Saarna: 2. sunnuntai helluntaista

Karl af Hällström:
Ikuinen ylimielisyytemme riistää köyhiä
Saarna Pernajan kirkossa 29.5.2005

Tämän päivän lukutekstit haluavat saada meitä kysymään mitä on kallisarvoisinta elämässämme. Moni on astunut siihen miinaan että he luulevat rahan ja materiallisten asioiden olevan tärkeintä. Sinänsä ei rahassa tietenkään ole vikaa. Raha on apuväline jota tarvitsemme pärjätäksemme nykymaailmassamme, ja joka voi antaa jonkunasteisen turvallisuuden meille ja rakkaillemme. Niin kauan kuin raha on apuväline, kaikki on hyvin, mutta jos itse raha tulee tärkeämmäksi kuin se hyvä jonka me voimme sen avulla tehdä, asiat ovat tosi huonosti. Tämän näemme päivän vanhatestamentillisesta tekstistä, joka oli ote profeetta Aamoksen julistuksesta.
Aamos oli paimen jonka Jumala kutsui profeetaksi 700-luvulla e.Kr. Hän ei siis kuulunut niiden järjestäytyneiden profeettojen joukkoon joita esiintyi sen ajan temppelikultissa, ja jotka tiesivät keneltä heidän leipänsä tuli, eli kuninkaalta. Päinvastoin Aamos oli vapaa kritisoimaan kaikkia oman aikansa erehdyksiä ja epäoikeudenmukaisuuksia, joihin myös vallanpitäjät syyllistyivät. Kun lukee Aamoksen kirjaa voi vain todeta ettei ihminen valitettavasti ole muuttunut paljoakaan 2.800 vuodessa.
Yksi asia on silti parempi: meidän aikanamme omassa maassamme on kuluttaja-asiamies, jonka tehtävänä on valvoa ettei väärinkäytöset ja petokset ainakaan ole yhtä näkyvää kuin se kaikesta päätellen oli siellä ja silloin.

Kuten kuulimme, Aamos kritisoi aikalaisiaan siitä että he sanovat (8:5s): ”Milloin päättyy uudenkuun juhla, että saamme myydä viljaa, milloin sapatti, että saamme avata varastot? Silloin voimme taas pienentää mittaa, suurentaa hintaa ja pettää väärällä vaa’alla. Näin saamme varattomat valtaamme rahalla ja köyhät kenkäparin hinnalla. Ja akanatkin myymme jyvinä!” Sunnuntaiaukiolo-ongelmaa ei näemmä esiintynyt, koska kaupat olivat kiinni uudenkuun juhlana ja sapattina, mutta muuten asiat olivat kyllä huonosti.
Mitä he nimittäin tekevät? He pienentävät mittaa. Kauppiaat pystyivät tekemään sen vuoraamalla mittojaan. Kun vuori vei osan tilavuudesta, mittoihin mahtui vähemmän viljaa, mutta kauppiaat tietysti silti ottivat maksun koko mitallisesta.
Sitten he suurentavat hintaa. Siihen aikaan ei maksettu muovikorteilla tai edes seteleillä, vaan käytettiin standarisoituja painoja joiden avulla mitattiin tietty määrä kuparia, hopeaa tai kultaa maksuksi. Voitiin suurentaa hintaa tekemällä painojaan suuremmiksi, jotta tarvittiin enemmän arvometallia tasapainottamaan vaa’at.
Lisäksi he pettävät väärällä vaa’alla, eli taivuttavat ja vääntävät eri akseleita ja viisareita jotta vaaka osoittaisi väärin – ja tietenkin kauppiaiden hyväksi.
Yhteisvaikutus mittojen pienentämisestä, hintojen suurentamisesta, ja väärällä vaa’alla pettämisesta – sekä kaiken kukkuraksi akanoidenkin myymisestä jyvinä! – oli että asiakkaat saivat ostaa pienempiä määriä hunompilaatuista viljaa oikeaa hintaa huomattavasti kalliimmalla. Tämä tarkoitti kauppiaille suurta voittoa – mutta epärehellista voittoa.
Tämä vilppi osui tietenkin kovimmin kaikkein köyhimpiin. Niiltä, joilla ei muutenkaan ollut liikaa, huiputettiin sekin vähä mikä heillä oli. Siksi epärehelliset kauppiaat pystyivät tekemään melkein mitä tahtoivat velallisilleen; Aamos kuvaa tätä sanomalla: Näin saamme varattomat valtaamme rahalla ja köyhät kenkäparin hinnalla.
Aamoksen välittämä Herran tuomio on sarkastisesti muotoiltu: Herra on vannonut Jaakobin kunnian kautta: ”Minä en unohda yhtäkään heidän tekoansa!” Jos Jumala vannoo valan, niin kuin tapahtuu aina välillä VT:ssa, hän yleensä vannoo sen itsensä tai pyhyytensä kautta, eli sellaisen kautta joka pysyy ikuisesti. Niin tapahtuu myös muualla Aamoksen kirjassa. Mutta tässä hän vannoo sarkastisesti jonkin kautta joka näyttää olevan yhtä ikuista, eli Jaakobin kunnia – joka valitettavasti on rikollinen kunnia!
Ei siis riitä että kansa alistaa ja riistää köyhiä – he jopa pitävät sit kunnioitettavana! Jumala ei todellakaan katso tätä laupeasti. Hän ei anna mitään eriteltyä lupausta rangaista heitä sodalla tai nälänhädällä tai kulkutaudeilla, niin kuin tekee muualla Raamatussa, vaan hän lupaa – uhkaa! - ”Minä en unohda yhtäkään heidän tekoansa!” Jotenkin tämä erittelemätön matalaprofiilinen uhka tuntuu vieläkin pelottavammalta kuin jokin spesifimpi lupaus, koska se n.s. antaa Jumalalle vapaat kädet keksiä jotain sopivaa, kun aika on kypsä.

Aamos oli kuitenkin jotain enemmän kuin vain kuluttaja-asiamiehen edeltäjä; hänen sanomansa koskee jotain laajempaa kuin vain kuluttajasuojaa (mikä ei tietenkään sekään ole vähäpätöistä). Köyhien riisto Aamoksen ajan Pyhässä maassa oli vain yksi oire siitä miten vääryys, epäoikeudenmukaisuus ja epätasa-arvo voivat maailmassa lisääntyä. Se, että Jumala antaa Aamokselle tämän sanoman, osoittaa että Jumala todella välittää siitä mitä tapahtuu. Vääryydet eivät ikuisesti ole rankaisemattomia.
Aamoksen ajan jälkeen Juudan ja Israelin kahta kuningaskuntaa kohtasivat kansalliset katastrofit – Israel hävitettiin iäksi ja sen kansa hajaantui, kun Juuda kaikesta huolimatta pystyi ylläpitämään jonkinlaisen kansallisen identiteetin, vaikka kansallinen itsemääräämisoikeus hävitettiin eikä palautettu kuin runsaan puoli vuosisataa sitten. Rangaistus siis kohtasi muitakin kuin heitä jotka aktiivisesti tekivät näitä vääryyksiä – koska kaikki maan asukkaat eivät tietenkään olleet kauppiaita – mutta se johtui siitä että kaikilla ammattiryhmillä oli omat erikoissyntinsä, ja siitä että myös ne jotka eivät aktiivisesti ottaneet osaa kauppiaiden epäoikeudenmukaisuuksiin ainakin hiljaa sivusta katselivat niitä. Tämä teki heidät rikostovereiksi.
Meidänkin aikanamme on epäoikeudenmukaisuuksia. Jos joku yrittää yhtä näkyvää petosta kaupankäynnissä kuin Aamoksen aikalaiset, hän saa kuluttaja-asiamiehen ja poliisit niskaansa, mutta on muita epäkohtia joita ei ole yhtä helppo korjata. Esim. verotus- ja sosiaaliapusysteemistämme löytynee korjattavaa, vaikkakin systeemin perusajatus – yhteiskunnan pahimpien epäoikeudenmukaisuuksien tasaaminen – onkin hyvä.
Eniten Aamoksen maalaamaa kuvaa muistuttava tilanne ei tänä päivänä kuitenkaan löydy omasta maastamme, vaan kansainväliseltä kentältä. Tarkoitan maailmamme rikkaiden ja köyhien maiden ja alueiden välistä kauppaa. Rikkaiden – siis meidän! – asenne muistuttaa liiaksi Aamoksen profetian kauppiaiden asennetta jotta pystyisin pysymään rauhallisena. Kauppajärjestelmän rakenteelliset vääryydet ovat ilmeisiä, vaikkakaan en syytä järjestelmän puitteissa työskentelevää tietoisesta yrityksestä riistää jotakuta. Mutta riisto on kuitenkin olemassa.
Köyhät maat pakotetaan raaka-ainetuotantoon eivätkä pääse osallisiksi jalostuksesta, joka on tuotantoketjun tuottoisin rengas. Lisäksi heitä usein pakotetaan tuottamaan vain yhtä raaka-ainetta maata kohti, olkoonkin sitten banaaneja, kahvia, kaakaota tai kuparia. Tämä merkitsee että maan taloudella on hyvin kapea pohja, ja jos maailmankaupan hinta – jonka ostaja määrittää! – laskee, niin maan talous kärsii pahoin, ja taas köyhimmät kärsivät eniten. Koska tämä sitä paitsi tapahtuu katoavien aarteiden metsästyksen takia, se on vieläkin halveksittavampaa.
Herra on vannonut [ikuisen ylimielisyytemme] kautta: ”Minä en unohda yhtäkään heidän tekoansa!” hieman muuttaen Aamosta (8:7) lainatakseni. Jumala auttakoon meitä!

Eikö sitten mitään ole tehtävissä? Kyllä on. Kaksikin asiaa. Ensiksi meidän on lopetettava vääryksien tekemistä. Sen sanominen kesti minulta pari sekuntia. Olen hyvin tietoinen siitä että sen läpivieminen kestää huomattavasti kauemmin. Kuitenkin oikeudenmukaisemman elämäntavan aloittaminen ei kestä kauan. Jos olemme monta jotka yritämme elää oikein, voimme ehkä ajan myötä saada pysyvän muutoksen aikaiseksi. Hyvän tekeminen on tietenkin enemmän kuin vain pahan tekemisen välttämistä, mutta jostainhan on aloitettava.
Tämä on toinen asia jonka voimme tehdä. Toinen on vähintään yhtä tärkeä, nimittäin tunnustaa nämäkin rikkomuksemme, hairahduksemme ja syntimme Jumalalle, taivaaliselle Isällemme, pyytää häneltä kaikki tämä anteeksi sekä uskaltaa ottaa vastaan hänen anteeksiantonsa. Sekin näyttäisi olevan helpommin sanottu kuin tehty. Kuitenkin tämä on alku niiden katoamattomien aarteiden metsästykselle joita meillä Jumalan avulla on mahdollisuus saavuttaa.
Katoavien aarteiden avulla tai ilman sitä apua meidän on pyrittävä löytämään katoamattomat aarteet. Ne ovat nimittäin kallisarvoisimmat elämässämme. Meillä on oltava tarpeeksi itsetuntemusta ja rehellisyyttä huomataksemme kun oja tulee vastaan. Meillä on oltava tarpeeksi uskoa ja luottamusta Jumalaan pyytääksemme häneltä apua, jotta pääsisimme takaisin kapealle tielle. Meillä on oltava tarpeeksi nöyryyttä ottaaksemme vastaan hänen apuaan ja anteeksiantamustaan kun sitä tarjotaan.
Muuten Aamoksen sanat koskevat meitäkin: Herra on vannonut Jaakobin kunnian kautta: ”Minä en unohda yhtäkään heidän tekoansa!”

Andakt: Johanniternas riddaredag

Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 12 maj 2005
ordenskapellan Karl af Hällström

I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!
Det kan vara viktigt att vi kristna emellanåt tänker på vilken grund vi har för våra prioriteringar i livet. Frågan är inte om vi kommer att dö – för det vet vi ju – eller när vi kommer att dö – för det kan vi inte veta – eller ens hur vi kommer att dö, fast det är det enda av dessa tre som vi (ens i någon mån) kan påverka. Frågan är inte någon av dessa, utan istället hur vi skall leva innan vi dör.
Den som vill leva som en kristen bör sträva till att följa den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder i en komprimerad form: Du skall älska Herren din Gud över allting, och din nästa såsom dig själv. Dessa två bud kombineras i johanniterordens motto: Pro fide, pro utilitate hominum (för tron och för människors bästa).
Som vi märker är dessa regler sådana som s.g.s. vem som helst kan hålla med om. Den del av dessa livsregler som är uttryckligen kristen är den första halvan av det dubbla kärleksbudet, nämligen Du skall älska Herren din Gud över allting. Men den delen har mer med motiven för vårt handlande att göra; vår kärlek till Gud syns inte utåt som sådan.
Skillnaden mellan att följa de kristna levnadsreglerna å ena sidan och att leva efter en allmänmänsklig hög moral å den andra är egentligen inte så synlig i vårt yttre liv före döden. Ändå finns skillnaderna, och de märks särskilt i det inre livet då vi möter svårigheter eller sorg, eller då vi misslyckas på olika sätt. Att vara kristen är ju inte att själv vara fullkomlig – att vara kristen är att ha ett förhållande till Honom som är Fullkomlig.
Det är viktigt att vi inte förtränger döden. Vi behöver inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga. Endast då kan vi glädjas över den Guds gåva som livet är. Varje dag blir viktig för oss, eftersom vi inser att dagarnas antal är begränsat. Vi inser hur viktigt det är att leva Pro fide, pro utilitate hominum. Vi kan ta vara på våra möjligheter och utveckla våra talanger när vi inser att vi inte har råd och tid att slösa med dem. Och så kan vi få en betydligt mer realistisk och sund inställning till t.ex. naturresursernas begränsning om vi inser också vår egen ändlighet.
Johanniterna har i över niohundra år kämpat en livets kamp mot sjukdom och död. Vi ser de sjuka som våra herrar, som vi är satta att tjäna efter bästa förmåga, som om de vore Kristus själv. Varje liv är därför lika värdefullt, oberoende av faktorer som ras, religion, kön, ålder eller social status. Detta är inte alltid självklart i samhället, vare sig på medeltiden eller nu, men för johanniterna – liksom förhoppningsvis för alla kristna – är detta en given utgångspunkt.
I Johannesevangeliet (15:5-9) ger Jesus oss en aning om hur vi kan leva ut detta. Utan mig kan ni ingenting göra, säger han, och vidare: Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Genom denna nära relation till vår Herre inser vi vilken vår plats är i skapelsen, vilken vår uppgift är i livet, vilket vårt öde är i döden och vilken härlighet som väntar oss i evigheten. Vi bör låta dessa insikter vara en grundval i livet – både livet före döden, livet tillsammans med döden – och livet efter den.

Andra Johanniterandakter: 2004, 2006

Predikan: Kristi himmelsfärdsdag

Karl af Hällström :
Överallt närvarande
Predikan i Pernå kyrka 5.5.2005

Under påsk och tiden efter påsk firar vi flera stora högtider till minne av sådant som Jesus har gjort för oss – stora, viktiga händelser. På långfredagen mindes vi hur Jesus dog på korset för våra synders skull. Jesus led och dog för vår skull. Han var medveten om Guds vilja och underkastade sig den, fastän det betydde att han skulle bli fängslad, förnedrad och korsfäst. Guds Son dolde sin allmakt och lät sig dömas till döden som en brottsling bland andra.
På Golgata kors ropade Jesus ut sin förtvivlan över att Gud hade övergett honom. Han dog ensam och skymfad. De närmaste lade honom i en grav. Döden tycktes ha avgått med den slutliga segern.
Jesus utsatte sig i vårt ställe för Guds vrede. Han tog, fastän oskyldig, på sig det straff som vi för våra synders skull har förtjänat. Kristus sonade på det sättet hela mänsklighetens synder. Han göt sitt blod till ett offer för var och en och köpte oss fria.
Jesus dog, men hans död var början till ett nytt liv. När han steg in i dödsriket, visade han att hans makt var större än allt ont. Nederlaget på korset var samtidigt en seger över synden, döden och djävulen. (Katekesen 17)
På påskdagen firade vi minnet av Jesu uppståndelse från de döda. Döden kunde inte hålla Kristus i sitt våld. I enlighet med Bibelns löften uppstod han från de döda. På veckans första dag såg lärjungarna att graven var tom och blev förvirrade. Men när de mötte sin uppståndne Herre, började de förstå vad som hade skett.
Kristi uppståndelse innebär att döden är besegrad. Djävulens makt har brutits. Döden har inte längre det sista ordet. Han som har segrat över döden befriar oss också från alla andra fördärvsmakter. Vi får invänta uppståndelsen och det eviga livet. (Katekesen 18)
Före sin död lovade Jesus att sända den heliga Anden för att försvara och vägleda dem som hör honom till. På pingsten, efter det att Jesus hade uppstått, utgöt Gud sin Ande över lärjungarna. De uppfylldes då av hans nåd och fick del av hans gåvor. (Katekesen 19) Till minne av detta firar vi pingst om tio dagar.
Den heliga Anden kommer till oss med Guds godhet och Kristi kärlek. Vi kan varken tro på Kristus eller närma oss honom utan den livgivande Andens hjälp. Vi flyr undan Gud och vänder oss bort från honom. Den heliga Anden kallar oss och väcker tron och det nya livet i oss. Han ger oss Kristus och allt det som han har gjort för oss och bevarar oss i en rätt tro.
Den heliga Anden är, såsom hans namn säger, den som helgar. Han gör syndiga människor heliga. Han öppnar våra hjärtan för Guds ord, han hjälper oss att lära känna Kristus och att lita på Guds löften. Det är den heliga Andens verk att människan får del av Guds nådegåvor, samt börjar älska Gud och sina medmänniskor. (Katekesen 19)
Ytterligare en av dessa stora, viktiga helger firar vi idag, 40 dagar efter påsk. Vi firar minnet av Kristi himmelsfärd. Också den har långtgående följder både för kyrkans liv och för vårt eget liv som kristna. Både under sin levnad och efter uppståndelsen var Jesus bunden till en tid och en plats, precis som vi människor också själva är. Genom att han steg upp till himlarna och sitter på Guds, den allsmäktige Faderns högra sida, som trosbekännelsen formulerar det, är han inte längre begränsad. Han har möjlighet att leva ut det löfte som han har gett oss, nämligen: Jag är med er alla dagar till tidens slut (Matt 28:20).
Kristus utövar sin makt på sin allsmäktige Faders högra sida i himlen. Vi kan inte längre se Jesus på samma sätt som hans samtida kunde det. Men enligt sitt löfte är han alltid mitt ibland oss. Kristus ber för oss. Han känner vår smärta och vår ångest, eftersom han har levt en människas liv.
Vid tidens slut kommer Kristus tillbaka. Då måste alla böja sig för hans makt och hans rättvisa dom. Endast Kristi nåd kan rädda oss från den eviga fördömelsen. En kristen människa ser förtröstansfullt mot framtiden och den dag då Kristi rike skall bli synligt. (Katekesen 18)
Vi kan inte se Jesus med våra sinnen. Ändå får vi lita på att han alltid är med oss och att vi får möta honom i bönen och vid nattvardsbordet.
Nattvarden eller altarets sakrament är en helig måltid, som Jesus har instiftat. I denna måltid ger han sin kropp och sitt blod åt oss för att ätas och drickas.
Nattvardens bröd och vin är Kristi sanna kropp och blod. Detta mysterium kan vi inte förstå, men vi kan lita på Frälsarens egna ord, som har nedtecknats i bibeln. Natten före sin död gav Jesus det välsignade brödet åt sina lärjungar och sade: ”Detta är min kropp.” På samma sätt gav han också vinet, som enligt hans ord är förbundets blod, hans eget blod. Vi firar nattvarden i trohet mot dessa Jesu ord och till hans minne.
Altaret är en plats där vi påminns om Guds närvaro. Inför det samlas den kristna församlingen för att be och för att tacka Gud. Där får vi lyssna till Guds ord och ta emot nattvardens sakrament. Den gemensamma gudstjänsten ger oss kraft för vårt liv och för vår gärning. (Katekesen 37)
I nattvarden minns vi Jesu död på korset. Guds ende Son, Guds Lamm, utgöt sitt blod på Golgata kors och dog för hela världen. Kristus led offerdöden på korset, och nu ger han sig själv, sin kropp och sitt blod, åt oss i nattvardens sakrament.
Nattvardens gåva är syndernas förlåtelse. Denna gåva får vi del av när sakramentet utdelas med orden: ”för dig utgiven”. När vi i tro på dessa ord tar emot brödet och vinet, får vi del av en andlig måltid som förnyar vårt liv och ökar vår kärlek till medmänniskorna. I nattvarden förenas vi med Kristus och med varandra. Vi firar den i gemenskap med den himmelska skaran och alla heliga.
Genom att ta del av nattvarden förblir vi i Kristus och han förblir i oss. Kristi kropp, som är livets bröd, ger näring och styrka för det andliga liv som har fått sin början i dopet. Kristi blod är ett ”odödlighetens läkemedel”, som helar oss och skänker oss evigt liv. Nattvarden ger en föraning om den himmelska festmåltid till vilken Kristus en gång skall samla alla dem som hör honom till. (Katekesen 38)
Var och en som tar emot nattvarden blir enligt Kristi ord delaktig av hans kropp och blod. Nattvarden får sin innebörd av det som Kristus har gjort och gör och är oberoende av utdelarens eller mottagarens prestationer. En förutsättning för att en människa skall kunna delta i nattvarden på ett rätt sätt är att hon tror på Kristus och litar på hans ord. Även då vår tro är svag, kan vi lita på att Kristi kropp och blod har utgetts just för oss.
Man kan delta i nattvarden, även om man inte helt förstår dess betydelse. Man bör dock veta skillnaden mellan Kristi kropp och blod och annan mat och dryck. För barn som deltar i nattvarden tillsammans med vuxna bör man på lämpligt sätt förklara dess betydelse. Konfirmerade församlingsmedlemmar får gå till nattvarden på egen hand, eftersom de har fått undervisning om nattvarden och bekänt sig till kyrkans tro.
Nattvarden är avsedd för alla kristna. När vi prövar oss själva måste vi medge att vi är fattiga på tro och kärlek. Vi behöver denna måltid. Kristi inbjudan till nattvarden gäller särskilt dem som är medvetna om sin synd och skuld. (Katekesen 39)
Kristus är närvarande överallt. Det är möjligt endast genom hans himmelsfärd. Därför firar vi idag dess minne.
Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.