Karin Långström Vinge:
Predikan 1.6.2008
Predikan 1.6.2008
Bo Setterlind har skrivit så här:
"Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler!
En gång hörde jag mästaren spela på bara två strängar.
Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument.
Hymn efter hymn, visa efter visa, utkristalliserad smärta.
Och jag visste: Den fiolen var jag!
Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på - men i hans händer dög jag!"
"Kallelsen till Guds rike", är det kyrkliga temat för den här söndagen. Och jag tänker att det centrala är den som kallar, och oss som är kallade. För det är vi - samtliga. Någon kallar - följ mig! Följ med och se att det finns något, en värld utöver den vi ser, som ger vardagen ett återsken av himlen... som trotsar ytligheten och kallsinnigheten.
Kallelsen till Guds rike tror jag handlar om Guds längtan efter oss, Guds längtan efter att världen ska bli hel och bra, och att människan och naturen ska komma i balans.
Och Gud vet vad vi behöver. Det nödvändiga: goda vänner, mat på bordet, någonstans att sova. Vi behöver rent vatten, kanske också en bukett nyplockade syrener på bordet och att ta igen oss en kvart med en mugg kaffe i handen när vi klippt gräsmattan.
Men vi behöver också någon som ger ansikte åt godheten, den gudomliga kärleken och den yttersta meningen: och honom - Jesus Kristus - sände Gud. Vi läser berättelserna om honom i Bibeln. När han kallade människor gick det rätt handgripligt till. Han bad fiskare att lämna sina nät. Han fick syn på människor och bad dom att följa honom.
Gud håller inga anställningsintervjuer. Gud bryr sig inte om vad vi hade för gymnasiebetyg, vad vi har för årsinkomst eller vad vi har för bil stående på garageuppfarten. Paulus förtydligar:
"Tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam."
Gud vill ha med oss i sitt lag, oavsett hur vår dagsform är. Och Gud vill ha med ALLA. Var och en av oss har en uppgift, ett kall. Några av oss är bra på att vara i framkant, göra mål och snabba avslut. Andra av oss är bra försvarare och målvakter, andra är goda coacher och hjälper oss att orka några minuter till, ja, hela matchen igenom. Andra är dom som snabbt springer in på plan när någon blivit hårt knuffad, eller trampat snett. Och så finns det naturligtvis dom som är bra på att sitta bredvid och ha åsikter om alltihopa.
Så är det i ett handbollslag, och så är det i verkliga livet också. Det finns ingen som inte behövs i Guds rikes lag. Det finns ingen som inte behövs för att världen ska bli lite bättre, det finns ingen som Gud inte lovar sin kärlek till.
Kallelsen till Guds rike tror jag handlar om Guds längtan efter oss, Guds längtan efter att världen ska bli hel och bra, och att människan och naturen ska komma i balans.
Och Gud vet vad vi behöver. Det nödvändiga: goda vänner, mat på bordet, någonstans att sova. Vi behöver rent vatten, kanske också en bukett nyplockade syrener på bordet och att ta igen oss en kvart med en mugg kaffe i handen när vi klippt gräsmattan.
Men vi behöver också någon som ger ansikte åt godheten, den gudomliga kärleken och den yttersta meningen: och honom - Jesus Kristus - sände Gud. Vi läser berättelserna om honom i Bibeln. När han kallade människor gick det rätt handgripligt till. Han bad fiskare att lämna sina nät. Han fick syn på människor och bad dom att följa honom.
Gud håller inga anställningsintervjuer. Gud bryr sig inte om vad vi hade för gymnasiebetyg, vad vi har för årsinkomst eller vad vi har för bil stående på garageuppfarten. Paulus förtydligar:
"Tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam."
Gud vill ha med oss i sitt lag, oavsett hur vår dagsform är. Och Gud vill ha med ALLA. Var och en av oss har en uppgift, ett kall. Några av oss är bra på att vara i framkant, göra mål och snabba avslut. Andra av oss är bra försvarare och målvakter, andra är goda coacher och hjälper oss att orka några minuter till, ja, hela matchen igenom. Andra är dom som snabbt springer in på plan när någon blivit hårt knuffad, eller trampat snett. Och så finns det naturligtvis dom som är bra på att sitta bredvid och ha åsikter om alltihopa.
Så är det i ett handbollslag, och så är det i verkliga livet också. Det finns ingen som inte behövs i Guds rikes lag. Det finns ingen som inte behövs för att världen ska bli lite bättre, det finns ingen som Gud inte lovar sin kärlek till.
Men det finns människor i omgivningen som stör sig på Jesus. Genom sitt sätt att se på människor (som lika värda) upprör han en del, och ger nytt hopp åt andra. Då som nu finns det grupper av människor som har hög status, som sätter trenderna och bestämmer vad som gäller. I vår tid är det kanske näringslivets företrädare, personligheter i reklamtevekanaler eller kvinnomagasinens redaktörer.
På Jesu tid hade religiösa företrädare hög status. Evangeliernas författare har utsett fariséerna till symboler för det ofta kärlekslösa och uträknande etablissemanget. Det fanns inte bara höjdare utan också förlorare. Klassamhället har alltid funnits. Förlorarna kallas "syndare". "Tullindrivarna" var dom som arbetade med att driva in skatt till ockupationsmakten Rom, alltså opålitliga landsförrädare. Båda grupperna är utpekade som folksamlingar man inte ska ha något att göra med om man själv vill framstå som en respektabel person.
Evangelieförfattaren Markus berättar sen om middagen hemma hos tullindrivaren Levi. Jesus har blivit inbjuden, tackar och tar emot. Han bryr sig varken om ryktesspridningar eller social status. Han upprättar. Och etablissemanget blir förbannat.
Varför bryr sig Jesus om såna personer? Måste Jesus verkligen vara så..pinsamt…generös? Jag anar den ironiska tonen i Jesu reaktion. "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare."
Och den som kritiserar Jesu godhet vet att alla människor är rättfärdiga, och samtidigt syndare. Det finns plats, och Gud kallar inte människor som är kompetenta, utan dom som är villiga. Sen utrustar han oss. Och om vi inte alltid tycker att vi räcker till, så är vi sannerligen i gott sällskap.
Sara och Abraham var gamla.
Kung David var deprimerad.
Lärjungarna fick panik efter Jesu död och låste in sig på vinden.
Paulus hade ont i ryggen.
Lydia, Maria Magdalena och dom andra kvinnorna var just kvinnor, och det innebar allvarliga inskränkningar i friheten på Jesu tid.
Petrus var inte alltid den som orkade stå för sina åsikter. Ändå var han klippan som Jesus grundade sin kyrka på.
Men alla hade dom en självklar plats i Guds rike. Här är det aldrig kört.
På Jesu tid hade religiösa företrädare hög status. Evangeliernas författare har utsett fariséerna till symboler för det ofta kärlekslösa och uträknande etablissemanget. Det fanns inte bara höjdare utan också förlorare. Klassamhället har alltid funnits. Förlorarna kallas "syndare". "Tullindrivarna" var dom som arbetade med att driva in skatt till ockupationsmakten Rom, alltså opålitliga landsförrädare. Båda grupperna är utpekade som folksamlingar man inte ska ha något att göra med om man själv vill framstå som en respektabel person.
Evangelieförfattaren Markus berättar sen om middagen hemma hos tullindrivaren Levi. Jesus har blivit inbjuden, tackar och tar emot. Han bryr sig varken om ryktesspridningar eller social status. Han upprättar. Och etablissemanget blir förbannat.
Varför bryr sig Jesus om såna personer? Måste Jesus verkligen vara så..pinsamt…generös? Jag anar den ironiska tonen i Jesu reaktion. "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare."
Och den som kritiserar Jesu godhet vet att alla människor är rättfärdiga, och samtidigt syndare. Det finns plats, och Gud kallar inte människor som är kompetenta, utan dom som är villiga. Sen utrustar han oss. Och om vi inte alltid tycker att vi räcker till, så är vi sannerligen i gott sällskap.
Sara och Abraham var gamla.
Kung David var deprimerad.
Lärjungarna fick panik efter Jesu död och låste in sig på vinden.
Paulus hade ont i ryggen.
Lydia, Maria Magdalena och dom andra kvinnorna var just kvinnor, och det innebar allvarliga inskränkningar i friheten på Jesu tid.
Petrus var inte alltid den som orkade stå för sina åsikter. Ändå var han klippan som Jesus grundade sin kyrka på.
Men alla hade dom en självklar plats i Guds rike. Här är det aldrig kört.
"Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler!
En gång hörde jag mästaren spela på bara två strängar.
Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument.
Hymn efter hymn, visa efter visa, utkristalliserad smärta.
Och jag visste: Den fiolen var jag!
Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på - men i hans händer dög jag!"
Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar