11 april 2008

Predikan: Tredje söndagen efter påsk

Karl af Hällström:
Vi är en familj
Regnbågsmässa i Helsingfors domkyrkas kapell 11.4.2008
Joh 17:11-17
Den evangelietext som vi nyss hörde är ett utdrag ur det som kallas "Jesu översteprästerliga förbön". I Joh är detta slutet på Jesu avskedstal, och i denna bön ber han för dem som är hans, just innan han fängslas och avrättas.
I avsnittet finns många intressanta passager, som berör oss idag. Eller i natt, borde man väl säga med tanke på klockslaget. "Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. [...] Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. [...] Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning." Detta bara som en liten repetition.
Jesus ber att vi skall vara ett, liksom han och Fadern är ett. Den här strävan syns i att vi som är här kommer från många olika kyrkor. Vi är baptister, katoliker, ortodoxa, lutheraner o.s.v., men vi förenas alla av Kristi kärlek. Det finns skillnader mellan oss också, det skall vi inte förneka, men de förbleknar i ljuset av det grundläggande att Kristus har dött och uppstått för vår skull.
Jesus har gett oss sitt ord, säger han, och det gör han genom det dubbla kärleksbudet. Det dubbla kärleksbudet lyder i en sammanfattad form: Du skall älska Gud över allting, och din nästa som dig själv.
Jesus ger oss detta bud i flera sammanhang. I Matt (22:34-40) och Mark (12:28-34) ger han det som svar på frågan om vilket bud som är störst och viktigast, och konstaterar: På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna. I Luk (10:25-28) får Jesus frågan vad man skall göra för att få evigt liv, och den besvarar han med det dubbla kärleksbudet. Sedan berättar han liknelsen om den barmhärtige samariern som svar på följdfrågan "Vem är min nästa?"
Detta bud sammanfattar den etisk-moraliska delen av den gammaltestamentliga lagen, alltså den del som fortfarande gäller för oss kristna. Det som faller utanför hör till den kultiska lagen, som inte längre är giltig. Jesus kom inte för att upphäva lagen, utan för att uppfylla den, säger han i Bergspredikan (Matt 5:17). Han uppfyller lagen genom korset och befriar oss genom uppståndelsen. Han definierar en sammanfattning av lagen i det dubbla kärleksbudet. I vår tolkning av den gammaltestamentliga lag som Jesus talar om, bör vi som hermeneutisk princip (alltså tolkningsmetod) ha just det dubbla kärleksbudet, på vilket allt - enligt Jesus själv - vilar.
Genom det dubbla kärleksbudet sammanfattar Jesus lagen och profeterna. Allt som strider mot kärleksbudet är förkastligt och allt som inte strider mot det blir exempel på hur det kan följas. Så är fallet med de tio budorden - första tavlan (bud 1-3) visar hur vi kan älska Gud, medan andra tavlan (bud 4-10) ger exempel på hur vi kan älska vår nästa.
När Jesus på korset uppfyllde lagen öppnade han vägen för oss till Gud. Vi går inte den vägen genom att hålla buden, utan genom att tro på honom. Vi skall alltså inte älska Gud genom att hålla andra bud än det dubbla kärleksbudet, utan vi skall älska honom genom att älska honom!
Allt i Bibeln - och inom det kristna livet som helhet - allt måste underkastas den kärlek som Gud visar oss i Kristus, och som Jesus själv sammanfattar i det dubbla kärleksbudet.
Också Paulus (vars förment homofoba uttalanden ofta citeras i sammanhanget) talar med samma röst som Jesus när han skriver (Rom 13:8-10): Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.
Det finns inga lagbrott, utom det som är kärlekslöst.
Det finns ingen synd, utom det som skadar någon.
Men redan detta är förstås för mycket för oss människor.
Det dubbla kärleksbudet är ett av de klaraste tecknen på att vi måste acceptera varandra sådana som vi är, stöda varandra att leva i tro, hopp och kärlek, och hjälpa varandra att bli de människor som vi är tänkta att vara.
Och när vi gör det, när vi ser på varandra med Jesu ögon, så märker vi också hurdana prioriteringar vi bör ha. Vi skall på allt sätt försöka förbättra den värld vi lever i, så den blir en så god plats som möjligt för alla som finns i den. Däremot skall vi inte inbilla oss att vi skall lyckas göra världen perfekt. Perfektion är ett gott mål att sträva till, men ett som vi i denna värld aldrig kommer att uppnå. Därför säger Jesus: "Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda."
Men reform och förnyelse måste vi arbeta med. Reform behöver både kyrkan och vi enskilda kristna ständigt. Ett gammalt men aktuellt slagord är Ecclesia semper reformanda - Kyrkan bör ständigt reformeras. Samtidigt är vi inte betjänta av reformation för dess egen skull, utan endast som ett medel för att uppnå någonting värdefullt eller för att skala bort någonting skadligt.
I våra nutida kyrkor finns det både ett och annat att reformera när det gäller t.ex. byråkrati och strukturer. Det som reformens udd bör rikta sig mot är ändå enligt min mening den misstolkning av uttrycket "Guds ord" som gör sig gällande och som skadar enskilda personer ända in i märgen, när de blir slagna med lösryckta bibelverser.
Uttrycket "Guds ord" syftar inte i NT på någon textsamling (den kallas i allmänhet "Skriften" eller något liknande). "Guds ord" är inte Bibeln, utan Jesus Kristus, Ordet som blev kött. Bibeln innehåller ord från Gud då den för fram Kristus, men den innehåller också annat. Exempel på sådant är de judiska kultiska föreskrifter som Jesus gjorde föråldrade. De fyller sin plats i Bibeln genom att måla upp en bakgrund till varför Kristus behövde komma till jorden, men de är inte Guds ord ens på det sätt som uttrycket i allmänhet förstås.
Bibeln är i sig är en mycket god bok och värd att studeras ingående. Men i vår kyrka konkurrerar den med Kristus om vem som är Guds ord. Denna konkurrenssituation bör vi reformera. Det är Kristi kärleksbudskap som är det väsentliga, inte vad vi nu råkar kunna pussla ihop av olika udda bibelverser.
"Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning," ber Jesus. Och det är helt sant, bara vi förstår ordet rätt.
Temat för denna gudstjänst är "Vi är en familj." Och det är sant på många plan. Regnbågen, mångfaldens symbol, vajar i våra hjärtan, för det är betydligt bättre med mångfald än med enfald. Och så är det ju också i en familj. Mammor, pappor, söner, döttrar, bröder, systrar - vilken familjens sammansättning nu än är - bildar en familj inte för att de alla är likadana, utan för att de hör ihop. Såsom vi kristna hör ihop genom Kristus. Såsom regnbågsfolket hör ihop. Och den som är både kristen och regnbågsmänniska hör ihop inte bara med kristna hbt-are, utan med både kristna och med hbt-are; inte antingen eller, utan både och. Vilken rikedom!
Vi är en familj. Jesus ber för oss: "Helige fader, bevara dem [...] så att de blir ett." Amen, må så ske!

3 kommentarer:

Kristian Nyman sa...

Detta var då en synnerligen märklig utläggning... Om en blind leder en blind faller de båda i gropen.

Monika Pensar-Granroth sa...

På Arbis, Arbetarinstitutet i Helsingfors har predikan kommenterats... eftersom de flesta som nu är på finlandssvensk Regnbågshelg, också var i kyrkan i natt.

Kapellet var fullt, inalles 94 personer varav en hel del resenärer från Åland och Österbotten.

Jag såg in i många rofyllda och tårfyllda ögon, speciellt efter nattvarden.

Karl af Hällströms predikan uppfattades som saklig och intressant. "Bra det där han sade om Paulus"...

Några andra kommentarer kring gudstjänsten:

"Det var inte tråkigt, fast jag inte är för kyrkan så mycket annars".

"Jag har ingen tro. Alltså jag är neutral. Men jag kan komma med. Vi ses..."

"Gud är här".

"Jag har en tro".

Tack Kalle! Och tack liturgen Heidi, som gjorde ett inlevelsefullt inledningstal och överbyggde många diken mellan givare och mottagare.

Och alla fantastiska musiker, kantor Böckerman och pianisten Victoria Lindqvist, trumpetisten Jani Edström och psalmspelande Björn Palmén. Speciellt för postludiet där ni alla deltog efter snabb planering på stället...

Gudstjänst kunde ändå vara smidigare än så här... och efteråt lärde jag mig en hel del av den ortodoxa teologstuderande Johan Slätis, som nu två år i rad gar reciterat böneorden till kroppsbönen.

Vi samtalade om den ortodoxa gudstjänsten där det finns många centrum samtidigt som avlöser varandra, både i rum och i betydelse. Och jag inser att luthersk gudstjänst jämfört med ortodox är som att balansera på en timmerstock, framom att glida fram i en äkta indiankanot.

Det är som att stava i en ABC-bok, istället för att dansa lovsång med hjärna & hjärta.

Johan gör gradu på liturgisk form... och det är synnerligen intressant. Denna möjlighet att nå samtidigt på ett intellektuellt, emotionellt och kroppsligt plan... om man hittar flytet.

Tack Johan, för att du demonterat mina lutherska analytiska byggen en aning. Du efterlyste rytm och samstämmighet mellan rörelser och recitation i kroppsbönen. Jag tänkte, nej tusan att jag någonsin ger upp tydligheten, takten i... "Först ord, sedan rörelse, återigen ord, sedan rörelse".

Men det blev mera levande och riktigt enligt ditt förslag. Jag lyfter på hatten för den erfarenhet ur den ortodoxa traditionen som du inte tvekat att applicera i en ny situation.

Och sist men inte minst, den stora förbönsgruppen. Att den var stor, att vi var många... upplevdes som intressant och betryggande.

Undrar just varför?

Kanske det ger mera vi-känsla? Än indelningen "vi här nere i bänkarna"... "prästerna där uppe vid altaret".

Tack! Och med ord ur förbönerna...

"Vi tackar Dig Gud för att Du låter oss födas till mångfald.
Tack för livets underbara gåva, för varje liten regnbågsbaby som doftar evigt nu.

Vi ber för dem som gått före oss och för vår gemensamma vandring just nu. Vi ber för alla dem som längtar efter att leva öppet men inte kan. Vi ber för dem som skulle vilja men inte vågar. Var med oss alla, omslut oss med din okuvliga och heta kärlek.

Vi ber här och nu, för en bättre värld. I just den här natten är det många som törstar och hungrar för livets skull, som är beredda att kämpa för kärleken och lusten till livet.

Du känner oss genom Jesus Kristus vår Broder. Han gick den svåra vägen från början till slut, för att ingen mera ska korsfästas för sin övertygelses skull. Han gick lidandets väg. Vår livsuppgift är att gå glädjens väg. Amen."

Anders sa...

Jag vill kommentera, men först ge lite bakgrundsinfo.


[Att skilja åt] Den historiska personen som det står skrivet om i originalversionen som blev redigerat till ”Matteuseusevangeliet” hette Ribi [titel liknande Rabbi] Yehoshua. Hans namn redigerades av hellenister till ”Jesus”.

Ribi Yehoshuas – Messias - ursprungliga undervisning var i enlighet med direktiven i ”Moseböckerna” och den förvrängdes sedan av hellenister [not 1]. Den förvrängda undervisningen finns nu att läsa i ”Matteusevangeliet”. Ribi Yehoshuas – Messias - efterföljare hette Netzarim [försvenskat till ”nasaréer”] och de gjorde sitt bästa att praktisera direktiven i ”Moseböckerna” icke-selektivt; och för att följa Messias idag krävs det att man gör sitt bästa att praktisera direktiven i ”Moseböckerna”. [not 2]

Han upphävde inte lagen. Hela mänskligheten är fortfarande skyldig att hålla direktiven i ”Moseböckerna” – inkl. att inte äta fläsk och skaldjur. Han lade inte heller till direktiv till ”Moseböckerna” – vilket är förbjudet – 5 Mosebok 13:1-6. Detta implicerar att han inte startade kristendomen vilken både tagit bort direktiv från ”Moseböckerna” och lagt till direktiv till ”Moseböckerna”:

Vidare, Ribi Yehoshua blev ett offer. Implikationerna av hans undervisning och den judiska Bibeln är att direktiven i ”Moseböckerna” fortfarande gäller och man ska göra sitt bästa att praktisera dem för att Skaparen I Sin nåd ska utskänka Sin förlåtelse.

Att följa Messias undervisning – leder en in i att observera direktiven i ”Moseböckerna” – och leder en i en levande och riktig relation med Fadern, vilket är väldigt meningsfullt!!!


Not 1: http://bloganders.blogspot.com/2010/07/matteus-517-20-i-den-ursprungliga.html
Not 2: Alla uttalanden bevisade från den judiska Bibeln och vederhäftig forskning på http://www.netzarim.co.il