkunnade en vardagsnära tro, som ändå var radikal, för den baserade sig inte på att betala för sina misstag genom offer, utan på att sträva efter att leva som hyggligt folk borde. Detta var omvändelsen.
Men var och en av oss vet - liksom folk på den tiden visste - att vi inte i längden klarar av att avhålla oss från felsteg av olika slag. Därför förkunnade Johannes inte endast omvändelse, utan också dop.
Innan vi går vidare vill jag betona att detta "Johannes-dop" visserligen är en förebild för det kristna dop som Jesus instiftar senare, men ändå är de båda dopen rätt olika. I det kristna dopet, där vi döps med vatten och Ande, blir vi Guds barn och får del av trons och frälsningens gåva, som vi bara har att ta emot. Att det tyvärr finns sådana som vägrar ta emot gåvan hör inte hit. Johannes-dopet [är] ett omvändelsedop (Apg 19:4), som närmast fungerar som en symbolisk reningsrit. Genom Johannes-dopet uttrycker den döpte sin vilja att renas från sin synd och vända sig tillbaka till Gud - men före Kristi död och uppståndelse och den heliga Andens utgjutande kunde dopet inte innehålla mer än så. Numera är situationen en annan.
Johannes förkunnade alltså syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Han menade att vi skall sträva efter att göra det rätta och utföra en symbolgärning för att inför Gud rena oss från det orätta. Och hans främsta budskap var att peka på Jesus som den Messias som skulle komma för att fortsätta och fullfölja det verk som Johannes hade påbörjat.

Jesu död och uppståndelse är en vattendelare i frälsningshistorien. Johannes befinner sig på ena sidan av den vattendelaren och vi på den andra. Vad kan vi då lära oss av honom och hans budskap?
Det viktigaste som Johannes gör är att peka på Jesus som någon som skall komma. För oss har han redan kommit, men vi kan ändå följa hans exempel och se till Jesus. Låt oss hålla blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som Hebreerbrevets författare skriver (12:2).
Också Johannes' budskap om syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop är viktigt för oss. Eftersom vi inte praktiserar Johannes-dopet, utan det kristna dopet, kan vi inte överta tanken direkt. Till all lycka finns det något också i vår tid som har en liknande funktion som dopet hade för Johannes döparen.
Det jag tänker på är bikten.
Jag har hört kritik mot bikten som går ut på att vi inte behöver någon som medlar mellan oss och Gud, för genom Kristus har vi fått en direkt länk till Gud. Därför behövs inte bikten, för vi kan be Gud om förlåtelse så att säga ansikte mot ansikte. Menar man. Och tanken är inte helt felaktig. Det är sant att någon mellanhand inte behövs, och att vi får närma oss Gud var och en. Ändå har bikten en funktion.
Jag sade tidigare att vi bör omvända oss, men att vi inte i längden klarar av att avhålla oss från felsteg av olika slag. Därför förkunnade Johannes inte endast omvändelse, utan också Johannes-dopet, där den döpte uttrycker sin vilja att renas från sin synd och vända sig tillbaka till Gud.
I bikten uttrycker vi också denna vilja genom att bekänna vår synd inför Gud - men på denna sida av vattendelaren kan vi också få mer än så, nämligen Guds förlåtelse. Vi renas verkligen från det onda vi har gjort och får vandra vidare utan att behöva belastas av det! Jag har som biktfar upprepade gånger fått se vilken enorm lättnad detta kan innebära - de vilkas samvete belastas av stora och tunga synder har blivit befriade, och deras mörka existens har förbytts till ett ljust liv. Vilken nåd!
En viktig orsak till att en präst är inblandad i detta är det yttre tecknet på förlåtelsen, nämligen avlösningen. Detta yttre tecken saknas när vi bekänner våra synder för Gud på tu man hand - vilket vi också skall göra! - och särskilt i tyngre fall kan det vara viktigt att ha detta objektiva tecken att stödja sig mot.
Bikten har också kritiserats för att vara ett tecken på "billig" nåd. Samma kritik kunde Johannes' samtida komma med. Folk försöker komma undan utgifterna för offerdjuren genom att slinka igenom med en påstådd omvändelse och ett dopp i Jordan - billigt, billigt! Men nåden är inte billig, för Jesus gav sitt liv för oss. Omvändelsen är inte "påstådd" men inte heller lätt. För att verkligen omvända oss från de ovanor och onda vanor som vi har krävs en medveten ansträngning.
Och alltför ofta snubblar vi när vi går omvändelsens väg. Inga gärningar hjälper oss in i himlen, för vare sig vi vill samla poäng genom omvändelse av olika slag, offer av olika slag eller "andliga övningar" av olika slag, räcker poängen aldrig till. Omvändelse och goda gärningar gör oss till bättre människor, och det är förstås bra. Världen blir en bättre plats att leva i om alla strävar efter bättring. Men inträdesbiljetten till himlen kostar mer än så.
Den kostar allt vi har och mer därtill.
Endast Gud kan betala den. Vi själva klarar det aldrig.
Vilken lycka då att Gud verkligen har betalat den! Priset var oerhört högt också för honom, men på grund av sin nåd och kärlek ville han göra detta för oss. För så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Jh 3:16).
Nåden är inte billig, för priset är högt. Nåden är däremot gratis, för priset är betalt.
Men det är klart att vi ofta tar avstånd från sådant som är gratis. Nog borde väl en ordentlig karl betala för sig? Inte kan väl en ärbar kvinna ta emot hurdana presenter som helst?
Det är när vi kan frigöra oss från denna inställning som vi kan se det radikala i nåden, det radikala som Johannes strävar efter att förmedla. Sluta vara svin och omvänd er till att åter bli människor! Ta emot Guds förlåtelse! Håll blicken fäst vid Jesus! Tro, och tag emot det eviga livet - inte billigt, men gratis; inte med egen ansträngning, utan genom den radikala nåden.
Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud (Jes 40:1). Amen!

Predikan: Tredje söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Blicken fäst vid Jesus
Konfirmationsmässa i Mariagården, Borgå 17.6.2007

”Ni som är i kyrkan, ni bara grälar sinsemellan,” får man höra emellanåt. ”Ni bara slåss om detaljer och småsaker och bryr er inte om de verkliga problemen omkring er!”
Till det kan man svara ”ja och nej.” Visst finns det meningsskiljaktigheter emellanåt oss kyrkligt aktiva emellan - vi är ju människor, inte änglar! - och ibland kan det säkert verka som om stridigheterna mest skulle handla om petitesser. I allmänhet har dessa ”petitesser” ändå en djupare principiell betydelse. Jag tror alltså inte att vi ”bara” grälar, eller att våra diskussioner uteslutande skulle handla om småsaker.
Däremot finns alltid risken att vi blir så intresserade av vår debatt och våra argument att vår energi går åt till det, istället för att kunna göra en starkare insats för att lösa de andliga och materiella problem som finns i vårt samhälle och vår värld. Också den motsatta risken existerar förstås, nämligen att vi går så helt in i olika slag av hjälpverksamhet och uppbyggligt arbete att vi glömmer vilken orsaken till dessa kärlekshandlingar är. Då försöker vi finna en kraftkälla i oss själva, i stället för att få kraften ovanifrån, och så sinar källan i oss förr eller senare.
Hur skall vi kunna undvika sådana situationer? Jag skulle påstå att vi hittar svaret i Hebr. 12:2, där det står: Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.
Denna tanke är väldigt viktig för oss som vill leva ett kristet liv, till skillnad från att endast följa ett kristet filosofiskt tankemönster. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. En sådan princip ger oss många fördelar.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Om vi gör så kan vi ha Jesu exempel för ögonen i alla våra handlingar. Jag har sett troende ungdomar som använder armband eller nyckelband med förkortningen W.W.J.D. eller V.S.J.G. Vad är då det för något? W.W.J.D. låter lite som en webbadress på internet, medan V.S.J.G. påminner om VSOP, en sorts konjak - inte är det väl alkoholreklam som de sysslar med?
Nej, naturligtvis inte. Förkortningarna kommer från uttrycken What would Jesus do? respektive Vad skulle Jesus göra? Det första är på engelska, det andra på svenska, men de betyder samma sak. Vad skulle Jesus göra i den situation som jag nu befinner mig i? Genom dessa förkortningar vill ungdomarna alltså påminna sig om att se till Jesus. Vilket förstås är bra.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Det är honom som Bibeln vittnar om. Han är Bibelns ”kärna och stjärna”, som Luther uttrycker det - Jesus är Bibelns centrum, alltså kärna, och han lyser fram överallt i Bibeln som en stjärna, i GT som ett löfte och i NT som infrielsen av löftet. Vi ser att tanken Låt oss ha blicken fäst vid Jesus leder också till en ny syn på Bibeln, inte som en manual eller ett regelverk, utan som en biografi eller vittnesmål eller rentav mötesplats med Jesus.

Vilken Jesus är det då frågan om här? Det finns ju så många olika tolkningar och synsätt också om honom. Jag har hört någon kollega säga någonting i stil med följande om en annan kristen kyrka: ”Vad kan vi ha för gemensamt med dem - de godkänner ju inte ens vårt dop!” Och det är klart att det finns skillnader mellan olika kristna rörelser, ibland t.o.m. stora skillnader, men vi har faktiskt åtminstone ett gemensamt, nämligen Jesus. Detsamma gäller olika icke-kristna rörelser som Jehovas vittnen eller New Age, som har en skarpt avvikande åsikt om vem Jesus var och är - vi har ändå Jesus gemensamt med dem.
Med detta menar jag alltså att Jesus inte är en tankekonstruktion eller en dogmatisk uppbyggnad, utan en person. Om vi ser omkring oss i vår egen bekantskapskrets kan vi se hur det finns personer som olika människor kan ha helt olika åsikter om. Det kan ibland få drastiska följder, som i det som en kollega berättade från en jordfästning för rätt länge sedan.
Han skulle jordfästa en person som var avskydd av en del av släkten och närmast avgudad av den andra delen. Före jordfästningen råkade han bara träffa folk från den positiva sidan, och så fick han en närmast helgonartad bild av den avlidne - men fick förstås inte reda på att den andra inställningen existerade. Då han höll sitt tal vid jordfästningen utgående från den information som han hade fått, ställde sig plötsligt en mindre nöjd släkting upp i kapellet och ropade: ”Vad står du där och ljuger, präst?!” Jag kan bara säga att jag är glad för att det inte var jag som råkade ut för det kaos som måste ha följt...
Den avlidne i den här berättelsen var en person, men ändå rådde det helt olika åsikter om honom. På samma sätt med Jesus - han är en enda person, men ändå råder det många olika åsikter om honom. Han påstås vara en människa, en halvgud, en gud eller både människa och Gud; han sägs vara Guds son, Josefs son eller son till en romersk soldat som Maria hade ett förhållande med; man anser honom vara lärare, snickare, brottsling, frälsare eller kung; man kan se honom som en historisk person som levde en gång men inte mer, en historisk person som levde en gång här på jorden och fortfarande lever i himlen eller som en kosmisk makt vars historicitet är av underordnad betydelse; man kan presentera de alternativ som C.S. Lewis kom med, nämligen att Jesus måste vara ”liar, lunatic, or Lord,” alltså lögnare, galning eller Herre.

Åsikterna, tolkningarna och inställningarna är många när vi talar om Jesus. Knappast har någon annan person genom tiderna blivit så omdiskuterad och omstridd. Och jag vill på inget sätt hävda att alla de påståenden som jag nyss refererade skulle vara sanna. Inte alls. Man kan också dra klara skiljelinjer mellan det som är kristet och det som inte är kristet i dessa åsikter. Var och en har förstås rätt till sin åsikt, men ingen har rätt att kalla en åsikt ”kristen” bara för att man vill att den skall vara det. Det finns vissa objektiva skiljelinjer.
Men - och detta är ett viktigt men - eftersom Jesus faktiskt är en person och inte en ideologisk konstruktion, betyder det att vi inte kan tänka oss fram till hurdan han är, utan vi kan lära känna honom i sista hand endast genom att umgås med honom. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, för på så sätt får vi se vem han är.
Det är också detta som jag menar med att vi alla har Jesus gemensamt, oberoende av våra tolkningar av honom. Personen Jesus förenar, också när åsikterna om honom splittrar. Alla vi som vill lära känna Jesus bättre förenas av detta mål, och också av att Jesus själv vill hjälpa oss att uppnå detta mål.
När vi strävar efter att följa principen Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, kommer vi också att sträva närmare honom i tro, tillit och kärlek. Då lär vi oss också mer om hur vi skall bete oss i de olika situationer som vi hamnar i, situationer som är så annorlunda och så likadana som de som Jesus och apostlarna råkade ut för. På tvåtusen år har samhället förändrats en hel del, så situationerna är ofta annorlunda, men eftersom människan fortfarande är samma egoistiska tjockskalle som då, är situationerna trots allt ganska lika.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Det är så, och endast så, som vi kan leva ett kristet liv i Jesu efterföljd, det liv som vi har blivit kallade att leva.

Predikan: Treenighetssöndagen

Karl af Hällström:
”Vilket djup …!”
Friluftsgudstjänst på Postbacken, Borgå 3.6.2007

Dagens heliga evangelium återger en del av Jesu samtal med Nikodemos i Joh 3(:1-15). Innan vi kommer in på temat för både samtalet och denna gudstjänst, vill jag kort kommentera det parti som Nikodemos hörde till, nämligen fariseerna. Vi stöter upprepade gånger på dem i evangelierna, men den negativa bild som vi där får av dem är nog en smula onyanserad.
Benämningen fariseer betyder de avskilda. Detta namn kom till användning först under mackabeertiden på 200-talet f.Kr., men rörelsen kan ha varit äldre. I de gammaltestamentliga böckerna Esra (6:21) och Nehemja (9:2; 10:28–29) läser vi om en andlig väckelse där israeliter bekände sina synder, avskilde sig från allt hedniskt och lovade att hålla Guds lag. Detta kan ha varit fariseismens begynnelse.
Esra, som betecknas som skriftlärd och mycket kunnig i Moses lag (Esra 7:6; Neh. 8:9), var en förgrundsgestalt och ett föredöme för fariseerna. Dessa fortsatte hans arbete med att försöka tolka och förstå varje detalj i de heliga skrifterna. De skriftlärda var deras andliga ättlingar.
Fariseerna stod mestadels i opposition både mot den politiska makten och de officiella religiösa ledarna. De ansåg att både prästerna och sadduceerna var förvärldsligade och icke renläriga. Paulus, som själv var farisé, betecknade sin rörelse som den strängaste riktningen inom judarnas gudsdyrkan (Apg 26:5). Många goda egenskaper hölls hela tiden vid makt bland dem. De värnade om Guds lag och om de stadgar som de ansåg vara sanna tolkningar av lagen. Ofta har de beskyllts för hyckleri, men det är säkert orätt att bedöma dem som medvetna hycklare. De hade vaken blick för människans svagheter och böjelser, och de var därför mycket observanta också på sig själva när det gällde denna sak.
Mycket gott kan sägas om fariseerna, men de ger oss också ett varnande exempel. De hade sin upprinnelse i en sann andlig väckelse, men de slutade i formalism och andlig blindhet.
Fariseerna var långt ifrån ensamma om den här utvecklingen. Den inträffar ofta i vilken andlig rörelse som helst. Om vi bara som exempel ser på väckelserörelserna inom vår kyrka, ser vi hur det som från början var en reaktion på omgivningens förmenta oandlighet eller avfall med tiden blev institutionaliserat. Grundarens tankar tillämpades, ibland oförändrade, på en situation som de aldrig var ämnade för. Man har sagt att utvecklingen ofta går från väckelse till väckelserörelse till bara rörelse.
Å andra sidan vill jag i ärlighetens namn tillstå att inte heller situationen inom väckelserörelserna på något sätt är svartvit. Också där, liksom i fariseismen och på andra håll, finns mycken ärlig strävan att låta grundarvet från fäderna leva i dagens värld utan att binda sig alltför starkt vid den tolkning som rådde då rörelsen uppkom.
Och det är gott och väl. Ingen människa, ingen mänsklig organisation och ingen mänsklig lära, hur sann den än kan vara, kan göra anspråk på att tala om Gud på ett uttömmande sätt. I dagens andra läsning hörde vi Paulus utbrista (Rom 11:33): Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.
Vi har i Bibeln fått uppenbarat för oss allt vi behöver veta för vår frälsning, det som i korthet sammanfattas lite senare i Jesu samtal med Nikodemos i den s.k. Lilla Bibeln (Joh 3:16): Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Detta har Gud valt att uppenbara för oss – och för det är vi stort tack skyldiga.
Att Gud har uppenbarat för oss allt vi behöver veta betyder ändå inte att han har uppenbarat för oss allt som finns att veta. Guds storhet är väldigare än vad vi kan fatta. Det här är det som fäderna uttryckte med begreppet Deus semper maior – Gud är alltid större – och Paulus med sitt Vilket djup … !

Vid många samlingar både i vår församling och i andra församlingar råder ofta en trevlig stämning. Och det är inget illa med det. Vi trivs tillsammans, vi tycker om att skratta tillsammans, men ingenting hindrar heller att vi talar allvar tillsammans. Det här är församlings­borna till stor del ansvariga för, men också vi präster och andra anställda drar vårt strå till stacken. Åtminstone hoppas jag det. Trevlig, trevlig, trevlig är Herren Sebaot!
Så var det ändå inte som seraferna ropade i Jesajas vision, som var vår första läsning idag (Jes 6:1-10). Däremot ropade de (v. 3): Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet. En variant av detta sjunger ju också vi i varje mässa. Och heligheten är ett av de främsta kännetecknen på Gud, liksom på hans församling och på dem som hör till honom. Trevligheten och heligheten är inte nödvändigtvis sinsemellan uteslutande – jag tror fullt och fast att vi i församlingssammanhang kan ha (och har!) det trevligt tillsammans utan att tappa bort grundbudskapet – men det är ändå alltid heligheten som är det viktigaste. Om heligheten kläs i trevlighet, så är det förstås trevligt, men det är inte det som är poängen.
Vi som genom dopet är födda av vatten och ande, som Jesus säger till Nikodemos (v.5), vi har också blivit heliga genom Guds vilja, genom det som han har gjort genom Jesus Kristus. Det betyder inte att vi skulle ha blivit perfekta och utan våra små egenheter – eller i vissa fall stora – utan detta gäller uttryckligen heligheten. I 1Kor (1:2) hälsar Paulus den lokala församlingen med att säga att han skriver till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. Och det gäller alltså också oss. Det lustiga är att efter denna hälsning börjar Paulus mycket snart skälla på församlingsborna i Korinth för att de är övermodiga, för att de praktiserar otukt och fylleri, för att det finns motsättningar och rentav rättsprocesser inom församlingen, och för mycket annat. Inte precis det som vi normalt tänker på när vi hör ordet ”helig”.
Ändå är det här hoppingivande. Guds stora helighet skulle normalt ge oss samma reaktion som den gav Jesaja (6:5): Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot. Men genom att vi har fått del av Guds helighet, genom att också vi har helgats genom Kristus Jesus, så har vi hopp om att inte behöva vara förlorade, utan få komma till Gud som hans barn. Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!
Jesaja ger oss ett exempel att följa när det gäller vilken reaktionen på denna helgelse kan vara. När Gud frågar (6:8): Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare? svarar Jesaja med nästan barnslig iver ungefär: ”Jag, jag, jag vill, jag vill, jag, jag, sänd mig, sänd mig!” Han visste inte allt som denna uppgift skulle föra med sig, men säkert tillräckligt för att inse att det knappast skulle bli enkelt. Ändå gav han sig in i den helhjärtat.

Vi som lever idag får, också vi, inse att vi inte vet allt om framtiden eller ens om samtiden, och att vi inte kan veta allt om Gud. Vi förstår inte hur Gud kan vara en som är tre som är en. Vi har svårt att fatta hur Jesus samtidigt kan vara helt och hållet Gud och helt och hållet människa. Vi har problem med att inse å ena sidan varför Gud inte med ett slag gör slut på ondskan och å andra sidan varför han överhuvudtaget bryr sig om oss obetydliga små kryp som bara söndrar och förstör och luktar illa. Vilket djup … !
Vi behöver inte inbilla oss att vi vet allt om Gud. Ändå får vi glädjas åt det som han har valt att uppenbara för oss: Frälsningen genom Jesus Kristus, den nya födelsen i dopet genom vatten och ande, kallelsen till och helgelsen i det kristna livet och så vidare. Vi behöver inte kunna analysera och förstå allt. Vi får lämna en del åt mystiken, åt känslan, åt upplevelsen av att Gud är här. Liksom barnet inte förstår sig på vuxenvärlden, och inte heller skall behöva göra det, så får också vi vila i att vi inte vet allt, men vår Fader har allt i sin hand. Och det är tryggt att veta.