Henry Byskata:
"Förlorad och återfunnen"
Dragnäsbäcks kyrka och Trefaldighetskyrkan (Vasa) 8.6.2008
Luk. 15:11-32
"Förlorad och återfunnen"
Dragnäsbäcks kyrka och Trefaldighetskyrkan (Vasa) 8.6.2008
Luk. 15:11-32
Vår värld har alltmer internationaliserats och globaliserats. Via internet kan vi nå hela världen på några futtiga sekunder och leva i s.k. realtid. Via Google, Yahoo eller Wikipedia kan vi få reda på allt möjligt som är värt att veta. Idrotten är internationell. Just nu avslutas i Paris tennisturneringen Paris Open på Roland Garros och de två bästa manliga och kvinnliga tennisspelarna får lyfta stora prispengar. Evenemanget har kunnat följas i TV i ett par veckors tid nu. I går inleddes EM i fotboll, en turnering mellan de inkvalade 16 bästa fotbollsnationerna i Europa. I öppningsmatcherna slog Tjeckien värdlandet Schweiz med 1-0 och favoriten Portugal Turkiet med 2-0. Finland klarade sig inte till slutspel. Europamästerskapen kommer att pågå nästan juni månad ut. Och naturligtvis kunna följas i TV hela världen över.
Men visst har man varit internationella också i våra trakter redan i århundraden, kan vi säga! Här från Svenska Österbotten har många emigrerat till främmande länder i tiderna. Vid förra sekelskiftet var det till Amerika: USA och Kanada. På 1950-talet var emigrationen stor till Sverige. Man emigrerade också till mera exotiska länder: Australien och Nya Zeeland, Sydafrika och Sydamerika m.fl.
Var och en av oss här i Vasa med omnejd kan nästan räkna upp någon släkting som varit eller är emigrant någonstans "over there". För egen del kan jag det också utan svårighet: åren 1901-1906 var min morfar Matts Nygård i Minnesota i USA, närmare bestämt i det lilla gruvsamhället Hibbing, först som gruvarbetare men sedan som brädgårdsarbetare på en såg och som rallare vid byggandet av järnvägen. Sedan kom han hem till Vörå och köpte ett hemman i Karvsor by. Han blev alltså jordbrukare. Det hemmanet sköttes sedermera av mina föräldrar och efter dem av min syster och hennes familj. I dag är gården och jordbruket sålda till en granne i byn. I Sverige har jag flera kusiner i Stockholmstrakten och en morbror utanför Kungsängen i Upplands Bro. Det finns Vasabor och Vasaättlingar naturligtvis också i de övriga nordiska länderna.
Många gånger gick det till litet på samma sätt som i vår predikotext i Jesu liknelse: någon av syskonen, det äldsta oftast, blev kvar på gården och de yngre fick ge sig ut i världen. Troligen gjorde man så att hemmanet och egendomen inte skiftades, men man försågs med en reskassa och kanske litet till. - Fadern skiftade sin egendom mellan sönerna. Den yngste sonen sålde allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land... Som sagt! Fortsättningen blev inte så bra som sonen hade väntat sig. Det var inte ett land, som "flödade av mjölk och honung." "...där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar". "När han hade gjort av med allt, blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd...."
Jesu liknelse har än idag en oerhörd aktualitet t.o.m. i vårt eget välmående land, men i många avseenden ute i det övriga Europa, för att inte tala om den s.k. tredje världen i Latinamerika, Asien och Afrika. Konjunkturerna svänger och ingen kan förutsäga hur utvecklingen kommer att bli... kanske blir det i stället en avveckling.
Sonen hade i varje fall ett arbete, som erbjöds honom. Men det var ett av de lägsta och minst ansedda som fanns för en jude: att vakta svin. För en jude ett synnerligen orent djur!
Denhär texten är en "de tre men:ens text, men med både e och ä. Det handlar om tre män: en far, en yngre son och en äldre son. Det handlar också om textens men, konjugationen "men", som inleder en bisats eller underställd sats.
1) Det första "men" kommer att handla om den yngste sonen, när han hade sjunkit så lågt i sitt förfall som han bara kunde. Han ville få äta av den mat som svinen fick: "men ingen lät honom få något." Då var rörelsen neråt för honom kommen till sin botten. Han kunde inte sjunka djupare. "Då kom han till besinning." Han ville få samma ställning hos sin far som dennes arbetare. De hade åtminstone mat och det nödvändiga för dagen. Han tänkte ut en strategi, som gick ut på ödmjukhet, eller var det äkta ånger?
2) Faderns reaktion vid mötet med den hemvändande sonen står för det andra "men"et i vår text. I stället för förebråelser och kritik möttes sonen av faderns kärleksfulla famn och välkomstkyssar. Kanske någon av er har sett mästaren Rembrandts tavla med motivet "Den förlorade sonens hemkomst"?
Sonen bad ödmjukt om tillgivelse. "Men fadern sade till sina tjänare: ‘Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen´." Och festen började.
3) Här kommer den tredje mannen och det tredje "men"et in i bilden: "Men den äldste sonen var ute på fälten..."
När han kom hem och fick reda på vad som stod på, var hans reaktion mycket negativ. Han tyckte, att fadern varit orättvis mot honom och alltför skonsam mot den oduglige brodern. Faderns kommentar till honom löper risk att klinga för döva öron: "Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men (ja, där har vi faktiskt det fjärde "men"et!) nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen."
Med sin liknelse vill Jesus naturligtvis för sina åhörare och för oss framhäva hurudan hans himmelske Fader är mot oss, hans barn, som går vilse många gånger här i livet. Vi får alltid återvända till fadershuset! Men: har vi alltid generositet nog att unna våra olycksbröder och -systrar detsamma!? Är inte den kungliga avundsjukan, som inte bara är ett fenomen i de övriga nordiska monarkierna, utan lika väl här hemma i republiken Halonen, någonting som verkligen ställer till det för oss?
Jesu liknelse är enkel, lättförståelig, nästan gripande. Det är fråga om ett enkelt budskap och ändå så svårt. Den som vänder om och ber Gud om förlåtelse, får allt överstruket, en plats i Guds församling och himmel.
Far älskar dig, väntar på dig, tar emot dig och ställer till fest för dig!
Och ändå är det så svårt!
Vi vill ju klara oss själva! Bra karl reder sig själv. Det är inte alla gånger så noga med dopets barnaskap hos Gud, det går så lätt att låta konfirmations- eller vigselbibeln damma in på bokhyllan, bönen glöms bort under de solskensfyllda dagarna, i ungdomlig iver, i egen kraft.
Vi behöver komma till besinning, börja inse att det inte hjälper om vi vinner hela världen, men tar skada till vår själ. Vem vill väl erkänna, att han/hon missat hela poängen och meningen med livet? Det är svårt att formulera och uttala orden: "Jag har syndat. Jag är inte mera värd Guds kärlek."
Vägen hem kan bli lång och besvärlig. "Den längsta resan är den in i oss själva", sade Dag Hammarskjöld en gång. Men det är inte omöjligt. Guds fadersöga följer oss. Hans hand kan nå långt. En ton från himlen kan hitta in. En hälsning hemifrån kan bränna som eld, men också värma och leda - "ej bort men hem".
Det var mycket som sonen fick: i stället för dräng blev han barn i huset igen. Det blev så annorlunda än han väntat sig. En Far, som inte grälar eller som man måste lirka med, utan en som skyndar emot en, tar i famn, kysser och visar sina känslor, ställer till fest, ger nya kläder, ring, skor. Det är mycket som vi får, men det kostade Gud Fader mycket. Han måste utge sin enfödde Son för att visa världen sin kärlek. Sonen måste dela vår nöd och betala hela vår skuld och ta på sig syndernas yttersta konsekvenser - för att vi skulle undgå allt och finna en banad väg hem. Det var en helt utblottad, till synes "förlorad" son, som vände hem i döden på korset:
"Det är fullbordat. Fader i dina händer befaller jag min ande."
Det är för hans skull som vi får barnarätt hos Gud. Det är för korsets skull som det finns förlåtelse för alla synder.
Nya kläder: Kristi rättfärdighet och helighet.
Ring: med Fars bomärke, vi hör ihop med honom. Guds Ande tar sin boning i den som tror.
Skor på fötterna: en ny villighet att gå dit Far sänder och göra vad Far vill.
En ny gemenskap. Visst träter man där också, och Far kan inte förstå att ett barn kan se med misstro på ett annat. Han säger: "Allt mitt är ju ditt." Kan du önska dig något mer?
Och ändå är allt detta ju bara en försmak: hemma blir vi aldrig här på jorden. Här är mötesplatsen, där Far finner sina förlorade barn och iklär dem de nya kläderna, men sedan för Han dem uppför trappan, in i själva Fadershuset med de många boningarna och den stora eviga glädjefesten! Där fattas inget!
Skall du och jag vara med då? Gud det give! Möjligheten finns för Fars förbarmande kärleks skull. Allt har han gjort och gör han för dig och mig! Han vill göra allt för att vända dig helt till Honom och rusta dig både för arbetet på hans åkrar och för festen hemma i Hans himmel. Amen.
Men visst har man varit internationella också i våra trakter redan i århundraden, kan vi säga! Här från Svenska Österbotten har många emigrerat till främmande länder i tiderna. Vid förra sekelskiftet var det till Amerika: USA och Kanada. På 1950-talet var emigrationen stor till Sverige. Man emigrerade också till mera exotiska länder: Australien och Nya Zeeland, Sydafrika och Sydamerika m.fl.
Var och en av oss här i Vasa med omnejd kan nästan räkna upp någon släkting som varit eller är emigrant någonstans "over there". För egen del kan jag det också utan svårighet: åren 1901-1906 var min morfar Matts Nygård i Minnesota i USA, närmare bestämt i det lilla gruvsamhället Hibbing, först som gruvarbetare men sedan som brädgårdsarbetare på en såg och som rallare vid byggandet av järnvägen. Sedan kom han hem till Vörå och köpte ett hemman i Karvsor by. Han blev alltså jordbrukare. Det hemmanet sköttes sedermera av mina föräldrar och efter dem av min syster och hennes familj. I dag är gården och jordbruket sålda till en granne i byn. I Sverige har jag flera kusiner i Stockholmstrakten och en morbror utanför Kungsängen i Upplands Bro. Det finns Vasabor och Vasaättlingar naturligtvis också i de övriga nordiska länderna.
Många gånger gick det till litet på samma sätt som i vår predikotext i Jesu liknelse: någon av syskonen, det äldsta oftast, blev kvar på gården och de yngre fick ge sig ut i världen. Troligen gjorde man så att hemmanet och egendomen inte skiftades, men man försågs med en reskassa och kanske litet till. - Fadern skiftade sin egendom mellan sönerna. Den yngste sonen sålde allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land... Som sagt! Fortsättningen blev inte så bra som sonen hade väntat sig. Det var inte ett land, som "flödade av mjölk och honung." "...där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar". "När han hade gjort av med allt, blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd...."
Jesu liknelse har än idag en oerhörd aktualitet t.o.m. i vårt eget välmående land, men i många avseenden ute i det övriga Europa, för att inte tala om den s.k. tredje världen i Latinamerika, Asien och Afrika. Konjunkturerna svänger och ingen kan förutsäga hur utvecklingen kommer att bli... kanske blir det i stället en avveckling.
Sonen hade i varje fall ett arbete, som erbjöds honom. Men det var ett av de lägsta och minst ansedda som fanns för en jude: att vakta svin. För en jude ett synnerligen orent djur!
Denhär texten är en "de tre men:ens text, men med både e och ä. Det handlar om tre män: en far, en yngre son och en äldre son. Det handlar också om textens men, konjugationen "men", som inleder en bisats eller underställd sats.
1) Det första "men" kommer att handla om den yngste sonen, när han hade sjunkit så lågt i sitt förfall som han bara kunde. Han ville få äta av den mat som svinen fick: "men ingen lät honom få något." Då var rörelsen neråt för honom kommen till sin botten. Han kunde inte sjunka djupare. "Då kom han till besinning." Han ville få samma ställning hos sin far som dennes arbetare. De hade åtminstone mat och det nödvändiga för dagen. Han tänkte ut en strategi, som gick ut på ödmjukhet, eller var det äkta ånger?
2) Faderns reaktion vid mötet med den hemvändande sonen står för det andra "men"et i vår text. I stället för förebråelser och kritik möttes sonen av faderns kärleksfulla famn och välkomstkyssar. Kanske någon av er har sett mästaren Rembrandts tavla med motivet "Den förlorade sonens hemkomst"?
Sonen bad ödmjukt om tillgivelse. "Men fadern sade till sina tjänare: ‘Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen´." Och festen började.
3) Här kommer den tredje mannen och det tredje "men"et in i bilden: "Men den äldste sonen var ute på fälten..."
När han kom hem och fick reda på vad som stod på, var hans reaktion mycket negativ. Han tyckte, att fadern varit orättvis mot honom och alltför skonsam mot den oduglige brodern. Faderns kommentar till honom löper risk att klinga för döva öron: "Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men (ja, där har vi faktiskt det fjärde "men"et!) nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen."
Med sin liknelse vill Jesus naturligtvis för sina åhörare och för oss framhäva hurudan hans himmelske Fader är mot oss, hans barn, som går vilse många gånger här i livet. Vi får alltid återvända till fadershuset! Men: har vi alltid generositet nog att unna våra olycksbröder och -systrar detsamma!? Är inte den kungliga avundsjukan, som inte bara är ett fenomen i de övriga nordiska monarkierna, utan lika väl här hemma i republiken Halonen, någonting som verkligen ställer till det för oss?
Jesu liknelse är enkel, lättförståelig, nästan gripande. Det är fråga om ett enkelt budskap och ändå så svårt. Den som vänder om och ber Gud om förlåtelse, får allt överstruket, en plats i Guds församling och himmel.
Far älskar dig, väntar på dig, tar emot dig och ställer till fest för dig!
Och ändå är det så svårt!
Vi vill ju klara oss själva! Bra karl reder sig själv. Det är inte alla gånger så noga med dopets barnaskap hos Gud, det går så lätt att låta konfirmations- eller vigselbibeln damma in på bokhyllan, bönen glöms bort under de solskensfyllda dagarna, i ungdomlig iver, i egen kraft.
Vi behöver komma till besinning, börja inse att det inte hjälper om vi vinner hela världen, men tar skada till vår själ. Vem vill väl erkänna, att han/hon missat hela poängen och meningen med livet? Det är svårt att formulera och uttala orden: "Jag har syndat. Jag är inte mera värd Guds kärlek."
Vägen hem kan bli lång och besvärlig. "Den längsta resan är den in i oss själva", sade Dag Hammarskjöld en gång. Men det är inte omöjligt. Guds fadersöga följer oss. Hans hand kan nå långt. En ton från himlen kan hitta in. En hälsning hemifrån kan bränna som eld, men också värma och leda - "ej bort men hem".
Det var mycket som sonen fick: i stället för dräng blev han barn i huset igen. Det blev så annorlunda än han väntat sig. En Far, som inte grälar eller som man måste lirka med, utan en som skyndar emot en, tar i famn, kysser och visar sina känslor, ställer till fest, ger nya kläder, ring, skor. Det är mycket som vi får, men det kostade Gud Fader mycket. Han måste utge sin enfödde Son för att visa världen sin kärlek. Sonen måste dela vår nöd och betala hela vår skuld och ta på sig syndernas yttersta konsekvenser - för att vi skulle undgå allt och finna en banad väg hem. Det var en helt utblottad, till synes "förlorad" son, som vände hem i döden på korset:
"Det är fullbordat. Fader i dina händer befaller jag min ande."
Det är för hans skull som vi får barnarätt hos Gud. Det är för korsets skull som det finns förlåtelse för alla synder.
Nya kläder: Kristi rättfärdighet och helighet.
Ring: med Fars bomärke, vi hör ihop med honom. Guds Ande tar sin boning i den som tror.
Skor på fötterna: en ny villighet att gå dit Far sänder och göra vad Far vill.
En ny gemenskap. Visst träter man där också, och Far kan inte förstå att ett barn kan se med misstro på ett annat. Han säger: "Allt mitt är ju ditt." Kan du önska dig något mer?
Och ändå är allt detta ju bara en försmak: hemma blir vi aldrig här på jorden. Här är mötesplatsen, där Far finner sina förlorade barn och iklär dem de nya kläderna, men sedan för Han dem uppför trappan, in i själva Fadershuset med de många boningarna och den stora eviga glädjefesten! Där fattas inget!
Skall du och jag vara med då? Gud det give! Möjligheten finns för Fars förbarmande kärleks skull. Allt har han gjort och gör han för dig och mig! Han vill göra allt för att vända dig helt till Honom och rusta dig både för arbetet på hans åkrar och för festen hemma i Hans himmel. Amen.
Låt oss be:
Herre, låt mig slänga alla mina invändningars "men", när Du kallar mig, när Du sluter mig in i din älskande Fadersfamn. Här är jag - nu - och vänder inte dig ryggen, utan mitt ansikte. Förbarma Dig över mig. Herre, förbarma Dig. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar