Predikan: Sjätte söndagen efter påsk

Karl af Hällström:
Att helgas genom sanningen för att bli ett
Predikan i Lovisa kyrka 20.5.2012

Vi lever i omvälvande tider i kyrkoåret. Frälsningshistoriens stora händelser följer slag i slag. Nyligen firade vi påsk, med Kristi död och uppståndelse, för några dagar sedan var det Kristi himmelsfärdsdag, då Jesus steg upp till himlarna för att regera där tillsammans med Fadern, och om en vecka är det dags för pingsten, då vi firar minnet av den heliga Andens utgjutelse över lärjungarna och den kristna kyrkans födelse.
Det betyder att vi idag befinner oss mellan himmelsfärd och pingst. Därför är också temat för denna söndag ”Väntan på den heliga Anden”. I sin s.k. översteprästerliga förbön ber Jesus för sina lärjungar och efterföljare - och därmed också för oss! - såsom vi hörde i dagens heliga evangelium (Joh 17:18-23). Det är egentligen två saker han ber om i detta utdrag: att vi skall helgas genom sanningen och att vi alla skall bli ett.
Dessa böner är naturligtvis alltid aktuella, men speciellt är de det i den kyrkopolitiska situation som råder inom den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland just nu. Det råder en tvist inom kyrkan mellan konservativare och liberalare krafter, och den tillspetsas i frågorna om kvinnliga präster och om de homosexuellas ställning, Jag vet inte om ni känner till det, men den tvisten håller på att skärpas och kan eventuellt leda till att kyrkan splittras, liksom det har gått i Sverige. Vi lever alltså i omvälvande tider i kyrkans liv på mer än ett sätt.
Hur kan det då gå till på detta sätt? Vi skall ju helgas genom sanningen och alla … bli ett. Nå, grunden i det hela är att vi i vissa frågor har olika åsikt om vilken denna sanning egentligen är. Det ena lägret håller hårt fast vid Bibelns ord och menar att allt som avviker från det är falsk lära. Det andra lägret håller hårt fast vid Bibelns anda och Kristi exempel och menar att allt som avviker från det är död bokstavstro.
Sanningen finns väl, som vanligt, någonstans där emellan. Det är genom Bibelns ord som vi lär oss vem Kristus är. Det säger ju Jesus själv i sin bön, när han kallar oss för "alla som genom [apostlarnas] ord tror på mig." Samtidigt finns det i Bibeln gott om utsagor och bud som vi inte skall ta bokstavligt, utan som är ägnade att vara stöd för troheten till Gud under en annan tid. Jag syftar speciellt på vissa bud i GT om frisyrer och diet. Dem bör vi granska för att se vilken deras poäng var då, så att poängen (även om inte nödvändigtvis bokstaven) kan överföras till vår tid.

När Jesus säger att vi skall helgas genom sanningen, handlar det om den heliga Anden. Utan denne Hjälpare som Gud sänder oss, står vi fullkomligt chanslösa i de isande vindarna från den föränderliga världen. Men han lär oss vad som håller att stå på, han helgar oss, gör oss heliga, genom att leda oss till sanningen.
Under de första åren av detta årtusende drabbades jag av en tarmsjukdom som heter ulcerös kolit. Först höll den sig rätt lugn, men så blev den värre. På sex månader tappade jag 36 kilo, och mitt hemoglobin var som lägst 61, inte 140, som det normalt ligger vid. Jag var alltså allvarligt sjuk. Jag tvivlade på mig själv och mina egna krafter, och inför den operation som jag genomgick i maj 2003 diskuterade jag t.o.m. begravningsarrangemang med min hustru. Det var verkligen så allvarligt. Operationen lyckades dock, och nu står jag här med (tyvärr) de flesta av de tappade kilona tillbaka.
Det var två saker som särskilt hjälpte mig igenom denna svåra period i livet. Den ena var humorn, som emellanåt tog sig sådana galghumoristiska uttryck att jag inte tänker berätta om dem här. Den andra, och viktigare, var tron, tilliten till att Gud var med mig också på sjukhuset, också i smärtan, utmattningen och lidandet. Jag är en intellektuell person, som gärna läser och tänker när jag har tid. Men på sjukhuset orkade jag inte. Det som hjälpte mig då var Guds närhet, också när jag inte klarade av annat än att hålla radbandet mellan fingrarna och ibland öppna ögonen och se på ikonen på fönsterbrädet bredvid mig.
Den heliga Anden var med mig genom allt det svåra, och till sist blev jag helad genom Guds ingripande i form av kirurgernas knivar. Allt det intellektuella utanverk som tron har - och får ha! - hos en frisk människa skalades bort, så att det enda som återstod var Vägen, Sanningen och Livet. Jag upplever att jag verkligen blev helgad genom sanningen.
Tack, Herre, för detta! Tack för att du var med mig och är det ännu idag!

Men om vi skall helgas genom sanningen och alla … bli ett … hur hänger det då ihop med den överhängande kyrkosplittringen, för att inte tala om alla de splittringar, delningar och tvister som vi kristna har gjort oss skyldiga till under århundradenas lopp?
En splittring är aldrig en god sak, det tror jag alla är överens om. En kyrka som splittras och ett äktenskap som slutar i skilsmässa kan liknas vid varandra på många sätt. Båda är tragiska händelseförlopp, som starkt tär på dem som råkar ut för dem. I allmänhet är det dessutom de oskyldiga som lider mest - barnen i äktenskapet, de ”vanliga troende” inom kyrkan.
Samtidigt kan man inte kategoriskt utdöma alla skilsmässor. När ett par ingår äktenskap bör de naturligtvis gå in för att satsa på äktenskapet och arbeta för det, annars är det säkert att det inte kommer att hålla. Men om parterna trots hårt arbete och upprepade försök att komma överens ändå kommer till att skilsmässa är den mest skonsamma lösningen, kan en utomstående inte fördöma detta beslut. Skilsmässostatistiken visar att alltför många äktenskap går i kvav, men det är knappast alltid uteslutande parternas (och särskilt inte endast den ena partens) fel, för våra parförhållanden är utsatta för mera tryck utifrån idag än för en eller ett par generationer sedan. Mer måste göras för att stöda våra parförhållanden, det är klart. Men fastän en skilsmässa aldrig är en god lösning, kan den ibland vara den minst dåliga.
Detsamma gäller också kyrkor. Att skyffla problemen under mattan och låtsas som om vi vore eniga är den sämsta lösningen. Den bästa lösningen är naturligtvis att öppet, ärligt och utan gräl diskutera sakfrågorna och komma fram till en kompromiss som alla kan leva med (även om ingen i allmänhet är nöjd med kompromisser). Tyvärr är det mer av mattskyfflande och mindre av kompromissande som har rått t.ex. i den s.k. kvinnoprästfrågan. Den s.k. kyrkomötesklämmen från 1986, som var tänkt som en övergångsregel, har nu ansetts vara skriven i sten, och det har lett till sårade känslor på båda sidor om staketet. Kvinnoprästmotståndarna talar om åsikts-, samvets- och religionsfrihet, medan förespråkarna talar om jämlikhet, mänskliga rättigheter och kärlek till nästan.
Som så ofta, har båda rätt i vissa saker och orätt i andra. Att börja analysera det skulle föra oss alltför långt bort från dagens tema. Därför vill jag bara konstatera, att när problemen genom 1986 års kläm skyfflades under mattan, är det nu väldigt svårt att hitta någon fungerande kompromiss. Därför kan det hända att den bästa - eller minst dåliga - lösningen vore en snabb och smärtfri skilsmässa hellre än en lång, utdragen och sårande process, som i slutändan ändå kanske har samma resultat. Så betjänar vi kanske sanningen bäst.
Men hur blir det då med enigheten?
Det beror på vilken enighet man menar. Om det är frågan om en yttre enighet om varje detalj i ideologin och organisationen, tenderar en sådan enighet att vara antingen förljugen eller sjuk. Oberoende är den ingenting att med all kraft eftersträva. Vi människor kommer alltid att ha olika åsikter i olika frågor. När det gäller religiösa frågor, är de dessutom så djupt förankrade i varje människas inre, att oenighet där ofta känns som ett personligt påhopp (även om det objektivt sett inte behöver vara det).
Dessutom finns det redan nu över 20 000 kristna kyrkor och samfund i vår värld. Och alla förenas de av att de är just kristna. Det visar att den organisatoriska enigheten är sekundär. Inte oviktig, men mindre viktig än den enhet som kommer av det som Gud har gjort för oss, inte det som vi eventuellt kan göra för Gud.
Om striden om sekundära frågor leder till att förhållandena kristna emellan blir så inflammerade att enheten i de primära frågorna hotas, då är det bättre att skiljas som vänner medan tid är. Om situationen de facto nu är sådan, bör kyrkomötet och biskopsmötet ta ställning till.

Jesus ber att vi skall helgas genom sanningen och att vi alla skall bli ett. Och här ser vi grunden både för sanningen och för vår enhet, nämligen Jesus. Jesus korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod på tredje dagen från de döda, steg upp till himlarna, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda, som den apostoliska trosbekännelsen uttrycker det. Här sägs ingenting om kvinnliga präster, här sägs ingenting om samboende, homosexualitet eller kyrkoskatt, här sägs ingenting om den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland eller Missionsprovinsen. Dessa frågor är sekundära. Det viktiga i den kristna tron, den sanning som vi bör vara eniga om, är sammanfattad i trosbekännelsen.
Det övriga kan vi diskutera. Vi kan ibland vara ense om att vara oense. För att bevara enheten bör vi ibland gå skilda vägar, hur paradoxalt det än låter. För Kristus är den Sanning som förenar. Det är i honom, inte på andra sätt, som vi alla skall bli ett.
Härtill hjälpe oss Gud!

Låt oss så resa oss och bekänna den kristna trons grundsanning, som förenar oss och alla kristna genom platser och tider.