Predikan: 18 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Vad vi gör är mindre viktigt än varför vi gör det
Predikan i Mariagården (Borgå) och i Borgå domkyrka 18.9.2005

Drottning Victoria, som regerade över det brittiska imperiet under största delen av 1800-talet, hade som sitt sommarnöje Balmoral Castle i Skottland. Ibland lät hon sig ros ut på sjön invid slottet, och det berättas att en dam i grannskapet tog illa vid sig en gång när detta skedde på en söndag. Hon klagade för sin pastor över att drottningen inte helgade vilodagen. Pastorn påpekade att Jesus ju också botade sjuka på sabbaten, varpå damen svarade: ”Det blir inte rätt för att två gör orätt!”
Damen ifråga ansåg tydligen att hennes tolkning av vad som var kristet beteende var viktigare än vad Jesus hade lärt oss om samma ämne. Vi skrattar åt den här sortens inskränkthet. Samtidigt stöter vi också idag på samma inställning – ja, vi riskerar själva att falla i samma fälla.

Låt mig ta ett aktuellt exempel, nämligen homosexualitet, som torde ha diskuterats i biskopsmötet nu i veckan. Vad den illustra skaran kom fram till känner jag ännu inte till, men då partnerskapslagen godkändes i riksdagen för några år sedan, var det många med kristen profil som motsatte sig den. Argument som användes var att denna lag skulle komma att underminera äktenskapets ställning, eller att Finland nu hade slagit in på en väg som skulle leda till samhällets kollaps. Som ni säkert anar, håller jag inte med om detta.
Detta skall inte bli en predikan om homosexualitet, det skulle föra oss alltför långt från dagens tema. Jag vill bara notera några bibliska synpunkter som kan vara av intresse.
För det första förbjuder GT homosexualitet. Det är ändå inte frågan om stabila homosexuella parförhållanden, sådana som vi stöter på idag, utan om en form av avgudadyrkan, nämligen tempelprostitution. Homo- och för den delen heterosexuella handlingar förekom som en form av fruktbarhetsrit i israeliternas grannars avgudadyrkan, och de blev därför förbjudna, liksom en hel mängd andra former av avgudadyrkan, för att inte israeliterna skulle förledas in på orätta vägar. I samma sammanhang förbjuds också trolldom, människooffer och annat som vi har lättare att känna igen som gudstjänstformer.
För det andra är Paulus i NT på samma linje och av samma orsak. Sexuella handlingar av olika slag var också i den hellenistiska kulturen en del av avgudadyrkan. Också homosexualitet förekom visserligen som en form av den allmänna promiskuitet som rådde i romarriket, särskilt i de högre samhällsklasserna – och promiskuitet, alltså lösa sexuella förhållanden, har jag inte så mycket till övers för – men återigen är det inte frågan om någon motsvarighet till dagens stabila homosexuella parförhållanden.
För det tredje förekommer redan i GT ett accepterande av sexuellt avvikande personer. Exempelvis hade enligt Mose lag (5Mos 23:1) kastrerade män, eunucker, ingen rätt att bli medlemmar i församlingen eller på andra sätt fira gudstjänst. Ändå säger profeten Jesaja på Guds uppdrag så här (Jes 56:3-5): … den snöpte skall inte säga: "Jag är ett förtorkat träd." Ty så säger Herren: Snöpta som iakttar mina sabbater, som gärna gör min vilja och håller fast vid mitt förbund, de skall i mitt hus, inom mina murar, få ett namn, ett äreminne som är bättre än söner och döttrar. Ett evigt, oförgängligt namn skall jag ge dem. Vi märker att det här inte är frågan om det yttre beteendet, utan vad vi har i hjärtat, som är det avgörande. Detta kan vi mycket väl omsätta på dagens homosexuella.

Vi kan generalisera allt det här, och så komma närmare dagens tema, ”En kristen människas frihet”. Jag betonar ofta betydelsen av den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet i det kristna livet, och det vill jag göra också idag. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem (Mt 7:12). Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv (Lk 10:27). Jag vill sammanfatta dessa tankar med att säga: Vad vi gör är mindre viktigt än varför vi gör det.
Den kristna tron är inte en samling av regler, ett system av bud och förbud som vi bör följa och som ligger till grund för vår frälsning. Om det vore så, skulle frälsningen vara svår att uppnå på egen hand – men inte omöjlig, så som det är nu. Om vår frälsning skulle hänga på vårt yttre beteende, alltså på vad vi gör eller låter bli att göra, så kunde vi bli frälsta ifall vi faktiskt skulle följa alla regler. Det vore svårt, nästintill omöjligt, men ändå tänkbart. Vi kan, om vi verkligen anstränger oss, låta bli att mörda, att stjäla, att begå äktenskapsbrott osv. Därtill kommer alla syndakataloger som andra människor har skrivit för vår räkning – förbud mot dans, teater, rökning, alkoholbruk, sex utan tanke på barnavlande m.m. Eventuellt kunde vi klara av att följa också sådana listor. Men det krav på rena tankar, inte ”bara” rena handlingar, som Jesus framställer i Bergspredikan, har ingen enda av oss en chans att klara.
Det kan tyckas lite lustigt att samme Jesus som i Bergspredikan skärper lagens krav på ett sätt som gör det omöjligt för oss att klara dem, på andra ställen i evangelierna (exempelvis i dagens heliga evangelium, Mk 2:18-22) kommer med uttalanden som tycks sätta lagen ur spel. Men det är egentligen frågan om två sidor av samma mynt. Å ena sidan är Bergspredikans skärpta lag omöjlig att uppfylla för den som bygger sitt liv på krav och regler. Den vägen når man aldrig ända fram, oberoende av hur goda eller välmenande dessa regler i sig skulle vara. Om någon å andra sidan bygger sitt liv, inte på sig själv och sin egen förmåga att följa regler, utan på Gud, som genom Kristus har fullbordat lagen och sopat undan den som ett krav för frälsning, kan denna någon genom denna sin tro uppnå frälsning och gemenskap med Gud. Inte i egen kraft, utan genom Guds stora nåd.

När jag var nitton år, ungefär, var jag mer eller mindre av misstag närvarande vid ett möte som arrangerades av Kyrkligt Forum, en av de mest konservativa grupperingar som verkade i vår kyrka på den tiden. Jag blev starkt påverkad och var därefter under flera års tid starkt konservativ, också jag. Åtminstone vad mina åsikter gällde. Jag ansåg att varje ord i Bibeln var bokstavligen sant – det enda undantaget var liknelser som i bibeltexten uttryckligen sades vara liknelser, annars skulle också allt bildspråk i Bibeln tolkas bokstavligt. Kvinnliga präster var förstås fullständigt förkastliga, liksom mångt och mycket annat av det som förekommer i vår kyrka och vårt samhälle idag. Eftersom denna extrema åsiktskonservatism stred mot min rätt öppna och toleranta personlighet, ledde detta dessutom till en smärtsam inre konflikt hos mig.
Till råga på allt hade jag börjat studera teologi. Mina åsiktsfränder fick mig att frukta universitetsteologin som något som kunde förstöra en ung människas tro. ”Aloitti Hengessä, lopetti Helsingissä” (”Började i Anden, slutade i Helsingfors”, alltså på teologiska fakulteten) – det var ett uttryck som ofta citerades. Det gjorde att jag inte egentligen vågade studera, utan sysslade med en hel massa annat. I och för sig var det förstås hälsosamt, eftersom man på fyra och ett halvt år säkert kan bli en god och kunnig teolog, men om man blir en god präst på den tiden är en helt annan fråga (andra får bedöma om jag lyckades bli en god präst ens på de åtta och ett halvt år som mina studier sist och slutligen tog).
Till slut gick det just så som mina åsiktsfränder fruktade och varnade för. När jag sent omsider högg i med studierna på allvar, så insåg jag hur inskränkt mitt tidigare åsiktssystem hade varit, och hur rädd jag hade varit att analysera och kritisera det av fruktan för att om en bit faller, så faller hela konstruktionen samman. De teologiska studierna gjorde alltså verkligen att jag förlorade min tro – och till det säger jag idag Halleluja! Den tro jag förlorade var nämligen min tro på detta åsiktssystem; jag förlorade min tro på min tro, så att säga. Istället återfick jag den tro på Gud som jag tidigare hade haft – en Gud som är större än alla mänskliga tankar och system. När min tro övergick från att vara ett system till att vara en relation, fick jag uppleva vad Paulus menar när han skriver (Fil 4:7): Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Och det är det här som är ”en kristen människas frihet”, som temat för den adertonde söndagen efter pingst lyder. Vi skall inte förtrösta på våra egna gärningar, på konventionella regler eller på andras åsikter. Det behöver inte vara något fel på något av detta, men de bör inte ligga till grund för vår trygghet. Grunden för vår tro, för vår förtröstan och för hela vårt liv bör vara Gud själv – Gud som har visat oss sin stora kärlek i Kristus Jesus.
Vårt kristna liv bör inte gå ut på regler och förordningar som sådana, utan på att leva ut den sanning och den kärlek som Gud har visat oss, och föra den vidare till våra medmänniskor, var de än befinner sig. Vad detta i praktiken innebär måste avgöras från fall till fall, och där kan man eventuellt ha regler och riktlinjer som hjälpmedel – bara vi minns att de uttryckligen endast är just hjälpmedel, och att sanningen och kärleken är det viktiga, inte hjälpmedlen. Som jag sade tidigare: Vad vi gör är mindre viktigt än varför vi gör det.

Predikan: 10 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Das Kapital
Avskedspredikan i Pernå kyrka 24.7.2005

Matteus har i sitt evangelium samlat olika Jesusord med samma tema till ett antal tal eller predikningar. Det mest kända av dessa tal är utan tvekan Bergspredikan i kap 5-7. Också Liknelsetalet, kap 13, är åtminstone till sitt innehåll väl känt; där finns t.ex. liknelsen om sådden och liknelsen om senapskornet.
Mt 24-25 kan samlas under rubriken "Talet om tidens slut". Det innehåller profetior och liknelser om, som rubriken säger, tidens slut och Människosonens återkomst. Den andra hälften av detta tal (Mt 25) innehåller ett par kända liknelser. Först kommer liknelsen om de tio brudtärnorna, och sedan den liknelse som är vår egentliga predikotext för idag, nämligen liknelsen om talenterna.
Den handlar om en rik man, tydligen en affärsman, som skulle resa utrikes på en längre tid. Han kallar till sig sina "tjänare", som det står. Vi kanske skulle tala om chefen som kallar till sig de mest betrodda i firman. Men situationen har inte riktigt någon motsvarighet hos oss. "Tjänarna" var nämligen ofta slavar, högt betrodda, vana att få uppdrag som innebar ett stort förtroende, men som samtidigt, bokstavligen till liv och lem, var helt beroende av sin herre.
Nu får de alltså ta hand om hans pengar. En av dem får ansvar för fem talenter, en annan för två och en tredje för en talent. En talent var ursprungligen inte en myntenhet utan ett viktmått, som varierade från land till land, men som låg på omkring 30 kg. Som myntenhet rörde det sig om silver till en vikt av en talent. Det är alltså frågan om mycket pengar. Det är svårt att räkna om summan i vår tids mynt, men det torde i vilket fall som helst röra sig om tiotals tusen euro.
Två av tjänarna förstår genast att investera pengarna så att de ger avkastning, men den tredje är rädd och försiktig, kanske också bekväm, så han använder sig av det äldsta av alla bankfack – en skattgömma i jorden.
Så kommer deras herre äntligen tillbaka. Här, precis som i liknelsen om de tio brudtärnorna, understryks att herrens, alltså Kristi, återkomst kan dröja, men att den helt säkert kommer! När det nu hålls redovisning, blir de två första tjänarna prisade för sitt nit och sin trofasthet. Men när den tredje kommer fram och försöker förklara varför han har varit så försiktig, går det illa för honom. Han får höra att han har varit en slö och dålig tjänare, och hans enda talent blir tagen ifrån honom. Han blir avsatt från sitt höga förtroendeuppdrag och utkastad i mörkret.

Vad vill nu denna liknelse säga oss? Vi förstår att den inte handlar om hur de rika skall bli allt rikare och de fattiga allt fattigare. Nej, som vanligt är i Jesu liknelser är det inte frågan om en berättelse där personerna skall visa oss hur en god och moralisk människa bör handla. Tvärtom är det frågan om ofromma vardagsmänniskor, som älskar pengar och älskar sig själva. Men med sitt sätt att agera ger de en bild av något som sker när Kristus kommer. Han är Herren som har givit sina tjänare något att förvalta. Vad det är frågan om sägs inte, men det behövs inte heller.
Enligt NT är vi människor förvaltare av allt vi äger och har och är: vår kropp, våra anlag, våra talanger (som förresten är samma ord som "talent"), våra kunskaper, vår tid och våra pengar, vår tro, de Andens gåvor som vi kan ha fått, vårt medlemskap i Kyrkan. Allt detta är ett anförtrott kapital som skall användas i Kristi tjänst och som vi måste redovisa för.
Jag vill påpeka att detta inte bara gäller den andliga dimensionen i våra liv. Kristendomen är ju inte bara någonting andligt, utan någonting heltäckande. Det är bra att be för våra medmänniskor och deras problem, men om vi kan hjälpa dem också på andra sätt, kan vi inte kvittera den hjälpen med ett ”Jag ber för dig” – i all synnerhet om vi tenderar att glömma bort sådana snabba löften. Nej, att hjälpa andra genom att ge dem pengar eller annan materiell hjälp är lika viktigt, och att offra på våra medmänniskor det som ofta verkar vara det dyrbaraste av allt, nämligen vår tid, är kanske det viktigaste av allt.
Två av ordspråken i dagens första läsning lyder: Den som föraktar sin broder är en syndare, lycklig den som tar sig an en nödställd, och Att förtrycka de ringa är att smäda deras skapare, ärar honom gör den som hjälper de fattiga (Ords 14:21, 31). I den andra läsningen, från 2Kor 8, skrev Paulus om en penninginsamling till den fattiga församlingen i Jerusalem, som han önskade att församlingen i Korinth skulle delta ivrigt i. Här har vi för övrigt en förebild för de kollekter som vi samlar in till olika goda ändamål också i våra gudstjänster.
Alla de gåvor på olika plan som Gud har gett oss skall alltså användas i Kristi tjänst. Vi måste också en gång redovisa för hur vi har använt dem. Vi är alltså inte ursäktade med att säga att vi inte har gjort något misstag – det är ju bara den som inte gör något alls som inte gör några misstag heller. Vi får inte gräva ner vårt kapital, utan det skall sättas i omlopp. Då växer det, och det var därför vi fick det. Därför tycks somliga ha fått så mycket.
Den som på rätt sätt använder vad han har fått, han får mer och mer. Men den som låter kapitalet ligga oanvänt, han mister det helt. Det här är orsaken till att så mycken s.k. "barnatro" bleknar bort och dör med åren. När den tro som man hade som barn eller som konfirmand inte sätts i funktion och inte växer, så vissnar den bort.
Jag påstod nyss att den som på rätt sätt använder vad han har fått, han får mer och mer. För undvikande av missförstånd vill jag utveckla den här tanken en smula. Det som vi har fått av Gud är alltså precis allt som vi är och allt som vi har. Den som använder sina pengar i enlighet med Guds vilja, kommer att bli allt rikare. Den som använder sina konstnärliga talanger eller sin tid i enlighet med Guds vilja kommer att bli allt rikare. Men jag vill påpeka att detta löfte om stora rikedomar gäller hela den mänskliga tillvaron, det är inte specifikt ett löfte om rikedomar i bara en enda liten del av vårt liv, t.ex. den ekonomiska sektorn.
Den som delar ut sina pengar till de fattiga får stora rikedomar i stället. Det betyder inte nödvändigtvis nya pengar, utan hans rikedomar kan vara av annat slag. En person som växte upp i usla förhållanden i en stor och kärleksfull familj sade en gång att de inte var fattiga i hans barndom, de hade bara inga pengar. Det är den här inställningen vi får ha till begreppet rikedom.
Den kallelse vi har fått att ta ansvar för, var och en av oss, är något som verkligen måste tas på allvar. Om vi inte bryr oss om den och inte förvaltar den och de andra gåvor vi fått, så kommer det att ske med oss som med den tjänare i liknelsen som grävde ner sin talent: vi kommer att kastas ut i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder (Mt 25:30).
Men detta är inte allt, det är inte hela bilden. Något som är lika viktigt att betona som allvaret i kallelsen är glädjen i kallelsen. Det är nämligen något glädjefyllt att få vara kallad av Gud, att få tjäna honom och följa efter honom. Det är en stor glädje att få växa i tron, att dag för dag få märka mer och mer av Guds nåd och kärlek och att allt mer få komma till insikt om hur man helt och hållet är i Guds hand.
Det finns en psalm som börjar: "Kristus vandrar bland oss än". Och så är det. Han vandrar bland oss och vill föra oss närmare sig. Låt oss ta emot hans kallelse i tro och inte spjärna emot den. Om vi använder det kapital han har gett åt oss, får vi avkastning på kapitalet och kan leva i hans glädje och komma allt närmare honom.

Predikan: 5 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
”Gå nu, och synda inte mer.”
Predikan i Pernå kyrka 19.6.2005

Det finns flera hundra olika budord i GT – 613 stycken om jag minns rätt – och i NT finns det några till. Vi talar om tio Guds bud som om de vore de enda, men det stämmer alltså inte; de är bara de viktigaste. Konfirmanderna kan ju ändå vara nöjda med att de inte behöver lära sig alla sexhundra.
Samtidigt visar vi människor en förvånande talang när det gäller att överträda budorden. Vi helgar inte vilodagen, vi talar illa om våra medmänniskor, vi är avundsjuka på våra grannar. Också i de fall när vi inte högst egenhändigt överträder budord, lyckas vi nog med det i alla fall. Jag har t.ex. aldrig personligen tagit livet av någon människa, men genom min ofta bristande vilja att hjälpa har nog många fått sätta livet till – närmast personer utomlands som jag aldrig har träffat och nu aldrig kommer att träffa.
Man tycker att det hade varit så mycket enklare om Gud skulle ha gett oss bud som skulle gå att uppfylla. Tänk så bra det hade varit om det i Bibeln skulle stå så här: In och ut skall du andas, ut och in båda. Detta må du aldrig upphöra med, annars skall du döden dö, säger Herren. Jag har alltid varit mycket noga med det här, så här hade jag haft en möjlighet.
Tyvärr saknas just detta bud i Bibeln. Jag tycks alltså ha gjort en i det närmaste heltäckande insats när det gäller budbrytande. Håhåja.
Det enda som ger lite tröst är förstås att det alltid tycks finnas någon som lyckas bryta mot något bud på ett sätt som inte jag har gjort det, eller som blir fast för att ha gjort sådant som jag inte har blivit fast för. Det gör att jag i jämförelse kan känna mig moraliskt överlägsen, särskilt om jag samtidigt undertrycker sådana egenskaper hos mig själv som ärlighet och självkännedom. Och de egenskaperna är ju alltid besvärande, åtminstone i offentligheten.

Hur det kan gå ser vi i dagens heliga evangelium (Jh 8:2-11), där man kommer till Jesus med en kvinna som hade begått äktenskapsbrott. Att hon var skyldig råder det inget tvivel om, för hon hade tagits på bar gärning (vilket förresten är ett uttryck som passar sällsynt väl när det gäller den här typen av överträdelse). Straffet var också klart; i 3Mos stadgas dödsstraff för äktenskapsbrott. En fråga som blir lite öppen är förstås hur det kommer sig att kvinnan ensam hade blivit tagen på bar gärning; man skulle tycka att en man också borde vara inblandad, eftersom det tekniskt sett är besvärligt att begå äktenskapsbrott ensam. Men kanske han på sant manligt manér hade smitit och lämnat kvinnan att ta ansvar också för hans handlingar. Sådant förekommer ju också idag, det ser vi på det stora antal ensamstående mödrar som finns i vårt samhälle.
Hur som helst var kvinnan skyldig till något som hon enligt den tidens lagar borde ha avrättats för. Orsaken till att Jesu motståndare kommer med henne till Jesus är att de vill underminera hans popularitet. Om Jesus säger att hon inte skall bestraffas talar han emot Mose lag, och om han uppmanar dem att ta livet av henne, blir han knappast populär bland folket. De tror alltså att de har Jesus fångad i ett svårt dilemma. Och det stämmer i och för sig, men Jesus lyckas ta sig ur dilemmat genom att vända frågan mot sina motståndare. Det var inte längre frågan om kvinnan var skyldig eller inte, det var inte längre frågan om hon var värd sitt straff eller inte. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”
Nu märker vi att Jesu motståndare inte nödvändigtvis var de genomruttna hycklare som vi ibland inbillar oss. Här visar de nämligen prov på den ärlighet och självkännedom som jag talade om för en stund sedan. De insåg att också de var syndare och erkände det offentligt genom att gå därifrån. Det sägs att de äldste gick först. Dessa äldste kan antingen vara sådana som var i ledande ställning eller helt enkelt de som hade mest år på nacken. Oberoende var det dem som man såg till för ledarskap, erfarenhet och vishet, och det visade de som sagt prov på här. Dessutom visade de prov på stort mod genom att våga låta bli att kasta första stenen. Inte heller det är alltid lätt.

När alla har gått skickar Jesus iväg också kvinnan med orden ”Gå nu, och synda inte mer.” Det här visar oss två saker. För det första spelar det faktiskt en roll hur vi beter oss. Det finns sådant som är synd. Kvinnan har möjlighet att synda på nytt, och därför måste Jesus uppmana henne att låta bli. Jesu förlåtelse betyder alltså inte att vi inte kan synda, att ingenting som vi gör kan vara orätt. Vi är och förblir syndare, var och en av oss. Ibland kan vi låta bli att synda i flera timmar, men sedan kommer morgonen och vi vaknar, och så är det hänt igen.
För det andra visar oss det som Jesus säger att det finns en möjlighet att gå vidare. Jesus är den ende som kan ge oss den möjligheten, men det räcker. Vad vi än har gjort, vad vi än har brutit, vilka synder vi än har begått, har vi alltid möjlighet att vända oss till Jesus för att be honom om förlåtelse. Vi syndare har alltså möjligheten att bli förlåtna syndare.
Det intressanta här är förresten att det endast var en av alla syndare i evangelietexten som drog nytta av det här, nämligen äktenskapsbryterskan. Hennes anklagare var inte intresserade, även om också de insåg sin syndighet. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne,” sade Jesus, och eftersom ingen stenkastning förekom, betyder det att alla insåg att de hade syndat. Men att därifrån ta steget till att be om förlåtelse, till att försöka reda upp det de hade gjort orätt, det var ett alltför stort steg för dem.

Också detta ser vi än idag. Det verkar finnas tre kategorier av människor. Den första är de som vägrar inse eller medge sin syndighet. ”Visserligen tog jag livet av min kompis, men det var inte mitt fel, för jag var ju full. Dessutom hade jag en besvärlig barndom.” Nåja, den som inte klarar av att ta ansvar för sina gärningar när han är berusad har ansvar för att se till att han inte blir berusad. Ansvaret kommer vi inte undan. Och visserligen kan en besvärlig barndom lämna djupa spår i personens fortsatta liv, och omfattande psykoterapi kan behövas för att man skall kunna komma vidare, men det underliga är att alla som har haft en besvärlig barndom inte blir busar och att alla busar inte har haft en besvärlig barndom. Något entydigt förhållande mellan orsak och verkan går alltså inte att påvisa.
Den första kategorin av människor är alltså de som skyller ifrån sig.

Den andra gruppen är de som representeras av Jesu motståndare i evangeliets berättelse. Det är de som inser sin egen syndighet, men inte gör något avgörande åt den. De försöker säkert bättra sig, de försöker undvika synd och felsteg, de försöker skapa moralregler som kan hjälpa dem att uppnå det goda bara reglerna följs. Och i sig är detta inte illa. Genom regler kan man visserligen inte uppnå det goda; man kan bara undvika det onda, vilket inte är samma sak. Men det är betydligt bättre än ingenting.
Problemet är att det här inte räcker till. Vi måste ta den mänskliga naturen med i beräkningen. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag, som Paulus uttrycker saken (Rm 7:19). Våra strävanden till godhet kommer aldrig att lyckas helt. Vi kommer alltid att bära på vår synd. Det krävs alltså något mer.

Och det här är det som den tredje gruppen människor har insett. Dessa är de som representeras av äktenskapsbryterskan. Vi inser till skillnad från den första gruppen att vi är syndare och ansvariga för våra handlingar, och till skillnad från den andra gruppen inser vi att vi aldrig kommer att kunna arbeta bort vårt ansvar. Det finns ingen annan möjlighet för oss än att vända oss till herren Jesus och be honom om förlåtelse för våra synder och också ta emot hans förlåtelse. Detta kallas för bikt, och är något mycket viktigt för varje kristen. Sedan bör vi naturligtvis gå vidare och göra vårt bästa för att undvika att synda i fortsättningen – väl medvetna om att vi knappast kommer att lyckas.

Att leva ett kristet liv handlar bl.a. om det här. Det handlar inte om moralisk perfektion, för den är ett ideal som vi visserligen kan sträva till men aldrig kommer att uppnå. Det handlar inte om att bli syndfri eller om att alla synder automatiskt blir förlåtna utan att vi behöver göra någonting. Nej, den kristna tron fungerar i våra liv då när vi vågar bekänna våra felsteg för Gud och vågar ta emot den förlåtelse som han erbjuder. Det här kanske låter enkelt, ja, rentav simpelt, men det är det minsann inte. Vi klarar aldrig av det här utan Guds hjälp.
Sedan får vi försöka följa Jesu uppmaning ”Gå nu, och synda inte mer.” Om vi misslyckas – när vi misslyckas – så får vi alltid komma tillbaka till honom. Det är det kristna livets kärna.

Saarna: 2. sunnuntai helluntaista

Karl af Hällström:
Ikuinen ylimielisyytemme riistää köyhiä
Saarna Pernajan kirkossa 29.5.2005

Tämän päivän lukutekstit haluavat saada meitä kysymään mitä on kallisarvoisinta elämässämme. Moni on astunut siihen miinaan että he luulevat rahan ja materiallisten asioiden olevan tärkeintä. Sinänsä ei rahassa tietenkään ole vikaa. Raha on apuväline jota tarvitsemme pärjätäksemme nykymaailmassamme, ja joka voi antaa jonkunasteisen turvallisuuden meille ja rakkaillemme. Niin kauan kuin raha on apuväline, kaikki on hyvin, mutta jos itse raha tulee tärkeämmäksi kuin se hyvä jonka me voimme sen avulla tehdä, asiat ovat tosi huonosti. Tämän näemme päivän vanhatestamentillisesta tekstistä, joka oli ote profeetta Aamoksen julistuksesta.
Aamos oli paimen jonka Jumala kutsui profeetaksi 700-luvulla e.Kr. Hän ei siis kuulunut niiden järjestäytyneiden profeettojen joukkoon joita esiintyi sen ajan temppelikultissa, ja jotka tiesivät keneltä heidän leipänsä tuli, eli kuninkaalta. Päinvastoin Aamos oli vapaa kritisoimaan kaikkia oman aikansa erehdyksiä ja epäoikeudenmukaisuuksia, joihin myös vallanpitäjät syyllistyivät. Kun lukee Aamoksen kirjaa voi vain todeta ettei ihminen valitettavasti ole muuttunut paljoakaan 2.800 vuodessa.
Yksi asia on silti parempi: meidän aikanamme omassa maassamme on kuluttaja-asiamies, jonka tehtävänä on valvoa ettei väärinkäytöset ja petokset ainakaan ole yhtä näkyvää kuin se kaikesta päätellen oli siellä ja silloin.

Kuten kuulimme, Aamos kritisoi aikalaisiaan siitä että he sanovat (8:5s): ”Milloin päättyy uudenkuun juhla, että saamme myydä viljaa, milloin sapatti, että saamme avata varastot? Silloin voimme taas pienentää mittaa, suurentaa hintaa ja pettää väärällä vaa’alla. Näin saamme varattomat valtaamme rahalla ja köyhät kenkäparin hinnalla. Ja akanatkin myymme jyvinä!” Sunnuntaiaukiolo-ongelmaa ei näemmä esiintynyt, koska kaupat olivat kiinni uudenkuun juhlana ja sapattina, mutta muuten asiat olivat kyllä huonosti.
Mitä he nimittäin tekevät? He pienentävät mittaa. Kauppiaat pystyivät tekemään sen vuoraamalla mittojaan. Kun vuori vei osan tilavuudesta, mittoihin mahtui vähemmän viljaa, mutta kauppiaat tietysti silti ottivat maksun koko mitallisesta.
Sitten he suurentavat hintaa. Siihen aikaan ei maksettu muovikorteilla tai edes seteleillä, vaan käytettiin standarisoituja painoja joiden avulla mitattiin tietty määrä kuparia, hopeaa tai kultaa maksuksi. Voitiin suurentaa hintaa tekemällä painojaan suuremmiksi, jotta tarvittiin enemmän arvometallia tasapainottamaan vaa’at.
Lisäksi he pettävät väärällä vaa’alla, eli taivuttavat ja vääntävät eri akseleita ja viisareita jotta vaaka osoittaisi väärin – ja tietenkin kauppiaiden hyväksi.
Yhteisvaikutus mittojen pienentämisestä, hintojen suurentamisesta, ja väärällä vaa’alla pettämisesta – sekä kaiken kukkuraksi akanoidenkin myymisestä jyvinä! – oli että asiakkaat saivat ostaa pienempiä määriä hunompilaatuista viljaa oikeaa hintaa huomattavasti kalliimmalla. Tämä tarkoitti kauppiaille suurta voittoa – mutta epärehellista voittoa.
Tämä vilppi osui tietenkin kovimmin kaikkein köyhimpiin. Niiltä, joilla ei muutenkaan ollut liikaa, huiputettiin sekin vähä mikä heillä oli. Siksi epärehelliset kauppiaat pystyivät tekemään melkein mitä tahtoivat velallisilleen; Aamos kuvaa tätä sanomalla: Näin saamme varattomat valtaamme rahalla ja köyhät kenkäparin hinnalla.
Aamoksen välittämä Herran tuomio on sarkastisesti muotoiltu: Herra on vannonut Jaakobin kunnian kautta: ”Minä en unohda yhtäkään heidän tekoansa!” Jos Jumala vannoo valan, niin kuin tapahtuu aina välillä VT:ssa, hän yleensä vannoo sen itsensä tai pyhyytensä kautta, eli sellaisen kautta joka pysyy ikuisesti. Niin tapahtuu myös muualla Aamoksen kirjassa. Mutta tässä hän vannoo sarkastisesti jonkin kautta joka näyttää olevan yhtä ikuista, eli Jaakobin kunnia – joka valitettavasti on rikollinen kunnia!
Ei siis riitä että kansa alistaa ja riistää köyhiä – he jopa pitävät sit kunnioitettavana! Jumala ei todellakaan katso tätä laupeasti. Hän ei anna mitään eriteltyä lupausta rangaista heitä sodalla tai nälänhädällä tai kulkutaudeilla, niin kuin tekee muualla Raamatussa, vaan hän lupaa – uhkaa! - ”Minä en unohda yhtäkään heidän tekoansa!” Jotenkin tämä erittelemätön matalaprofiilinen uhka tuntuu vieläkin pelottavammalta kuin jokin spesifimpi lupaus, koska se n.s. antaa Jumalalle vapaat kädet keksiä jotain sopivaa, kun aika on kypsä.

Aamos oli kuitenkin jotain enemmän kuin vain kuluttaja-asiamiehen edeltäjä; hänen sanomansa koskee jotain laajempaa kuin vain kuluttajasuojaa (mikä ei tietenkään sekään ole vähäpätöistä). Köyhien riisto Aamoksen ajan Pyhässä maassa oli vain yksi oire siitä miten vääryys, epäoikeudenmukaisuus ja epätasa-arvo voivat maailmassa lisääntyä. Se, että Jumala antaa Aamokselle tämän sanoman, osoittaa että Jumala todella välittää siitä mitä tapahtuu. Vääryydet eivät ikuisesti ole rankaisemattomia.
Aamoksen ajan jälkeen Juudan ja Israelin kahta kuningaskuntaa kohtasivat kansalliset katastrofit – Israel hävitettiin iäksi ja sen kansa hajaantui, kun Juuda kaikesta huolimatta pystyi ylläpitämään jonkinlaisen kansallisen identiteetin, vaikka kansallinen itsemääräämisoikeus hävitettiin eikä palautettu kuin runsaan puoli vuosisataa sitten. Rangaistus siis kohtasi muitakin kuin heitä jotka aktiivisesti tekivät näitä vääryyksiä – koska kaikki maan asukkaat eivät tietenkään olleet kauppiaita – mutta se johtui siitä että kaikilla ammattiryhmillä oli omat erikoissyntinsä, ja siitä että myös ne jotka eivät aktiivisesti ottaneet osaa kauppiaiden epäoikeudenmukaisuuksiin ainakin hiljaa sivusta katselivat niitä. Tämä teki heidät rikostovereiksi.
Meidänkin aikanamme on epäoikeudenmukaisuuksia. Jos joku yrittää yhtä näkyvää petosta kaupankäynnissä kuin Aamoksen aikalaiset, hän saa kuluttaja-asiamiehen ja poliisit niskaansa, mutta on muita epäkohtia joita ei ole yhtä helppo korjata. Esim. verotus- ja sosiaaliapusysteemistämme löytynee korjattavaa, vaikkakin systeemin perusajatus – yhteiskunnan pahimpien epäoikeudenmukaisuuksien tasaaminen – onkin hyvä.
Eniten Aamoksen maalaamaa kuvaa muistuttava tilanne ei tänä päivänä kuitenkaan löydy omasta maastamme, vaan kansainväliseltä kentältä. Tarkoitan maailmamme rikkaiden ja köyhien maiden ja alueiden välistä kauppaa. Rikkaiden – siis meidän! – asenne muistuttaa liiaksi Aamoksen profetian kauppiaiden asennetta jotta pystyisin pysymään rauhallisena. Kauppajärjestelmän rakenteelliset vääryydet ovat ilmeisiä, vaikkakaan en syytä järjestelmän puitteissa työskentelevää tietoisesta yrityksestä riistää jotakuta. Mutta riisto on kuitenkin olemassa.
Köyhät maat pakotetaan raaka-ainetuotantoon eivätkä pääse osallisiksi jalostuksesta, joka on tuotantoketjun tuottoisin rengas. Lisäksi heitä usein pakotetaan tuottamaan vain yhtä raaka-ainetta maata kohti, olkoonkin sitten banaaneja, kahvia, kaakaota tai kuparia. Tämä merkitsee että maan taloudella on hyvin kapea pohja, ja jos maailmankaupan hinta – jonka ostaja määrittää! – laskee, niin maan talous kärsii pahoin, ja taas köyhimmät kärsivät eniten. Koska tämä sitä paitsi tapahtuu katoavien aarteiden metsästyksen takia, se on vieläkin halveksittavampaa.
Herra on vannonut [ikuisen ylimielisyytemme] kautta: ”Minä en unohda yhtäkään heidän tekoansa!” hieman muuttaen Aamosta (8:7) lainatakseni. Jumala auttakoon meitä!

Eikö sitten mitään ole tehtävissä? Kyllä on. Kaksikin asiaa. Ensiksi meidän on lopetettava vääryksien tekemistä. Sen sanominen kesti minulta pari sekuntia. Olen hyvin tietoinen siitä että sen läpivieminen kestää huomattavasti kauemmin. Kuitenkin oikeudenmukaisemman elämäntavan aloittaminen ei kestä kauan. Jos olemme monta jotka yritämme elää oikein, voimme ehkä ajan myötä saada pysyvän muutoksen aikaiseksi. Hyvän tekeminen on tietenkin enemmän kuin vain pahan tekemisen välttämistä, mutta jostainhan on aloitettava.
Tämä on toinen asia jonka voimme tehdä. Toinen on vähintään yhtä tärkeä, nimittäin tunnustaa nämäkin rikkomuksemme, hairahduksemme ja syntimme Jumalalle, taivaaliselle Isällemme, pyytää häneltä kaikki tämä anteeksi sekä uskaltaa ottaa vastaan hänen anteeksiantonsa. Sekin näyttäisi olevan helpommin sanottu kuin tehty. Kuitenkin tämä on alku niiden katoamattomien aarteiden metsästykselle joita meillä Jumalan avulla on mahdollisuus saavuttaa.
Katoavien aarteiden avulla tai ilman sitä apua meidän on pyrittävä löytämään katoamattomat aarteet. Ne ovat nimittäin kallisarvoisimmat elämässämme. Meillä on oltava tarpeeksi itsetuntemusta ja rehellisyyttä huomataksemme kun oja tulee vastaan. Meillä on oltava tarpeeksi uskoa ja luottamusta Jumalaan pyytääksemme häneltä apua, jotta pääsisimme takaisin kapealle tielle. Meillä on oltava tarpeeksi nöyryyttä ottaaksemme vastaan hänen apuaan ja anteeksiantamustaan kun sitä tarjotaan.
Muuten Aamoksen sanat koskevat meitäkin: Herra on vannonut Jaakobin kunnian kautta: ”Minä en unohda yhtäkään heidän tekoansa!”

Andakt: Johanniternas riddaredag

Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 12 maj 2005
ordenskapellan Karl af Hällström

I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!
Det kan vara viktigt att vi kristna emellanåt tänker på vilken grund vi har för våra prioriteringar i livet. Frågan är inte om vi kommer att dö – för det vet vi ju – eller när vi kommer att dö – för det kan vi inte veta – eller ens hur vi kommer att dö, fast det är det enda av dessa tre som vi (ens i någon mån) kan påverka. Frågan är inte någon av dessa, utan istället hur vi skall leva innan vi dör.
Den som vill leva som en kristen bör sträva till att följa den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder i en komprimerad form: Du skall älska Herren din Gud över allting, och din nästa såsom dig själv. Dessa två bud kombineras i johanniterordens motto: Pro fide, pro utilitate hominum (för tron och för människors bästa).
Som vi märker är dessa regler sådana som s.g.s. vem som helst kan hålla med om. Den del av dessa livsregler som är uttryckligen kristen är den första halvan av det dubbla kärleksbudet, nämligen Du skall älska Herren din Gud över allting. Men den delen har mer med motiven för vårt handlande att göra; vår kärlek till Gud syns inte utåt som sådan.
Skillnaden mellan att följa de kristna levnadsreglerna å ena sidan och att leva efter en allmänmänsklig hög moral å den andra är egentligen inte så synlig i vårt yttre liv före döden. Ändå finns skillnaderna, och de märks särskilt i det inre livet då vi möter svårigheter eller sorg, eller då vi misslyckas på olika sätt. Att vara kristen är ju inte att själv vara fullkomlig – att vara kristen är att ha ett förhållande till Honom som är Fullkomlig.
Det är viktigt att vi inte förtränger döden. Vi behöver inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga. Endast då kan vi glädjas över den Guds gåva som livet är. Varje dag blir viktig för oss, eftersom vi inser att dagarnas antal är begränsat. Vi inser hur viktigt det är att leva Pro fide, pro utilitate hominum. Vi kan ta vara på våra möjligheter och utveckla våra talanger när vi inser att vi inte har råd och tid att slösa med dem. Och så kan vi få en betydligt mer realistisk och sund inställning till t.ex. naturresursernas begränsning om vi inser också vår egen ändlighet.
Johanniterna har i över niohundra år kämpat en livets kamp mot sjukdom och död. Vi ser de sjuka som våra herrar, som vi är satta att tjäna efter bästa förmåga, som om de vore Kristus själv. Varje liv är därför lika värdefullt, oberoende av faktorer som ras, religion, kön, ålder eller social status. Detta är inte alltid självklart i samhället, vare sig på medeltiden eller nu, men för johanniterna – liksom förhoppningsvis för alla kristna – är detta en given utgångspunkt.
I Johannesevangeliet (15:5-9) ger Jesus oss en aning om hur vi kan leva ut detta. Utan mig kan ni ingenting göra, säger han, och vidare: Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Genom denna nära relation till vår Herre inser vi vilken vår plats är i skapelsen, vilken vår uppgift är i livet, vilket vårt öde är i döden och vilken härlighet som väntar oss i evigheten. Vi bör låta dessa insikter vara en grundval i livet – både livet före döden, livet tillsammans med döden – och livet efter den.

Andra Johanniterandakter: 2004, 2006