Doptal: Frukt (svenska & franska)

Dop / Baptême 29.6.2006
pastor / pasteur Karl af Hällström

Chers amis. Kära vänner. Vi har samlats här för att inför Gud föra fram detta barn till det heliga dopet, så att hon på så sätt blir upptagen i Guds familj.
La sainte Bible nous assure que le Seigneur Dieu a créé nous autres êtres humains pour une vie en communion avec lui, et qu’il nous aime d’un amour éternel. Pourtant, nous faisons tous partie d’une humanité qui s’est tourné de l’Éternel. Mais Dieu … a tant aimé le monde qu’il a donné son Fils, son unique (Jean 3.16). Jésus Christ, l’unique Fils de Dieu, est notre Sauveur et Seigneur. Il a donné sa vie pour chacun de nous. Par cet acte, il nous a donné le droit d’appeler Dieu notre Père et d’être ses enfants. Par le baptême nous exigeons ce droit. On peut dire que par le baptême nous sommes adoptés par l’Éternel.
När vi ser ett barn framför oss får vi ofta två rätt motstridiga reaktioner. Den ena är en känsla av glädje, ömhet, kärlek, kanske ansvar. Vi gläds åt de Guds stora gåvor som barnen är. Vi vill vårda dem i ömhet och kärlek, och ta det ansvar som vi har fått av vår och deras Skapare.
Den andra reaktionen är: Vad skall det bli av detta barn? När vi ser omkring oss i världen ser vi krig och katastrofer, rashat och våld, arbetslöshet och brottslighet. Hur kan våra barn växa upp till harmoniska individer mitt i all detta? Vårt fostraransvar tynger oss.
Därför är det naturligt och sunt att överlämna barnen i Guds hand, och låta Honom, allas vår Fader, ta del i fostrarbördan.
Herren Jesus säger till sina lärjungar (Joh 15:16f): Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består. … Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.
Kristus har utvalt oss. Det är här vi kan finna svaret på frågan om vad det skall bli av detta barn. Hon skall bli en kristen; det är det hon blir i dopet. När hon har döpts, är sedan det på vårt ansvar att lära henne vad detta innebär. Speciellt vilar detta ansvar på er föräldrar och på er faddrar, men naturligtvis vill kyrkan och församlingen på olika sätt hjälpa er i er uppgift.
Par le baptême nous, les enfants de Dieu, deviendrons aussi partie de son Église. L’Église de Dieu, l’Église chrétienne, est divisée en plusieurs parties – Catholique, Orthodoxe, Protestante etc. – mais tous les enfants de Dieu, baptisés, adoptés, sauvés et en particulier aimés, font partie de l’Église universelle en tout lieu et à tout moment.
Gud har kallat oss genom det heliga dopet till att vara hans barn och Kristi bröder, och till att bära Kristi namn. Sitt eget namn får ju barnet i det ögonblick som föräldrarna besluter vad det skall heta, och att barnet efter dopet registreras i folkbokföringen är en bisak som inte egentligen har med själva dopet att skaffa. Dopet är alltså inte någon namngivningsrit, utan vi får rätten att kalla oss ”kristna”.
Nous qui sommes baptisés sommes aussi appelés à vivre dans notre baptême. Ceci veut dire essayer de vivre une vie juste et charitable selon la volonté de Dieu, guidés et inspirés par son Esprit. Cependant, quand nous regardons notre monde, il n’est pas difficile de s’apercevoir que notre vie n’est pas toujours parfaite. C’est pourquoi vivre dans notre baptême veut aussi dire confesser nos échecs et nos péchés au Seigneur, recevoir son pardon et continuer de nouveau d’essayer de vivre selon sa volonté.
Och denna lilla flicka skall nu för första gången ta del av allt detta genom dopets sakrament. Vår bön är, att hon skall växa upp i ålder, vishet och nåd inför Guds ansikte, och att hon med Guds hjälp skall få bära frukt, frukt som består.

Doptal: Adoption (tvåspråkigt)

Dop / Kaste 18.6.2006
pastori / pastor Karl af Hällström

Kära vänner. Rakkaat ystävät. Olemme tänään kokoontuneet Jumalan kasvojen eteen tuodaksemme tämän lapsen pyhälle kasteelle, jotta hän siten tulisi osaksi Jumalan suurta perhettä.
Det finns många missuppfattningar om vad dopet innebär. En del är nedsättande, som att dopet är en namngivningsrit för kyrkans medlemmar. Detta stämmer förstås inte. Barnet får ju sitt namn i det ögonblick som föräldrarna besluter vad det skall heta. Andra överbetonar å andra sidan dopets betydelse, som om vi kunde bli frälsta enbart på basen av dopet, utan hänsyn till hur vårt liv i övrigt ser ut. Också detta är en missuppfattning.
Kasteessa Jumala adoptoi meidät, ja meistä tulee Jumalan lapsia. Tietenkin hän rakastaa meitä jo ennen kastettamme, niin kuin hän rakastaa jokaista luotua olentoaan. Kasteessa suhteemme Jumalaan kuitenkin muuttuu: hänestä tulee Isämme ja meistä hänen lapsiaan. Hän, joka on luonut hyttyset, norsut ja dinosaurukset, planeetat, tähdet ja galaksit, haluaa jokaisen meistä omaksi lapsekseen. Mikä mahtava ajatus!
Ändå vill han inte tvinga någon till något. Han har makten att tvinga var och en av oss till robotmässig lydnad av hans minsta vink – men han vill att vi skall älska honom, vår Far, och därför frivilligt göra efter hans vilja. En sak som han vill att vi skall göra är att föra våra barn till det heliga dopet, så att fler människor kan bli adopterade av honom, och han får fler att älska och ta hand om. Här handlar ni föräldrar idag helt rätt.
Det händer ändå att vi kommer bort från vårt dop, att vi glömmer vår Far och hellre vill göra allt enligt vårt eget huvud. Men fastän det bedrövar Gud, betyder det inte att han skulle sluta älska oss eller att han skulle förkasta oss fastän vi har förkastat honom. Nej, den som har kommit bort från sitt dop, den som har hoppat ut ur Guds fadersfamn, har alltid möjlighet att komma tillbaka till Gud, be om förlåtelse och vila ut vid Guds kärleksfulla hjärta.
Allt detta vill vi förmedla åt NN, då vi om en stund döper henne i den treenige Gudens namn.

Till er föräldrar vill jag säga: Stöd er dotter i hennes kristna liv, då hon härefter vill leva ut allt det som hennes dop innebär. Bed för henne, och framför allt: älska henne.
Ja teidän kummien harteilla on vastuullinen kunniatehtävä auttaa tätä tyttöä kasvamaan kristittynä, opettamalla häntä ja näyttämällä hänelle omalla esimerkillänne mitä usko on. Rukoilkaa hänen puolestaan ja hänen kanssaan. Olkaa hänen ystäviään. Jumala itse auttakoon teitä tämän vastuunne kantamisessa.

Ärkebiskopens predikan vid riksdagsjubileet

Ärkebiskop Jukka Paarmas predikan på riksdagens 100-årsjubileumsgudstjänst har som predikotext Joh. 17:18-23. Predikan publicerades av Kyrklig tidningstjänst; nedan några utdrag ur den.

”I den text jag läste bad Jesus att "de skall helgas genom sanningen". Ett säreget uttryck, att helgas genom sanningen. Vem av oss lever upp till denna definition! Förhoppningsvis många; åtminstone de som bär ansvar för andras och gemensamma angelägenheter borde verkligen höra till dem som söker och strävar efter sanning och i allt håller sig till sanningen. Det är sådana människor som andra kan lita på.
I Bibeln talas det mycket om sanning. Sanning är i själva verket ett av de mest centrala begreppen i den kristna tron. Dess två viktigaste aspekter är sanningen om människan och sanningen om Gud. I arbetsfördelningen mellan statsmakten och kyrkorna faller sanningen om Gud klart inom kyrkans revir. I förvaltningen och ledningen av staten och samhället och i lagstiftningen behövs däremot korrekt information om människan, hennes omständigheter och behov. Medborgarna behöver vardera, både sanningen om människan och om Gud. För ett gott liv behöver människan såväl värderingar som nåd.”

”Människans värde grundar sig på att Gud skapade människan till sin avbild. Enligt den kristna tron är människan Guds bild. Detta svårförståeliga uttryck avser människans särställning i världen. Hon har skapats för dialog och enhet med hela världens Skapare. Hon är Guds samtalspartner; hon har en gudsrelation. Som Skaparens kamrat är hon ansvarig inför Gud såväl för skapelsen, miljön och naturen som för andra människor. Därför är människan värdefull och helig. Människovärdet får inte trampas ner eller glömmas bort.
Människans värde beror alltså inte på hennes egenskaper eller ställning. Även den som är okunnig, ineffektiv, gammal eller ligger andra till last har samma mänskliga rättigheter och samma värde som människa.”

”Varför fick många så sent som i början av 1900-talet för första gången känna sig som fullvärdiga medborgare med ett nytt slags människovärde, trots att våra läror om människans värde och alla människors betydelse var så gamla? Människans uselhet innebär också att vår insikt och förståelse är bristfällig och att vi ibland inte ens vill se klart.
Vilken är den blinda fläcken i dag? Var finns de vilkas människovärde nu sätts på prov? Var finns de som känner sig överflödiga och åsidosatta? Kanske finns de på åldringshem med alltför få hjälpande händer? Eller bland våra invandrare? Bland dem som känner sig onyttiga för att de blivit arbetslösa? Eller kanske bland dem som hamnat i en livslång skuldfälla vid samhällsomvälvningen? Eller någon annanstans? Hur skall de få människovärde och fullvärdiga rättigheter? Var skall vi ta viljan att bevaka även deras intressen?
För att en människa verkligen skall ha sitt värde behövs ibland – nej, alltid – också något annat än rättvisa lagar och välplanerade anstalter eller hjälpsystem. Det som behövs är mer medmänsklig hänsyn.”