Karl af Hällström:
"Ni skall vara heliga, ty jag är helig"
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Mikaelskapellet (Borgå) 6.12.2009
1Pet 1:13-17, Lk 21:25-36
"Ni skall vara heliga, ty jag är helig"
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Mikaelskapellet (Borgå) 6.12.2009
1Pet 1:13-17, Lk 21:25-36
Från Första söndagen i advent till Andra söndagen i advent ändrar stämningen radikalt. För en vecka sedan sjöng vi Hosianna och jublade över att Jesus rider in i Jerusalem. I år fick vi dessutom jubla över att biskop Björn installerades i sin tjänst. Idag får vi oss plötsligt till livs någonting som känns som domsöndagstexter. Det här syns också i kyrkorummets utsmyckning. För en vecka sedan var den liturgiska färgen vit, och alla tygstycken som pryder altaret, predikstolen, nattvardskärlen och prästen var vita. Vitt är festens och glädjens färg i liturgiken. Idag och ända fram till jul är, som ni ser, den liturgiska färgen violett – fastans, ångerns och botens färg.
De två största kyrkliga högtiderna föregås ju faktiskt av fastetider. Den "stora" fastan pågår under fyrtio dagar före den viktigaste högtiden, påsken, och den "lilla" fastan under fyra veckor före den näststörsta högtiden, julen. Vi bereder oss för högtiden genom att fasta. I denna fasta är specialdieter inte det viktigaste, även om de kan ingå, utan det viktigaste är att vi funderar och kontemplerar över oss själva, över vårt liv och över vårt gudsförhållande. Denna kontemplation vill leda oss till ett rätt firande av den högtid som följer. Inför påsk känns detta kanske helt naturligt, eftersom påsken inte är omgiven av riktigt så mycket stoj och stim som julen, även om en viss uppståndelse inträffar också vid påsk. Nu under adventstid är det svårare att stilla sig – men just därför desto viktigare.
Nu under adventstiden bör vi påminna oss om vikten av att bibehålla balansen och mångsidigheten i tron på Jesus, så att Jesus inte förminskas till "bara" det lilla barnet i krubban. I de olika bibeltexter som handboken föreskriver för idag ser vi en helt annan sida av tron på Jesus, nämligen Jesu ankomst i härlighet som den segrande härskaren. Det är denne Jesus som kan säga som i dagens heliga evangelium: Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. (Lk 21:33). Det är ett häftigt uttalande, som stöder det påstående som C.S. Lewis gjorde om Jesus, nämligen att alternativen i vårt förhållningssätt till honom är att han antingen är en lögnare, en dåre, eller universums Herre. Lewis använde på engelska de allittererande orden "liar, lunatic or Lord". Om du eller jag skulle säga Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå, skulle diagnosen antagligen vara storhetsvansinne. Men Jesus är inte en dåre eller en lögnare, utan han är Herre.
Innan vi ser på anknytningen till adventstiden, vill jag kommentera det här med "tidens tecken". Genom århundradena har det funnits personer och rörelser, ibland med förvånansvärt stort inflytande, som har förutspått att Jesus skall komma tillbaka på en viss tid eller rent av en viss plats. Också idag finns det sådana rörelser. En del är i sig harmlösa, men andra förleder sina anhängare till att sälja sina ägodelar eller rent av till kollektivt självmord. Och det är ju (milt sagt) inte meningen.
De tecken som vi ser omkring oss, som krig, hungersnöd, jordbävningar och andra katastrofer, är dock inte det som är det viktiga. Det viktiga är inte att vi skall kunna räkna ut när Jesus kommer tillbaka, utan att vi är beredda när han kommer.
Här ser vi anknytningen till advent – beredelsen på Kristi ankomst. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna, när han kommer och bultar på porten, säger Jesus i Lk (12:36). Det finns en risk att vi tröttnar, att vi blir likgiltiga, att vi tänker att eftersom det inte har hänt någonting hittills, så händer det knappast något i framtiden heller. Men just det faktum att vi inte ännu har brutit upp från denna värld betyder inte att vi aldrig kommer att göra det, utan tvärtom att vårt uppbrott aldrig har varit så här nära.
Min mening är ju inte att skrämma er med allt det här. Lite ruska om er kanske, men inte skrämmas. Jag har sagt att vi måste hålla oss vakna. Men den här vakan är inte en energikrävande ångestfylld fruktan för vad som kommer att ske. Trots att vi skall vaka och inte får somna, så får vi ändå vila i Gud. Vi får tryggt lita på, att Gud tar hand om oss. Han har kallat oss till sina barn när vi döptes, och han kommer inte att överge oss. Vad vi än har gjort, hur långt bort från Gud vi än har kommit, så får vi ändå alltid vända tillbaka till honom, så länge vi är kvar i detta liv. När uppbrottets dag kommer, förändras allt. Då är det för sent att stiga tidigt upp.
Hur kan vi göra detta? Hur kan vi låta adventsfastan bli en tid av kontemplation och beredelse? Faran i vårt samhälle är ju att vi låter adventstiden fördunklas både av livets bekymmer i julstöket och av omåttlighet och dryckenskap på lillajulsfesterna (se Lk 21:34). Men, som aposteln Petrus uttrycker det i dagens andra läsning: Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig (1Pet 1:15f). Petrus citerar 3Mos (11:45).
Hur kan då vi, syndiga människor, bli heliga? Genom att sträva efter gemenskap med vår Herre, han som gav oss uppmaningen: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Det främsta redskapet för att uppnå denna gemenskap är den frälsande tron på Jesus Kristus. Ändå behöver strävan efter gemenskap med Gud inte alls vara någonting uteslutande andligt. Den som t.ex. vet med sig att den lever på ett felaktigt sätt skall sträva efter att korrigera sitt leverne. Sluta stjäla, sluta berusa dig, sluta vara otrogen, sluta baktala andra. Det här är svårt, det vet jag. Själv längtar jag fortfarande ibland efter en sup eller sju, trots att jag har varit nykter i över sjutton år nu. Men det är möjligt att förändras, om vi inte är för stolta att be om hjälp av våra närmaste och av vår Herre.
Även om vi med Guds hjälp har röjt undan hinder av det här slaget, får vi ändå inte sluta att sträva efter gemenskap med Gud. Vi får närma oss honom genom bikt, alltså syndabekännelse och avlösning. Bikten kan vara offentlig, som i gudstjänsten varje söndag, eller den kan vara enskild, bara mellan den biktande, biktfadern eller -modern och Gud. Vi får närma oss Gud i nattvardens sakrament, där Kristus är reellt närvarande i bröd och vin. Vi får närma oss Gud genom bön och bibelstudium, också det både enskilt och tillsammans med andra.
Men i adventstid, på vägen till julen, måste vi också minnas den förutsättning som vi har för gudsgemenskap, nämligen att Gud själv blev människa för vår skull. Vi kan aldrig bli Gud. Gud måste därför bli människa, så att vi skulle få en möjlighet till helighet. Det viktigaste är inte hur religiösa vi är, eller egentligen ens hur vi är religiösa. Det viktigaste är vårt förhållande till Jesus Kristus.
Låt oss alltid, både som individer och som församling, sträva till att komma närmare Gud. Särskilt viktigt är det att vi har denna strävan under adventstiden. Det är Gud som har kallat oss och som säger: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Det är också Gud som ger oss den enda möjlighet som vi har att uppnå denna helighet, genom att han sände och offrade sin Son för vår skull.
Låt oss därför sträva till och be om att vår Herre skall finna oss vakna och beredda när han kommer. Amen. Kom, Herre Jesus!
De två största kyrkliga högtiderna föregås ju faktiskt av fastetider. Den "stora" fastan pågår under fyrtio dagar före den viktigaste högtiden, påsken, och den "lilla" fastan under fyra veckor före den näststörsta högtiden, julen. Vi bereder oss för högtiden genom att fasta. I denna fasta är specialdieter inte det viktigaste, även om de kan ingå, utan det viktigaste är att vi funderar och kontemplerar över oss själva, över vårt liv och över vårt gudsförhållande. Denna kontemplation vill leda oss till ett rätt firande av den högtid som följer. Inför påsk känns detta kanske helt naturligt, eftersom påsken inte är omgiven av riktigt så mycket stoj och stim som julen, även om en viss uppståndelse inträffar också vid påsk. Nu under adventstid är det svårare att stilla sig – men just därför desto viktigare.
Nu under adventstiden bör vi påminna oss om vikten av att bibehålla balansen och mångsidigheten i tron på Jesus, så att Jesus inte förminskas till "bara" det lilla barnet i krubban. I de olika bibeltexter som handboken föreskriver för idag ser vi en helt annan sida av tron på Jesus, nämligen Jesu ankomst i härlighet som den segrande härskaren. Det är denne Jesus som kan säga som i dagens heliga evangelium: Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. (Lk 21:33). Det är ett häftigt uttalande, som stöder det påstående som C.S. Lewis gjorde om Jesus, nämligen att alternativen i vårt förhållningssätt till honom är att han antingen är en lögnare, en dåre, eller universums Herre. Lewis använde på engelska de allittererande orden "liar, lunatic or Lord". Om du eller jag skulle säga Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå, skulle diagnosen antagligen vara storhetsvansinne. Men Jesus är inte en dåre eller en lögnare, utan han är Herre.
Innan vi ser på anknytningen till adventstiden, vill jag kommentera det här med "tidens tecken". Genom århundradena har det funnits personer och rörelser, ibland med förvånansvärt stort inflytande, som har förutspått att Jesus skall komma tillbaka på en viss tid eller rent av en viss plats. Också idag finns det sådana rörelser. En del är i sig harmlösa, men andra förleder sina anhängare till att sälja sina ägodelar eller rent av till kollektivt självmord. Och det är ju (milt sagt) inte meningen.
De tecken som vi ser omkring oss, som krig, hungersnöd, jordbävningar och andra katastrofer, är dock inte det som är det viktiga. Det viktiga är inte att vi skall kunna räkna ut när Jesus kommer tillbaka, utan att vi är beredda när han kommer.
Här ser vi anknytningen till advent – beredelsen på Kristi ankomst. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna, när han kommer och bultar på porten, säger Jesus i Lk (12:36). Det finns en risk att vi tröttnar, att vi blir likgiltiga, att vi tänker att eftersom det inte har hänt någonting hittills, så händer det knappast något i framtiden heller. Men just det faktum att vi inte ännu har brutit upp från denna värld betyder inte att vi aldrig kommer att göra det, utan tvärtom att vårt uppbrott aldrig har varit så här nära.
Min mening är ju inte att skrämma er med allt det här. Lite ruska om er kanske, men inte skrämmas. Jag har sagt att vi måste hålla oss vakna. Men den här vakan är inte en energikrävande ångestfylld fruktan för vad som kommer att ske. Trots att vi skall vaka och inte får somna, så får vi ändå vila i Gud. Vi får tryggt lita på, att Gud tar hand om oss. Han har kallat oss till sina barn när vi döptes, och han kommer inte att överge oss. Vad vi än har gjort, hur långt bort från Gud vi än har kommit, så får vi ändå alltid vända tillbaka till honom, så länge vi är kvar i detta liv. När uppbrottets dag kommer, förändras allt. Då är det för sent att stiga tidigt upp.
Hur kan vi göra detta? Hur kan vi låta adventsfastan bli en tid av kontemplation och beredelse? Faran i vårt samhälle är ju att vi låter adventstiden fördunklas både av livets bekymmer i julstöket och av omåttlighet och dryckenskap på lillajulsfesterna (se Lk 21:34). Men, som aposteln Petrus uttrycker det i dagens andra läsning: Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig (1Pet 1:15f). Petrus citerar 3Mos (11:45).
Hur kan då vi, syndiga människor, bli heliga? Genom att sträva efter gemenskap med vår Herre, han som gav oss uppmaningen: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Det främsta redskapet för att uppnå denna gemenskap är den frälsande tron på Jesus Kristus. Ändå behöver strävan efter gemenskap med Gud inte alls vara någonting uteslutande andligt. Den som t.ex. vet med sig att den lever på ett felaktigt sätt skall sträva efter att korrigera sitt leverne. Sluta stjäla, sluta berusa dig, sluta vara otrogen, sluta baktala andra. Det här är svårt, det vet jag. Själv längtar jag fortfarande ibland efter en sup eller sju, trots att jag har varit nykter i över sjutton år nu. Men det är möjligt att förändras, om vi inte är för stolta att be om hjälp av våra närmaste och av vår Herre.
Även om vi med Guds hjälp har röjt undan hinder av det här slaget, får vi ändå inte sluta att sträva efter gemenskap med Gud. Vi får närma oss honom genom bikt, alltså syndabekännelse och avlösning. Bikten kan vara offentlig, som i gudstjänsten varje söndag, eller den kan vara enskild, bara mellan den biktande, biktfadern eller -modern och Gud. Vi får närma oss Gud i nattvardens sakrament, där Kristus är reellt närvarande i bröd och vin. Vi får närma oss Gud genom bön och bibelstudium, också det både enskilt och tillsammans med andra.
Men i adventstid, på vägen till julen, måste vi också minnas den förutsättning som vi har för gudsgemenskap, nämligen att Gud själv blev människa för vår skull. Vi kan aldrig bli Gud. Gud måste därför bli människa, så att vi skulle få en möjlighet till helighet. Det viktigaste är inte hur religiösa vi är, eller egentligen ens hur vi är religiösa. Det viktigaste är vårt förhållande till Jesus Kristus.
Låt oss alltid, både som individer och som församling, sträva till att komma närmare Gud. Särskilt viktigt är det att vi har denna strävan under adventstiden. Det är Gud som har kallat oss och som säger: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Det är också Gud som ger oss den enda möjlighet som vi har att uppnå denna helighet, genom att han sände och offrade sin Son för vår skull.
Låt oss därför sträva till och be om att vår Herre skall finna oss vakna och beredda när han kommer. Amen. Kom, Herre Jesus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar