Predikan: Pingstdagen

Karin Långström Vinge
Predikan 20.5.2007

”Du sänder din ande – då skapas liv. Du gör jorden ny!”

Vilken underbar dag! Himlen, grönskan, luften, musiken, vattnet, solen…Atomer, molekyler, allt i ett fantastiskt kretslopp som åtminstone jag har svårt att se någonting annat än en gudomlig hand bakom.
Och när vi står i allt detta underbara, minns Psaltarens ord…

”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom.”

Vi är alltså krönta med ära och härlighet! Och Gud har bestämt sig för att tänka på oss, ta sig an oss. Metoden kallas Helig Ande. Idag på pingstdagen beskrivs hur apostlarna i Jerusalem upplevde kraften i Helig Ande. Plötsligt blev deras ord språk – ett universellt språk som alla kunde förstå. Också vi får del av detta.

Behöver vi tvivla på att den Helige ande är med oss?
Idag finns många kristna organisationer som utlovar andlig förnyelse. Och i botten finns kanske rädslan: tänk om inte jag har den heliga Ande? Och i våra församlingar kan farhågorna komma: har vi kanske inte tillräckligt andliga gudstjänster? Är det inte någon som har en liten andlig gåva? Ska vi kanske förnya oss? Har den heliga Ande övergett oss?
Paulus lär oss annorlunda. Han skriver i 1 Korinthierbrevet a propos de andliga gåvorna:
”Jag vill att ni ska förstå att ingen som är fylld av Guds ande säger ”Förbannelse över Jesus”, och ingen kan säga ”Jesus är Herre” om han inte är fylld av den heliga Anden.”
Så egentligen behöver vi inte tvivla, men en del vill ändå vara säkra genom yttre bevis. Men trots att Anden är närvarande, är det ingen vi förfogar över, kontrollerar eller bestämmer över. Vi känner Andens verkningar. Inte att förfoga över, men fritt andas i. Glädje, liv, värme, luft.

Den heliga Ande ger oss glädje, hjälp, kraft att orka vara människor - osynligt men verkligt. Ibland lika påtagligt som när vinden fläktar eller solstrålarnas värmer kinden. Inte alls alltid en extatisk upplevelse – läser vi vidare i Bibeln märker vi att dom stunderna är få.
Men den Heliga Ande är med. Den heliga Ande hjälper oss förstå. Det var ju finessen den där dagen i Jerusalem.
Jesus säger:
”Men Hjälparen, den heliga Anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.”
Och så är det. Vi fördjupas i att vara människor – människor tillsammans med Gud, som ser oss krönta med ära och härlighet. Genom allt där Anden är med lärs vi och påminns vi att Gud är med oss, att Gud älskar oss och inte sviker sitt löfte. Och det sker i musiken, bild – och filmkonsten, litteraturen, forskningen…Vi lärs och påminns att livet är något extra. Att livet innehåller så mycket mer än vad vi egentligen kan se och greppa… det är väl ytterst det som är livslust?

”Du sänder din ande – då skapas liv. Du gör jorden ny.”

Predikan: Pingstdagen

Karl af Hällström:
Utgjutandet av den heliga Anden
Predikan i Kullo bykyrka (Borgå) 27.5.2007

Sju veckor hade gått efter Jesu död och uppståndelse och tio dagar efter hans himmelsfärd. Då inföll tiden för pingsten, en av årets stora högtider, då mycket folk samlades i Jerusalem. Den var ursprungligen en skördefest, då man offrade det första av den nya grödan (som i den trakten mognade på försommaren), men den firades vid den här tiden också till minne av att man hade fått lagen på Sinai.
Lärjungarna var alla församlade, och då hände något sällsamt och gripande, som Lukas, Apg:s författare, försöker skildra med begrepp som "ett dån som av en stormvind" och "tungor som av eld". För dem som var med, rådde det inget tvivel om vad som skedde. Det var den heliga Anden som kom och fyllde var och en av dem, så som Jesus hade lovat. Den övertygelsen byggde förstås först och främst på vad man kunde kalla en inre upplevelse. Men också de yttre tingen är betydelsefulla, eftersom det finns sådant som är nästan självklara symboler för osynliga verkligheter. Således har symbolerna vind och eld alltid haft något att säga om Andens väsen, på samma sätt som himlen säger något om Guds majestät.
För lärjungarna blev den omedelbara följden av att de blev Andefyllda att de började tala i tungor. I urkyrkan visste man att tungomålstalet var en av de gåvor i vilka Anden kunde uppenbara sig. Vanligen var det frågan om ett tal som inte kunde förstås - precis som i våra dagar. Också på pingstdagen kan det delvis ha rört sig om sådant tungomålstal, eftersom det senare i texten framgår att några trodde att lärjungarna var berusade. Men Lukas gör klart att detta tungotal var annorlunda, eftersom lärjungarna började tala på främmande språk, vilket några av de kringstående kunde konstatera.
Lukas räknar upp en lång lista av länder och nationaliteter från vilka lärjungarnas åhörare härstammade. Listan sträcker sig från dagens Iran i öster till Libyen i väster, från Italien och Turkiet i norr till Egypten i söder och visar verkligen vilken kosmopolitisk stad Jerusalem var vid de största högtiderna - och naturligtvis också hur kringspridda judarna var i den dåtida världen. Man har försökt spåra en planmässig uppläggning eller hitta djupsinniga undermeningar i namnlistan, men lika troligt är, att Lukas helt enkelt räknar upp tänkbara exempel, allt eftersom han kommer på dem.
Man har förresten också spekulerat i vad lärjungarna sade på dessa främmande språk, men det ger oss texten inga fingervisningar om. Men å andra sidan är det inte det viktiga. Med aforismens ord: "Det förvånande med en dansande björn är inte hur graciöst den dansar utan att den dansar överhuvudtaget." Här skedde ett under som inte kom att upprepas - tungotalet senare i kyrkans historia är som sagt annorlunda. Detta tal på främmande språk var ett tecken på vad som nu höll på att ske: Anden hade fallit över kyrkan, som nu hade fått både uppdraget och kraften att föra ut sitt budskap till alla folk och predika evangelium på alla språk. Detta visas också av att Petrus, som någon vecka tidigare hade förnekat Jesus bara på grund av en tjänsteflickas antydning, nu frimodigt stod och predikade Jesu namn inför en stor folkskara.

Den heliga Anden förändrar och förnyar. Pingsten har kallats "kyrkans födelsedag", och det är korrekt. Kyrkan grundades i och med att den heliga Anden utgöts över lärjungarna och tre tusen personer omvände sig som följd av Petri andeinspirerade predikan. Och de troende förändrades verkligen. De hade hittat en helt ny trosgemenskap, som det berättas om i Apg 2:44-47: De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. Sådan var urkyrkan från början.
Man tycker förstås, när man läser dessa berättelser, att den kyrka vi ser runt oss idag minsann är helt annorlunda. Den verkar gå på i gamla kända fotspår, bara därför att det är bekvämast så. Och det ligger något i den kritiken. När vi ser på situationen i urkyrkan, inser vi att en kyrka som har upphört att verka för omvändelse och förändring har upphört att vara kyrka.
Men förändringen måste komma nerifrån. Det är bara om kyrkans enskilda medlemmar förändras och förnyas som kyrkan kan göra det. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, sägs det. Om du har för vana att klaga på kyrkan, så se dig i spegeln först, för kyrkan är vi; kyrkan är du! När gjorde DU senast något av det som du tycker att kyrkan borde göra? För att parafrasera Jesu ord om Människosonens dom: När gav du någon hungrig mat eller någon törstig att dricka? När gav du någon hemlös husrum eller någon naken kläder? När besökte du senast någon som var sjuk eller i fängelse?
Det som trots detta är det viktigaste att minnas att vi inte kan göra något av detta i vår egen kraft. Vi kan själva varken förändras eller förändra utan hjälp. Vi måste låta den heliga Anden verka i oss för att det skall vara möjligt att förändras eller att förändra. Man kan säga, att Anden kommer uppifrån för att förändra Kyrkan nerifrån.

Hur kan då vi få Anden? Svaret hittar vi i Joh 7:37-39: […] Jesus […] ropade: "Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger." Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.
Den som tror på Jesus skall få levande vatten. Johannes säger att Jesus talade om Anden. Anden föder på nytt. Han kommer med livet från Kristus. Som saven stiger i vinträdets grenar, så kommer livsströmmen från Jesu hjärta och fyller den som tror. Och därigenom blir det vatten Jesus ger en källa i den som tror, med ett flöde som ger evigt liv, som han sade till kvinnan vid Sykars brunn.
Vi vet förresten inte vilket ord i Skriften som Jesus syftar på. Kanske syftar han inte på något visst ställe i GT (som ju var "Skriften" för judarna på den tiden) utan på hela den bibliska tanken att Gud är livets källa och att han låter frälsningens flöden strömma fram ur sitt eget väsen. Och vad Skriften säger om Gud, det gäller också den han har sänt, Jesus Kristus.
Vad det betyder att "få Anden", som Johannes sade, har också olika tolkningar. En del menar att alla som är döpta har anden. Det tror jag är sant på ett sätt. Andra menar att man måste själv "ta emot anden" i något sorts karismatiska upplevelser. Det tror jag också är delvis sant. Jag för min del tror att man får Anden i dopet som present, så att säga, men att denna present ligger oanvänd i sitt presentpapper tills man öppnar paketet när man kommer till tro. Då kan Anden i en slå ut i blom i olika slags nådegåvor, av vilka det finns många slag: tungotalets gåva, profetians gåva, gästfrihetens gåva, talets eller sångens gåva, kärlekens gåva - men den första gåva man får är trons gåva. Om du har tro, kan du vara säker på att du har Anden, eftersom tron aldrig kan födas utan den heliga Anden.

Som sammanfattning kan vi säga: När Anden sänker sig över kyrkans medlemmar, måste vi vara redo att ta emot Honom. Om vi är det, kommer vi att bli förnyade, och genom oss hela kyrkan. Då kommer firandet av "kyrkans födelsedag" att bli inte endast ett ihågkommande av vad som en gång har skett, utan ett liv i ständig gemenskap, ett liv som leder till att Kristus syns i oss. Vårt ansvar är stort, men våra möjligheter större - om vi låter Guds heliga Ande leda oss.

Predikan: Söndagen före pingst

Karin Långström Vinge
Predikan 20.5.2007

Femte Moseboken 31:6-8
Romarbrevet 8:31-39
Johannesevangeliet 16:23-33

Det är rätt fantastiska bibeltexter vi får läsa idag på söndagen före pingst. Mose och Paulus uppmuntrar, Jesus försäkrar.
Jag funderar över hur olika de här texterna kan tala till oss, beroende på hur vi har det just nu. Bibeltexterna står ju inte där endast av sig själva, utan de blir levande i mötet med mitt och ditt jag. Vi läser olika, beroende på hur vi har det just nu, hur vår livssituation ser ut, hur vi mår.

För dom av oss som har lever bra och är trygga i tanken om Guds närvaro och hjälp är dagens ord riktiga må-bra-budskap skulle man kunna säga. Om livet flyter på är det lätt att känna igen sig i Paulus ord:
”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?”
Eller nicka samförstående med Mose:
”Han ska vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte.”

För dom av oss som befinner sig längre ner på botten, som upplever att mattan dragits undan, som kämpar för att klara av också den här dagen av sjukdom, bekymmer och malande tankar, kan orden kanske antingen kännas som tomma löften eller…hopp att ta tag i?

Och oss alla däremellan, vars största bekymmer kanske är att bredbandet inte fungerar eller om vi ska ha lax eller fläskfilé till middag, men som ändå känner på oss att utan Gud går det inte…

Finns det något bevis för att Hjälparen kommer?
Eller är det hela endast en uppgörelse mellan den enskilda människan och Gud, där den enskildes känsla av Gudsnärvaro är bevis nog?
Hjälparen finns kanske där vi minst anar. Är våra förutfattade meningar ett hinder för oss att vara nära Gud?
Vi avbildar den helige Ande som en svävande vit duva som avtecknar sig mot himlen, men den helige Ande kanske likaväl är en av de duvorna vid fontänen på torget mitt i stan. Som finns mitt ibland oss men som ingen egentligen ser?

Evangelietexten: Jesus säger: ”Det kommer en tid då jag inte längre ska tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern.”
Lärjungarna är just vid det här samtalet trygga, men Jesus säger:
”Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt för att ni skall ha frid i mig . I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.”
Jesus berättar precis hur det är. Han har besegrat världen, och med det allt som gör ont, allt som skadar, allt som förstör.
Ja, vi ser det fortfarande, vi drabbas av det fortfarande, men även när vi upplever att vi står på botten, så kan vi vara trygga i att Jesus är själva botten. Längre ner kommer vi inte, hans händer, hans varma famn tar emot oss.

Mmm. Om jag inte känner så då? Om jag inte känner annat än Gudsfrånvaro och utsatthet?
Det drabbas vi av då och då. Då kan vi veta att vi är i gott sällskap. Jesus själv på korset - min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Men Gud hade inte det. Gud var hela tiden med. Och det var Jesus som skulle vara i utsattheten, just för att ingen av oss någonsin skall behöva vara i Gudsfrånvaron och utsattheten.
Därför är hoppet en ledstjärna. Och vilan! Väntan… kampen!
Ibland får vi vila i kyrkan. Om jag inte känner eller upplever att Hjälparen kommer, så gör kyrkan det. Lovsången ljuder, det glada budskapet förkunnas, brödet bryts och vinet delas, oavsett hur du har det. Vi ber, även när du inte orkar. Ni ber, när jag inte orkar.
Jesus uppmanar oss att be, men han vädjar till oss också. Var inte rädda, var inte oroliga. Jesus vill att vi ska vara trygga i honom!
För varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Amen.