Predikan: Trettonde söndagen efter pingst (KafH)

Karl af Hällström:

På frukten känner man trädet

Gudstjänst i S:t Olofs kapell (Pellinge, Borgå) och

kvällsmässa i Lilla kyrkan (Borgå) 11.9.2011

Det kan vara besvärligt att ha humor.
Jag vet inte om ni har märkt det, men jag använder ibland humor i mitt arbete. Ofta leder det till en avslappnad och mottaglig atmosfär bland lyssnarna, men det har också sina risker. Det händer att jag trampar i klaveret som en organist, och ibland har jag fastnat med foten mellan pedalerna. Jag ska berätta bara ett exempel.
Innan jag för snart tio år sedan kom hit till Borgå, arbetade jag i Matteus församling i östra Helsingfors. Där hade vi två gudstjänster varje söndag, först i Nordsjö kyrka på morgonen, och sedan högmässan i Matteuskyrkan i Östra centrum klockan tolv. Efter att en söndag ha kommit igenom min predikan i Nordsjö, kände jag mig lättad och utbrast: "Nu kommer vi till gudstjänstens höjdpunkt: kungörelserna!" Församlingen skrattade, och jag drog rutinmässigt igenom veckans program.
När jag sedan hade predikat i Matteuskyrkan, mindes jag hur roligt det hade varit på morgonen, men tyvärr inte att detta var församlingens huvudgudstjänst och alltså lite annorlunda än den i Nordsjö. Jag sade liksom tidigare: "Nu kommer vi till gudstjänstens höjdpunkt: kungörelserna!" När jag så slog upp kungörelseboken såg jag till min förfäran vad som stod där, och kunde inte längre dra loss foten ur klaveret. Det var bara att fortsätta: "Herren över liv och död har hädankallat följande medlemmar av vår församling," och så läsa upp namnen på de avlidna. Att vid det tillfället försöka skämta var naturligtvis helt olämpligt, och jag fick en välförtjänt utskällning efteråt. Usch så jag skämdes!
Men rätt använd är humorn förstås ett gott verktyg.

Den här funderingen steg fram från dagens texter. Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, hörde vi att aposteln Jakob skrev i sitt brev, medan Jesus i det heliga evangeliet säger att munnen säger vad hjärtat är fullt av. Om hjärtat är fullt av skämt och glädje, är det förstås bra, men om det används på fel sätt eller vid fel tillfälle, leder det oss vilse. Opassande skämt vid opassliga tillfällen gör att man felar i sitt tal, och då är man förstås inte fullkomlig. Det kan vara hälsosamt att påminnas om det emellanåt.

Ett annat, mer aktuellt exempel på sådant som vi har hört i texterna är den debatt om yoga som har förts i vissa tidningar på senaste tid. Frågan som har behandlats är om yoga är lämpligt eller olämpligt för en kristen. En del argumenterar för att yoga som motionsform är ofarlig, medan andra anser att yoga och annat med österländskt ursprung är att utsätta sig för onda andars inflytande.
Här tycker jag att vi får lyssna till Jesus: Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Överhuvudtaget är detta en god regel när det gäller att bedöma olika företeelser: Hurdan är frukten?
När det gäller yoga blir tankegången följande: Yogans ursprung är i Indien. Meditation är en viktig del av den ursprungliga versionen av yoga. Det finns ju kristen meditation också, men i yogan sker meditationen genom upprepandet av ett mantra, alltså ett ord eller en fras som man maler om och om igen. I den österländska yogan är mantrat oftast ett hinduiskt gudanamn eller någon fras från de hinduiska heliga skrifterna. Eftersom dessa i allmänhet är på språket sanskrit, som få av oss kan, kan man bli lurad att be till avgudar, om man inte är försiktig. Och det är ju inte bra.
Den västerländska formen av yoga, den som praktiseras på olika gym och konditionssalar, går däremot närmast ut på gymnastik och andningsövningar av olika slag. Denna träning leder till bättre kondition och koncentrationsförmåga, och det är i sin tur positivt.
När det gäller vilken inställning vi kristna skall ha till yoga, måste vi alltså se till slutresultatet. Leder detta oss närmare Gud eller bort från honom, eller är den neutral vad gäller vårt gudsförhållande? För att uttrycka saken med evangeliets ord: Vilken frukt bär den? Är frukten bra, så är trädet gott, annars är det det inte. På frukten känner man trädet.

Och detta är, anser jag, en allmängiltig regel när vi ska bedöma olika företeelser som vi stöter på. Hurdan är frukten? Vilka följder har det för mitt liv om jag gör si eller så? Dataspel, tidningar, böcker, TV-program, människorelationer, hobbyer, studier, arbete - hurdan är frukten? Leder detta mig närmare Gud eller bort från honom? Blir jag en bättre människa genom att syssla med detta eller en sämre? Hjälper detta mig att älska min medmänniska eller blir jag bara mer självisk? Hurdan är frukten?
I Johannesevangeliet talar Jesus om att vi kristna skall bära frukt, frukt som består. Det här blir ännu en dimension i bilden av frukt i vårt liv. Den frukt som vi bär skall inte bara vara god, den skall också vara bestående. Om vår frukt är dålig får den förstås gärna förfaras snabbt, men inte om den är god.
Bestående frukt är sådan som inte bara vi själva kan ha nytta av, utan också våra medmänniskor här och nu - och rent av våra efterkommande i framtiden.
I vårt södra grannland har jag stött på människor som är utslagna i tredje generationen. Estland har varit självständigt i tjugo år nu, men självständigheten har inte gynnat alla. När Sovjetunionen kollapsade, var det många som blev arbetslösa och helt enkelt inte klarade av de förändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena. Detta gäller särskilt sådana som blev förflyttade från andra delar av den "stora och mäktiga rådsunionen", och som aldrig hade fått eller velat lära sig det lokala språket, estniskan. Efter självständigheten blev dessa ofta isolerade i sina egna städer eller stadsdelar och hade aldrig möjlighet att skapa sig ett självständigt liv i den nya självständiga staten. Den ibland extrema fattigdom som de lever i har gått i arv från generation till generation, och nu växer den tredje generationen upp utan att ha en enda förebild på någon som inte är arbetslös, inte ett enda exempel i sin bekantskapskrets på någon som klarar av att försörja sig själv utan yttre hjälp. Denna dåliga frukt har alltså blivit bestående.
Liknande utslagning hotar också en del i vårt land - vi skall inte tro att vi är så mycket bättre.

Men när den frukt som vi bär har blivit välsignad av Gud, och när vi genom tron får möjlighet att bära god frukt, får vi arbeta och sträva till att också den skall bli bestående. Då får vi hjälpa dem som är i akut nöd, och då får vi vara med och skapa strukturer som motarbetar den framtida nöden. Endast vår fantasi sätter upp gränser för hur detta kan gå till. På frukten känner man trädet. På ett gott träd finner vi god frukt, frukt som består. Må Gud ge oss nåden att vara ett sådant gott träd!

Ord på vägen

Kolumn i Domkyrkobladet hösten 2011

När skolåret inleddes i augusti, började också min yngsta i vad som i folkmun kallas Kvarnbarackens skola. Hennes bror är en veteranelev - han går redan på fyran. Flickan var klar att gå till skolan redan tidigt på morgonen, och protesterade mot att jag inte ville stå en halvtimme på skolgården och vänta, utan hellre väntade hemma.
När vi (äntligen!) kom till skolan fanns där en massa ivriga sex- och sjuåringar med föräldrar. På nåt sätt lyckades lärarna få barnen organiserade i köer och in i barackerna. Kvar stod vi föräldrar och tittade efter dem, och jag var knappast den ende som stod där med en klump i halsen. Min lilla flicka…!

Jag tror att vår himmelske Pappa ser på oss på lite samma sätt. Vi blir hans barn i dopet, och när vi växer får vi allt större möjligheter, allt större ansvar. Kontakten och förhållandet till vår himmelske förälder, liksom till våra jordiska, förändras och utvecklas med tiden. Men grunden kvarstår.

Emellanåt - ofta! - berättar jag för mina barn att jag älskar dem. Flickan blir ibland lite irriterad över detta. Då frågar jag om hon inte tycker om att jag älskar henne. “Nå jo, visst - men jag vet ju det! Du behöver inte säga det hela tiden!” Men jag säger det ändå…
Och många kanske tänker lika om Gud. Vi har hört så många gånger att Gud älskar oss, att det helt enkelt har mist sitt nyhetsvärde och därmed sitt intresse.
Men det kunde eventuellt vara bra att tänka på saken emellanåt i alla fall. Världen är så full av olika negativa företeelser, att vi kanske inte har råd att släppa ifrån oss någonting så här positivt.

Nästa gång Pappa visar sin kärlek, kanske jag kunde krama honom tillbaka?

Predikan: Tionde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Talenter och talanger
Friluftsgudstjänst på Hasselholmen (Borgå) och
högmässa i Borgå domkyrka (på svenska) 21.8.11
Matt 25:14-30

För den som ser Jesus som ett slags tidig kommunist som talar om egendomsgemenskap och ett omstörtande av samhället, kan liknelsen om talenterna komma som en chock. Där verkar han ju tala för ett kapitalistiskt system, där den som förtjänar mycket får ännu mer. Men både att se Jesus som en kommunist och att se honom som en kapitalist är förenklade lösningar. Jesus var nog betydligt mer komplex än så.

Jeesuksen vertausta talenteista ei voi lukea suoraan kapitalistisen systeemin puolustuksena, vaan hän käyttää, kuten niin usein, kuvia olemassaolevasta yhteiskunnasta opettaakseen jumalallisia totuuksia.
Talentti oli alun perin painoyksikkö joka vastasi n. 30 kiloa. Rahayksikkönä talentti vastasi talenten painosta hopeaa tai 6000 denaaria. Denaari oli työmiehen päiväpalkka. 6000 päivää on noin 16,5 vuotta. Talentti oli siis erittäin suuri rahamäärä, jonka nykyarvoa on hankala laskea, mutta se lienee miljoonissa euroa.

Ordet “talent” har lånats in i många språk, bl.a. i svenskan, där formen är “talang”. Och det visar på att det i liknelsen inte bara är frågan om pengar, utan om något mer heltäckande, nämligen alla de olika gåvor på olika plan som Gud har gett oss. De ekonomiska förutsättningar som vi har, förstås, men också de olika färdigheter och egenskaper som vi besitter. Allt detta bör användas till Guds ära.
Den som har talets gåva, konstnärliga färdigheter, musikalitet, bör använda detta till att befrämja det goda. Den yrkesskicklighet som vi besitter bör användas till samhällets bästa, så våra medmänniskor kan få nytta av den. Ibland stöter man på tanken att prästens kall är värt mer än andra i Guds ögon, men t.ex. en rörmokare är lika värd, och en god gatsopare är mycket bättre än en dålig biskop.

Mutta samalla kun vertauksen ydin on siinä että kaikkia Jumalan meille antamia lahjoja on käytettävä yhteistä hyvää ajatellen ja Jumalan kunniaksi, vertaus tosiaan puhuu myös rahasta ja sen käytöstä.
Myös omaisuutemme, ei vain ominaisuutemme, on Jumalan lahjaa. Sitäkin on käytettävä hyvällä tavalla. Jeesus puhuu toisaalla evankeliumissa siitä miten hankalaa rikkaan on päästä Taivasten valtakuntaan - se on hankalampaa kuin kamelille päästä neulansilmän läpi. Mikä sekin on aika hankalaa - joko kamelin on oltava hyvin pieni tai neulansilmän erittäin iso. Mutta mahdoton tilanne ei rikkaallekaan ole, kunhan myy omaisuutensa ja jakaa rahat köyhille.
Ihan niin radikaaleja meidän ei tarvitse olla että ottaisimme nämä Jeesuksen sanat kirjaimellisesti. Mutta ne antavat osviittaa siitä mikä meidän suhteemme omaisuuteemme pitäisi olla: ei jotain mikä on absoluuttisesti meidän eikä kenenkään muun, vaan jotain mitä Jumala on meille lainannut ja jota meidän on kerran annettava takaisin.

Tjänarna som fick fem och två talenter förtjänade lika mycket till. De hade en yrkesskicklighet som affärsmän, och de använde denna gudagivna gåva. Felet som den siste tjänaren gjorde var att han vägrade använda både sin talent och sin talang. Därför blev han bestraffad på räkenskapens dag.
Våra gåvor måste användas. Vår musikalitet ska få glädja andra. De pengar som vi får ska vi leva av, men de skall också användas till det gemensamma bästa. I vårt samhälle är skatterna en mekanism som syftar till detta, och inkomstskatterna är ju progressiva, så att den som får mer också kan hjälpa sina medmänniskor mer. Men ifall det blir något kvar när vi har skaffat det som är nödvändigt för livets upprätthållande, är det ju inget som hindrar att också det används till att hjälpa våra medmänniskor, när och fjärran.

Kaikkia saamiamme lahjoja olisi käytettävä parhaalla mahdollisella tavalla. Tämä koskee sekä omaisuutta että ominaisuuksia. Jos pidämme silmämme auki, löydämme aina avuntarvitsijoita. Kotisuomesta löytyy hyväksikäytettyjä lapska, ja nälänhätä Afrikan sarvella on vain pahenemaan päin. Vain pari esimerkkiä mainitakseni.
Miten sinä voisit käyttää lahjojasi paremmin?

Predikan: Nionde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Att söka sanningen
S:t Olofs kapell (Pellinge)
och Borgå domkyrka 14.8.2011

Bilden av den breda och den smala porten och vägen är en mycket målande och därför också en mycket använd bild. Vi talar ibland om den breda och den smala vägen. För att komma fram till det rätta målet får vi lov att finna oss i att vägen dit inte är den lättaste och att vi kanske inte heller har sällskap av så många. Men det är inte det vi skall bry oss om, utan att vägen är den rätta, att vi har målet i sikte.
Varför väljer så många att gå den breda vägen framom den smala? Det kanske finns en ångestladdad upplevelse i bakgrunden, en upplevelse som snarast kunde jämföras med klaustrofobi. Det finns många som upplever kristendomen som en mycket begränsande religion. Och tyvärr finns det många som aktivt strävar till att begränsa människors frihet i Guds namn.
Det finns de som hemfallit åt lagiskhet, som strävar till att skapa tydliga gränser som man inte skall överträda. Det finns kristna rörelser som in i minsta detalj kontrollerar sina medlemmar. Att vara medlem i en sådan rörelse kan till en början verka tryggt, men snart känner man sig inträngd och kontrollerad. Man upplever att Kristus inte har blivit en befriare utan en fångvaktare.
Andra rörelser hör till de så kallade fundamentalisterna. Fundamentalismen bygger på antagandet att hela sanningen är funnen. Den finns i bibeln. Bibeln kan man ta till sig sådan som den är. Man skall inte ställa alltför närgående frågor till den. Att vara fundamentalist innebär att man omfattar vissa trosföreställningar och motarbetar allt som strider mot dem. Som fundamentalist kan man visserligen också uppleva att evangeliet inte har frigjort en utan har skapat en mur av ångest som man inte vågar överträda.
Den svenske förre ärkebiskopen K.G. Hammar skrev en bok med titeln ”Jag har inte sanningen, jag söker den”. Han fick kritik för detta - om inte en ärkebiskop kan säga att han har funnit sanningen, vad är det då för poäng med kristendomen överhuvudtaget? Jag tycker tvärtom att Hammars ord är mycket befriande. Visserligen vet vi kristna att sanningen finns hos Gud, men åtminstone jag kan inte påstå att jag skulle ha nått fram till hela sanningen. En del är uppenbarat, men annat är fortfarande fördolt, och det får vi fortsätta att söka.

Vi kommer ofta i situationer som handlar om att kunna skilja mellan gott och ont och att välja mellan rätt och orätt. Om man är osjälvisk är det lättare att välja det rätta och då leder det oftare till det goda. Men om man är självisk, skyr man inga medel för att nå det goda för sin egen del. Risken att man oftare väljer det orätta är då överhängande. Det kan ofta vara ett självändamål för en del människor att eftersträva bara det som gagnar en själv. Men uttrycket ”ändamålet helgar medlen” är en av de mest motbjudande lögner som finns.
Sanningen inte är svag, men den har en svaghet. Den har nämligen en benägenhet att göra det besvärligt för människan. Det är lätt att komma lögnen på spåren, som ett finskt ordspråk säger, men det kräver mycket arbete att söka sanningen. Sanningen behöver inte sopa igen sina spår och eftersträvar aldrig bara den omedelbara nyttan. Sanningen tjänar bara sanningen.
Att utforska sanningen tar lång tid. Det kräver att man söker den och är därför ett livslångt engagemang. Det är svårt att hitta hela sanningen, eftersom den är så stor. Därför tycks den dölja sig, vilket ärkebiskop Hammar också antyder. Den ärlige sökaren får inte ett lätt liv, men däremot ett som är meningsfullt och intressant.

Evangeliet kopplar samman sanningen med Gud och med Jesu ord. I Bergspredikan säger Jesus, att när man bygger livet på hans ord är det som att bygga på en stadig och hållbar grund, som inte kan rubbas eller förstöras. Han säger med andra ord att just hans ord är sanningen.
Detta illustrerar han ytterligare med liknelsen om de två vägarna och om de två portarna, som är dagens evangelium. Jesu liknelse handlar om att man skall välja rätt väg för att komma till den rätta porten. Det handlar med andra ord om hur man kommer in i himmelriket. Man får intrycket att man inte ens behöver välja den breda vägen, man kommer lätt på den. Det är just den vägen som inte uppmuntrar oss till att söka. Det är den fråglösa vägen som leder till fördärvet. Jesus uppmanar oss att söka och välja den smala vägen som leder till den trånga porten, som leder till livet. Han tillägger att det är få som finner den smala vägen. Det är svårt, eftersom den breda vägen är så lätt. Men Jesus lovar att den som söker, han finner, och den som bultar, för honom öppnas dörren.
Livet är fullt av portar och vägval. Hela tiden kommer vi inför situationer där vi måste stanna upp och fundera vad som finns på andra sidan. Vi skall inte fly de moraliska avgörandena, utan modigt gå in genom portarna. De trånga portarna. Vi skall då också finna att bakom den trånga porten öppnar sig en vid vy. Inte en trång passage som inte ger oss några möjligheter. Går vi in genom den trånga porten så märker vi att vi har en väg att följa. Kanske den inte ens ter sig så smal när allt kommer omkring, för den ger otaliga möjligheter.
Men jämför man den med den s.k. breda vägen så är den smala vägen verkligen smal. För den breda vägen är ingen väg. Den är en öken utan väderstreck, utan riktningar, ett tomt ingenting. I den kan man köra hårt åt vilket håll som helst utan att egentligen komma någonstans. I den gäller talesättet att om alla vägar är rätta är inga vägar rätta.

Det svåra med sanningen är att den kräver så mycket av den som söker den. Men å andra sidan har den kraften att leva i sig själv, medan lögnen ofta blir tvungen att använda det yttersta av sin fantasi, där som sanningen är så stor att den bara behöver säga att 'ja' är 'ja' och 'nej' är 'nej'.
Vi är ständigt tvungna att kämpa för att skilja sanning från lögn och det rätta från det orätta. Sanningen har en svaghet därför att den av oss kräver arbete och tro. Men den är oändligt stark och därför blir vi hjälpta av den, såsom Jesus betonar. Och för att inte sökandet efter sanningen skall vara så övermäktigt svårt, säger Jesus att han är både vägen, sanningen och livet. Dessutom är han porten. När vi har funnit sanningen i honom har vi funnit porten, som leder in i himmelriket.
För oss är sanningen förankrad i Gud och Jesus uppmuntrar oss till att söka. Det är ett genomgående tema i hans undervisning. Det garanterar naturligtvis inte att man alltid hittar de rätta svaren eller ens alltid ett svar. Men vi behöver inte förvänta oss att vi skall finna hela sanningen i detta liv. Att gå genom den trånga porten eller följa den smala vägen betyder inte att vi får alla svar, utan att vi har ställt de rätta frågorna, att vi vet var vi skall söka sanningen.
Därför är kanske inte det viktigaste att finna de rätta svaren utan sist och slutligen utan just att söka, och att få vara öppen för och förundra sig över Guds rika värld. Jesus garanterar i vilket fall som helst, att när man håller sig till hans ord är man på den rätta vägen. Målet är klart, vägen är visserligen osäker, men vi får redan nu leva och vandra på sanningens väg som leder till den trånga porten till livet.

Predikan: Kristi förklarings dag (KafH)

Karl af Hällström:
På förklaringsberget - och nedanför det
Friluftsgudstjänst i Mjåviken (Vessö) och
mässa i Svartbäck (Borgå) 7.8.2011
Mark 9:2-8

Många olika uppfattningar råder om vem Jesus Kristus var och är. Detta är fullt naturligt, eftersom han är en så mångsidig person. Problemet är inte heller att de olika förklaringarna vore felaktiga, utan att de ofta är alltför begränsade.

Ett vanligt synsätt torde vara att se Jesus som en stor lärare, som ville sprida ett kärleksbudskap om universellt broderskap, och så förändra samhället. Ett slags kommunistiskt ideal, alltså. Och kommunistiska ideal kan vara goda och vackra, men som historien visar, faller de på den mänskliga naturen. Fastän alla är bröder, finns det alltid någon Storebror, någon Lenin, Stalin eller Mao, som gärna intar platsen som den Store Ledaren - och så urvattnas talet om broderskap till bara tomma fraser.

Men visst var ju Jesus en stor lärare, inte frågan om annat. Många andra stora lärare har kommit genom tiderna - Buddha, Gandhi, Martin Luther King m.fl. - och vi kan bra hämta lärdomar av dem, precis som många av dem har lärt sig av Jesus. När Gandhi fick frågan om vad han ansåg om Kristus, svarade han ungefär: “Jag tycker bra om er Kristus. Men jag tycker inte om era kristna.” Och då satte han förstås fingret på en sjuk punkt: hur är det möjligt att vi idealiserar Jesus som lärare, om vi inte följer hans ideal?

Men Jesus är mycket mer än “bara” en stor lärare. Att ta till sig och följa hans lärdomar är bara ett första steg på vägen.

Och ungefär så långt hade lärjungarna kommit när Jesus tog dem med sig upp på berget. Jesus var deras Mästare och Herre, men de hade ännu inte insett allt vad detta innebar.

Petrus, Jakob och Johannes utgör en kärntrupp bland de tolv apostlarna. Ibland är Petri bror Andreas också med, men inte denna gång. Trots att Petrus har erkänt Jesus som Messias, är de tre männen fullkomligt oförberedda på den uppenbarelse som de kommer att få.

Jesus förvandlas inför deras ögon, och liknar den himmelske konung som Johannes senare får se på Patmos och beskriver i dagens andra läsning (Upp 1:9-18). Tillsammans med Jesus står GT:s största personer, Mose och Elia, som representerar Lagen och Profeterna, alltså det gamla förbundet. Detta visar att det inte var något lösryckt och fullständigt nytt som Jesus kom med, utan att det nya står i samklang med det tidigare. Guds plan, som började i det gamla förbundet, får sin fortsättning och fulländning genom Jesus. Det säger han också själv, när han hävdar att han inte kom för att upphäva Lagen, utan uppfylla den.

Här ha vi förresten en intressant fråga. Vad gjorde Jesus för att uppfylla Lagen? Lagens stora syfte var att människan, särskilt israeliterna, skulle kunna närma sig Gud och bli värdiga att vara hans folk. Eftersom alla människor syndar - en del mer, andra mindre, men ingen klarar av att låta bli - krävdes det en mekanism för att utplåna överträdelserna och få sina synder förlåtna. I GT, liksom på andra håll, var denna mekanism djuroffer. I stället för att syndaren själv skulle straffas, kunde man låta straffet gå ut över djuret. Man köpte sig alltså frigenom att offra ett lamm, en tjur, ett par duvor eller vad det nu kunde vara, beroende på syndens art och syndarens ekonomiska förutsättningar.

Denna lag kom Jesus för att uppfylla. Han gjorde det genom att offra sig själv. På samma gång kom han ändå att utplåna lagens krav på djuroffer, eftersom hans offer gäller en gång för alla. Behovet av syndernas förlåtelse står fortfarande kvar, men behovet av offer är uppfyllt. Av det gammaltestamentliga regelverket kvarstår bara det som kallas morallagen, och den har Jesus i sin undervisning sammanfattat i det dubbla kärleksbudet att vi skall älska Gud och våra medmänniskor. Men redan detta är förstås för svårt för oss människor. Alltför ofta bryter vi mot det, och alltför ofta vill vi peka på petitesser i GT:s lag som exempel på hur andra bryter mot Lagen. Bort det! Jesus har kört oss fria från Lagen genom att uppfylla den!

Jag kunde nämna ett aktuellt exempel på hur man kan vända på situationen, så att det är andra som får ta ansvar för att jag ska följa lagen. Det är de s.k. ”slampmarscher” (slut walks) som genomfördes på olika håll i Finland igår, och som har gått genom världen sedan de började i Toronto i Kanada i våras.

Bakgrunden har ni kanske hört - det hade varit problem med en rad våldtäkter på ett campus i Toronto. En ditkallad polis höll ett säkerhetsföredrag och uppmanade kvinnorna att undvika att klä sig utmanande för att inte utsätta sig för våldtäktsmännens intresse. Han var säkert uppriktig i sökandet efter en lösning, men hans förslag fick till stånd ett ramaskri av protester. Trots att statistiken visar både att de flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen och att de slumpmässiga våldtäkter som sker verkligen är slumpmässiga, så att offers klädsel och beteende inte spelar någon större roll, försökte alltså denna polis överföra ansvaret för våldtäkterna från gärningsmannen till offret. Protesten mot detta alltför vanliga synsätt har lett till slampmarscher där kvinnor klär sig utmanande och samtidigt deklarerar att detta inte automatiskt innebär ett ”ja”.

Principen är god. Orsakerna till en våldtäkt ska inte sökas hos offret eller mellan benen på utövaren. Orsaken finns att finna endast och enbart mellan öronen på utföraren. Att en person känner dragning till en annan är en del av vår sexualitet, och det är inte i sig något fel med det. Frågan är vad vi gör av det. Och att gå så långt som att tvinga sig på en annan mot den andras vilja är svinaktigt, sjukt, syndigt och brottsligt.

Kanske vi skall återvända till förklaringsberget. Jesus samtalar med Mose och Elia. De tre lärjungarna är utom sig av skräck. Petrus, som alltid måste ha käften uppe, föreslår att de skall föreviga situationen genom att bygga tre hyddor på berget, en åt varje gudsman. Men då hörs Rösten som säger att Jesus är Guds utvalde och älskade Son och att vi skall lyssna till honom. Lärjungarna faller skräckslagna till marken, men när Jesus hjälper upp dem är allt som vanligt igen. Utom minnet av den omvälvande upplevelsen.

Lärjungarnas upplevelse på förklaringsberget lär oss flera saker. För det första visar den på att Jesus var något mycket mer än en stor lärare. Han var jämlik med GT:s största gudsmän - ja, han var mer än så: Guds utvalde, Guds älskade.

För det andra ser vi att Mose och Elia försvinner, och att i slutändan endast Jesus fanns kvar. Den gammaltestamentliga lagen, med sina djuroffer och sina föreskrifter om mat, kläder och annat, var i sig god, men begränsad. När nu det fullkomliga hade kommit, fick det ofullkomliga ge vika.

En tredje poäng ligger i det som sker när de fyra männen kommer ner från berget igen. Det har vi inte hört i denna gudstjänst, så ett referat kan vara på sin plats som påminnelse. Folkmassan som följde Jesus för att få hjälp av honom var samlad kring de nio återstående apostlarna, som förstås gjorde sitt bästa för att hjälpa. När Jesus kommer, märker han ändå att de har fått ett fall som övergår deras förmåga. Han suckar och löser problemet.

Poängen är alltså att trots att vi vet vem Jesus är, hindrar det inte att vi möter problem i vardagen. Vi kan inte stanna kvar på förklaringsberget, s.a.s., utan måste ner därifrån. Det är i vardagen som vårt liv i Jesu efterföljd möter sina största utmaningar. Ibland känns det som om familjen, kollegerna, vänner och bekanta skulle vara det största hindret för oss att bli verkligt heliga människor. På den grunden kan jag förstå präster som lever i celibat eller eremiter som söker Gud i ensamheten. Också förberedelsen av denna predikan avbröts emellanåt av rop som “Pappa! Syrran knep mig!”

Men det dubbla kärleksbudet, Jesu sammanfattning av Lagen och Profeterna, är verkligen dubbelt. Vi ska inte bara älska Gud, vi ska inte bara älska våra medmänniskor, utan vi ska älska båda. Båda delarna är goda redan var för sig, men för att vara en kristen princip bör de båda samverka.

Vi kan behöva ett förklaringsberg emellanåt - en gudstjänst, en retreat eller vad det kan vara - men vi kan och ska inte stanna där, isolerade från vardagens och omvärldens svårigheter. Vi måste förr eller senare komma ner igen och möta svårigheterna med Guds hjälp.

“Detta är min utvalde. Detta är min älskade Son. Lyssna till honom!” Och så ser vi ingen annan ledstjärna än Jesus.