Karl af Hällström
”Följ mig”
Predikan i Mariagården (Borgå) 2.7.2006
”Följ mig”
Predikan i Mariagården (Borgå) 2.7.2006
När jag på ett skriftskolläger för några år sedan informerade konfirmanderna om att de alla hade blivit godkända i provet, var naturligtvis lättnaden och glädjen stor. Det var t.o.m. en pojke som utropade: ”Jeee! Vi kan alla bli präster!”
Han gick kanske lite väl långt i sin slutsats, men hade väl inte helt fel. Skriftskolan, precis som prästutbildningen, handlar till stor del om studier i teologi. Och de studierna har absolut en plats, rent av en viktig plats, i den kristna kyrkan och i vårt liv som kristna.
Men teologin, läran om Gud, är inte det allra viktigaste för oss kristna. Det viktigaste är nämligen inte läran om Gud, utan livet med Gud. Nils Ferlin uttrycker saken så här i en fin dikt:
Kan du höra honom komma, ej i buller och gny,
ej i tordönets sprakande dunder.
Nej, han vandrar i sin örtagård lik himmelens sky
i morgonens solstänkta lunder.
Kan du höra honom komma, att han kommer som en psalm,
så mjuk och så drömmande stilla
han vandrar dig till mötes i dagarnas kvalm
och han vill dig inte alls något illa.
Ty han talar ej latin, som den grå teologin
vilken halkat på sin egen halhets halka,
men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.
Det är också detta som vi ser i dagens heliga evangelium (Matt 9:9-13). Avsnittet består egentligen av två episoder, först en där Jesus kallar Matteus till lärjunge, och så en där Jesus äter tillsammans med honom och hans vänner och fariseerna stöter sig på det.
När Jesus kallar Matteus håller han inget förhör med honom. Han frågar inte om Matteus vet vad orden alba, amen och andakt betyder eller om han vet skillnaden mellan epistel och apostel. Han frågar inte: "Tror du på Gud, Fadern, den allsmäktige, himlens och jordens skapare" eller ens "Vill du visa denna tro i ditt liv", vilket vi kommer att fråga av konfirmanderna om en stund. Nej, Jesus säger helt enkelt: ”Följ mig!” Också Matteus’ reaktion är intressant. Han frågade inte sådant som var och en av oss säkert skulle fråga i samma situation - inte ”Vem är du?”, inte ”Vart ska vi gå?”, inte ”Vad ska vi göra?”, inte någonting annat heller - han bara steg upp och följde honom. Det var helt säkert någonting speciellt med Jesus, som fick folk att lita på honom och följa honom.
Matteus var tullindrivare. Tulltjänstemän finns det ju här i Borgå också, men de är respekterade och hederliga tjänstemän som gör ett gott och nyttigt arbete. Så var det inte på Jesu tid med tullindrivarna, eller, som den gamla översättningen kallade dem, publikanerna. Romarna, som hade överhögheten i landet, tog sig naturligtvis rätten att driva in skatter och avgifter, men de gjorde det inte själva, utan hyrde ut rätten att göra det till andra. Romarna fick alltså sina skatteintäkter från underleverantörer, som sedan drev in dem av folket. Evangelierna nämner en sådan underleverantör, nämligen Sackaios, han som klättrade upp i ett träd för att kunna se Jesus, om ni minns den berättelsen. Och eftersom dessa underleverantörer i allmänhet ville maximera sin vinst, drev de in så mycket som möjligt av folket. Matteus och andra tullindrivare var sedan anställda av Sackaios och hans gelikar, och också de ville ofta maximera sina inkomster, så de tog gärna mutor eller extra avgifter och satte dem i egen ficka.
Det är alltså inte svårt att förstå att tullindrivarna var avskydda av folket. Det var inte bara det att de (indirekt) arbetade för den romerska ockupationsmakten, utan de var dessutom oärliga mutkolvar och utsugare. Undra på att evangelierna ofta använder uttrycket ”publikaner och syndare” eller ”tullindrivare och syndare” som om orden skulle vara synonyma.
Ändå är det till en sådan som Jesus säger sitt ”Följ mig!” Ändå är det just till en sådan som Jesus går på middag. Fariseerna, som höll hårt på att allt skulle ske enligt reglerna, blev upprörda över det här och ställde Jesus till svars för det. Jesus försvarar sig med att säga: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.” M.a.o., den som är frisk och syndfri behöver inte Jesus. För att ta argumentet ett steg längre: Den som tror sig vara frisk, inser inte att den behöver Jesus.
Den stora skillnaden mellan tullindrivarna och fariseerna var inte att den ena gruppen var syndig och den andra syndfri, utan att den ena insåg att den var syndig och den andra inte gjorde det. Fariseerna ville upprätthålla den gammaltestamentliga lagens bud, utan att förstå att om man till punkt och pricka följer principen ”öga för öga, tand för tand”, kommer världen att befolkas av blinda, tandlösa människor.
Jesus vänder sig mot detta när han citerar profeten Hosea (6:6) i formen: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” Redan i GT tar Gud alltså avstånd från fariseernas formalistiska tolkning av lagen, alltså att det viktiga är reglerna som sådana, inte orsaken till varför reglerna existerar.
Det är också därför som det viktiga i skriftskolan inte är hur många poäng man har fått i provet. Provets funktion är inte att rangordna konfirmanderna, utan att genom sin blotta existens få dem att följa med undervisningen. Provet är inte det viktiga, utan det viktiga är Jesu uppmaning: ”Följ mig!” Vill ni konfirmander följa Jesus? Vill vi andra som är här i kyrkan göra det?
Jesus sade: ”Följ mig!” Matteus följde honom genast. Fariseerna hakade upp sig på formella fel. Hur gör vi?
Jesus säger: ”Följ mig!” Det vill jag göra. Hur är det med dig? Vi får strax höra konfirmanderna svara på den frågan, men den ställs också till oss andra.
Han gick kanske lite väl långt i sin slutsats, men hade väl inte helt fel. Skriftskolan, precis som prästutbildningen, handlar till stor del om studier i teologi. Och de studierna har absolut en plats, rent av en viktig plats, i den kristna kyrkan och i vårt liv som kristna.
Men teologin, läran om Gud, är inte det allra viktigaste för oss kristna. Det viktigaste är nämligen inte läran om Gud, utan livet med Gud. Nils Ferlin uttrycker saken så här i en fin dikt:
Kan du höra honom komma, ej i buller och gny,
ej i tordönets sprakande dunder.
Nej, han vandrar i sin örtagård lik himmelens sky
i morgonens solstänkta lunder.
Kan du höra honom komma, att han kommer som en psalm,
så mjuk och så drömmande stilla
han vandrar dig till mötes i dagarnas kvalm
och han vill dig inte alls något illa.
Ty han talar ej latin, som den grå teologin
vilken halkat på sin egen halhets halka,
men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.
Det är också detta som vi ser i dagens heliga evangelium (Matt 9:9-13). Avsnittet består egentligen av två episoder, först en där Jesus kallar Matteus till lärjunge, och så en där Jesus äter tillsammans med honom och hans vänner och fariseerna stöter sig på det.
När Jesus kallar Matteus håller han inget förhör med honom. Han frågar inte om Matteus vet vad orden alba, amen och andakt betyder eller om han vet skillnaden mellan epistel och apostel. Han frågar inte: "Tror du på Gud, Fadern, den allsmäktige, himlens och jordens skapare" eller ens "Vill du visa denna tro i ditt liv", vilket vi kommer att fråga av konfirmanderna om en stund. Nej, Jesus säger helt enkelt: ”Följ mig!” Också Matteus’ reaktion är intressant. Han frågade inte sådant som var och en av oss säkert skulle fråga i samma situation - inte ”Vem är du?”, inte ”Vart ska vi gå?”, inte ”Vad ska vi göra?”, inte någonting annat heller - han bara steg upp och följde honom. Det var helt säkert någonting speciellt med Jesus, som fick folk att lita på honom och följa honom.
Matteus var tullindrivare. Tulltjänstemän finns det ju här i Borgå också, men de är respekterade och hederliga tjänstemän som gör ett gott och nyttigt arbete. Så var det inte på Jesu tid med tullindrivarna, eller, som den gamla översättningen kallade dem, publikanerna. Romarna, som hade överhögheten i landet, tog sig naturligtvis rätten att driva in skatter och avgifter, men de gjorde det inte själva, utan hyrde ut rätten att göra det till andra. Romarna fick alltså sina skatteintäkter från underleverantörer, som sedan drev in dem av folket. Evangelierna nämner en sådan underleverantör, nämligen Sackaios, han som klättrade upp i ett träd för att kunna se Jesus, om ni minns den berättelsen. Och eftersom dessa underleverantörer i allmänhet ville maximera sin vinst, drev de in så mycket som möjligt av folket. Matteus och andra tullindrivare var sedan anställda av Sackaios och hans gelikar, och också de ville ofta maximera sina inkomster, så de tog gärna mutor eller extra avgifter och satte dem i egen ficka.
Det är alltså inte svårt att förstå att tullindrivarna var avskydda av folket. Det var inte bara det att de (indirekt) arbetade för den romerska ockupationsmakten, utan de var dessutom oärliga mutkolvar och utsugare. Undra på att evangelierna ofta använder uttrycket ”publikaner och syndare” eller ”tullindrivare och syndare” som om orden skulle vara synonyma.
Ändå är det till en sådan som Jesus säger sitt ”Följ mig!” Ändå är det just till en sådan som Jesus går på middag. Fariseerna, som höll hårt på att allt skulle ske enligt reglerna, blev upprörda över det här och ställde Jesus till svars för det. Jesus försvarar sig med att säga: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.” M.a.o., den som är frisk och syndfri behöver inte Jesus. För att ta argumentet ett steg längre: Den som tror sig vara frisk, inser inte att den behöver Jesus.
Den stora skillnaden mellan tullindrivarna och fariseerna var inte att den ena gruppen var syndig och den andra syndfri, utan att den ena insåg att den var syndig och den andra inte gjorde det. Fariseerna ville upprätthålla den gammaltestamentliga lagens bud, utan att förstå att om man till punkt och pricka följer principen ”öga för öga, tand för tand”, kommer världen att befolkas av blinda, tandlösa människor.
Jesus vänder sig mot detta när han citerar profeten Hosea (6:6) i formen: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” Redan i GT tar Gud alltså avstånd från fariseernas formalistiska tolkning av lagen, alltså att det viktiga är reglerna som sådana, inte orsaken till varför reglerna existerar.
Det är också därför som det viktiga i skriftskolan inte är hur många poäng man har fått i provet. Provets funktion är inte att rangordna konfirmanderna, utan att genom sin blotta existens få dem att följa med undervisningen. Provet är inte det viktiga, utan det viktiga är Jesu uppmaning: ”Följ mig!” Vill ni konfirmander följa Jesus? Vill vi andra som är här i kyrkan göra det?
Jesus sade: ”Följ mig!” Matteus följde honom genast. Fariseerna hakade upp sig på formella fel. Hur gör vi?
Jesus säger: ”Följ mig!” Det vill jag göra. Hur är det med dig? Vi får strax höra konfirmanderna svara på den frågan, men den ställs också till oss andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar