25 mars 2007

Predikan: Jungfru Marie bebådelsedag

Karin Långström Vinge:
Predikan 25.3.2007
Nej, det var ju inte sån han var, Världens Frälsare.
Han kom inte som en riddare på en vit häst med man fladdrande i vinden, med svärdet höjt och beredd att rädda oss från ondska och elände.
Inte heller kom han med Heaven Air Force, något slags himmelsk flygplan där den röda mattan rullades ut inför hans ankomst.
Ingen stod beredd med flaggor och blommor, men å andra sidan – änglakör och himlasång – vilken presskonferens!
Ja, man kan undra hur Gud tänkte när han skulle skicka sin son till världen. Förväntningarna från jorden var höga.
Profeterna skrev: En härskare ska komma, en som leder sin härkomst från forntiden. Men det talas också om en kommande graviditet: Folket ska vara utlämnat till dess hon som ska föda har fött, läser vi i profeten Mikas bok.
Den tanke om Gud som också finns i Bibeln – krigarguden som leder sina trupper till militära framgångar – kommer på skam när verkligheten knackar på dörren.
För Gud har en annan agenda: Gud vill komma nära. Nära med kärlek, omsorg, inte mesigt och vekt utan med kraft. Och de krafter som finns med i en graviditet och en förlossning är inte mesiga.
Gud vill ta plats nära nära våra hjärtan. När Gud ska födas till jorden väljer han att ta plats nära under Marias hjärta. Där vill han vara.
När Maria för första gången känner Jesus sparka i magen, först som en liten ilning och när hon sedan kanske känner en liten fot upp mot revbenen, tänker hon och Josef kanske på att den här lille ska härska över Jakobs hus.
När han sen börjar sätta sig upp, krypa och försöka gå tänker dom kanske på att han börjar bli stor, och han ska kallas den Högstes son.
Och när han sitter vid matbordet och slänger mat från tallriken på golvet och skrattar så där som bara tvååringar kan – ja detta barn är heligt och hans välde ska aldrig ta slut.
I det vardagliga, vanliga är Gud. Världens Frälsare har också kämpat för att lära sig gå, han har också lärt sig räkna till tio, han har också tappat mjölktänder och flyttat hemifrån.
Nej, Gud är inte långt borta. Han vill vara nära, helt nära också ditt hjärta.
”Barn och stjärnor föds i mörkret utan skydd av våld och vapen.
Mitt i mörkret bjuder livet oss att växa som en låga.
Ljuset bär oss, Gud är nära i ett litet barn som ser oss.
Ljuset bär oss, Gud är nära i ett litet barn som ser oss. ”
(Psalm 744:1 Text Ylva Eggehorn)

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!

Riktigt bra, jordnära och mänskligt. Jag tror att dessa ord gickk in i många hjärtan som fick höra dig predika! -Många som kunde känna igen sig.

Jag har tänkt på en sak. Själv har jag inget kön på Gud och tänker så här utifrån det: Om jag talar om Gud försöker jag att använda "Gud" istället för han/hon för att bryta arvet och undvika att förankra traditionen om en könsidentitet hos Gud till ytterligare generationer.

Hur tänker du kring det?

Karin sa...

Hej Blyger!

Jag försöker som du - att undvika han/hon i fråga om Gud. Men jag är nog fast i det traditionella, och det blir ofta "han".

Tack för att du påminner! :)

Anonym sa...

Ja.. Alla förstår vi ju att "HERREN" måste syfta på en kvinna!

Hoho.. jaja.

Axel Nydén sa...

Jag brukar tänka på Gud som Han, men det är ju inte tvunget. Det mest logiska borde vara att H*n är Hemafrodit. Både mannen och kvinnan är ju skapade till Hans avbild och då måste H*n ju se lite komisk ut... Jag tror att Han kan uppträda i felra Skepnader, och kan Verka genom olika personer... Det är något att meditera över.