Predikan: Fjärde söndag efter trettondag

Jesus hjälper i nöden
Monica Heikel-Nyberg
Kyrkpressen 26.1.2011
Andra årgången
Job 38:1–4, 8–11, 16–18, 2 Tim. 1:7–10, Matt. 14:22–33

Mannen, som önskade sig döden.
Mannen, som argumenterade med Gud.
Om honom, Job, handlar söndagens första läsning.
Berättelsen om Job är en berättelse som många människor kan känna igen sig i. Den handlar om någon som fick se hela sitt liv ödeläggas och förvandlas till aska.
På sätt och vis handlar Jobs bok om lidandets problem. Det är frågor som vi upprepar på nytt och på nytt, när livet drar mattan under fötterna på oss. Hur kan Gud tillåta så mycket ont? Varför ingriper han inte? Vad betyder rubriken för denna söndag, ”Jesus hjälper i nöden” för mig?
När vi står nära någon som har det riktigt svårt är det inte alltid så mycket vi kan säga. För Job gjorde vännerna bara allting så mycket svårare, eftersom de vände ut och in på hans liv i jakt på orsaker till olyckan.
Vi kan möjligen peka på Kristus. För det är till slut det enda svar som vår kristna kyrka ger på det som kallas lidandets problem: Se på Kristus. Se på Gud själv som lider och dör, och som övervinner döden och uppstår på tredje dagen. Du är inte ensam i det som är svårt. Gud själv vet hur det känns.

Hur gick det då med Job? Han som inte drog sig för att argumentera med Gud själv, och som önskade sig döden när livet inte motsvarade hans förväntningar.
Texten i den första läsningen idag är tagen ur Guds svar till Job. Svaret innehåller ingen lösning på lidandets problem eller livets gåta. Gud bara påpekar, helt enkelt, att Job inte i kan fatta Guds planer med sitt mänskliga förnuft.
För Job räcker det här. Tidigare har han bara hört andra tala om Gud. Nu har Gud blivit levande för honom.

I evangelietexten ser vännerna Jesus komma vandrande över vågkammarna. Petrus, ivrig som alltid, vill själv pröva på och ber Jesus kalla honom till sig. Och det fungerar, vågorna bär honom också! Till en början åtminstone, tills han vänder bort blicken. Kanske han vill se om de andra ser att han kan, han med? Eller blir han bara rädd, mitt i allt? Faktum är i alla fall, att han sjunker. I sin ångest ropar han: ”Herre, hjälp mig!”
Är det månne här som Petrus för första gången upplever Jesus på riktigt? Visst har han varit med om under, visst har han sett andra bli botade. Nu gäller det honom själv. Jesus räcker ut handen och räddar honom. Och Petrus och de andra i båten faller ned och bekänner att Jesus verkligen är Guds son.
Kanske det är så, att bara den som själv har varit riktigt rädd, vet hur ljuvlig räddningen är. Kanske vi alla någon gång måste vandra ut mot vårt livs yttersta råmarker, för att kunna se att Gud väntar på oss i vårt innersta.
Bilden av Petrus som vandrar över de upprörda vågorna följer mig. Steg för steg, från vågkrön till vågkrön över de rytande brottsjöarna. Ett steg i taget, ut över livets bråddjup. Med blicken stadigt fäst på Kristus och hjärtat bultande i bröstet. Ett ögonblicks okoncentration, en flämtning av rädsla för de makter som vill störta honom i fördärvet, och han sjunker. Vågorna kastar sig över honom. Bröstet pressas samman av fasa. Och sedan, just där, den utsträckta handen...

Du möter mig, liksom du mötte Petrus, i ångestens yttersta ögonblick och jag ser: du är sannerligen Guds son.

Predikan: Andra söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Levande vatten och medmänsklighet
Predikan i Pernå kyrka och Andreaskapellet 16.1.2011

Jesu samtal med kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4) har en nästan överraskande modern klang. Också idag talar vi ofta om prästgård och gärdsgård. Jesus säger någonting, den samariska kvinnan tolkar det så som hon vill förstå det, Jesus försöker förklara vad han menade, kvinnan missförstår på nytt … Man blir frustrerad med mindre.
Jesus ber kvinnan om något att dricka. Hon uttrycker sin förvåning över att han inte bryr sig om renhetsföreskrifterna som sätter upp gränser både mellan judar och samarier och mellan män och kvinnor. Jesus svarar med att göra ett andligt påstående om att han kan ge henne "levande vatten". Kvinnan tolkar påståendet bokstavligt och konstaterar att han utan hjälpmedel inte kan få upp något levande friskt vatten ur brunnen. Jesus försöker på nytt: Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv (v. 14). Fortfarande missförstår kvinnan honom och tänker ungefär: "Wow! Det här var ekonomiskt lönsamt – om jag aldrig behöver gå efter vatten har jag ju mycket mindre arbete!"
Jesus suckar och börjar på ny kula. Vi känner inte ens till kvinnans namn, men Jesus visar sin övernaturliga kunskap om kvinnans tidigare och nuvarande livsöden. Då inser hon plötsligt att det var något speciellt med honom. Först kallar hon honom för profet, men snart börjar hon misstänka att han rent av kunde vara Messias, vilket Jesus också bekräftar. Man tycker sig nästan märka en suck av lättnad. Till slut, efter många turer i långdansen, går Jesu budskap hem hos kvinnan.

Livets vatten – levande vatten – är det som förenar de olika bibelavsnitt som vi idag har hört läsas. I första läsningen (2Mos 17:1-6) hörde vi hur Mose på Guds uppdrag fick fram rinnande, levande vatten ur klippan, medan det i läsningen ur Upp står: … den som vill skall fritt få dricka av livets vatten. Och i Jesu samtal med den samariska kvinnan kretsade ju missförstånden kring en bokstavlig och en andlig tolkning av detta begrepp.
Det var ändå inte bara samariskan som har missförstått tanken om det levande vattnet och om källan i oss. Hon tolkade tanken bokstavligt, när Jesus menade den andligt. Idag står vi inför en annan feltolkning, nämligen att den som får det levande vattnet själv kan utnyttja det till precis vad man vill. Oftare kanske man talar om anden eller den heliga Anden i det här sammanhanget.
Det finns rätt många som sysslar med olika slags alternativa terapier, helanden och annat liknande som säger att de gör det de gör med hjälp av den helige Ande, som bor i dem på sätt eller annat. Den här bilden är ju, som ni märker, parallell med bilden av källflödet inom oss. Och det är klart att Gud har kraft att göra under, det finns det många vittnesmål om. Men målet med undren är alltid att skapa tro, inte att demonstrera någons fingerfärdighet eller "andliga talanger", om man uttrycker det så – och åtminstone inte att någon skall sko sig på andras bekostnad. Ekonomisk nytta är i alltför många fall också inblandad i dessa alternativterapier – liksom för all del i mångt och mycket annat i västerlandet.

Med den här tanken i bakhuvudet vill jag påstå att vi som kristna bäst motverkar dessa olika icke-kristna rörelser med nyandlig färgton genom att vara just kristna. Jesus har gett oss ett exempel på detta i dagens evangelium, berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn. Jag konstaterade i början att hon missförstod honom gång på gång, och att han antagligen började bli frustrerad. Nå, kanske Jesus inte blev det, men när jag är inblandad i liknande diskussioner, måste jag erkänna att jag ibland blir frustrerad.
Men Jesus gav inte upp. Han visade sin kärlek till kvinnan genom att fortsätta sin diskussion med henne. Hon var förresten säkert en mycket ensam människa. Eftersom hon mitt på dagen kom efter vatten, vilket var ett tungt arbete, istället för att göra det då det var svalare på morgonen eller kvällen, kan vi dra slutsatsen att de andra kvinnorna i staden uteslöt henne ur sin gemenskap. Vi kan kalla det mobbning, om vi vill; orsaken kan säkert sökas i hennes många äktenskap och förhållanden. En kvinna kunde inte tala med en främmande man, och kvinnorna ville inte tala med henne. Den enda hon kunde prata med var hennes egen familj, och det räcker inte riktigt till. Men Jesus talade med henne.
Här har vi ett exempel att följa. På gator och torg, i kafeer och butiker, i bussar och tåg, och också i stugor runt om i bygden finns många som inte har någon att tala med. De kanske inte har talat mer än något ord med någon annan på mycket länge. Det kan vara svårt att hitta dem, men om de inleder en diskussion med oss skall vi inte genast stöta dem ifrån oss, utan försöka hitta lite tid åt dem, om så bara några minuter. Också det är att dela med sig av det levande, friska vattnet som vi har fått, så att en medmänniska igen får kraft att gå ett stycke vidare.
Men det som också är tydligt är att omgivningens inställning till kvinnan vid Sykars brunn berodde på att hon var sexuellt avvikande. Normen var att en kvinna skulle gifta sig och sedan vara gift och föda och sköta barn tills hon blev änka. Sedan skulle hon helst inte ha med män att göra, utan hjälpa till i sina barns hem, kanske under sin sonhustrus kommando.
Den namnlösa kvinnan vid brunnen följde inte detta mönster. Hennes sexuella läggning handlade om att hon också som änka eller som frånskild sökte sig en ny man. Detta skedde rent av fem gånger, som vi känner till – och den siste av dem gifte hon sig inte med. Varför vet vi inte, men kanske prästerna vägrade förrätta en sjätte vigsel. En sådan inställning har vissa kolleger än idag; huruvida det är rätt, barmhärtigt eller kärleksfullt måste var och en själv bedöma.
Jesus talade med henne. Han visade henne medmänsklighet och kärlek. Han visste om de avvikelser från normen som gjorde att hon hade blivit utestängd från gemenskapen, men fördömde henne inte. Han konstaterade faktum – "Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man" – men det är inget fördömande. Hans inställning är liknande som den han visar äktenskapsbryterskan några kapitel senare (Joh 8). De som ville stena henne fick rannsaka sig själv när Jesus uppmanade den som var utan synd att kasta den första stenen. Slutresultatet var, som bekant, att ingen hade samvete att kasta någon sten. Inte heller Jesus fördömde henne, utan uppmanade henne bara att inte synda mer.

I vårt samhälle finns många som av en eller annan orsak har råkat i kläm. Det finns sådana som har drabbats av sjukdom, sådana som har problem med berusningsmedel, sådana som kämpar med sin ekonomi – men ingen av de grupperna har genom tiderna fått möta så mycket förakt som sexuella minoriteter. Det märker vi angående kvinnan vid Sykars brunn, och det vet vi när det gäller personer närmare oss i tid och rum.
Problemet är inte så mycket den s.k. sexuella avvikelsen i sig, utan omgivningens starkt negativa inställning till den. Vi använder termen "homofobi", trots att det i allmänhet inte är frågan om en skräck i egentlig mening. Och mycket av denna homofobi motiveras (åtminstone på ytan) med kristna religiösa argument. Jag tänker inte gå in på dem nu, men vill bara säga att homofoba argument hämtade från t.ex. Bibeln gör våld på Bibelns budskap och är tecken på en ytlig bokstavlig läsning av den heliga Skrift.
Men för att visa en kristen kärleksfull inställning behöver man inte nödvändigtvis hålla med mig om att homosexualitet inte är något som i sig är negativt. Den kristna kärleken är ingen åsiktsfråga, utan en attityd till medmänniskan. En kristen inställning går ut på att inte lägga sten på börda, utan tvärtom lyssna till och tala med den som andra vill fördöma. Såsom Jesus gjorde. För att kunna följa hans exempel måste vi kämpa med våra egna förutfattade meningar, åsikter och inställningar. Aposteln Johannes skriver (1Joh 4:20): Den som inte älskar din broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett.
Också detta är kristen tro. Också detta är att ge vidare av det levande vatten som vi har fått. Vi får gå ut och tjäna Herren med glädje – också genom detta.

Predikan: Första söndagen efter trettondag

Monica Heikel-Nyberg:
Se Guds Lamm
Provpredikan i Grankulla kyrka 9.1.2011

Se Guds lamm, säger Johannes. Agnus Dei, Guds lamm som vi sjunger om i nattvardsliturgin. Och vi förflyttas i ett ögonblick tillbaka till Israels herdekultur. Lammen som var ständigt närvarande . Lammen som offrades i templet morgon och kväll, lammen som slaktades till sabbatsfesten, veckofestens offer, månadsoffer, tempeloffer, offer vid barns födelse. Påskalammet.
Lammens bräkande i ligger som en ljudmatta under allt liv i Israel. Väntan på Guds lamm, offerlammet som skulle bära hela folkets synder ut i öknen och en gång för alla utplåna dem.
Och nu står han här. Se Guds lamm, säger Johannes Döparen och pekar på honom. Och alla tystnar. Bara fåren hörs bräka på avstånd.

Och evangeliet fortsätter med att tala om hur den heliga anden sänkte sig över Jesus som en graciös fågel när han, Johannes döpte sin småkusin i Jordanflodens vatten.
Först känner Johannes inte igen Jesus, det berättas två gånger liksom för att betona att släktskapet inte spelar någon roll. Men sedan, hur kände månne Johannes döparen det sedan? Att möta Guds Lamm, Messias och känna igen honom som samma släkting som man spelade kula med en gång? Som man brottades med och kittlade tills båda kiknade av skratt.
Johannes tänkte alldeles säkert på en av de Jesaja-texter som alla judar kunde utantill: Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. (Jes 53:4-7). Samma text som den etiopeske hovmannen läser då han möter Filippos.

Först kände Johannes igen Jesus som Guds Lamm, den som alla offerlammen bara var en väntan på. Guds felfria Lamm, som skulle offras för världens synder. Först därefter kände han igen människan Jesus. Offerlamm och människa. Messias och kusin. Johannes storhet ligger i att han också efter att han har känt igen Jesus som sin yngre släkting, talar om honom som ”den som går före mig”, eller med våra ord sagt ”den som är viktigare än jag”. Johannes ser, både människan och Guds mönster, och respekterar båda. Han ser också Jesus som själv behövde ett tecken, någonting påtagligt, som inte gick att slå bort som en dröm eller en syn.
Dopet. Tecknet som är till för vår skull, inte för Guds. Inte behöver Gud dopet för att älska oss människor, han har ju skapat oss var och en och älskar oss hur vårt liv än ser ut. Dopet är för vår skull. För att vi ska ha något att hålla fast vid, då tvivlets vågor sköljer över oss.

En gång, för en del år sedan hände det sig att när jag vände mig mot Gud, där han alltid hade funnits för mig, var han borta. Kvar fanns bara tomhet. Min tro kunde inte finna tankarna på Gud. Platsen där han hade funnits i min tro och i mitt tankesystem var tom, Gud saknades som om han hade varit urklippt ur bilden så att bara kanterna fanns kvar.
Det kändes som om solen hade gått i moln och ett tunt lager aska hade lagt sig över verkligheten. Vad var meningen med allting? Som om kölen hade fallit av segelbåten och den därmed hade förlorat sin stadga. Vad gör en präst som förlorar sin tro?
Det betydde ju inte att han inte fanns i andras värld och var viktig för dem. Mina barn behövde sin mamma som bad aftonbön med dem varje kväll, och min församling behövde en predikan varje söndag. Mina tvivel låg som en isande hand kring hjärtat, men det var ju inte barnens fel, eller församlingsmedlemmarnas. Och inte visste jag vad annat jag kunde göra heller, så jag fortsatte att be med barnen och döpa, predika och begrava för församlingsmedlemmarna, men så att jag försökte använda de redskap och den kunskap jag hade fått för att de dem stöd för sin tro. Utan att lova mera än jag kunde stå för fick jag försöka att ge dem byggstenar att bygga sin egen tro, utan mina tvivel.
I den ekande tomhet som var mina tankar fanns det en enda mening som snurrade Jag är ju i alla fall döpt.
Den tanken fanns med i bakgrunden hela tiden. Jag är döpt. Jag orkar inte tro, men jag är döpt. Och medan högsommaren vände mot höst, fick min tro konturer igen. Inte lika tydliga och fyrkantiga. Inte så att tron var en grund för Gud att stå på, utan så jag förstod att Gud finns också fast jag inte tror. Gud tror på mig också då jag inte tror på honom. Tro är nånting annat än andlig bodybuilding. Min tro är bräcklig och ingenting att bygga ett liv – eller ett prästjobb – på. Men Guds tro på mig vacklar inte, och hans löften i dopet håller också då jag vänder mig bort och inte låtsas om dem.
Anden – duvan – kommer också över mig. Lammet bär också mina synder. Se Guds Lamm, som bär världens synd.

Som ett lamm som förs bort för att slaktas – på vägen ner mot Gaza tyder Filippos Jesajaorden för hovmannen. Förstår du vad du läser? Förstår du att det gäller dig, ditt liv, ditt hopp om liv och mening.
En mening för hovherren, eunucken, som hade blivit förnedrad och beskuren i sitt innersta väsen. Som hade blivit fråntagen sin identitet, sitt innersta jag, för maktens skull., för att leva utan familj och sammanhang med drottningens förmögenhet som sitt livs innehåll.
Någonting hade lockat honom till Jerusalem. Någonting hade fått honom att bege sig till templets yttergård för att be – närmare än så fick han inte komma. Hans förnedring, kastreringen, förbjöd honom att närma sig det allra heligaste.
På hemvägen läste han Jesajas bok. Det är Guds mönster att han läste de kapitel som talar om hur främlingen som väntar Guds hjälp skall få en plats i Guds hs. Hur också den som inte är felfri som ett offerlamm skall få höra till i Guds plan. Och Gud sände Filippos i hans väg, för att etiopiern skulle få hjälp att se Guds mönster.

Hovmannen blev döpt, för att han med hela sitt hjärta hoppades på det han läste. Han hoppades att Guds lamm har kommit i världen för att förkunna glädjens ord för de fattiga, bot för dem vars sinne är nedbrutet, och för att ge människorna ett framtid och ett hopp.
Eller som Jesaja skriver:
Jes 61:1-3
Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren.