Karin Långström Vinge:
Predikan 2 Advent
S:ta Helena kyrka söndagen den 6 december 2009 årg 1
Predikan 2 Advent
S:ta Helena kyrka söndagen den 6 december 2009 årg 1
Det är starka bilder som möter oss i dagens bibeltexter. Det handlar om hur bra allting kan vara. Och det handlar om hur eländigt allt kan vara.
Jag tänker att advent och jul handlar mycket om ideal. Vad som är bäst och vad som är sämst. I tidningen intervjuas kommuninvånare som får svara på frågan om bästa och sämsta julklapp.
Vi letar efter den perfekta granen. Man tar ju inte vilken gran som helst på bensinmacken, utan en som har jämna, perfekta grenar. Vi letar efter den perfekta julmaten. Nu har det uppdagats att landets grisar kanske inte har det så bra som vi kanske trodde. Men bäst uppväxtvillkor ger inte bästa priset på julskinka, även om vi i vår idealvärld gärna skulle se att det vore så.
Är det någon gång på året som vi förväntas vara lyckliga och förväntansfulla, så är det ju under advent och jul.
Och medan vi väntar på att lågenergilamporna ska tändas, samlas folkslag i mängd till klimatmöte i Köpenhamn.
Guds rike är nära. För Jesus verkar det vara med skräckblandad förtjusning, om man läser Lukasevangeliet. ”Tecken ska visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden ska hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor ska förgås av skräck i väntan på vad som ska komma över världen, ty himlens makter ska skakas. ”
Men då ska ju Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet.
Tankar om världens undergång finns i de flesta religioner och kulturer, och vid tiden för evangeliernas tillkomst tänkte man sig verkligen att Jesus skulle komma tillbaka under deras livstid. Därför gällde det att leva som om varje dag vore den sista.
Det var något man såg fram emot. Man levde i en turbulent tid av politisk och religiös osäkerhet. I slutet av århundradet förstördes Jerusalems tempel ytterligare en gång. Men äntligen skulle befrielsen komma, Jesus komma åter, rätt skulle skipas bland mäktiga folkslag i fjärran.
Så dröjde Herrens dag. Generationer följde på generationer och vi väntar fortfarande. Också vi bärs av längtan efter befrielse. Också vi bärs av längtan efter idealet: Herrens tempel ska stå orubbligt fast och besöksstatistiken ska fara i höjden.
Under tiden - ser vi tecken på undergångens begynnelse? Är klimathotet, till exempel, ett tecken? Svält, krig, kriminalitet, naturkatastrofer, ja, det mest eländiga som kan tänkas.
Det är möjligt. Det är också möjligt att både det bästa och det sämsta hör till våra livsvillkor. Livsvillkor inte satta av Gud utan som en konsekvens av vår fria vilja och självvalda bortvändhet från Gud. Men Gud har lovat att det inte är för alltid. Guds rike ÄR nära. Världen vilar i Guds goda händer, och vi ser fram emot den dag då världen befrias, då ondskan för alltid slås ned, då Jesus kommer tillbaka och världen fylls av liv.
Jag tänker också att det här är ett mönster i varje människas liv: livet när det är som bäst och när det är som värst. Idealet som Mika pekar ut är underbart: ”Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen ska hota honom.”
Så kommer vi i situationer i livet där vi nästan förgås i skräck i väntan på vad som ska komma, våra liv och vår existens skakar i grunden. Utsatthet, bekymmer, sjukdom, anhörigas död eller annat.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder, sjunger vi för att orka härda ut i det svåra. Som din dag, så skall din kraft ock vara, detta löfte gav Gud oss.
Det blir bättre, det är vi utlovade. Jesus ber oss se på fikonträdet och alla andra träd. De ger oss tröst och tillförsikt. När de knoppas, då förstår vi av oss själva att nu är sommaren nära. Rhododendronbusken utanför mitt köksfönster är ett bra exempel. Redan när det första höstrusket är över oss är den beredd med nya knoppar. Den vet att ljuset och värmen kommer tillbaka, och det påminner den mig om hela den kalla vintern igenom. På samma sätt påminns jag om att Guds rike är nära, trots koldioxidnivåer, kärnvapenmakter och tsunamis.
Karin Boye skriver:
"Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten och av skam.
Jag ville kasta mina vapen,svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen var min sköld.
Jag har sett de torra fröna gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös.
Jag vill möta livets makter vapenlös. " En gång blir allting bra. En gång kommer alla svärd smidas om till plogbillar. En gång kommer spjuten att smidas om till vingårdsknivar. Återställelsens dag, upprättelsens dag, då allt är idealiskt. Till dess lever vi med löftet Jesus gett oss: att han är med oss alla dagar till tidens slut. Himmel och jord ska förgå, men Jesu ord skall aldrig förgå.
I nattvarden får vi en försmak av Guds rike. Vi får del av Jesus, hans liv och allt han står för. Allt som vi brustit i, i vår bortvändhet från Gud, blir helt i förlåtelsens kalk. Vår trötthet vänds i nytt hopp i brödets livgivande kraft. Glädjen vi behöver, tröst när ont oss sker, kraft när bördor böjer oss mot jorden ner, till vi är i staden där vi möter Kristus.
Och minns det som aposteln påminner oss om i Andra Timoteusbrevet:
”Därför påminner jag dig om att du ska blåsa liv i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade mina händer på dig. Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. ….Bevara genom den heliga Anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig..”
Amen.
Jag tänker att advent och jul handlar mycket om ideal. Vad som är bäst och vad som är sämst. I tidningen intervjuas kommuninvånare som får svara på frågan om bästa och sämsta julklapp.
Vi letar efter den perfekta granen. Man tar ju inte vilken gran som helst på bensinmacken, utan en som har jämna, perfekta grenar. Vi letar efter den perfekta julmaten. Nu har det uppdagats att landets grisar kanske inte har det så bra som vi kanske trodde. Men bäst uppväxtvillkor ger inte bästa priset på julskinka, även om vi i vår idealvärld gärna skulle se att det vore så.
Är det någon gång på året som vi förväntas vara lyckliga och förväntansfulla, så är det ju under advent och jul.
Och medan vi väntar på att lågenergilamporna ska tändas, samlas folkslag i mängd till klimatmöte i Köpenhamn.
Guds rike är nära. För Jesus verkar det vara med skräckblandad förtjusning, om man läser Lukasevangeliet. ”Tecken ska visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden ska hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor ska förgås av skräck i väntan på vad som ska komma över världen, ty himlens makter ska skakas. ”
Men då ska ju Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet.
Tankar om världens undergång finns i de flesta religioner och kulturer, och vid tiden för evangeliernas tillkomst tänkte man sig verkligen att Jesus skulle komma tillbaka under deras livstid. Därför gällde det att leva som om varje dag vore den sista.
Det var något man såg fram emot. Man levde i en turbulent tid av politisk och religiös osäkerhet. I slutet av århundradet förstördes Jerusalems tempel ytterligare en gång. Men äntligen skulle befrielsen komma, Jesus komma åter, rätt skulle skipas bland mäktiga folkslag i fjärran.
Så dröjde Herrens dag. Generationer följde på generationer och vi väntar fortfarande. Också vi bärs av längtan efter befrielse. Också vi bärs av längtan efter idealet: Herrens tempel ska stå orubbligt fast och besöksstatistiken ska fara i höjden.
Under tiden - ser vi tecken på undergångens begynnelse? Är klimathotet, till exempel, ett tecken? Svält, krig, kriminalitet, naturkatastrofer, ja, det mest eländiga som kan tänkas.
Det är möjligt. Det är också möjligt att både det bästa och det sämsta hör till våra livsvillkor. Livsvillkor inte satta av Gud utan som en konsekvens av vår fria vilja och självvalda bortvändhet från Gud. Men Gud har lovat att det inte är för alltid. Guds rike ÄR nära. Världen vilar i Guds goda händer, och vi ser fram emot den dag då världen befrias, då ondskan för alltid slås ned, då Jesus kommer tillbaka och världen fylls av liv.
Jag tänker också att det här är ett mönster i varje människas liv: livet när det är som bäst och när det är som värst. Idealet som Mika pekar ut är underbart: ”Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen ska hota honom.”
Så kommer vi i situationer i livet där vi nästan förgås i skräck i väntan på vad som ska komma, våra liv och vår existens skakar i grunden. Utsatthet, bekymmer, sjukdom, anhörigas död eller annat.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder, sjunger vi för att orka härda ut i det svåra. Som din dag, så skall din kraft ock vara, detta löfte gav Gud oss.
Det blir bättre, det är vi utlovade. Jesus ber oss se på fikonträdet och alla andra träd. De ger oss tröst och tillförsikt. När de knoppas, då förstår vi av oss själva att nu är sommaren nära. Rhododendronbusken utanför mitt köksfönster är ett bra exempel. Redan när det första höstrusket är över oss är den beredd med nya knoppar. Den vet att ljuset och värmen kommer tillbaka, och det påminner den mig om hela den kalla vintern igenom. På samma sätt påminns jag om att Guds rike är nära, trots koldioxidnivåer, kärnvapenmakter och tsunamis.
Karin Boye skriver:
"Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten och av skam.
Jag ville kasta mina vapen,svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen var min sköld.
Jag har sett de torra fröna gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös.
Jag vill möta livets makter vapenlös. " En gång blir allting bra. En gång kommer alla svärd smidas om till plogbillar. En gång kommer spjuten att smidas om till vingårdsknivar. Återställelsens dag, upprättelsens dag, då allt är idealiskt. Till dess lever vi med löftet Jesus gett oss: att han är med oss alla dagar till tidens slut. Himmel och jord ska förgå, men Jesu ord skall aldrig förgå.
I nattvarden får vi en försmak av Guds rike. Vi får del av Jesus, hans liv och allt han står för. Allt som vi brustit i, i vår bortvändhet från Gud, blir helt i förlåtelsens kalk. Vår trötthet vänds i nytt hopp i brödets livgivande kraft. Glädjen vi behöver, tröst när ont oss sker, kraft när bördor böjer oss mot jorden ner, till vi är i staden där vi möter Kristus.
Och minns det som aposteln påminner oss om i Andra Timoteusbrevet:
”Därför påminner jag dig om att du ska blåsa liv i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade mina händer på dig. Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. ….Bevara genom den heliga Anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig..”
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar