Henry Byskata:
Kampen mot mörkrets makter
Predikan vid högmässa
i Trefaldighetskyrkan (Vasa) 24 februari 2008 kl.13.00
Kampen mot mörkrets makter
Predikan vid högmässa
i Trefaldighetskyrkan (Vasa) 24 februari 2008 kl.13.00
Joh. 12:37-43
37. Trots att han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom,
38. ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens arm uppenbarats?
39. De kunde inte tro, ty Jesaja säger också:
40. Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig.
41. Detta sade Jesaja, därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade.
42. Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariseerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan.
43. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
"Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom." Så sammanfattar evangelisten Johannes redan i inledningen till sitt evangelium det mottagande Jesus skulle komma att få av sitt eget folk.
När vi går tillbaka i historien är det inte svårt att hitta exempel på hur detta avvisande har utnyttjats som ett av skälen till att förfölja och förinta judarna. Det att judarna avvisade Jesus har på något sätt genom tiderna förstärkt de kristnas egen självgodhet: vi har åtminstone inte avvisat honom. Tvärtom.
Men hur är det i vårt eget Vasa idag ? Räknar vi med Jesus ? Låter vi oss inspireras i våra liv ? I en falsk säkerhet av att besitta den rätta tron har ofta dolt sig ett förakt för andra och för annorlunda sätt att tro, att ge uttryck för sin tro - ett förakt som i förhållande till judarna kom att få fruktansvärda konsekvenser. Vi kommer aldrig ifrån att utrotningen av judarna under andra världskriget inte enbart var en galnings verk, Hitlers, utan att det sedan länge fanns väl förberedda mönster, sociala och religiösa, och att det fanns ekonomiska orsaker, som många länder slöt upp bakom. "Den kultur, som möjliggjorde dödslägren, var inte bara inhemsk i västerlandet utan också ett resultat - om också oförutsett och oavsiktligt - av dess grundläggande religiösa traditioner", skriver R.L. Rubinstein i boken Förintelsens lag (1980).
Just detta faktum utgör en bakgrundsfråga till dagens predikotext: Hur kan det komma sig att den troende - mitt i sin tro, sin hängivenhet för Gud och gudstjänst, religion och tro - kan ta så fel, att följderna blir fruktansvärda ? Därför skall inte denna predikan enbart eller i främsta hand ta upp frågan varför judarna inte kunde tro på Jesus, utan vi skall behandla också den risk som varje troende löper, att tron både kan ge människan en kärlek som förmår göra under och ge en förblindelse med hemska följder.
Religiös tro är således ingen garanti för att man handlar i överensstämmelse med Guds vilja.
Det finns många exempel på hur människor som sagt sig handla i Guds namn eller enligt Guds vilja, begått omänskliga gärningar. Ofta finns det bakom de grymma handlingarna en förändring av språkbruket t.ex. genom att vi urholkar ordens betydelse genom att använda dem fel. Vi förskönar verkligheten genom att t.ex. kalla arbetslösa för friställda.
Slavskeppen som en gång fraktade de infödda från Afrika till Amerika hade namn som "Jesus Kristus". Under dessa transporter som också företogs med en del svenska båtar, dog flera miljoner färgade. Under senare årtionden har amerikanerna gett en av sina atomubåtar namnet "Corpus Christi", Kristi kropp alltså. Men låt oss ta exempel på närmare håll. Händer det inte ibland, att vi kallar skvaller och rotande i andra människors liv för "omsorg" ? Kan inte också personalmöten på vårdinstitutioner eller i kyrkliga sammanhang utvecklas till att frånvarande människor löper risk att fråntas sitt människovärde, när de inte själva får komma till tals ? Det kan vara svåra gränsdragningar, men vi måste uppmärksamma riskerna. "Det finns verkligen inte den förbrytelse som inte har blivit begången i pliktens och samvetets namn", säger Erich Fromm. Vi skulle kunna tillägga "i Guds namn".
Men hur kommer det sig, att Jesus inte blir igenkänd ? Eller hur får vi så känsliga sinnen, att vi känner igen honom, när vi möter honom ?
Det finns en nyare psalm för fastetiden i vår psalmbok, nr 86, som handlar om det här:
1. De såg ej dig, blott timmermannens son.
De såg ej dig, när de drev dig med hån
mot klippans brant och ut i ensam natt.
En falsk profet de såg, och en besatt.
2. De såg ej dig, du världens enda hopp,
när de drev spjut och spikar i din kropp.
Guds kärlek såg de ej, en utstött blott.
De såg ej dig som sonar allas brott.
3. De såg ej dig, din hand kring smärtan krökt,
den hand som världen byggt och syndarn sökt.
De såg ej dig, som under mörknad sol
lät korset bli ett fäste för vår tro.
Det är någonting mycket paradoxalt och tragiskt över att de som skulle ha haft de största förutsättningarna att känna igen honom, det blir just de som anklagar honom och är med och dömer honom. Men: när vi talar om dem, judarna och Israel, är det viktigt att tillämpningen sker också på oss och den kristna kyrkan i dagens värld. Kyrkan har begått samma misstag och vi står inför möjligheten/risken att begå samma misstag. Varför ?
Arbete i kyrka och församling, engagemang i verksamhet och deltagande i gudstjänster, kunskap i kyrklig verksamhet och förvaltning, teologi osv. kan lätt få oss att tro, att vi på något automatiskt sätt är befriade från risken. Det är som i sagan om Snödrottningen, där det berättas om hur en spegel som förvred allt, föll ner på jorden och skärvorna spreds ut i små, små bitar och fastnade i en del människors ögon. Till slut märkte de inte, att deras syn hade förändrats. En enda liten skärva av detta förvända sätt att se kan förvrida fromhet, godhet och engagemang både hos oss enskilda och hos kyrkan som helhet. Skärvan kommer från Satan, den onda makten, som känner sig hotad, när fromhet och godhet griper människor.
Hur skall vi då komma till rätta med detta ? Var finns hjälp att få ?
"Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn/söner."
Ljuset är Kristus och att tro på honom är att leva med honom, i hans närhet, i relation till honom. Konkret betyder det, att vi jämför vårt sätt att vara med hans, vår attityd till medmänniskorna med hans, vårt umgänge med varandra med hans osv. Gör vi en dylik jämförelse, skall vi göra den så att vi har en positiv utgångspunkt. Syftet är inte att än en gång åstadkomma dåligt samvete och skuldkänslor (av typen: se vad Jesus har gjort för dig, vad gör du för honom ?).
Vi behöver få syn på och öva oss i Jesu eget synsätt, i hans människo- och samhällssyn. På den vägen blir mycket av negativt ältande av andra människor omöjligt. Vi märker att sådant höll inte Jesus på med. Då får vi också lov att ompröva många av våra käraste fördomar. Ordet fördom innebär att vi dömer före, vi är snabba att avge våra omdömen, innan vi känner till sakernas rätta läge, innan vi har lärt känna personen i fråga ordentligt.
Fördomar har vi ju för att känna oss trygga. Vi tänker: jag är i alla fall inte som den där, jag har i alla fall inte de där åsikterna. Att tänka så skapar ett slags trygghet. Vi känner oss ett trappsteg ovanför. Vi är en aning bättre. Vi tillhör rätt grupp med rätta åsikter. Denna sortens trygghet, byggd på fördomar och bristande kunskap, måste bytas ut mot en levande och skapande trygghet, den som Kristus har att ge. Den förstnämnda tryggheten kan vi kalla för mörkret, eftersom den älskar att se det mörka, negativa hos andra. Kristi trygghet är ljusets trygghet.
Det finns en tänkvärd judisk legend:
En rabbi frågade sina lärjungar, när man kunde säga att dagen hade kommit. När är natten förbi? När är det gryning ? Lärjungarna grubblade på den underliga frågan och kom med olika förslag. T.ex. att natten är förbi, när man kan skilja ett får från en hund, en häst från en åsna osv. Men rabbin godkände inget av svaren. Till slut gav han svaret:
- Natten är förbi och dagen har kommit, när du ser in i din medmänniskas ansikte och i honom eller henne igenkänner din broder eller din syster. Då har det blivit ljust i ditt liv. Till dess lever du i mörker.
Vår predikotext behandlar i slutavsnittet frågan om att erkänna eller inte erkänna Kristus inför andra. Fariseerna ville inte erkänna honom med risk att bli uteslutna ur synagogorna. Att tillhöra en grupp är en mycket stark längtan hos oss. Den är så stark, att vi kan göra avkall på mycket av det vi tror på och håller för sant och riktigt och heligt.
I vissa allvarliga lägen kan denna längtan att tillhöra gruppen och rädslan att hamna utanför bli så stor att det kan leda till förintelse av andra grupper och folk. Men också mobbning och utfrysning bygger på samma betingelser. Återigen måste vi hitta fram till en trygghet av annat slag. Gå från mörkrets trygghet till ljusets.
Jesus vill kalla oss från mörkret till ljuset. Han vill att vi skall leva i ljuset, det meningsfulla och verkliga livet; inte i halvdunklet och i skenvärldar. Han vill också att vi blir ljusets vittnen, att vi försöker finna vägar så att detta befriande och glada budskap når fler och fler. Det är nog så att det inte är Gud, som vill förstocka våra hjärtan eller förblinda våra ögon. Jesus visar på flera sätt hur han vill bryta denna förstockelse och förblindelse. Han ser runtomkring sig vilka konsekvenser de för med sig: hat, rädsla, kryperi, halvsanning, förtryck. Vi ser det också på långt håll eller helt nära i vår egen värld. Alltså: upp till kamp mot mörkrets makter.
Sista strofen i psb 86 lyder:
"En gång vi alla ser den nåd du gav,
som floden sedd från källan till sitt hav.
Omkring din tron förbundets båge står
och allas sår har läkts i dina sår."
Amen.
37. Trots att han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom,
38. ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens arm uppenbarats?
39. De kunde inte tro, ty Jesaja säger också:
40. Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig.
41. Detta sade Jesaja, därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade.
42. Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariseerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan.
43. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
"Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom." Så sammanfattar evangelisten Johannes redan i inledningen till sitt evangelium det mottagande Jesus skulle komma att få av sitt eget folk.
När vi går tillbaka i historien är det inte svårt att hitta exempel på hur detta avvisande har utnyttjats som ett av skälen till att förfölja och förinta judarna. Det att judarna avvisade Jesus har på något sätt genom tiderna förstärkt de kristnas egen självgodhet: vi har åtminstone inte avvisat honom. Tvärtom.
Men hur är det i vårt eget Vasa idag ? Räknar vi med Jesus ? Låter vi oss inspireras i våra liv ? I en falsk säkerhet av att besitta den rätta tron har ofta dolt sig ett förakt för andra och för annorlunda sätt att tro, att ge uttryck för sin tro - ett förakt som i förhållande till judarna kom att få fruktansvärda konsekvenser. Vi kommer aldrig ifrån att utrotningen av judarna under andra världskriget inte enbart var en galnings verk, Hitlers, utan att det sedan länge fanns väl förberedda mönster, sociala och religiösa, och att det fanns ekonomiska orsaker, som många länder slöt upp bakom. "Den kultur, som möjliggjorde dödslägren, var inte bara inhemsk i västerlandet utan också ett resultat - om också oförutsett och oavsiktligt - av dess grundläggande religiösa traditioner", skriver R.L. Rubinstein i boken Förintelsens lag (1980).
Just detta faktum utgör en bakgrundsfråga till dagens predikotext: Hur kan det komma sig att den troende - mitt i sin tro, sin hängivenhet för Gud och gudstjänst, religion och tro - kan ta så fel, att följderna blir fruktansvärda ? Därför skall inte denna predikan enbart eller i främsta hand ta upp frågan varför judarna inte kunde tro på Jesus, utan vi skall behandla också den risk som varje troende löper, att tron både kan ge människan en kärlek som förmår göra under och ge en förblindelse med hemska följder.
Religiös tro är således ingen garanti för att man handlar i överensstämmelse med Guds vilja.
Det finns många exempel på hur människor som sagt sig handla i Guds namn eller enligt Guds vilja, begått omänskliga gärningar. Ofta finns det bakom de grymma handlingarna en förändring av språkbruket t.ex. genom att vi urholkar ordens betydelse genom att använda dem fel. Vi förskönar verkligheten genom att t.ex. kalla arbetslösa för friställda.
Slavskeppen som en gång fraktade de infödda från Afrika till Amerika hade namn som "Jesus Kristus". Under dessa transporter som också företogs med en del svenska båtar, dog flera miljoner färgade. Under senare årtionden har amerikanerna gett en av sina atomubåtar namnet "Corpus Christi", Kristi kropp alltså. Men låt oss ta exempel på närmare håll. Händer det inte ibland, att vi kallar skvaller och rotande i andra människors liv för "omsorg" ? Kan inte också personalmöten på vårdinstitutioner eller i kyrkliga sammanhang utvecklas till att frånvarande människor löper risk att fråntas sitt människovärde, när de inte själva får komma till tals ? Det kan vara svåra gränsdragningar, men vi måste uppmärksamma riskerna. "Det finns verkligen inte den förbrytelse som inte har blivit begången i pliktens och samvetets namn", säger Erich Fromm. Vi skulle kunna tillägga "i Guds namn".
Men hur kommer det sig, att Jesus inte blir igenkänd ? Eller hur får vi så känsliga sinnen, att vi känner igen honom, när vi möter honom ?
Det finns en nyare psalm för fastetiden i vår psalmbok, nr 86, som handlar om det här:
1. De såg ej dig, blott timmermannens son.
De såg ej dig, när de drev dig med hån
mot klippans brant och ut i ensam natt.
En falsk profet de såg, och en besatt.
2. De såg ej dig, du världens enda hopp,
när de drev spjut och spikar i din kropp.
Guds kärlek såg de ej, en utstött blott.
De såg ej dig som sonar allas brott.
3. De såg ej dig, din hand kring smärtan krökt,
den hand som världen byggt och syndarn sökt.
De såg ej dig, som under mörknad sol
lät korset bli ett fäste för vår tro.
Det är någonting mycket paradoxalt och tragiskt över att de som skulle ha haft de största förutsättningarna att känna igen honom, det blir just de som anklagar honom och är med och dömer honom. Men: när vi talar om dem, judarna och Israel, är det viktigt att tillämpningen sker också på oss och den kristna kyrkan i dagens värld. Kyrkan har begått samma misstag och vi står inför möjligheten/risken att begå samma misstag. Varför ?
Arbete i kyrka och församling, engagemang i verksamhet och deltagande i gudstjänster, kunskap i kyrklig verksamhet och förvaltning, teologi osv. kan lätt få oss att tro, att vi på något automatiskt sätt är befriade från risken. Det är som i sagan om Snödrottningen, där det berättas om hur en spegel som förvred allt, föll ner på jorden och skärvorna spreds ut i små, små bitar och fastnade i en del människors ögon. Till slut märkte de inte, att deras syn hade förändrats. En enda liten skärva av detta förvända sätt att se kan förvrida fromhet, godhet och engagemang både hos oss enskilda och hos kyrkan som helhet. Skärvan kommer från Satan, den onda makten, som känner sig hotad, när fromhet och godhet griper människor.
Hur skall vi då komma till rätta med detta ? Var finns hjälp att få ?
"Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn/söner."
Ljuset är Kristus och att tro på honom är att leva med honom, i hans närhet, i relation till honom. Konkret betyder det, att vi jämför vårt sätt att vara med hans, vår attityd till medmänniskorna med hans, vårt umgänge med varandra med hans osv. Gör vi en dylik jämförelse, skall vi göra den så att vi har en positiv utgångspunkt. Syftet är inte att än en gång åstadkomma dåligt samvete och skuldkänslor (av typen: se vad Jesus har gjort för dig, vad gör du för honom ?).
Vi behöver få syn på och öva oss i Jesu eget synsätt, i hans människo- och samhällssyn. På den vägen blir mycket av negativt ältande av andra människor omöjligt. Vi märker att sådant höll inte Jesus på med. Då får vi också lov att ompröva många av våra käraste fördomar. Ordet fördom innebär att vi dömer före, vi är snabba att avge våra omdömen, innan vi känner till sakernas rätta läge, innan vi har lärt känna personen i fråga ordentligt.
Fördomar har vi ju för att känna oss trygga. Vi tänker: jag är i alla fall inte som den där, jag har i alla fall inte de där åsikterna. Att tänka så skapar ett slags trygghet. Vi känner oss ett trappsteg ovanför. Vi är en aning bättre. Vi tillhör rätt grupp med rätta åsikter. Denna sortens trygghet, byggd på fördomar och bristande kunskap, måste bytas ut mot en levande och skapande trygghet, den som Kristus har att ge. Den förstnämnda tryggheten kan vi kalla för mörkret, eftersom den älskar att se det mörka, negativa hos andra. Kristi trygghet är ljusets trygghet.
Det finns en tänkvärd judisk legend:
En rabbi frågade sina lärjungar, när man kunde säga att dagen hade kommit. När är natten förbi? När är det gryning ? Lärjungarna grubblade på den underliga frågan och kom med olika förslag. T.ex. att natten är förbi, när man kan skilja ett får från en hund, en häst från en åsna osv. Men rabbin godkände inget av svaren. Till slut gav han svaret:
- Natten är förbi och dagen har kommit, när du ser in i din medmänniskas ansikte och i honom eller henne igenkänner din broder eller din syster. Då har det blivit ljust i ditt liv. Till dess lever du i mörker.
Vår predikotext behandlar i slutavsnittet frågan om att erkänna eller inte erkänna Kristus inför andra. Fariseerna ville inte erkänna honom med risk att bli uteslutna ur synagogorna. Att tillhöra en grupp är en mycket stark längtan hos oss. Den är så stark, att vi kan göra avkall på mycket av det vi tror på och håller för sant och riktigt och heligt.
I vissa allvarliga lägen kan denna längtan att tillhöra gruppen och rädslan att hamna utanför bli så stor att det kan leda till förintelse av andra grupper och folk. Men också mobbning och utfrysning bygger på samma betingelser. Återigen måste vi hitta fram till en trygghet av annat slag. Gå från mörkrets trygghet till ljusets.
Jesus vill kalla oss från mörkret till ljuset. Han vill att vi skall leva i ljuset, det meningsfulla och verkliga livet; inte i halvdunklet och i skenvärldar. Han vill också att vi blir ljusets vittnen, att vi försöker finna vägar så att detta befriande och glada budskap når fler och fler. Det är nog så att det inte är Gud, som vill förstocka våra hjärtan eller förblinda våra ögon. Jesus visar på flera sätt hur han vill bryta denna förstockelse och förblindelse. Han ser runtomkring sig vilka konsekvenser de för med sig: hat, rädsla, kryperi, halvsanning, förtryck. Vi ser det också på långt håll eller helt nära i vår egen värld. Alltså: upp till kamp mot mörkrets makter.
Sista strofen i psb 86 lyder:
"En gång vi alla ser den nåd du gav,
som floden sedd från källan till sitt hav.
Omkring din tron förbundets båge står
och allas sår har läkts i dina sår."
Amen.
