Predikan: 2 söndagen efter trettondagen

Ben Thilman:
Att bli sedd...
Karabacka kapell (Esbo) 20.1.2008
Joh 4:5-26

I dagens predikotext finner vi Jesus på ett ställe där man kanske inte egentligen borde vänta honom. Han är i Samarien. Vi vet att det var mycket ovanligt att en jude hade någonting med samarier att göra. Man gick inte ens in i Samarien. Samarierna var avfällingar, enligt judarna. De var det på ett farligt sätt. De var egentligen judar, men de hade tagit intryck av andra religioner och de läste de fem moseböckerna på sitt eget språk, samariska.
De offrade, men på berget Gerissim, inte i Jerusalem. Jesus gjorde inte som de flesta andra judar. Han gick inte runt Samarien. Han gick igenom och han befinner sig i Sykar.
Det är säkert lugnt i staden mitt på dagen, då Jesus kommer till brunnen för att vila. Ingen människa syns till, utom en kvinna som kommer till brunnen efter vatten. Då gör Jesus något som man inte kunde vänta sig av honom. Han tilltalar kvinnan. Det brukar man inte göra, i all synnerhet inte om man är på tu man hand med henne. Men Jesus gör det. Nå, han ber om att få vatten. Och Kvinna reagerar på det. Det måste ha gått en rysning genom henne. Hon döljer sig för andra i staden, för hon har ett dåligt anseende. Nu när hon kommer till brunnen, så finns där an annan människa, en man, och denne man tilltalar henne. Allt är inte som det skall vara. Men samtalet har börjat och det handlar om vatten. Vatten som alla behöver för att kunna leva. Vi klarar oss utan ganska mycket, men inte utan vatten. För den här kvinnan var det ett nödvändigt ont att måst gå till den där brunnen.
Men det som Jesus har att ge henne är något ovanligt. Han erbjuder en lösning på hennes bekymmer. Vatten som släcker all törst för alltid. Men när Jesus erbjuder en lösning, så är det en lösning som gäller hela människan. Jesus går till grunden med de behov som kvinnan hade. Det som fattades henne. Att hon bar på en skuld och en skam, som isolerade henne från sin omgivning. Hon var utesluten ur gemenskapen, så som samarierna var uteslutna ur judarnas gemenskap. Men, som den barmhärtige samariern och som den tionde spetälska som var samarier, så var också den här kvinnan en vanlig människa som kände empati och tacksamhet och hade mänskliga behov och mänskliga svagheter. Hon var säkert en främling i mångas ögon, men Gud hade något att erbjuda också henne. Gud ville upprätta det som var sönder i henne. Och om man skall reparera och upprätta, så måste man först blottlägga det som är fel. Det är just det som är fel som bör repareras och därför pekar Jesus på det.
Berättelsen slutar i perikoptexten litet på hälft. Det fortsätter nämligen med att kvinnan lämnar sin vattenkruka vid brunnen och går in i staden och tar kontakt med människorna med att säga att hon har träffat en man vid brunnen som sagt allt vad hon har gjort. Där finns en som har sett henne. Och hon tillägger: Kan han vara Messias? Det är viktigt att bli sedd. Det är viktigt att se. Denna berättelse vittnar om att inför Gud är vi sedda. Gud ser oss och Gud kan hela det som är sönder inom oss.

Predikan: 1 e Trettondedagen

Karin Långström Vinge:
Ett säkert tecken

"När du går genom vatten är jag med dig. Vattenmassorna ska inte dränka dig.
När du går genom eld ska du inte bli svedd, lågorna ska inte bränna dig."
Profeten Jesajas ord är starka. Han talar om en Gud som är nära, så nära att inget hemskt kan hända oss. Inga farliga vattenmassor och inga brännande eldslågor. Ändå är det så. Människor dör i översvämningar och eldsvådor. Vad tror profeten Jesaja egentligen? Även på hans tid dog människor.
Ibland känns Gud bara så långt borta, och ibland så nära. Ibland tänker vi oss att det är bäst om Gud är nära, för då kan vi känna oss så där trygga och säkra, som vi ibland tänker oss att kristna människor gör.
Nu är det inte riktigt så enkelt. Olyckor och sjukdom drabbar även den mest engagerade kristna människa, ty sådana är våra livsvillkor.
Men om vi nu ska tro profeten Jesaja, så utlovas två saker av Gud. Det första är att Gud är med. När du går genom vattnet och genom elden. I det svåra är vi inte ensamma. Men tar Gud ifrån oss också skadorna? Eller menas att det finns något inom oss som aldrig kan bli skadat, som aldrig kan dränkas eller brännas?

Jesus säger i Lukasevangeliet kap 20: "Gud är inte en Gud för döda, utan för levande. Ty för honom är alla levande."
Vi fattar inte hela tillvaron. Det finns så många frågor. Men på våra frågor ger Gud oss svaret Jesus Kristus. För att var och en som tror på honom inte ska förgås, utan ha evigt liv.
Och Gud känner oss människor. Att vi ibland tvivlar på Guds närvaro. Gud visste att vi behöver ett tecken. Ett säkert tecken. Så vår vän gav oss ett särskilt tecken, och det tecknet gavs först av alla till sitt älskade barn, den förste i raden av många miljontals älskade barn.

Det är en stark bild som möter oss i dagens bibelord från Markusevangeliet. Jesus i vattnet, himlen som öppnar sig, Guds ande svävande över vattnet, och Guds röst: Du är min älskade son, du är min utvalde.
Jesu dop, och nu får vi veta vem Jesus är, han kommer ut som Frälsaren. Befriaren. Honom som mänskligheten väntat på i så många år. Nu står han själv där, mitt i vattnet.
Med ett tydligt uppdrag: att leva bland oss, dö bland oss och gå före oss in i evigheten. När vår stund är kommen, tar han oss i handen och leder oss fram. "Tro på Gud och tro på mig. Jag går bort och bereder plats för er, kommer tillbaka och hämta er till mig, för att också ni ska vara där jag är."
Ett tydligt uppdrag: med profeten Jesajas ord, att "öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset". Alltså, att få oss att fatta hur Gud är, hur hela världen hänger ihop och vad det är för mening med det hela. Ta på sig allt det, som vi inte orkar bära.

Jesus bad oss att döpa. Vi döps och döper in i allt det goda som Jesus står för. Vi får vår identitet som kristna. Dop i tidig eller sen ålder spelar ingen roll. Dopet är samma tecken - på vår vänskap med Gud, och Guds vänskap med oss. Också till oss säger Gud: Du är min älskade dotter, du är min älskade son.
Att se oss själva i Guds kärleks ljus - det kanske vi behöver träna oss mer i. Och som sagt: Det faktum att Gud är med oss och älskar oss är inte knutet till vår känsla, utan till Guds löfte att så faktiskt är fallet.

Nu är vi inte ensamma. Gud bestämde sig för att ge oss extra kraft. Metoden stavas Den heliga Ande.
Men Den heliga Ande ger oss glädje, hjälp, kraft att orka vara människor - osynligt men verkligt. Ibland lika påtagligt som när vinden fläktar eller solstrålarnas värmer kinden.
Inte alls alltid en extatisk upplevelse - läser vi vidare i Bibeln märker vi att dom stunderna är få.
Men trots att Anden är närvarande, är det ingen vi förfogar över, kontrollerar eller bestämmer över. Vi känner Andens verkningar. Inte att bestämma över, men fritt andas i. Glädje, liv, värme, luft.
"Men Hjälparen, den heliga Anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er."
Och så är det. Vi fördjupas i att vara människor - människor tillsammans med Gud, som ser oss krönta med ära och härlighet.
Genom allt där Anden är med lärs vi och påminns vi att Gud är med oss, att Gud älskar oss och inte sviker sitt löfte. Och det sker i musiken, bild - och filmkonsten, litteraturen, forskningen...
Vi lärs och påminns att livet är något extra. Att livet innehåller så mycket mer än vad vi egentligen kan se och greppa... det är väl ytterst det som är livslust?

Låt oss be:
Mer än alla ord, större än alla bilder är du , o Gud.
Ändå är du mig närmare än mina egna tankar.
Allt finns till i dig - min bön och mitt arbete, nuet och framtiden.
Du som skapar, försonar och ger mening åt allt, av din hand får jag liv, hos dig är jag hemma, nu och för evigt, amen.

Predikan: Trettondagen (Epifania)

Henry Byskata:
Jesus, världens ljus
Predikan vid Grankulla svenska församlings 30-årsjubileumsmässa
i Grankulla kyrka den 6 januari 2008
Matt. 2:1-12

Katika jina la Baba na Mwana na Roho mtakatifu!
Aj, förstår ni inte österbottniska?! Då måste jag översätta till svenska: I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn!
Och i ärlighetens namn medge, att det nog inte var österbottniska utan kiswahili jag inledde predikan med i dag på Trettondagen, missionens dag, och Grankulla svenska församlings 30-årsjubileumsmässa.
I den församling där jag nu snart i tio års tid har tjänat har vi en vänförsamling i Tanzania, i Morogoro stad, i Mazimbu distrikt. Tillsammans med vår församlings missionssekreterare Martin Sandberg fick jag besöka Tanzania och vår vänförsamling de två sista veckorna i oktober och där predika på engelska och översättas till swahili.

Jag får tacka församlingens kyrkoherde för inbjudan till denna jubileumsmässa och till att predika vid den! Jag var kyrkoherde den första fjärdedelen av församlingens historia, Lars-Henrik Höglund har varit kyrkoherde de därpåföljande tre fjärdedelarna av församlingens historia hittills. Imponerande! Vilken uthållighet!
- Två män som de två första kyrkoherdarna. Två ”vise” män, ni må döma själva.

Dagens prediotext och budskap handlar om tre vise män, stjärntydarna. De kom från Österlandet och de kunde mycket väl ha kommit från Östafrika. De blev mycket glada, när de såg stjärnan, därför att den för dem var en symbol för bättre tider, vilka nu skulle randas.

Stjärnan fyllde dem med hopp. Hoppet stod som en symbol för allt det som hade med glädje, lovsång och frid att göra, med befrielse från allt det som tyngde och plågade dem.
Det är förresten ganska märkligt dethär med de vise männen. Texten i Matt. 2 är det enda ställe, där de omnämns i hela Nya testamentet. Markus, Lukas och Johannes säger ingenting om dem. Matteus säger inte heller hur många de var. Antalet har man kommit fram till av gåvornas antal: guld, rökelse och myrra, alltså tre. Allt det andra måste man utläsa ur de apokryfiska skrifterna, som ju är av mera legendärt material; detta t.ex. att de hette Kaspar, Melkior och Baltasar.

Den franske författaren Michel Tournier har skrivit en roman, som han på franska kallat just Gaspard, Melchior & Baltazar. Översatt till finska, den version jag har läst, heter boken Kolmen kuninkaan kumarrus. På svenska skulle det väl bli något i stil med Tre konungars tillbedjan. I Trefaldighetskyrkan i Vasa finns Albert Edelfelts underbara altartavla med Jesusbarnet i Marias famn. Den heter Herdarnas tillbedjan, Paimenten kumarrus.
Jag tänkte, att vi för en stund med hjälp av Tourniers fantasi litet kunde fundera kring dessa stjärntydare. Romanen lär oss en hel del om vad det är att vara människa. Dessutom utlägger den på ett intressant sätt trettondagens budskap !

1. Kaspar var kung och härskare i Meroe i Afrika, vid Nilens stränder. Han var alltså mörk till sin hudfärg. Kanske just därför blev han så tragiskt förälskad i en vit slavinna, Biltine, från Fenicien. Vitheten trängde in i hans liv och hotade att förgöra det. Kaspars chefsastrolog Barka Mai berättade för honom om kometen Aster, en stjärna, som skulle dyka upp från söder och vandra mot norr, hoppande i en osäker och till synes planlös bana.
Kaspar älskade föremål, djur och människor, och han tyckte om att röra sig ute bland folk. Han hade också en ofantligt stor hunger efter kunskap och efter att upptäcka nya saker. Han filosoferade över sammanhanget mellan avbild och likhet. Var det att människan var skapad till Guds avbild detsamma som att hon hade likhet med Gud ? Likheten omfattar väl människans hela väsen, kropp och själ, medan bilden bara är ytlig, en mask som bedrar.
Kaspar trodde, att Adam varit svart till hudfärgen. Han begav sig iväg på sin resa till Betlehem för att utreda, om den nyfödde judakonungen möjligen var svart till färgen ! Så ville han med sin färd lovprisa den svarta hudfärgen !

2. Mecenatkonungen Baltasar från Nippur älskade skönhet och grekisk konst. Han hade en lång väg att gå, både bildligt och bokstavligt, innan han kunde möta sin afrikanske kollega och broder. Baltasar har på sin färd med sig ett stycke mirra, som han fått en gång av sin spåman Malek. Han hade skapat åt sig ett helt museum fyllt med konstverk och dyrbarheter från medelhavsländerna och den övriga världen. Han kallade muséet för Baltasareum.
Men en gång, när han var ute på resa, förstördes det och alla dess konstskatter av de semitiska prästerna och deras hantlangare, därför att de höll hårt på Gamla testamentets bildförbud, att man inte får göra någon som helst bild av Gud.
Baltasar hade funnit evigheten i den grekiska konsten och kulturen och han sörjde mycket sitt museums undergång. Nu anade han, att han skulle få uppleva den försvinnande mänskliga sanningen och Guds sanning sammansmälta i en och samma bild - i Honom som väntade i Betlehem ! Därför begav sig också Baltasar iväg.

3. Den tredje konungen var prins Melkior från Palmyra. Han hade störtats från tronen av sin ondskefulle farbror och fått bege sig i landsflykt. Tillsammans med sin gamle medhjälpare vandrar han nu omkring ensam och trasig bärande med sig ett enda tecken på sin kungliga härstamning och sin värdighet: ett guldmynt, bärande hans fars bild, kung Thodenius. Myntet har han insytt i sin mantelfåll.
Dessa tre furstar eller konungar sammanstrålar nu i Hebron, söder om Jerusalem. De mottogs sedan av kung Herodes den store i hans palats i Jerusalem.

4. Om Herodes den store har vi rätt många historiskt tillförlitliga uppgifter. Han utropades av romarna till judisk lydkonung och satt vid makten år 40 f.Kr. till år 4 f.Kr. Hänvisningen till honom i Matt. 2 innebär alltså, att Jesus egentligen måste ha blivit född före år 0, förmodligen år 6 f.Kr. Det beror på ett räknefel hos den munk, som tog i bruk vår nuvarande tideräkning någon gång på 500-talet e.Kr. Många tillförlitliga uppgifter om kung Herodes finner vi hos den judiske historieskrivaren Josefus, som levde 37-100 e.Kr.
I Tourniers roman ges en mycket levande och grym bild av Herodes. Och beläggen finns ju också mycket tydligt i Matteusevangeliet. Makten skapar förfall. Herodes lät döda flera av sin bröder och egna söner, sin egen hustru Mariamma, för att inte tala om alla andra som kom i hans väg. Maktens lag var för Herodes denna: slå till först - utan att tveka !
Tournier låter Herodes säga: ”Jag är Österlandets äldsta, rikaste och för sitt folk nyttigaste kung. Och på samma gång är jag världens olyckligaste människa, historiens mest bedragna vän, mest hånade äkta man, i historien den far som trotsats mest av sina barn, den förhatligaste envåldshärskare som någonsin levat.”
Herodes tar emot Kaspar, Melkior och Baltasar och skickar iväg dem att söka efter den nyfödde judafursten - för att så kunna komma åt honom och hemligen döda honom. Baltasar ger sig iväg och funderar: ”Hur kan man dyrka det som redan av naturen har bestämts att vara obetydligt och försvinnande ringa ? Hur kan man förena det stora och det lilla, makten och oskulden, överflödet och bristen ?” På något sätt kände han, att han skulle få svaret i Betlehem.

Tournier bygger upp en väsentlig del av sin roman kring legenden i de apokryfiska skrifterna utanför Bibelns kanon om en fjärde konung, som begav sig iväg till Betlehem så långt ifrån, ända från Indien till, att han kom fram för sent till stallet, när Maria och Josef med barnet redan flytt iväg till Egypten undan Herodes´ barnmassaker.
Den fjärde vise mannen och konungen är prins Taor från Mangalore. Taor var en prins, som tyckte om godsaker och allt som var sött. En gång hade han som gåva - inlagd i ett vackert skrin - fått en bit socker indränkt i pistagenötchoklad. Namnet på den söta produkten, som det fanns bara en enda bit av, var rahat lokum. Taor får för sig, att han kan finna mera av detta underbara ämne, om han beger sig iväg och följer den stjärna som hans teckentydare och astrologer upptäckt på himlen i väster. Han åker iväg med sitt folk och fem elefanter på fartyg och kommer efter en seglats på 29 dygn till Röda havet och Akabaviken - två elefanter och många män fattigare. Taor och hans män möter de tre andra konungarna vid trakten av Döda havet efter att dessa redan har besökt Betlehem och återvänt en annan väg än den Herodes bett dem ta.
”Såg ni honom ?” löd Taors första fråga. ”Vi såg honom”, svarade Kaspar, Melkior och Baltasar med en mun. ”Var han en prins, en kung, en kejsare med sitt ståtliga följe ?” ville Taor ännu veta. ”Han var en liten baby och var född i ett stall i en krubba med halm mellan en oxe och en åsna.” - Melkior berättar mera om deras besök i Betlehem: ”ärkeängeln Gabriel, som vakade vid krubban, berättade för mig om den hemlighet som låg gömd i krubban: styrkan i svagheten, godheten hos de maktlösa, förlåtelsens lag, som inte avlägsnar hämndens lag, men som höjer den till ett högre andligt plan. Guds rike ges inte slutligt varken här eller där. Dess nyckel skall man smida långsamt på. Den nyckeln är vi själva.”
Melkior lade ner sitt enda guldmynt vid barnets fötter: ”Genom att avstå från myntet, avstod jag från mitt förra kungadöme för att kunna bege mig iväg att söka det rike som Frälsaren lovade mig.”
Kaspar berättar: ”Jag lade ner asken med rökelse vid barnets fötter, ty Han är den ende som är värdig helig tillbedjan. Sedan knäböjde jag. Jag tryckte läpparna mot mina fingrar och sände iväg en slängkyss mot Barnet. Han smålog. Han sträckte ut sin hand mot mig. Då fattade jag vad ett fullständigt möte mellan den älskande och den älskade är, omskakande tillbedjan, lovprisning, hänförelse”.
”BARNET I KRUBBAN uppmanar oss att förändras i riktning mot de människor som vi älskar, att se med deras ögon, att tala deras modersmål, att högakta dem och deras hudfärg, att respektera dem - och ordet respektera betyder ju att se två gånger, att se tillbaka, se på nytt än en gång. Se ur deras synvinkel och inte bara ur min.”
”Betlehem är bara en genomfartsort. Dit kommer man och därifrån beger man sig iväg igen.”

Prins Taor beger sig med sitt följe iväg till Betlehem. Han kommer för sent till stallet. Men han besluter sig för att utanför staden anordna en fest för alla barn över två år i Betlehem, en fest med alla de sötsaker och bakverk han och hans kockar har med sig. Barnen i byn kommer alla - de större tar hand om de mindre - och de festar och har roligt, så högljutt, att de inte hör spädbarnens och mammornas skrin, när Herodes´ bödlar anställer blodbad med dem inne i staden.

- Tournier drar på dethär stället i boken en djärv parallell mellan sötsaksfesten och barnmordet och Jesu instiftelse av nattvarden och hans korsdöd !
Men prins Taor kom liksom Herodes för sent. Jesusbarnet är med sin föräldrar redan på väg till Egypten - i säkerhet. Taor beger sig efter till Egypten, men han tar vägen via Jordandalen och Döda havet för att vinna tid. I Sodom, det som är kvar av staden efter dess förstörelse, blir han tillfångatagen. Han bevittnade nämligen en rättegång, där en familjefar anklagades för att inte kunna betala sin skuld. Taor, som tror att hans tjänare och kassaförvaltare har pengar kvar, lovar betala mannen fri, men vet inte att barnfesten i Betlehem slukat nästan alla hans pengar ! Då gör han det dramatiska, att han ställer sig själv i mannens ställe och får honom fri. Själv får Taor betala genom att avtjäna 33 års straffarbete nere i Sodoms saltgruvor under jorden ! Äntligen hade han förstått någonting av hemligheten med barnet i Betlehem !
Taor klarar av straffet och blir alltså fri efter 33 år. Han beger sig iväg till Jerusalem och kommer igen en gång för sent ! Han har nämligen nere i gruvan mött en fiskare, som har sett och hört mannen från Nasaret predika och bota sjuka och vet, att han nu befinner sig i Jerusalem med sina lärjungar. Taor kommer till huset med en större sal i övre våningen, där Jesus skall befinna sig med sina lärjungar. Men han kommer för sent. Rummet är tomt ! Jesus har just gett sig iväg för att gripas och utlämnas.
På bordet finns ännu kvar tretton bägare. Och där på bordet finns smulor och bitar av osyrat bröd. Taor lyfter en bägare till sina läppar. Han tar en bit osyrat bröd och äter.
”Då vacklade han till, men föll inte. Stödd av de två änglarna, som följt honom allt sedan frigivningen. De skyddade honom med sina stora vingar - och i det att natthimlen öppnade sig i ett ofantligt ljus, förde de med sig mannen, som efter att alltid varit den siste, den som alltid kommer för sent, nu var den förste, som efter instiftelsen fått ta emot den heliga nattvarden”!

Så slutar Tourniers roman byggd på Bibeln och apokryferna. Trettondagsberättelsen har fått kött och blod, blivit fyra, ja, fem människoöden. Människoöden i en rad av många. Också vi finns med där. Vad ser vi i barnet ? Vad leder vårt möte med honom fram till för konsekvenser ? Var och en av oss kan och skall svara på den frågan för egen del - och med hela livet på sig !

Ordet om Honom får vi ta till oss och den måltid Han instiftade, kan vi var och när vi vill ta del i. Också här i Grankulla kyrka idag. Där har vi vår möjlighet. Det är ingen roman, ingen saga, ingen legend. Det är vår verklighet.
Där finns Han med: Barnet i Betlehem, Frälsaren på Golgata, den Uppståndne vid Galileiska sjön. - Vi märker väl det ?

Amen. Låt oss bekänna vår gemensamma kristna tro.