Andakt: Johanniternas riddaredag

Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 6 maj 2004
ordenskapellan Karl af Hällström

I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!
I det grekiska språket finns två ord, ett motsatspar, som vi använder också i svenskan. Orden är symballo och diaballo. Slutdelen, ballo, betyder ”att kasta”. Prefixet sym- betyder ”samman, tillsammans,” medan prefixet dia- betyder ”omkring”. Symballo, ”att kasta samman, att samla,” har vi i svenskan i formen ”symbol”, medan diaballo, ”att kasta omkring, att skingra,” genom participformen diabolos har gett oss ordet ”djävul”, som alltså är ”den som skingrar”.
Ursäkta denna grammatikaliska inledning. Jag ville med den visa att vi behöver en symbol, en sammanhållande faktor, för att kunna motstå den Ondes skingrande verksamhet. Och en sådan symbol har ju Johanniter Ridderskapet. Fäderna har låtit oss ärva johanniterkorset, ett kors med fyra armar och åtta spetsar.
Korset påminner oss om herren Jesu död och uppståndelse, som vi rätt nyligen har fått minnas då vi firade påsk. Korset är en symbol för allt det som Gud har gjort för oss när han har frälst oss och gett oss sitt namn, namnet ”kristen”. Korset, i alla dess olika utföranden, är den viktigaste sammanhållande faktorn, den viktigaste symbolen, för hela kristenheten.
Johanniterkorset har ytterligare symbolik. Dess åtta spetsar påminner oss bl.a. om Jesu saligprisningar, dem som han kommer med i Bergspredikan. Dessa saligprisningar är åtta till antalet: 1. De fattiga i anden. 2. De som sörjer. 3. De ödmjuka. 4. De som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. 5. De barmhärtiga. 6. De renhjärtade. 7. De som håller fred. 8. De som förföljs för rättfärdighetens skull. Dessa grupper prisar Jesus saliga. Vi hinner inte gå in på dessa grupper i detalj här. Jag vill bara konstatera att det rör sig om sådana som på olika sätt är utsatta eller föraktade i världens ögon. Dem ger Jesus ett värde och en välsignelse genom saligprisningarna.
Vi som är här idag berörs på två sätt av saligprisningarna. För det första hör också vi till en del av de saliga grupperna – eller vill åtminstone höra. Vi sörjer ibland, vi söker barmhärtighet och rättfärdighet, vi vill gärna hålla fred. För det andra vill också Johanniterriddarna arbeta för dem som Jesus nämner – och för alla andra nödlidande.
Jag tror att det är viktigt att vi håller båda dessa beröringspunkter i minnet. Om vi vill hjälpa andra utan att minnas att vi själva ibland behöver hjälp, löper vi risk att bli arroganta eller skenheliga. Om vi å andra sidan minns endast våra egna behov och stänger vårt hjärta för de nödlidande, blir vår tro och vår frälsning något inåtvärmande och egoistiskt som fjärmar oss från denna ordens ideal.
Därför är det viktigt att vi i vårt liv och i vår verksamhet bibehåller balansen mellan ödmjukhet och självkännedom, och mellan vårt personliga trosliv och vår utåtriktade karitativa verksamhet. Tillsammans har de ett betydligt större värde än om man skiljer dem åt. Symbolon – i vårt fall det åttaspetsade korset – bör övervinna diabolos, honom som förskingrar.

Andra Johanniterandakter: 2005, 2006

Predikan: Annandag påsk

Karl af Hällström:
Till Emmaus med den gode herden
Predikan i Adventkyrkan, Borgå 17.4.2004

Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!
Detta är den traditionella påskhälsningen i den östra kyrkan, alltså den tradition som vi ofta kallar för ”ortodox”, renlärig. Ingenting hindrar ändå också oss i den västra kyrkan från att använda den, för vi delar ju den historiska kristna tron på herren Jesu uppståndelse från de döda med våra ortodoxa bröder.
Det är två frågor som uppkommer utgående från påståendet om Kristi uppståndelse. Den första är om påståendet är sant, och i så fall på vilket plan det är sant. Det är kanske den fråga som i vår tid är den mest debatterade. Den andra frågan är vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig och för vårt trosliv och vårt vardagsliv.

Inför påsk blir ofta universitetsteologer intervujade i olika tidningars påsknummer. Intervjuoffren säger kanske någonting i stil med att det på vetenskapliga grunder är osannolikt att någon uppståndelse skulle ha ägt rum, varpå tidningarna med stora rubriker skriker ut att den och den förnekar uppståndelsen. Men i allmänhet har så inte varit fallet. Mina teologkolleger har t.o.m. haft rätt om de påstår att uppståndelsen är osannolik. Någon annan slutsats kan man inte komma till om man bedömer vad som skedde då utgående från vad som sker idag. Eftersom folk inte uppstår från de döda idag, är det ytterst osannolikt att det skulle ha skett för tvåtusen år sedan heller.
Men att på en sannolikhetskalkyl basera påståendet att det skulle vara omöjligt för Gud att uppväcka Jesus från de döda, är att lämna det sunt vetenskapliga och ge sig in på de subjektiva åsikternas område. Vi kristna påstår ju inte att det skulle vara sannolikt att Kristi uppståndelse ägde rum; vi påstår att den ägde rum – oberoende av vilken sannolikhet en sådan händelse kan ha haft. Vi säger ju: ”Kristus är sannerligen uppstånden,” inte ”Kristus är sannolikt uppstånden.”
I vissa lärosystem har man behandlat uppståndelsen som en filosofisk, mytologisk eller kanske kosmisk händelse vars historiska sanningshalt är av underordnad betydelse, eftersom dess existentiella sanningshalt inte är beroende av något så krasst. Religionsfriheten i vårt land ger väl var och en rätt att se det så om man vill, men det är inte ett kristet sätt att se på uppståndelsen. Kristendomen är en historisk religion, där Gud verkar i världen genom att ingripa i historiens gång – exempelvis genom att sända Jesus till oss. Jag vill alltså påstå att Jesu uppståndelse är ett historiskt faktum, att uppståndelsen är historiskt sann.

Så kommer vi till frågan om vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig. Här har aposteln Paulus något att säga (1Kor 15:12-22).
Hela det långa femtonde kapitlet av 1Kor behandlar frågan om uppståndelsen, både Kristi och vår egen. Paulus visar att de är sammanlänkade. Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått, skriver han i vers 13. Varför skulle det inte finnas någon uppståndelse? Jo, det baserar sig på den gamla grekiska missuppfattningen om att själen skulle vara odödlig, vilket många i Korinth trodde, och vilket många i den dag som idag är tror är en grundläggande kristen lära. Det är det inte; själens odödlighet är en grekisk filosofisk tanke som har smugit sig bakvägen in i kristet tänkande. Någon biblisk grund för den är det mycket svårt att påvisa.
Problemet bland de första kristna i Grekland var att det var så självklart för dem att själen var odödlig att kroppen inte tillmättes någon dess vidare betydelse. Hela tanken om att kroppen ens skulle behöva uppstå var för dem långsökt. Detta lärosystem vände sig kyrkofäderna starkt emot, vilket kommer till synes också i den apostoliska trosbekännelsen: vi bekänner uttryckligen kroppens uppståndelse, och inte bara själens. Om vi skulle översätta denna del av trosbekännelsen med de dödas uppståndelse, som man gör i Sverige, skulle denna betoning svepas bort.
Eftersom korinthierna alltså ansåg att själen var odödlig, tyckte de att det inte behövdes någon uppståndelse. Paulus påpekar (vv 16-19): …om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Hårda ord? Må så vara. Men att Kristus på korset betalade vår skuld räckte inte ännu till Guds fullständiga seger över ondskan. Det var först genom att besegra den sista fienden, döden, som Guds seger blev fullständig. Genom att uppstå visade Kristus att uppståndelsen är möjlig; genom sin uppståndelse visade han vägen för oss genom döden till livet.
Någon kanske invänder att det onda fortfarande har ett starkt grepp om vår värld. Det stämmer inte riktigt. Det onda i vår värld för mycket oljud och försöker upprätthålla en bild av styrka och makt, men i verkligheten är det frågan om den Ondes sista desperata försök att få så många som möjligt på sin sida – med beklagligt stor framgång, kan det tilläggas. Den Onde kommer aldrig att besegra Gud, men för oss enskilda människor är han nog ändå alltför stark.
Därför är det också farligt att ge sig i kast med den Onde, vare sig det sker i fascination, som satanisterna, i aningslöshet, som det stora flertalet av dagens människor, eller med ett överdrivet självförtroende, som de som sysslar med s.k. andlig krigföring. Som kristna, ja, som människor i största allmänhet, är det inte vår uppgift att försöka besegra den Onde. Vår uppgift är att söka Gud och att efter bästa förmåga sprida godhet i världen, men låta Gud ta hand om den Onde. Jakob uttrycker det så här i sitt brev (4:7f): Böj er … under Gud. Stå emot djävulen, och han skall fly för er. Närma er Gud, och han skall närma sig er.
Varför förgör då Gud inte allt det onda i vår värld med ett enda slag, kanske någon frågar. I all korthet vill jag svara: det beror på att Gud inte vill att någon enda skall gå förlorad. Så länge det finns hopp om att rädda ytterligare en människa till livet, väntar Gud. Och det har vi all orsak att vara glada över, för kan vi vara säkra på att stå på rätt sida, om domens dag skulle komma idag?
Den Onde vill gärna förleda oss till att tro att det inte finns någon uppståndelse, för han vet att Paulus hade rätt: Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men Gud vill leda oss till den tro som frälser, den tro som leder till att också vi får följa i Kristi fotspår från döden till det eviga livet. Detta sker inte genom att någon enskild del av oss – må det vara mjälten, själen eller högra stortån – skulle i sig vara evig och odödlig, utan det sker genom att vi i tro på Kristus når fram till uppståndelsen från de döda.
I evigheten får vi se Gud ansikte mot ansikte. I evigheten får vi uppleva den fullkomliga godheten och lyckan. I evigheten får vi återförenas med våra bortgångna kära. Detta är vårt hopp. Evighetshoppet. Uppståndelsehoppet. Det hopp som bygger på att vi har en vägvisare, Kristus, som har gått före oss.

Nu kommer vi in på berättelsen om Emmausvandrarna, vårt evangelium för idag [Lk 24:13-35]. Det har många poänger; jag vill nämna några av dem.

• Gud är med oss också då vi anar det minst. Emmausvandrarna var bedrövade, de hade mist sin vän och mästare ─ men främlingen de talar med är han själv.
• Vi söker oss ofta till massmöten, konferenser el. dyl. för att söka Gud och söka gemenskap med våra kristna syskon. Emmausvandrarna hade varit i Jerusalem under påsken. Men Gud är med oss (också) efter och utanför mötena och högtiderna.
• Kristus diskuterade med männen, som ändå inte kände igen honom (trots att Kleopas var Josefs bror, Jesu jordiska farbror). Det vi kan lära oss av detta är att vi borde bete oss mot andra som om de vore Kristus. Heb 13:2 säger: Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.

En tematik i texten vill jag särskilt lyfta fram. Det temat är, kanske lite överraskande: Ekumenik. Grekiskans ord oikoumene kommer från oikos, som betyder ”hus”. Ekumenik är alltså att Guds husfolk, Guds stora familj arbetar och lever tillsammans och söker det som är gemensamt.
I vår värld finns det omkring 20.000 olika kristna samfund och kyrkor. Dessa olika grupperingar har uppstått av olika orsaker: "ärliga" dogmatiska skillnader, problem i personkemin mellan ledarna, kulturella skillnader, skillnader i upplevelser etc.
I evangeliet hörde vi följande: De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ’Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.’ Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet (vv. 33-35). Redan då kunde det ha uppstått olika grupperingar ("kleopanerna" och "petriderna" eller något dylikt), men de delade sina erfarenheter med varandra.
Också vi, dagens kristna, är kallade att dela erfarenheter med varandra över samfundsgränserna – och andra eventuella gränser, för den delen. Likheterna är större än skillnaderna.
Den stora grundläggande likhet som alla kristna delar är ju nämligen att Kristus har dött för oss och uppstått för oss. Vi är Guds barn och Kristi bröder (inkl. systrar!).
Jag upplever att det i den apostoliska trosbekännelsen, som vi lutheraner oftast använder i våra gudstjänster, nämns allt som är grundläggande i den kristna läran. Det som inte nämns är kanske inte oviktigt, men det är mindre viktigt. Det är sådant som kan diskuteras.
Men varför bör det diskuteras? Varför bör man föra ekumeniska diskussioner? Är det inte bra att konstatera att "vi är vi, ni är ni, och därmed basta. Vi har olika åsikter, och behöver inte diskutera mer."
Det är klart att man bör acceptera att vi har olika åsikter på vissa punkter. Men diskussionen måste fortsätta, liksom gemenskapen. Varför? Det visar berättelsen om Emmausvandringen visar det. Hur kände Kleopas &co till slut igen Jesus?
När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan i oss när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?’ (vv. 30-32)
Här hittar vi två saker, nämligen skriftutläggning och nattvard. Detta bygger vår gemensamma uppståndelsetro på. Den tomma graven var i sig ett faktum, men det bevisar ännu inget, eftersom möjligheten av stöld eller något sådant alltid finns där. Jesus sökte upp lärjungarna, men mer behövdes för att de skulle känna igen honom och tro på hans seger. Biskop Bo Giertz säger ungefär: "Tron på uppståndelsen är tron på den levande Herren som kommer till oss i Ordet och nattvarden."
Här har vi den största uppgift som den ekumeniska rörelsen har: att undanröja hindren för kristna från olika samfund att fira nattvard tillsammans!
På mitt ansvar som präst ligger att "förvalta sakramenten" (hos oss lutheraner alltså dopet och nattvarden). Vi präster ställer sakramenten till förfogande för den som behöver dem. Jag kan inte stå vid nattvardsbordet och bedöma vem som är värdig (möjligen med undantag för någon asberusad som inte vet vad den gör). Vid den första nattvarden var också Judas Iskariot närvarande. Det är Guds sak att bedöma vad vi har i hjärtat, inte min.
Jag kan inte heller se på folk vilket samfund de hör till, om de är troende, vad de anser om nattvarden osv. Jag kan bara förmedla Kristi budskap: ”Välkomna, bordet är dukat!”
Olika kyrkor ser förstås på detta på olika sätt. De katolska och ortodoxa kyrkorna vill t.ex. inte att deras medlemmar går annanstans. Men också därför viktigt att diskutera och försöka undanröja hindren för gemenskapen. Vi är alla syskon i Kristus. Vi hör alla till den gode herdens hjord.

Bilden av den gode herden kan eventuellt upplevas som förlegad, gammaldags eller lantlig av oss urbaniserade nutidsmänniskor. Särskilt fjärran kan det kännas att själv bli jämförd, inte med en herde, utan med ett får i herdens hjord. Vi ser framför oss en herde som bestämmer över fårens liv och död, en herde som enväldigt besluter vart hjorden skall gå, kort sagt en mycket auktoritär figur som vi individualister inte vill underkasta oss. Det finns ett alltför nära samband både mellan begreppen ”herde”, ”herre” och ”härskare” och mellan begreppen ”får” och ”fårskalle” för att vi skall känna oss hemma i denna bild.
Denna begreppsförvirring är beklaglig, i den mån den förekommer. En god herde är nämligen inte denna enväldiga auktoritet som med stöd av något hierarkiskt beslut plötsligt får stor makt över fårens väl och ve. Herde kan väl vem som helst bli, men på en god herde ställs höga krav. Det gäller inte bara att fatta beslut och ta ansvar, utan också att skydda fåren från alla rovdjur som vill riva och förstöra. Priset för detta skyddande kan bli mycket högt. Den gode herden ger sitt liv för fåren, som Jesus säger i Joh 10:11.
Urbilden för den gode herden är herren Jesus själv. Han fick ge sitt liv för sina får, alltså för dig och mig. Var och en som strävar efter någon ledande position måste därför också försöka leva upp till Jesu exempel. Vi måste inte alla låta korsfästa oss, men vi måste vara medvetna om att det kan komma tider då någonting motsvarande begärs också av oss.
Det här kan möjligen låta som en uppmaning till självdestruktivt beteende, men det är förstås inte min mening. Vi behöver inte söka efter uppoffringen, den kommer nog till oss i alla fall – och i det skedet bör vi vara beredda att väga för- och nackdelar och fatta det beslut som leder till det högsta goda.

Men vi behöver inte alla bli herdar. Det är inte en väg som lämpar sig för alla. Däremot måste var och en av oss ställa sig samma fråga som konfirmanderna får vid konfirmationen. Den frågan är: Vill du med Guds hjälp visa [den kristna] tron i ditt liv? Annorlunda uttryckt: Går du med på att vara ett av den gode herdens får, eller vill du vandra din egen väg?
Den individualism som så ofta kommer till synes i dagens samhälle manar oss att gå vår egen väg. Få av oss lyckas väl fullständigt med det – vilket förstås är tur, eftersom samhället då skulle kollapsa – men för många är det ändå idealet. En fullständig frihet. Dessutom gärna samtidigt en fullständig frihet från allt ansvar. Denna ekvation går förstås inte ihop. Den som tar sig en fullständig frihet att göra som han vill har samtidigt fått ett fullständigt ansvar för allt som han gör. Frihet utan ansvar leder till fullständig anarki och stora tragedier.
Att i kontrast till detta vara ett av den gode herdens får är inte så dumt. Mången kan finna tröst och stöd i att få riktlinjer och vägvisare serverade, och i att forma sitt beteende efter ett godtaget mönster. För den som vill ge sig in i det här är det säkert ett gott system – naturligtvis under förutsättning att de riktlinjer, vägvisare och mönster som man följer verkligen kommer från den gode herden själv och inte från ens egna medfår.
Men det finns också en tredje väg, vid sidan av fullständig individualism och fullständigt underkastande. I samma sammanhang i Joh 10, där Jesus talar om sig själv som den gode herden, säger han också: Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.
Vad innebär då detta? Den som vill följa Jesus, men göra det på sitt eget sätt, är ett av de får, som inte hör till den här fållan. Fållan är den kristna gemenskapen, var man än finner den. Det bästa stället att söka en kristen gemenskap är naturligtvis församlingen, men det kan tänkas att man hittar den på annat håll. Den kristna gemenskapen, fållan, fyller en stor funktion som stöd för den enskilda kristna och hans trosliv. Fållan är viktig. Men fållan är inte grunden för den kristna tron. Trons grund är personen Jesus och vårt förhållande till honom. Det viktigaste är alltså inte att höra till fållan – även om det inte är oviktigt – utan att följa den gode herden. Även den som inte hör till fållan kan höra till hjorden, för, som Jesus säger, det skall bli en hjord och en herde.

Det finns mycket som kan skapa missförstånd oss kristna emellan. Det största, mest tragiska missförstånd som vi som kristna kan råka ut för är ändå att vi behöver inte varandra, att det är OK att bygga murar mellan kristna syskon.
Vi måste fortsätta ha gemenskap med varandra och med andra kristna över gränserna. Vi behöver inte riva alla murar på en gång, men vi bör i alla fall sträva till att bygga dörrar i dem.
Hur följer vi då i praktiken den gode herden? Det måste var och en avgöra. Det bör inte finnas några listor på synder, alltså handlingar som i sig är orätta. Saker som dans, teater, hårspännen och läppstift får sin syndighet eller syndfrihet utgående från vilken betydelse de får för oss och från vilken plats de tar i vårt liv. Om de blir viktigare än Gud eller våra medmänniskor, är de antagligen synd, men om vi kan gå på dans och ändå älska Gud över allting och vår nästa som oss själva, så är det inget problem. Var och en måste avgöra det själv, vilket också betyder att det som är rätt för en person kan vara orätt för en annan. Vi kan inte fördöma eller förakta någon på basen av hur känsligt samvete han har.
Det är ett stort privilegium och en stor glädje att kunna säga att Herren är min herde. Jag upplever själv att det ger mig ett mål och en struktur i livet som jag annars skulle sakna. Framför allt vet jag att jag aldrig behöver vara ensam, för min herde är alltid med mig.
Jag kan alltså av hela mitt hjärta instämma i det som David skriver i den s.k. Herdepsalmen, Ps 23 i Psaltaren, som i Bibel 2000 översätter så vackert:

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.

Predikan: Nyårsdagen

Karl af Hällström:
Välsignelsen
Predikan i Borgå domkyrka 1.1.2004

En av de bibeltexter som flitigast används av oss präster i olika sammanhang är säkert den s.k. aronitiska välsignelsen (4Mos 6:24-26), som vi idag fick höra i den första läsningen. Vi är vana vid den äldre översättningens konjunktivform (alltså ”Herren välsigne dig”), men fick nu höra den indikativform som Bibel 2000 använder: Herren välsignar dig… Vi får återkomma till det grammatikaliska lite senare – och jag förstår att ni väntar på det med spänning. Först skall vi fundera lite allmännare kring det här med välsignelse.
Välsignelse av personer och deras relationer, av platser och saker har blivit allt vanligare under de senaste åren även i vår kyrka. Den nya förrättningshandbok som kommer att tas i bruk senare i år innehåller en starkt utökad mängd av formulär för olika välsignelseakter. De har alltså nu blivit officiellt sanktionerade, om man uttrycker det så, men de har nog förekommit redan tidigare. Särskilt välsignelse av hem har visat sig vara populärt, trots att folk ofta inte känner till möjligheten till en sådan förrättning. När jag i olika sammanhang har informerat om dess existens, är det många som har blivit intresserade.
Angående förrättningshandboken kan jag ju notera, att det som finns där är de officiella formulär som vi präster förväntas följa mer eller mindre troget. Däremot finns det inget som säger att vi inte kan skapa egna formulär till sådana förrättningar som inte förekommer i handboken. Det som finns i handboken är tillåtet, men det som inte finns är inte förbjudet, åtminstone inte automatiskt. Ett aktuellt exempel på något som inte ännu är tillåtet, men som inte heller ännu är förbjudet, är välsignelser av registrerade parförhållanden, eller homovigslar, som de vulgärt kallas.
Som ni minns från nyheterna, behandlade kyrkomötet i november två motioner, där den ena var för en liberalisering av kyrkans linje gentemot sina homosexuella medlemmar, medan den andra efterlyste en skärpning av linjen. Kyrkomötet kunde inte i detta skede ta ställning, utan gjorde som man ofta i sådana fall gör, nämligen begärde ytterligare utredningar. Det betyder att vi fortfarande saknar en enhetlig linje – och jag misstänker att en sådan inte kommer att uppnås på mycket länge – och det i sin tur betyder att förrättningar av det tidigare nämnda slaget fortfarande varken är tillåtna eller förbjudna. Varje präst måste alltså själv ta ställning i frågan ifall han blir tillfrågad. Vi kan dock inte förpliktigas att förrätta en välsignelse av ett registrerat parförhållande, till skillnad från heterosexuella vigslar. Dem är församlingen pliktig att sköta, även om det finns exempel på hur man har smitit undan sin plikt t.ex. genom att hänvisa till att kontrahenterna är frånskilda. Vilket inte är ett lagligt skäl.

Men välsignelser var det vi skulle behandla. Låt mig citera det sista kapitlet i 1999 års katekes, som behandlar just välsignelsen. Så här står det i Katekesen 43:
Vårt liv är varje dag beroende av Guds välsignelse. Herren bevarar vårt liv, även om vi inte alltid förstår de vägar som han i sin godhet leder oss på. Han ger oss en inre frid, som bär oss genom allt det som är bristfälligt och söndertrasat i livet. Också när vi skall dö är vi omslutna av Guds välsignelse och beskydd.
När vi välsignar varandra och ber om välsignelse för egen del, kan vi lita på att Gud, den Treenige, vänder sig till oss och är oss nära.
I Bibeln beskrivs Herrens välsignelse ofta som en direkt gåva av honom själv. I GT innebär den en kraft vars yttring är välgång på livets alla områden, t.ex. hälsa, rikedom och många barn. Men välsignelsens källa är alltid Gud, och dess yttersta villkor är ett gott förhållande till honom. Ändå kan den förmedlas av människor (t.ex. föräldrar, präster eller profeter) genom en högtidligt utsagd försäkran. Det är en sådan vi har exempel på i den aronitiska välsignelsen, vår predikotext för idag. I sin renaste form består en sådan försäkran av maktord med ofrånkomlig verkan, inte av önskningar eller böner.
Nu kommer vi in på det grammatikaliska som jag lovade (eller hotade med) i början. Skillnaden mellan indikativ och konjunktiv i detta sammanhang är just den som jag nämnde nyss: I indikativ fungerar den aronitiska välsignelsen som ”maktord”, alltså ett konstaterande att Herren verkligen välsignar dig. I konjunktiv, som alltså är den äldre och allmännare formen, blir det frågan om en önskan eller bön om välsignelse. Vilket förstås inte heller är illa. Men eftersom olika modus inte förekommer i hebreiskan, utan allt så att säga är indikativ, är den språkligt korrektaste översättningen nog den som finns i våra nya biblar. Vad man föredrar att använda i böne- och gudstjänstlivet är sedan en annan sak.
Välsignelsens formulering kan variera stort. En text kan vara en välsignelse utan att själva ordet används. Så är fallet med den s.k. apostoliska välsignelsen, som avslutar 2Kor. I den nya översättningen lyder den: Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla. Vi märker att fastän det helt klart är frågan om en välsignelse, nämns aldrig det ordet; Paulus talar bara om nåd, kärlek och gemenskap. Vilket förstås inte heller är så ”bara”.
Förmedlingen av välsignelse och kraft markeras ofta i Bibeln med en yttre gest: den som välsignar lägger handen på mottagarens huvud. Denna gest åskådliggör att välsignelsen är ett kraftflöde som inte kan återkallas. Handpåläggning av det här slaget förekommer både i alla delar av Bibeln. Sammanhanget kan variera – ibland handlar det om ren välsignelse, ibland om botande och helande, om dop eller om invigning till tjänst i den kristna kyrkan. Alla dessa förekommer fortfarande också i vår kyrka; som exempel kan nämnas att vi om tio dagar här i domkyrkan får bevittna hur handpåläggning används vid en prästvigning. Den liturgiska gesten med upplyfta händer och framåtvända handflator är en variant av handpåläggningen – i en gudstjänstsituation blir det i praktiken besvärligt för prästen att lägga sina händer på femtio eller femhundra huvuden, åtminstone samtidigt, och därför gör han det s.a.s. på distans. Men innebörden är den samma.

Vi har nu inlett ett nytt kalenderår. Det är alltid lika hoppfullt, på något sätt – en ny tidsperiod börjar, och ingen har förstört den för oss. Ännu. Oberoende av om vi nu har avslutat ett gott år eller ett på något sätt tragiskt år, så kan vi hoppas på att det nya året blir bättre än det gamla. Men i bokslutet av det gångna året märker vi sanningen i det som jag tidigare citerade ur katekesen (43): Vårt liv är varje dag beroende av Guds välsignelse.
Vidare får man hoppas att var och en får uppleva hur Herren bevarar vårt liv, även om vi inte alltid förstår de vägar som han i sin godhet leder oss på. I mitt eget personliga bokslut för år 2003 ingår över fem månader av sjukledighet, men katekesen formulerar väl det som jag fick uppleva under den tunga tiden: Han ger oss en inre frid, som bär oss genom allt det som är bristfälligt och söndertrasat i livet.
Under det år som nu har börjat, och under alla kommande år, får vi be om Guds välsignelse för oss själva och dem som står oss nära. När vi välsignar varandra och ber om välsignelse för egen del, kan vi lita på att Gud, den Treenige, vänder sig till oss och är oss nära.
Jag vill därför avsluta denna predikan med att säga: Må fridens Gud utrusta er med sina goda gåvor, så att ni kan uppfylla hans vilja. Må Gud den allsmäktige och barmhärtige, Fadern, (+) Sonen och den heliga Anden, välsigna och bevara er. Amen.

Predikan: Uppbrottets söndag

Karl af Hällström:
Allt är inte Gud som glimmar
Predikan i Emsalö kapell 16.11.2003

Under de gångna tio-femton åren har en klar rörelse i andlig riktning varit skönjbar. Att det var en reaktion mot det materialistiska 1980-talet är rätt klart, men det konstaterandet är ändå gammal skåpmat, så det lämnar vi åt sitt öde. Betydligt mer intressant vore att betrakta vad som kommer att ske under det kommande decenniet, men framtiden är alltid betydligt svårare att förutse än det förflutna. Vad sker nästa år? Gud vet – men Han har inte informerat mig. Jag lär väl få reda på det – nästa år.
Om vi en stund skulle se på nittiotalets andliga trender, så är vi ändå på betydligt säkrare vatten. I sig är det bra att man har börjat ta hänsyn till det faktum att verkligheten och människors liv också har en religiös aspekt. Problemet är att denna religiositet kan vara vilken sorts andlighet som helst ─ och de s.k. österländska religionerna tycks vara populära.
Något som syns tydligt är att många som upptäcker och blir intresserade av den andliga dimensionen i livet inte i första hand söker sig till sina rötter, alltså t.ex. till den kyrka där de har vuxit upp. Det handlar inte om ett sökande bara efter andlighet, utan också efter nya upplevelser, och gärna exotiska sådana. Lutheraner som har konverterat till den ortodoxa kyrkan stöter jag på allt emellanåt, men det är det inget större fel på, för ortodoxerna är ju också kristna. Om man däremot plockar in element från, säg, buddhismen, hinduismen, shamanismen eller satanismen – och till råga på allt kallar sin blandning för kristendom – då har man nog spårat ur.
En av skriftskolans uppgifter är, anser jag, att undervisa konfirmanderna i vilka deras religiösa och varför inte kulturella rötter är. Detta sker inte för att vi skulle vilja tvångsomvända eller hjärntvätta konfirmanderna – vi tror nog att deras hjärnor är rätt rena i alla fall. Däremot vill vi visa på våra gemensamma rötter för att de skall känna till dem sedan när de stöter på något andligt fenomen som de upplever vara häftigt. Var och en är naturligtvis fri att välja, men vi bör vara medvetna om inte bara vad vi säger ja till, utan också vad vi väljer bort, d.v.s. vår egen bakgrund.

Om någon undrar när pastorn skall sluta tala om andliga trender och börja tala om predikotexten (Matt 25:1-13), så sker det nu. Tio unga flickor gick ut för att möta brudgummen. Tio personer inser att livet har en religiös dimension. Fem är oförståndiga och fem är kloka. De oförståndiga söker i en allmän andlighet som låter alla blommor blomma, och plockar lite härifrån och lite därifrån på det religiösa smörgåsbordet. Särskilt plockar de sådant som är sött och gott, men som tyvärr saknar näringsvärde. De kloka har Guds olja med sig till sina facklor.
Mitt i allt, när ingen väntar sig det, inträffar Kristi återkomst. De oförståndiga märker plötsligt att de har satsat orätt, och börjar febrilt söka hjälp genom att begära olja av de kloka. Det kan innebära att de försöker förlita sig på de klokas tro och deras gudsförhållande. Men det är endast deras egen tro som kan frälsa dem. Så när Jesus kommer, slipper de som tror på honom in i himmelriket, men de som bara tror i allmänhet blir utanför. Jesu liknelse slutar med en uppmaning att vi skall hålla oss vakna.
Det kan verka som om det här skulle vara ett hårt och intolerant budskap. Har inte alla rätt att tro så som de själva vill? Är inte religionsfriheten tryggad i republiken Finlands grundlag? Visst är religionsfriheten tryggad. Ingen får ─ eller kan, för den delen ─ tvinga någon annan att tro eller att inte tro på något visst sätt ─ åtminstone så länge som tron inte skadar någon annan. Jag måste ha respekt för en annan människas tro, också när denna tro verkar som mest absurd och idiotisk. Samtidigt kan jag kräva respekt för mitt eget sätt att tro, också när det sättet verkar absurt och idiotiskt i någon annans ögon. Vår religionstillhörighet ─ eller avsaknaden av en sådan ─ får inte påverka vår likhet inför lagen, våra medborgerliga rättigheter eller för den delen våra möjligheter att få anställning. Detta är religionsfrihetslagen satt att garantera.
Men vi måste minnas att detta är en mänsklig lag, en samhällelig lag, som visserligen är god, men som vi inte skall blanda ihop med Guds lag. Trots att ingen människa kan eller får döma vår religiositet, så kan Gud göra det ─ och han kommer också att göra det.

Det är därför som Jesus uppmanar oss att hålla oss vakna. Vi vet varken när vi själva kommer att dö eller när Jesus kommer tillbaka. Det finns många som har försökt och försöker att räkna ut ett datum för domedagen, men Bibeln säger klart att det inte går att räkna ut, att vi inte kan veta när det kommer att ske. Därför måste vi alltid vara beredda på att nästa andetag kan vara vårt sista. Vi måste alltid vara beredda på att bryta upp.
Det finns en risk att vi tröttnar, att vi blir likgiltiga, att vi tänker att eftersom det inte har hänt någonting hittills, så händer det knappast något i framtiden heller. Men det faktum att vi inte ännu har brutit upp från denna värld betyder inte att vi aldrig kommer att göra det, utan tvärtom att vårt uppbrott aldrig har varit så här nära.
Min mening är ju inte att skrämma er med det här. Lite ruska om er kanske, men inte skrämmas. Jag har sagt att vi måste hålla oss vakna. Men den här vakan är inte en energikrävande ångestfylld fruktan för vad som kommer att ske. Trots att vi skall vaka och inte får somna, så får vi ändå vila i Gud. Vi får tryggt lita på, att Gud tar hand om oss. Han har kallat oss till sina barn när vi döptes, och han kommer inte att överge oss. Vad vi än har gjort, hur långt bort från Gud vi än har kommit, så får vi ändå alltid vända tillbaka till honom, så länge vi är kvar i detta liv. När uppbrottets dag kommer, förändras allt. Då är det för sent att stiga tidigt upp.
Det är bra om vi har det andliga livets facklor med oss när vi vakar. Problemet är att dessa facklor kommer att slockna om vi inte har Guds och Kristi olja i dem. Därför måste vi hålla ett öga på vad vi gör och vad vi tror, vad vi tar intryck av och vilka intryck vi får.

Det viktigaste är inte hur religiösa vi är, eller egentligen ens hur vi är religiösa. Det viktigaste är vårt förhållande till Jesus Kristus. Allt är inte Gud som glimmar.
Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: 4 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Fariseer och andra syndare
Predikan i Borgå domkyrka 6.7.2003

I dagens heliga evangelium (Mt 9:9-13) kommer Jesus i konflikt med fariseerna. Det är en gruppering som vi upprepade gånger stöter på i evangelierna, men den negativa bild som vi där får av dem är nog en smula onyanserad. Därför kan det vara på sin plats att inleda denna predikan med att kommentera detta religiösa parti.
Benämningen fariseer betyder ”de avskilda”. Detta namn kom i användning först under mackabeertiden på 200-talet f.Kr., men rörelsen kan ha varit äldre. I de gammaltestamentliga böckerna Esra (6:21) och Neh (9:2; 10:28–29) läser vi om en andlig väckelse där israeliter bekände sina synder, avskilde sig från allt hedniskt och lovade att hålla Guds lag. Detta kan ha varit fariseismens begynnelse.
Esra, som betecknas som skriftlärd och mycket kunnig i Moses lag (Esra 7:6; Neh. 8:9), var en förgrundsgestalt och ett föredöme för fariseerna. Dessa fortsatte hans arbete med att försöka tolka och förstå varje detalj i de heliga skrifterna. De skriftlärda var deras andliga ättlingar.
Fariseerna stod mestadels i opposition både mot den politiska makten och de officiella religiösa ledarna. De ansåg att både prästerna och sadduceerna var förvärldsligade och icke renläriga. Paulus, som själv var farisé, betecknade dem som den strängaste riktningen inom judarnas gudsdyrkan (Apg 26:5).
Många goda egenskaper hölls hela tiden vid makt bland fariseerna. De värnade om Guds lag och om de stadgar som de ansåg vara sanna tolkningar av lagen. Ofta har de beskyllts för hyckleri, men det är säkert orätt att bedöma dem som medvetna hycklare. De hade vaken blick för människans svagheter och böjelser, och de var därför mycket observanta också på sig själva när det gällde denna sak.
Mycket gott kan sägas om fariseerna, men de ger oss också ett varnande exempel. De hade sin upprinnelse i en sann andlig väckelse, men de slutade i formalism och andlig blindhet.
Fariseerna var långt ifrån ensamma om den här utvecklingen. Den inträffar ofta i vilken andlig rörelse som helst. Om vi, bara som exempel, ser på väckelserörelserna inom vår kyrka, ser vi hur det som från början var en reaktion på omgivningens (förmenta) oandlighet eller avfall med tiden blev institutionaliserat, så att grundarens tankar tillämpades, ibland oförändrade, på en situation som de aldrig var ämnade för. Detta har uttryckts så, att utvecklingen går från väckelse via väckelserörelse till bara rörelse. Å andra sidan vill jag i ärlighetens namn tillstå att inte heller situationen inom väckelserörelserna på något sätt är svartvit. Också där, liksom i fariseismen och på andra håll, finns mycken ärlig strävan att låta grundarvet från fäderna leva i dagens värld utan att binda sig alltför starkt vid den tolkning som rådde då rörelsen uppkom.
Och det är gott och väl. Ingen människa, ingen mänsklig organisation och ingen mänsklig lära, hur sann den än kan vara, kan göra anspråk på att tala om Gud på ett uttömmande sätt. Paulus utbrister i Rm (11:33): Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.

Här kommer vi in på dagens heliga evangelium. Det är egentligen tudelat: Först får vi bevittna hur Jesus kallar tullindrivaren Matteus till lärjunge, och sedan hur fariseerna tar illa vid sig av att Jesus umgås med sådana som de tyckte vara sämre sortens människor.
Det är intressant att se det sätt på vilket Jesus kallar Matteus. Idag predikar vi ofta en omvändelse som baserar sig på en viss sorts tro. ”Tro på Herren Jesus, så blir du frälst”, kan det heta. Jesus säger inte ett ord om tro eller teologi. Han säger helt enkelt: ”Följ mig!” Varför Matteus och de andra lärjungarna verkligen lämnade allt och följde honom kan man spekulera i, men jag tror att en bidragande faktor är enkelheten och rätlinjigheten i Jesu budskap. Det verkar som om vi hade förlorat något av detta i dagens intellektualiserade s.k. informationssamhälle.
Jag vill citera något som Magnus Malm skriver i senaste nummer av tidskriften Pilgrim: ”Den senaste tidens teologiska debatt visar hur modernismens svallvågor [alltså just denna intellektualisering] sköljer upp på de bägge stränder som uppfattas som varandras motsats. I det liberala lägret gäller det att bryta upp från de gamla formuleringarna och hitta ett nytt språk för tron. I det konservativa lägret gäller det att hålla fast vid kyrkans bekännelse, så att inte evangeliet går förlorat. I båda lägren kan man ana tendensen att gå in i evangeliet med intellektet före – i stället för att gå in med samvetet som ledstjärna. Frågan är hela tiden: ’Tänker jag rätt?’ Inte: ’Lever jag rätt?’ Och så länge frågan ställs på det viset, visar kyrkans samlade erfarenhet att det djupa genombrottet med Gud uteblir.
Detta betyder inte att tänkandet, orden och bekännelsen är oviktiga. Men det betyder att vägen för oss alla måste gå via samvetet, så att våra känslomässiga försvar kan släppa det som hindrar oss att tänka på ett nytt sätt.” Citat slut.
När Jesus alltså kommer med sitt ”Följ mig!” kräver han inte att man skall tro på eller omfatta ett åsiktspaket. Han utmanar sina efterföljare till en livsvandring tillsammans med honom. Vi behöver inte följa en massa regler för att vara kristna, utan det räcker med att hålla blicken fäst vid Jesus, som Heb (12:2) uttrycker det, för att vi gradvis skall lära oss ett riktigt levnadssätt, en livsstil som kännetecknas av kärlek och barmhärtighet.
Det är också därför som Jesus kan ha måltidsgemenskap också med dem som knappt har börjat denna livsvandring. Enligt tidens sätt att se gjorde hans umgänge med korrupta kollaboratörer och andra öppet syndiga personer honom rituellt oren, vilket ingen from människa ville utsätta sig för.
Det är bakgrunden till fariseernas förvåning över att Jesus kunde äta tillsammans med dessa människor. Som svar kommer Jesus med ett citat som GT:s profeter upprepade gånger kommer med, och som också fariseerna bör ha känt till: Barmhärtighet vill jag se och inte offer.
Vi protesterar ibland mot GT:s beskrivningar av blodiga krig, folkmord och andra grymheter, och tycker att Gud i GT skiljer sig så mycket från Jesu Fader i NT, att det inte kan vara frågan om samma Gud. Vi måste ändå komma ihåg, att GT inte i första hand beskriver oss människor så som vi borde vara, utan så som vi är. Vi är fortfarande ofta själviska, intoleranta, mordiska – ja, syndare i största allmänhet. Vi behöver bara slå upp dagens tidning för att konstatera att skillnaden mellan nu och då inte är så stor – och finns det skillnader, så består de i allmänhet av de effektivare metoder som vi idag har att skada våra medmänniskor.
Profeten Hosea (6:6) kommer med budskapet: … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer. Barmhärtighet och kärlek är alltså bättre än offer.
Då måste vi fråga oss hur vi kan omsätta detta till dagens situation. Vad är det ”offer” som skall placeras på en mera undanskymd plats? Det som i vår tid till formen närmast motsvarar brännoffer är väl när man tar en köttbit och placerar den på glödande kol. Men det är väl inte riktigt samma sak, för det är inte frågan om offer, utan om grillning.
”Offer” är sådana handlingar som man anser sig behöva göra för att stå på god fot med Gud, och som dessutom går ut över någon annan. På GT:s tid gick offren naturligtvis ut över offerdjuren. Idag är det oftare våra medmänniskor som blir lidande. Det finns naturligtvis många sätt att göra detta på, men ett par exempel kanske klargör vad jag menar.
Under historiens gång, och också under vår tid, har folk gett sig ut i s.k. ”heliga krig”, där man utmålar fienden som djävulens hantlangare och fråntar honom hans mänsklighet. Detta rättfärdigar, anser man, att man efter bästa förmåga försöker ta livet av honom. Den här sortens argumentation är väl i allmänhet menad att maskera det faktum att kriget eventuellt kunde ha undvikits, men att viljan saknades. Det är lättare att motivera den egna krigsviljan med att demonisera motståndaren än genom att säga: ”Han var dum mot mig! Han slog till mig, bara för att jag stal hans leksak! Jag vill inte att han är här i sandlådan mera!” Dessutom har man då glömt att Jesus uppmanar oss att be för våra fiender.
Det andra exemplet på vad offer i våra dagar kunde vara är moralism. Fariseism, kunde man också kalla det. Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att följa Jesus, alltså leva i ett kärleksförhållande till Gud.
Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.
Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från dess texter lyckas vi med konststycket att missa det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Det ser vi i dagens heliga evangelium. Jesu behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för alla fariseer som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle. … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, säger Gud genom Hosea.

Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.
Den som är stark vill försöka klara sig själv, vill följa buden på egen hand – och ser dessutom ofta ner på den som inte klarar det. Detta är inte kristendom, utan kunde närmast kallas stoicism, den filosofiska inriktning som Zenon grundade kring år 300 f.Kr. När stoicismen förenas med kristendomen blir resultatet en elitism som ytterst dåligt passar ihop med tanken om Guds nåd som räcks till alla människor. Men den som är stark behöver ingen nåd – ”bra karl reder sig själv”, eller hur. Rättare sagt: Den som tror sig vara stark tror att han klarar sig på egen hand – men förtränger eller nedvärderar därmed sina egna misslyckanden, sin egen svaghet. Ingen vet ju vad framtiden för med sig. Plötsligt kan man råka ut för t.ex. en sjukdom – och så är man inte längre stark.
För den som inser sin egen begränsning, för den som har upplevt hur små möjligheterna är att på egen hand uppnå det goda, för den som utbrister som Paulus: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rm 7:19) – för den är det omöjligt att lita på sin egen kraft. För den svaga tar kraften snabbt slut, för den starka räcker kraften längre, men oberoende räcker kraften inte ända fram. Den räcker inte till moralisk perfektion, och den räcker helt säkert inte ända fram till himlen.
Det är här som nåden kommer in. Om vi slutar att planera vår framtid i varje detalj och i stället tar emot det som Gud vill ge oss av nåd, kan livet bli lugnare, solidare, mer överraskande och spännande, men samtidigt mindre fyllt av besvikelse än annars. Det samma gäller naturligtvis också vår hemväg – den som leder hem till Gud.
Jesus säger: Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Tack, Herre, för denna stora nåd!