Karl af Hällström:
Och förföljelsen fortsätter...
Borgå domkyrka 26.12.2009
Apg 6:8, 11-15; 7:51-60
Och förföljelsen fortsätter...
Borgå domkyrka 26.12.2009
Apg 6:8, 11-15; 7:51-60
När vi hör berättelsen om stenandet av Stefanos eller tänker på hur de kristna förföljdes och kastades för vilddjuren under romartiden, tror jag reaktionen ofta blir något i stil med ”Usch så hemskt! Tur att sådant inte sker i våra dagar!”
Jag beklagar djupt, men sådant sker i våra dagar också. De facto har det aldrig funnits så många förföljda kristna som nu. Till en del är det förstås statistiskt betingat, eftersom det aldrig förr har funnits vare sig så många människor i världen eller så många kristna som nu. Att 200 miljoner kristna i 60 av världens länder hotas av diskriminering, våld, fängelse eller avrättning för sin tros skull är ändå något som vi inte bara kan avvisa med att hänvisa till statistik.
Vi får vara glada för att situationen i Finland är bättre än så. Här råkar en kristen knappast ut för värre än ett upphetsat meningsutbyte eller mobbning. Det kan förstås vara väldigt obehagligt, men det är ändå långt ifrån så allvarligt som kristna råkar ut för i Nordkorea, Saudiarabien, Iran, Maldiverna eller Bhutan, för att nämna fem-i-topp på den lista på 60 länder som organisationen Open Doors sammanställde 2007. De flesta av länderna på listan är antingen kommunistiska eller muslimska, men också annat ryms med.
År 2007 kom Kina med bland de tio främsta (eller värsta). Bland populära turistmål kan nämnas Maldiverna på fjärde plats och Laos på åttonde, samt Indien, Turkiet och Marocko också väl placerade. I vårt närområde hittar vi Azerbajdzjan, Tjetjenien och Vitryssland, förutom flera asiatiska tidigare sovjetrepubliker. Under de sex senaste åren har listan toppats av Nordkorea, vilket kanske inte är så oväntat (vem blir inte förföljd där?). Kristna utsätts för extrem tortyr, bara för att de är kristna. Nu hotar en svår hungersnöd att ta livet av hundratusentals nordkoreaner, men kristna (och andra) som vill hjälpa sina medmänniskor sätts i arbetsläger, där de blir misshandlade och dör av undernäring. All hjälp ska ges på statens villkor – eller inte alls. Nummer två på listan är Saudiarabien. Landet vill locka till sig mer turister, men är en religiös diktatur av värsta slag. Orsaken till att vi inte hör så mycket om detta är väl att landet utrikespolitiskt är västtillvänt, och västmakterna med USA i spetsen vill inte stöta sig med det wahhabitiska kungahuset.
Men en turist som kommer till Saudiarabien granskas i tullen för att säkert inte smuggla in någonting förbjudet, t.ex. narkotika, vapen, pornografi – eller kristna eller judiska symboler såsom halssmycken. Jag har i många år haft ett guldkrucifix om halsen; senast jag hade det av mig var i fjol vid en röntgenundersökning, och därförinnan år 2003 när jag låg på sjukhus. Om jag ville resa till Saudiarabien (vilket inte är aktuellt!) skulle jag vara tvungen att lämna mitt halsband hemma – eller i tullen. Men det är förstås bara en symbolisk förnedring, och inget – inget! – mot vad saudiska kristna måste gå igenom.
Sedan kung Fahd dog år 2005 och efterträddes av kung Abdullah har diskussioner om reform förekommit i Saudiarabien. I praktiken har dock människorättssituationen förvärrats under de senaste åren. Andra religioner än sunni-islam blir diskriminerade eller aktivt förföljda. Landets medborgare har inte rätt att vare sig välja eller byta religion, och var och en som sprider kristen litteratur eller evangeliserar på annat sätt riskerar fängelse, utvisning ur landet eller avrättning. Detta gäller också utlänningar.
Och de som omvänder sig till kristendomen kan råka illa ut i händerna på både myndigheterna och sina egna familjer. I augusti 2008 dödades en ung kvinna av sin bror efter att ha berättat om sin kristna tro för sin familj. I januari 2009 blev en 28-årig man arresterad efter att ha beskrivit sin omvändelse på sin blogg på internet. Det var inte första gången han fängslades för sin tro. Denna gång släpptes han efter drygt två månader. I Kina arresterades fem pastorer utan häktningsorder när de var på väg att lämna in ett klagomål över rivningen av deras kyrka. För en månad sedan dömdes de till fängelsestraff på mellan tre och sju år. En av dem är husförsamlingsledaren Yang Rongli. Hon fick sju års fängelse för brotten att, som det hette, ”olagligt ockupera jordbruksmark” och ”störa transporter genom att samla folkmassor”.
Sju år! Om inte det vore så allvarligt, kunde man nästan skratta åt dessa direkt löjliga motiveringar. Men att oskyldiga personer får mångåriga fängelsestraff är förstås allt annat än löjligt. Indien, med över en miljard medborgare, är den största demokratiska staten i världen. Sedan självständigheten 1947 har den indiska staten varit strikt sekulär och garanterat bl.a. yttrande- och religionsfrihet. Sedan medlet av 1990-talet har dock ett hindu-nationalistiskt parti, BJP, fått alltmer stöd bland befolkningen. I sju av de 28 delstaterna är det förbjudet att byta religion. Detta ger militanta hinduer stöd, då dessa har angripit kristna på många håll i landet.
I delstaterna Karnataka och Andhra Pradesh har flera exempel på detta förekommit bara under denna december månad 2009.
Den 8 december slogs en kyrka sönder och brändes tillsammans med biblar och andra kristna böcker. Myndigheterna arresterade denna gång flera av dem som var gjorde sig skyldiga till detta.
Den 9 december blev en grupp kristna attackerade då de återvände från ett bönemöte. Pastorn fick svåra inre skador, och flera unga kristna flickor blev misshandlade, medan attackerarna ropade antikristna slagord. Veterligen har ingen av dem anhållits.
Den 14 december bröt sig en grupp militanta hinduer in i en ung pastors hem och misshandlade honom och hans hustru. Hustrun fick svåra skador, men förnekades medicinsk hjälp efter påtryckningar från extremisterna. Då pastorn tog sig till närmaste polisstation för att anmäla händelsen, var det han själv som blev arresterad. Han hålls fortfarande fängslad, och parets hem har förseglats av myndigheterna. Det händer också att kristna förföljer andra kristna. Detta upplever jag som speciellt tragiskt. Sådant sker speciellt där kyrkan och nationen är starkt sammankopplade. Som exempel kan nämnas Etiopien och vår granne Ryssland. I båda dessa länder har den ortodoxa kyrkan en så stark ställning, att protestantiska rörelser som vill berätta det glada budskapet möts av misstro, diskriminering och våld.
Vilka slutsatser kan vi dra av allt detta?
För det första, som jag sade i början, kan vi vara glada att bo här i Finland. Den milda intolerans mot troende kristna som förekommer på sina håll tar sig uttryck i högst något enstaka glåpord. Andra religiösa grupper kan däremot ha det värre, vilket vi gärna får försöka råda bot på.
För det andra bör vi, både som kyrka och som enskilda kristna, arbeta för att förbättra människorättssituationen i världen i allmänhet och för att i synnerhet förhindra diskriminering och förföljelse av våra kristna syskon.
För det tredje bör vi själva modigt bekänna vår tro i de situationer där Gud placerar oss. Gud ger sin heliga Ande som en kraftkälla åt var och en som gör så. Detta innebär förstås inte att vi inte skall kunna tala om något annat och att vi skall bli socialt utfrusna för vår enkelspåriga fanatism, men samtidigt ska vi inte heller dölja vår tro eller undvika att leva ut den i vardagen.
Guds frälsningsbudskap är på många sätt en vattendelare. En del kommer att ta emot det, andra kommer att förkasta det. En del kommer att bli Kristi efterföljare, andra hans förföljare.
Var står du? Vilket pris är du, med Guds hjälp, villig att betala?
Jag beklagar djupt, men sådant sker i våra dagar också. De facto har det aldrig funnits så många förföljda kristna som nu. Till en del är det förstås statistiskt betingat, eftersom det aldrig förr har funnits vare sig så många människor i världen eller så många kristna som nu. Att 200 miljoner kristna i 60 av världens länder hotas av diskriminering, våld, fängelse eller avrättning för sin tros skull är ändå något som vi inte bara kan avvisa med att hänvisa till statistik.
Vi får vara glada för att situationen i Finland är bättre än så. Här råkar en kristen knappast ut för värre än ett upphetsat meningsutbyte eller mobbning. Det kan förstås vara väldigt obehagligt, men det är ändå långt ifrån så allvarligt som kristna råkar ut för i Nordkorea, Saudiarabien, Iran, Maldiverna eller Bhutan, för att nämna fem-i-topp på den lista på 60 länder som organisationen Open Doors sammanställde 2007. De flesta av länderna på listan är antingen kommunistiska eller muslimska, men också annat ryms med.
År 2007 kom Kina med bland de tio främsta (eller värsta). Bland populära turistmål kan nämnas Maldiverna på fjärde plats och Laos på åttonde, samt Indien, Turkiet och Marocko också väl placerade. I vårt närområde hittar vi Azerbajdzjan, Tjetjenien och Vitryssland, förutom flera asiatiska tidigare sovjetrepubliker. Under de sex senaste åren har listan toppats av Nordkorea, vilket kanske inte är så oväntat (vem blir inte förföljd där?). Kristna utsätts för extrem tortyr, bara för att de är kristna. Nu hotar en svår hungersnöd att ta livet av hundratusentals nordkoreaner, men kristna (och andra) som vill hjälpa sina medmänniskor sätts i arbetsläger, där de blir misshandlade och dör av undernäring. All hjälp ska ges på statens villkor – eller inte alls. Nummer två på listan är Saudiarabien. Landet vill locka till sig mer turister, men är en religiös diktatur av värsta slag. Orsaken till att vi inte hör så mycket om detta är väl att landet utrikespolitiskt är västtillvänt, och västmakterna med USA i spetsen vill inte stöta sig med det wahhabitiska kungahuset.
Men en turist som kommer till Saudiarabien granskas i tullen för att säkert inte smuggla in någonting förbjudet, t.ex. narkotika, vapen, pornografi – eller kristna eller judiska symboler såsom halssmycken. Jag har i många år haft ett guldkrucifix om halsen; senast jag hade det av mig var i fjol vid en röntgenundersökning, och därförinnan år 2003 när jag låg på sjukhus. Om jag ville resa till Saudiarabien (vilket inte är aktuellt!) skulle jag vara tvungen att lämna mitt halsband hemma – eller i tullen. Men det är förstås bara en symbolisk förnedring, och inget – inget! – mot vad saudiska kristna måste gå igenom.
Sedan kung Fahd dog år 2005 och efterträddes av kung Abdullah har diskussioner om reform förekommit i Saudiarabien. I praktiken har dock människorättssituationen förvärrats under de senaste åren. Andra religioner än sunni-islam blir diskriminerade eller aktivt förföljda. Landets medborgare har inte rätt att vare sig välja eller byta religion, och var och en som sprider kristen litteratur eller evangeliserar på annat sätt riskerar fängelse, utvisning ur landet eller avrättning. Detta gäller också utlänningar.
Och de som omvänder sig till kristendomen kan råka illa ut i händerna på både myndigheterna och sina egna familjer. I augusti 2008 dödades en ung kvinna av sin bror efter att ha berättat om sin kristna tro för sin familj. I januari 2009 blev en 28-årig man arresterad efter att ha beskrivit sin omvändelse på sin blogg på internet. Det var inte första gången han fängslades för sin tro. Denna gång släpptes han efter drygt två månader. I Kina arresterades fem pastorer utan häktningsorder när de var på väg att lämna in ett klagomål över rivningen av deras kyrka. För en månad sedan dömdes de till fängelsestraff på mellan tre och sju år. En av dem är husförsamlingsledaren Yang Rongli. Hon fick sju års fängelse för brotten att, som det hette, ”olagligt ockupera jordbruksmark” och ”störa transporter genom att samla folkmassor”.
Sju år! Om inte det vore så allvarligt, kunde man nästan skratta åt dessa direkt löjliga motiveringar. Men att oskyldiga personer får mångåriga fängelsestraff är förstås allt annat än löjligt. Indien, med över en miljard medborgare, är den största demokratiska staten i världen. Sedan självständigheten 1947 har den indiska staten varit strikt sekulär och garanterat bl.a. yttrande- och religionsfrihet. Sedan medlet av 1990-talet har dock ett hindu-nationalistiskt parti, BJP, fått alltmer stöd bland befolkningen. I sju av de 28 delstaterna är det förbjudet att byta religion. Detta ger militanta hinduer stöd, då dessa har angripit kristna på många håll i landet.
I delstaterna Karnataka och Andhra Pradesh har flera exempel på detta förekommit bara under denna december månad 2009.
Den 8 december slogs en kyrka sönder och brändes tillsammans med biblar och andra kristna böcker. Myndigheterna arresterade denna gång flera av dem som var gjorde sig skyldiga till detta.
Den 9 december blev en grupp kristna attackerade då de återvände från ett bönemöte. Pastorn fick svåra inre skador, och flera unga kristna flickor blev misshandlade, medan attackerarna ropade antikristna slagord. Veterligen har ingen av dem anhållits.
Den 14 december bröt sig en grupp militanta hinduer in i en ung pastors hem och misshandlade honom och hans hustru. Hustrun fick svåra skador, men förnekades medicinsk hjälp efter påtryckningar från extremisterna. Då pastorn tog sig till närmaste polisstation för att anmäla händelsen, var det han själv som blev arresterad. Han hålls fortfarande fängslad, och parets hem har förseglats av myndigheterna. Det händer också att kristna förföljer andra kristna. Detta upplever jag som speciellt tragiskt. Sådant sker speciellt där kyrkan och nationen är starkt sammankopplade. Som exempel kan nämnas Etiopien och vår granne Ryssland. I båda dessa länder har den ortodoxa kyrkan en så stark ställning, att protestantiska rörelser som vill berätta det glada budskapet möts av misstro, diskriminering och våld.
Vilka slutsatser kan vi dra av allt detta?
För det första, som jag sade i början, kan vi vara glada att bo här i Finland. Den milda intolerans mot troende kristna som förekommer på sina håll tar sig uttryck i högst något enstaka glåpord. Andra religiösa grupper kan däremot ha det värre, vilket vi gärna får försöka råda bot på.
För det andra bör vi, både som kyrka och som enskilda kristna, arbeta för att förbättra människorättssituationen i världen i allmänhet och för att i synnerhet förhindra diskriminering och förföljelse av våra kristna syskon.
För det tredje bör vi själva modigt bekänna vår tro i de situationer där Gud placerar oss. Gud ger sin heliga Ande som en kraftkälla åt var och en som gör så. Detta innebär förstås inte att vi inte skall kunna tala om något annat och att vi skall bli socialt utfrusna för vår enkelspåriga fanatism, men samtidigt ska vi inte heller dölja vår tro eller undvika att leva ut den i vardagen.
Guds frälsningsbudskap är på många sätt en vattendelare. En del kommer att ta emot det, andra kommer att förkasta det. En del kommer att bli Kristi efterföljare, andra hans förföljare.
Var står du? Vilket pris är du, med Guds hjälp, villig att betala?
1 kommentar:
När jag satt i julottan förundrade jag mig över predikan, precis som jag förundrar mig över denna predikan. Det var en massa anekdoter och citat ur tidningar, men just inget Guds ord, dvs hänvisningar till Bibeln. Är det inte Guds ord och Guds Ande som ger oss levande och ger oss en möjlighet att bekämpa det onda? Här räknas en massa hemskheter upp och avrundas med "Vilket pris är du, med Guds hjälp, villig att betala?" Förmodligen inget. Predikan gör mig vettskrämd. Jag vill veta hur jag ska få styrka för att klara livet.
Karin
Skicka en kommentar