17 januari 2010

Predikan: Andra söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Bröllopet i Kana och vi hedningar
Borgå domkyrka 17.1.2010
Joh 2:1-11
Det ordnades en bröllopsfest i staden Kana i Galileen. Jesus kom med sin mor och sina lärjungar till bröllopet. Lärjungarna brukade ivrigt lägga märke till allt underbart som hände och lade det på minnet för att stärka sin tro.
Hur det nu kom sig, hade de som planerade bröllopet räknat fel, och vinet tog slut. Detta var naturligtvis en stor skam för värdfolket. När Maria uppmanar Jesus att hjälpa tycker han att det inte passar för honom att komma farande för att göra tecken eller uppträda som undergörare, skriver kyrkofadern Kyrillos av Alexandria, som var verksam i början av 400-talet. I stället borde man be honom om det, och han kunde visa en sådan ynnest för att den skulle bli till nytta, men inte för att den skulle synas. Det kommer mer nåd i det som man ber om när det inte ges omedelbart. När det dröjer en tid, blir hoppet så mycket mer uthålligt, menar Kyrillos.
Och han har en stor poäng i det han skriver. Detta är tydligt i vår tid – vi vill ha allt, och vi vill ha det genast. Paulus talar om själviskheten som avgudadyrkan (Ef 5:5), och det stämmer faktiskt. Detta syns kanske bäst i kändiskulturen. Om någon blir känd för att ha gjort någonting bra och arbetat upp sig i livet, så är det väl inget större fel med det. Men det tar tid att bygga upp något sådant. Allt allmännare blir det därför att kändisarna är kända för att vara kända, och dessutom för att ha blivit det över en natt. Ofta har de då medverkat i något idiotiskt men populärt TV-program, typ Big Brother, och på så sätt fått omedelbar synlighet genom att bete sig sämre än alla andra. Och det är knappast någon bra grund att bygga på. Men det kan man faktiskt försörja sig på i den förvridna tid som vi lever i. Det finns alltid någon eftermiddags- eller veckotidning som är intresserad av vilken partner man är otrogen mot för tillfället.
Jesus är inte intresserad av att ge sig in i detta, utan håller sig i bakgrunden. Han kommer inte heller med någon sorts hjälp i stil med pulverkaffe – ni vet, ”tillsätt bara vatten” – utan han tvekar och väntar och låter tiden gå för att behovet skall mogna och hjälpen på samma gång skall uppfattas och uppskattas. På samma sätt hjälper Gud oss, bara vi ber om det – men han gör det när tiden och vi är mogna för det.

En bibeltext kan man läsa på ett bokstavligt plan. På det planet handlar dagens evangelium om en viss bröllopsfest med ett problem på dryckessidan. Men det finns också andra plan att läsa på.
Och det gör biskop Kyrillos i den predikan som jag redan citerade. Han tolkar bröllopssituationen så att bruden är människonaturen, brudgummen är Frälsaren och att berättelsen på det planet lär oss något om hur intim föreningen mellan Gud och människa är. Vid den nyss avslutade julen såg vi hur Gud blev människa i Kristus. Han tog på sig människolivets alla plågor och svårigheter – och glädjeämnen, för den delen – när han lät sig födas av en kvinna, såsom vi alla har blivit.
”Gud blev människa, för att människan skall kunna bli som Gud,” säger fäderna. I Eden frestade ormen människan just med detta mål, att vi skall bli som Gud. Men där skedde det mot Guds vilja och i trots mot hans befallning. Nu, i Kristus, sker det enligt Guds vilja och plan. Och det är den stora skillnaden. Vi behöver inte längre upphöja oss själva till vår egen avgud, utan får i föreningen med Kristus njuta gudomliggörelsens frukter, och äntligen bli de hela människor som vi i skapelsen var menade att bli. Äntligen får vi fira det som Skriften kallar ”Lammets bröllop”, där vi kristna och Kristus förenas med varandra i ett heligt äktenskapsförbund.
Att platsen för bröllopet inte är Jerusalem utan Kana i det som profeterna kallar ”hedningarnas Galileen”, innebär för Kyrillos att den himmelske brudgummen hälsades med glädje av hedningarnas kyrka. Frälsaren kom inte heller av sig själv till bröllopet utan var kallad av många heligas röster. Det stod ju att han och hans lärjungar var bjudna.
”Hedningar” är i detta fall inte de icke-kristna, som ordet under de senaste århundradena har betytt, utan icke-judarna. ”Hedningarnas kyrka”, som Kyrillos talar om, är alltså den kyrka där majoriteten är icke-judar. Det gäller alltså bl.a. oss – det är vi som är hedningar! Men ändå får också vi med glädje hälsa vår Frälsare, som räddar oss från det hedniska mörkret och för oss in i Guds ljus.
Detta uttryck låter hårt och intolerant i postmoderna öron. Varför skulle hedningarna, deras tro och deras seder vara sämre än de kristnas? Och faktum är ju att många seder och bruk som finns utanför den kristna kulturkretsen kan vara lika fina, ja finare, än det som vi kristna sysslar med. Det att någon är kristen och frälst innebär ju inte med någon automatik att hen skulle vara en bättre människa, tyvärr; det innebär ”bara” att hen är frälst. Bland de som inte har en kristen tro kan det finnas mycket goda och fina människor som det är ett nöje att ha att göra med; den enda nackdelen är att de inte är frälsta.
Men när jag säger att vår Frälsare räddar oss från det hedniska mörkret och för oss in i Guds ljus, syftar jag just på frälsningen, gemenskapen med Gud, inte på människovärde eller personlig integritet eller något sådant.
Kyrillos tolkar vinet vid bröllopet i Kana som en bild för möjligheten till frälsning. Vinet tog slut för gästerna, ty lagen var otillräcklig (Heb 7:19). Moses skrifter gav inte fullkomlig glädje, och inte heller var det naturliga nyktra förståndet nog för att ge frälsning. Därför kunde det verkligen sägas om oss: De hade inget vin. Men vår frikostige Gud föraktade inte den natur som led brist på det goda. Han anvisade oss ett vin som var bättre än det första. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv (2Kor 3:6). Lagen kan inte fullkomna det goda, men evangeliets lära för med sig mångfaldig välsignelse.
Jag har stött på bilden av ett berg, som ska förklara hur alla människor är lika inför Gud. Bilden går ut på att alla som uppriktigt söker Gud strävar uppför bergets väggar mot toppen. En del försöker komma upp för den lodrätt stupande nordväggen, andra promenerar lugnt längs de svagt sluttande ängarna på sydsidan. Vissa hoppar från sten till sten och kommer stadigt närmare toppen, tills det visar sig att det framför dem öppnar sig en djup klyfta, som de inte kan ta sig över. Men alla är på väg mot samma topp, samma Gud. Jag tror det ligger en hel del i denna bild. Gud är en och den samme, även om de bilder och föreställningar som vi gör oss av henom kan variera stort.
Men bilden av berget och de uppriktiga bergsbestigarna förblir ofullständig om jag inte nämner mitt eget lilla tillägg till den: Kristus har genom sin död och uppståndelse byggt en linbana från bergets rot direkt upp till toppen. I den linbanan kan den som tror ta plats och utan egen ansträngning komma inför Guds ansikte. Inte för att hen är en bättre människa, utan för att Kristus har frälst henom.
Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. Amen.

2 kommentarer:

Lilian sa...

Bra predikan, Kalle!

Matias Roto sa...

Tack för predikan.
Tack för att du lyfte fram tankar som kyrkofadern Kyrillos av Alexandria presenterat.