Karl af Hällström:
”Vilket djup …!”
Friluftsgudstjänst på Postbacken, Borgå 3.6.2007
”Vilket djup …!”
Friluftsgudstjänst på Postbacken, Borgå 3.6.2007
Dagens heliga evangelium återger en del av Jesu samtal med Nikodemos i Joh 3(:1-15). Innan vi kommer in på temat för både samtalet och denna gudstjänst, vill jag kort kommentera det parti som Nikodemos hörde till, nämligen fariseerna. Vi stöter upprepade gånger på dem i evangelierna, men den negativa bild som vi där får av dem är nog en smula onyanserad.
Benämningen fariseer betyder de avskilda. Detta namn kom till användning först under mackabeertiden på 200-talet f.Kr., men rörelsen kan ha varit äldre. I de gammaltestamentliga böckerna Esra (6:21) och Nehemja (9:2; 10:28–29) läser vi om en andlig väckelse där israeliter bekände sina synder, avskilde sig från allt hedniskt och lovade att hålla Guds lag. Detta kan ha varit fariseismens begynnelse.
Esra, som betecknas som skriftlärd och mycket kunnig i Moses lag (Esra 7:6; Neh. 8:9), var en förgrundsgestalt och ett föredöme för fariseerna. Dessa fortsatte hans arbete med att försöka tolka och förstå varje detalj i de heliga skrifterna. De skriftlärda var deras andliga ättlingar.
Fariseerna stod mestadels i opposition både mot den politiska makten och de officiella religiösa ledarna. De ansåg att både prästerna och sadduceerna var förvärldsligade och icke renläriga. Paulus, som själv var farisé, betecknade sin rörelse som den strängaste riktningen inom judarnas gudsdyrkan (Apg 26:5). Många goda egenskaper hölls hela tiden vid makt bland dem. De värnade om Guds lag och om de stadgar som de ansåg vara sanna tolkningar av lagen. Ofta har de beskyllts för hyckleri, men det är säkert orätt att bedöma dem som medvetna hycklare. De hade vaken blick för människans svagheter och böjelser, och de var därför mycket observanta också på sig själva när det gällde denna sak.
Mycket gott kan sägas om fariseerna, men de ger oss också ett varnande exempel. De hade sin upprinnelse i en sann andlig väckelse, men de slutade i formalism och andlig blindhet.
Fariseerna var långt ifrån ensamma om den här utvecklingen. Den inträffar ofta i vilken andlig rörelse som helst. Om vi bara som exempel ser på väckelserörelserna inom vår kyrka, ser vi hur det som från början var en reaktion på omgivningens förmenta oandlighet eller avfall med tiden blev institutionaliserat. Grundarens tankar tillämpades, ibland oförändrade, på en situation som de aldrig var ämnade för. Man har sagt att utvecklingen ofta går från väckelse till väckelserörelse till bara rörelse.
Å andra sidan vill jag i ärlighetens namn tillstå att inte heller situationen inom väckelserörelserna på något sätt är svartvit. Också där, liksom i fariseismen och på andra håll, finns mycken ärlig strävan att låta grundarvet från fäderna leva i dagens värld utan att binda sig alltför starkt vid den tolkning som rådde då rörelsen uppkom.
Och det är gott och väl. Ingen människa, ingen mänsklig organisation och ingen mänsklig lära, hur sann den än kan vara, kan göra anspråk på att tala om Gud på ett uttömmande sätt. I dagens andra läsning hörde vi Paulus utbrista (Rom 11:33): Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.
Vi har i Bibeln fått uppenbarat för oss allt vi behöver veta för vår frälsning, det som i korthet sammanfattas lite senare i Jesu samtal med Nikodemos i den s.k. Lilla Bibeln (Joh 3:16): Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Detta har Gud valt att uppenbara för oss – och för det är vi stort tack skyldiga.
Att Gud har uppenbarat för oss allt vi behöver veta betyder ändå inte att han har uppenbarat för oss allt som finns att veta. Guds storhet är väldigare än vad vi kan fatta. Det här är det som fäderna uttryckte med begreppet Deus semper maior – Gud är alltid större – och Paulus med sitt Vilket djup … !
Vid många samlingar både i vår församling och i andra församlingar råder ofta en trevlig stämning. Och det är inget illa med det. Vi trivs tillsammans, vi tycker om att skratta tillsammans, men ingenting hindrar heller att vi talar allvar tillsammans. Det här är församlingsborna till stor del ansvariga för, men också vi präster och andra anställda drar vårt strå till stacken. Åtminstone hoppas jag det. Trevlig, trevlig, trevlig är Herren Sebaot!
Så var det ändå inte som seraferna ropade i Jesajas vision, som var vår första läsning idag (Jes 6:1-10). Däremot ropade de (v. 3): Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet. En variant av detta sjunger ju också vi i varje mässa. Och heligheten är ett av de främsta kännetecknen på Gud, liksom på hans församling och på dem som hör till honom. Trevligheten och heligheten är inte nödvändigtvis sinsemellan uteslutande – jag tror fullt och fast att vi i församlingssammanhang kan ha (och har!) det trevligt tillsammans utan att tappa bort grundbudskapet – men det är ändå alltid heligheten som är det viktigaste. Om heligheten kläs i trevlighet, så är det förstås trevligt, men det är inte det som är poängen.
Vi som genom dopet är födda av vatten och ande, som Jesus säger till Nikodemos (v.5), vi har också blivit heliga genom Guds vilja, genom det som han har gjort genom Jesus Kristus. Det betyder inte att vi skulle ha blivit perfekta och utan våra små egenheter – eller i vissa fall stora – utan detta gäller uttryckligen heligheten. I 1Kor (1:2) hälsar Paulus den lokala församlingen med att säga att han skriver till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. Och det gäller alltså också oss. Det lustiga är att efter denna hälsning börjar Paulus mycket snart skälla på församlingsborna i Korinth för att de är övermodiga, för att de praktiserar otukt och fylleri, för att det finns motsättningar och rentav rättsprocesser inom församlingen, och för mycket annat. Inte precis det som vi normalt tänker på när vi hör ordet ”helig”.
Ändå är det här hoppingivande. Guds stora helighet skulle normalt ge oss samma reaktion som den gav Jesaja (6:5): Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot. Men genom att vi har fått del av Guds helighet, genom att också vi har helgats genom Kristus Jesus, så har vi hopp om att inte behöva vara förlorade, utan få komma till Gud som hans barn. Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!
Jesaja ger oss ett exempel att följa när det gäller vilken reaktionen på denna helgelse kan vara. När Gud frågar (6:8): Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare? svarar Jesaja med nästan barnslig iver ungefär: ”Jag, jag, jag vill, jag vill, jag, jag, sänd mig, sänd mig!” Han visste inte allt som denna uppgift skulle föra med sig, men säkert tillräckligt för att inse att det knappast skulle bli enkelt. Ändå gav han sig in i den helhjärtat.
Vi som lever idag får, också vi, inse att vi inte vet allt om framtiden eller ens om samtiden, och att vi inte kan veta allt om Gud. Vi förstår inte hur Gud kan vara en som är tre som är en. Vi har svårt att fatta hur Jesus samtidigt kan vara helt och hållet Gud och helt och hållet människa. Vi har problem med att inse å ena sidan varför Gud inte med ett slag gör slut på ondskan och å andra sidan varför han överhuvudtaget bryr sig om oss obetydliga små kryp som bara söndrar och förstör och luktar illa. Vilket djup … !
Vi behöver inte inbilla oss att vi vet allt om Gud. Ändå får vi glädjas åt det som han har valt att uppenbara för oss: Frälsningen genom Jesus Kristus, den nya födelsen i dopet genom vatten och ande, kallelsen till och helgelsen i det kristna livet och så vidare. Vi behöver inte kunna analysera och förstå allt. Vi får lämna en del åt mystiken, åt känslan, åt upplevelsen av att Gud är här. Liksom barnet inte förstår sig på vuxenvärlden, och inte heller skall behöva göra det, så får också vi vila i att vi inte vet allt, men vår Fader har allt i sin hand. Och det är tryggt att veta.
Benämningen fariseer betyder de avskilda. Detta namn kom till användning först under mackabeertiden på 200-talet f.Kr., men rörelsen kan ha varit äldre. I de gammaltestamentliga böckerna Esra (6:21) och Nehemja (9:2; 10:28–29) läser vi om en andlig väckelse där israeliter bekände sina synder, avskilde sig från allt hedniskt och lovade att hålla Guds lag. Detta kan ha varit fariseismens begynnelse.
Esra, som betecknas som skriftlärd och mycket kunnig i Moses lag (Esra 7:6; Neh. 8:9), var en förgrundsgestalt och ett föredöme för fariseerna. Dessa fortsatte hans arbete med att försöka tolka och förstå varje detalj i de heliga skrifterna. De skriftlärda var deras andliga ättlingar.
Fariseerna stod mestadels i opposition både mot den politiska makten och de officiella religiösa ledarna. De ansåg att både prästerna och sadduceerna var förvärldsligade och icke renläriga. Paulus, som själv var farisé, betecknade sin rörelse som den strängaste riktningen inom judarnas gudsdyrkan (Apg 26:5). Många goda egenskaper hölls hela tiden vid makt bland dem. De värnade om Guds lag och om de stadgar som de ansåg vara sanna tolkningar av lagen. Ofta har de beskyllts för hyckleri, men det är säkert orätt att bedöma dem som medvetna hycklare. De hade vaken blick för människans svagheter och böjelser, och de var därför mycket observanta också på sig själva när det gällde denna sak.
Mycket gott kan sägas om fariseerna, men de ger oss också ett varnande exempel. De hade sin upprinnelse i en sann andlig väckelse, men de slutade i formalism och andlig blindhet.
Fariseerna var långt ifrån ensamma om den här utvecklingen. Den inträffar ofta i vilken andlig rörelse som helst. Om vi bara som exempel ser på väckelserörelserna inom vår kyrka, ser vi hur det som från början var en reaktion på omgivningens förmenta oandlighet eller avfall med tiden blev institutionaliserat. Grundarens tankar tillämpades, ibland oförändrade, på en situation som de aldrig var ämnade för. Man har sagt att utvecklingen ofta går från väckelse till väckelserörelse till bara rörelse.
Å andra sidan vill jag i ärlighetens namn tillstå att inte heller situationen inom väckelserörelserna på något sätt är svartvit. Också där, liksom i fariseismen och på andra håll, finns mycken ärlig strävan att låta grundarvet från fäderna leva i dagens värld utan att binda sig alltför starkt vid den tolkning som rådde då rörelsen uppkom.
Och det är gott och väl. Ingen människa, ingen mänsklig organisation och ingen mänsklig lära, hur sann den än kan vara, kan göra anspråk på att tala om Gud på ett uttömmande sätt. I dagens andra läsning hörde vi Paulus utbrista (Rom 11:33): Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.
Vi har i Bibeln fått uppenbarat för oss allt vi behöver veta för vår frälsning, det som i korthet sammanfattas lite senare i Jesu samtal med Nikodemos i den s.k. Lilla Bibeln (Joh 3:16): Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Detta har Gud valt att uppenbara för oss – och för det är vi stort tack skyldiga.
Att Gud har uppenbarat för oss allt vi behöver veta betyder ändå inte att han har uppenbarat för oss allt som finns att veta. Guds storhet är väldigare än vad vi kan fatta. Det här är det som fäderna uttryckte med begreppet Deus semper maior – Gud är alltid större – och Paulus med sitt Vilket djup … !
Vid många samlingar både i vår församling och i andra församlingar råder ofta en trevlig stämning. Och det är inget illa med det. Vi trivs tillsammans, vi tycker om att skratta tillsammans, men ingenting hindrar heller att vi talar allvar tillsammans. Det här är församlingsborna till stor del ansvariga för, men också vi präster och andra anställda drar vårt strå till stacken. Åtminstone hoppas jag det. Trevlig, trevlig, trevlig är Herren Sebaot!
Så var det ändå inte som seraferna ropade i Jesajas vision, som var vår första läsning idag (Jes 6:1-10). Däremot ropade de (v. 3): Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet. En variant av detta sjunger ju också vi i varje mässa. Och heligheten är ett av de främsta kännetecknen på Gud, liksom på hans församling och på dem som hör till honom. Trevligheten och heligheten är inte nödvändigtvis sinsemellan uteslutande – jag tror fullt och fast att vi i församlingssammanhang kan ha (och har!) det trevligt tillsammans utan att tappa bort grundbudskapet – men det är ändå alltid heligheten som är det viktigaste. Om heligheten kläs i trevlighet, så är det förstås trevligt, men det är inte det som är poängen.
Vi som genom dopet är födda av vatten och ande, som Jesus säger till Nikodemos (v.5), vi har också blivit heliga genom Guds vilja, genom det som han har gjort genom Jesus Kristus. Det betyder inte att vi skulle ha blivit perfekta och utan våra små egenheter – eller i vissa fall stora – utan detta gäller uttryckligen heligheten. I 1Kor (1:2) hälsar Paulus den lokala församlingen med att säga att han skriver till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. Och det gäller alltså också oss. Det lustiga är att efter denna hälsning börjar Paulus mycket snart skälla på församlingsborna i Korinth för att de är övermodiga, för att de praktiserar otukt och fylleri, för att det finns motsättningar och rentav rättsprocesser inom församlingen, och för mycket annat. Inte precis det som vi normalt tänker på när vi hör ordet ”helig”.
Ändå är det här hoppingivande. Guds stora helighet skulle normalt ge oss samma reaktion som den gav Jesaja (6:5): Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot. Men genom att vi har fått del av Guds helighet, genom att också vi har helgats genom Kristus Jesus, så har vi hopp om att inte behöva vara förlorade, utan få komma till Gud som hans barn. Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!
Jesaja ger oss ett exempel att följa när det gäller vilken reaktionen på denna helgelse kan vara. När Gud frågar (6:8): Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare? svarar Jesaja med nästan barnslig iver ungefär: ”Jag, jag, jag vill, jag vill, jag, jag, sänd mig, sänd mig!” Han visste inte allt som denna uppgift skulle föra med sig, men säkert tillräckligt för att inse att det knappast skulle bli enkelt. Ändå gav han sig in i den helhjärtat.
Vi som lever idag får, också vi, inse att vi inte vet allt om framtiden eller ens om samtiden, och att vi inte kan veta allt om Gud. Vi förstår inte hur Gud kan vara en som är tre som är en. Vi har svårt att fatta hur Jesus samtidigt kan vara helt och hållet Gud och helt och hållet människa. Vi har problem med att inse å ena sidan varför Gud inte med ett slag gör slut på ondskan och å andra sidan varför han överhuvudtaget bryr sig om oss obetydliga små kryp som bara söndrar och förstör och luktar illa. Vilket djup … !
Vi behöver inte inbilla oss att vi vet allt om Gud. Ändå får vi glädjas åt det som han har valt att uppenbara för oss: Frälsningen genom Jesus Kristus, den nya födelsen i dopet genom vatten och ande, kallelsen till och helgelsen i det kristna livet och så vidare. Vi behöver inte kunna analysera och förstå allt. Vi får lämna en del åt mystiken, åt känslan, åt upplevelsen av att Gud är här. Liksom barnet inte förstår sig på vuxenvärlden, och inte heller skall behöva göra det, så får också vi vila i att vi inte vet allt, men vår Fader har allt i sin hand. Och det är tryggt att veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar