Karl af Hällström:
Hjärtats samvaro med Gud
Tvåspråkig högmässa i Lilla kyrkan, Borgå
på Nationella veterandagen 27.4.2008
Matt 6:5-13
Hjärtats samvaro med Gud
Tvåspråkig högmässa i Lilla kyrkan, Borgå
på Nationella veterandagen 27.4.2008
Matt 6:5-13
När jag gick i skriftskolan, lärde vår skriftskolpräst oss en definition på bön, som jag sedan i min tur förde vidare till mina egna konfirmander. Denna definition lyder: Bön är hjärtats samtal med Gud, vår käre himmelske Fader.
Definitionen är ändå inte fullständig. Den är i sig korrekt, för hjärtats samtal med Gud är ju verkligen bön, men bönen är också mycket annat. Särskilt i ljuset av dagens heliga evangelium, där Jesus undervisar oss att inte rabbla tomma ord (Mt 6:7), blir det här med "samtal" en smula besvärligt. Jag vill därför hävda att en bättre definition vore följande: Bön är hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader. Vi behöver inte räkna upp alla våra behov eller önskningar för att informera Gud om dem, för, som Jesus konstaterar, [vår] fader vet vad [vi] behöver redan innan [vi] har bett honom om det (Mt 6:8). Bönens informationsvärde kan vi bortse från. Det som är viktigt är inte så mycket innehållet i kommunikationen med Gud, utan själva kommunikationen som sådan.
Vi kan jämföra detta med kommunikation och samvaro människor emellan. När vi sitter tillsammans med dem vi älskar, må det vara våra föräldrar, våra barn, vår äkta hälft eller någon annan, så är inte det viktigaste att samtalet flyter utan avbrott, utan det viktigaste är att vi är tillsammans. Vi behöver inte ens nödvändigtvis säga någonting alls; tystnaden kan tala för oss.
På samma sätt fungerar det med bönen. Samtalet med Gud är utan tvivel en viktig form av bön. Ändå kan tystnaden, gemenskapen, vara mer talande än de ord vi säger; vi blir mer uppbyggda av att tystna och lyssna än av att hopa ord på ord. Yhteiskunnassamme ja luterilaisessa kirkossamme teemme usein juuri sen virheen, että keräämme sanaa sanan päälle. Sanat ja oikeat muotoilut tulevat niin tärkeiksi että itse sanoma jää takaalalle. Meillä on niin monta puuta ympärillämme ettemme näe minkälaisen metsän ne muodostavat. Ja ajatus että joskus voisi kokeilla hiljaisuutta - ei sanoja, ei musiikkia, ei ääniä - olen huomannut se ajatus on joillekin meistä suorastaan pelottava.
Kuitenkin hiljaisuus olisi meille niin tärkeä. Tämä ei koske ainoastaan hengellistä elämäämme, vaan jopa henkistä terveyttämme. Terveytemme on vaarassa sekä jollemme koskaan saa kokea hiljaisuutta ja jollemme koe mitään muuta. Edellinen vaara on tietenkin tässä yhteiskunnassamme huomattavasti suurempi. Min klasslärare hette Hedvig Holmberg, minns jag, när jag var på första klassen i Bangatans folkskola. Jag hann faktiskt gå två klasser i folkskola innan grundskolan infördes i Helsingfors år 1976, och "Banan" blev Cygnaeus lågstadieskola. Tant Heddi var redan pensionerad, men hoppade in med oss under ett års tid, då det tydligen var brist på lärare. En tydlig minnesbild som jag har från den tiden är hennes undervisning om bönen. Förutom att vi t.ex. fick lära oss Fader vår utantill, lärde hon oss nämligen, att då man ber skall man hålla händerna stilla. Hon menade förstås att man inte skall syssla med en massa annat på samma gång som man ber, men lilla Kalle 7 år uppfattade inte hennes nyans, utan gjorde ett experiment när vi nästa gång hade rast. Jag sprang över skolgården och försökte samtidigt hålla händerna stilla så att jag skulle kunna be. Som alla förstår misslyckades jag; det går ännu att hålla armarna någorlunda orörliga när man går, men det är mycket svårt att göra det när man springer.
Till saken hör förstås att tant Heddi inte hade orätt. Hennes undervisning om bönen var korrekt i samma mån som min skriftskolprästs definition var det. Naturligtvis kan man be medan man gör någonting annat. Det skadar inte alls att be om man t.ex. kör sin bil i diket. Men om detta är det enda tillfälle då man ber, blir bönen rätt ensidig. Det var säkert det som tant Heddi menade: i vårt regelbundna böneliv bör vi hitta ett stilla ställe där vi inte sysslar med annat utan verkligen kan lyssna och inte bara rabbla ord. Gå [...] in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda, som Jesus uttrycker saken (Mt 6:6).
On olemassa gospellaulu joka alkaa: Every time I - feel the Spirit - moving in my heart - I will pray. Olette ehkä kuulleetkin sen; se on ihan mukava laulu. Mutta senkin sanoma on puutteellinen. Vapaasti suomennettuna sen teksti alkaa: "Rukoilen joka kerta kun tunnen Hengen liikkuvan sydämessäni." On tietenkin hyvä rukoilla kun Henki johtaa meidät siihen - mutta se ei riitä.
Se on vähän kuin sanoisi: Joka kerta kun minulla on nälkä, menen ruokakauppaan. Ongelma on siinä, että jos käyn nälkäisenä kaupassa, niin ostan nopeasti valmistettavaa ruokaa, jotta nälkäni sammuisi. Se johtaa siihen että ruokavalioni ei luultavasti ole tarpeeksi monipuolinen ja ravitseva. Nälkäni johdattamana ostan sitä paitsi usein liikaa ruokaa, eikä sekään ole terveellistä. Sen sijaan minun tulisi suunnitella ostokseni ja ruuanlaittoni, jotta söisin sopivia määriä monipuolista ruokaa, ja jotta valmistaisin ruokani oikeaan aikaan, niin että se olisi valmis kun minulla on tarve syödä.
Samoin, ja vastaavasta syystä, meidän tulisi suunnitella rukous- ja hartauselämäämme. Mikäli rukoilemme ainoastaan kun tunnemme Hengen kosketuksen, niin yhteytemme Jumalaan tulee riippuvaiseksi omasta tunnetilastamme, joka voi olla aika häilyvä. Sitä paitsi emme silloin huomioi sitä tosiasiaa että meillä on suurin tarve rukoilla silloin kun emme tunne lainkaan mitään, kun kaikki vain vaikuttaa olevan kovaa, kylmää, mykkää - sillä sellaisiakin aikoja on hengellisessä elämässämme.
Säännöllisyys on välttämätöntä hengelliselle kasvullemme - enkä tarkoita että meidän pitäisi lukea Raamattua ja rukoilla säännöllisesti joka toisena karkauspäivänä, jos se sattuu olemaan torstai. Säännöllisyys saisi kyllä tulla hieman useamminkin. Mikäli haluamme olla yhteydessä Herraamme muinakin aikoina kuin säännöllisinä, niin eihän mikään meitä estä ottamasta häneen yhteyttä, mutta Jumala toivoo säännöllistä usein toistuvaa yhteyttä, koska se on meidän parhaaksemme.
Hur skall man då lägga upp sitt böne- och andaktsliv? Någon generell regel är svår att ge, eftersom vi är så olika. Det berättas att Luther brukade stiga upp tidigt på morgonen för att be innan dagens värv började, och ju mer han hade att göra, desto tidigare behövde han stiga upp, tyckte han. Jag har någon gång försökt mig på det här. Jag steg tidigt upp och försökte be när det var tyst och stilla i huset och det inte fanns några distraktioner, men det var så tyst och stilla att jag somnade där jag satt. Jag är ingen morgonmänniska så som Luther tydligen var, så hans system var inte till för mig. Själv har jag märkt att kvällen passar mig bäst. En stunds samvaro med Herren hjälper mig att varva ner efter dagens ståhej, så att jag sedan snabbt somnar när jag väl kommer i säng. Men för någon kanske lunchtid eller eftermiddagen är lämpligast - var och en måste själv pröva sig fram.
Det kan också vara bra att ibland komma bort från det vanliga invanda vardagliga hemlivet och pröva på en retreat. Att få satsa på tystnad och gudskommunikation i några dagars tid kan ge en kraftig vitaminspruta åt det andliga livet. Samtidigt vill jag komma med ett varningens ord: På en retreat kan man upptäcka saker och ting om sig själv som man helst inte hade velat upptäcka. Därför ges det tillfälle både till enskilda samtal med retreatledaren och till bikt. Ändå kan en retreat inte erbjuda någon terapi i egentlig mening, så den som inte är i någorlunda balans med sig själv skall inte fara på retreat, utan hellre först gå i terapi. Vilket inte heller är skamligt - eller åtminstone inte borde vara det.
Bön finns det alltså lika många former av som det finns individer. Det viktigaste är inte vilka ord vi använder, utan den gudsgemenskap vi har. Bön är nämligen inte så mycket hjärtats samtal som hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader.
Låt oss nu bekänna vår gemensamma kristna tro. Tunnustakaamme yhteinen kristillinen uskomme.
Definitionen är ändå inte fullständig. Den är i sig korrekt, för hjärtats samtal med Gud är ju verkligen bön, men bönen är också mycket annat. Särskilt i ljuset av dagens heliga evangelium, där Jesus undervisar oss att inte rabbla tomma ord (Mt 6:7), blir det här med "samtal" en smula besvärligt. Jag vill därför hävda att en bättre definition vore följande: Bön är hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader. Vi behöver inte räkna upp alla våra behov eller önskningar för att informera Gud om dem, för, som Jesus konstaterar, [vår] fader vet vad [vi] behöver redan innan [vi] har bett honom om det (Mt 6:8). Bönens informationsvärde kan vi bortse från. Det som är viktigt är inte så mycket innehållet i kommunikationen med Gud, utan själva kommunikationen som sådan.
Vi kan jämföra detta med kommunikation och samvaro människor emellan. När vi sitter tillsammans med dem vi älskar, må det vara våra föräldrar, våra barn, vår äkta hälft eller någon annan, så är inte det viktigaste att samtalet flyter utan avbrott, utan det viktigaste är att vi är tillsammans. Vi behöver inte ens nödvändigtvis säga någonting alls; tystnaden kan tala för oss.
På samma sätt fungerar det med bönen. Samtalet med Gud är utan tvivel en viktig form av bön. Ändå kan tystnaden, gemenskapen, vara mer talande än de ord vi säger; vi blir mer uppbyggda av att tystna och lyssna än av att hopa ord på ord. Yhteiskunnassamme ja luterilaisessa kirkossamme teemme usein juuri sen virheen, että keräämme sanaa sanan päälle. Sanat ja oikeat muotoilut tulevat niin tärkeiksi että itse sanoma jää takaalalle. Meillä on niin monta puuta ympärillämme ettemme näe minkälaisen metsän ne muodostavat. Ja ajatus että joskus voisi kokeilla hiljaisuutta - ei sanoja, ei musiikkia, ei ääniä - olen huomannut se ajatus on joillekin meistä suorastaan pelottava.
Kuitenkin hiljaisuus olisi meille niin tärkeä. Tämä ei koske ainoastaan hengellistä elämäämme, vaan jopa henkistä terveyttämme. Terveytemme on vaarassa sekä jollemme koskaan saa kokea hiljaisuutta ja jollemme koe mitään muuta. Edellinen vaara on tietenkin tässä yhteiskunnassamme huomattavasti suurempi. Min klasslärare hette Hedvig Holmberg, minns jag, när jag var på första klassen i Bangatans folkskola. Jag hann faktiskt gå två klasser i folkskola innan grundskolan infördes i Helsingfors år 1976, och "Banan" blev Cygnaeus lågstadieskola. Tant Heddi var redan pensionerad, men hoppade in med oss under ett års tid, då det tydligen var brist på lärare. En tydlig minnesbild som jag har från den tiden är hennes undervisning om bönen. Förutom att vi t.ex. fick lära oss Fader vår utantill, lärde hon oss nämligen, att då man ber skall man hålla händerna stilla. Hon menade förstås att man inte skall syssla med en massa annat på samma gång som man ber, men lilla Kalle 7 år uppfattade inte hennes nyans, utan gjorde ett experiment när vi nästa gång hade rast. Jag sprang över skolgården och försökte samtidigt hålla händerna stilla så att jag skulle kunna be. Som alla förstår misslyckades jag; det går ännu att hålla armarna någorlunda orörliga när man går, men det är mycket svårt att göra det när man springer.
Till saken hör förstås att tant Heddi inte hade orätt. Hennes undervisning om bönen var korrekt i samma mån som min skriftskolprästs definition var det. Naturligtvis kan man be medan man gör någonting annat. Det skadar inte alls att be om man t.ex. kör sin bil i diket. Men om detta är det enda tillfälle då man ber, blir bönen rätt ensidig. Det var säkert det som tant Heddi menade: i vårt regelbundna böneliv bör vi hitta ett stilla ställe där vi inte sysslar med annat utan verkligen kan lyssna och inte bara rabbla ord. Gå [...] in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda, som Jesus uttrycker saken (Mt 6:6).
On olemassa gospellaulu joka alkaa: Every time I - feel the Spirit - moving in my heart - I will pray. Olette ehkä kuulleetkin sen; se on ihan mukava laulu. Mutta senkin sanoma on puutteellinen. Vapaasti suomennettuna sen teksti alkaa: "Rukoilen joka kerta kun tunnen Hengen liikkuvan sydämessäni." On tietenkin hyvä rukoilla kun Henki johtaa meidät siihen - mutta se ei riitä.
Se on vähän kuin sanoisi: Joka kerta kun minulla on nälkä, menen ruokakauppaan. Ongelma on siinä, että jos käyn nälkäisenä kaupassa, niin ostan nopeasti valmistettavaa ruokaa, jotta nälkäni sammuisi. Se johtaa siihen että ruokavalioni ei luultavasti ole tarpeeksi monipuolinen ja ravitseva. Nälkäni johdattamana ostan sitä paitsi usein liikaa ruokaa, eikä sekään ole terveellistä. Sen sijaan minun tulisi suunnitella ostokseni ja ruuanlaittoni, jotta söisin sopivia määriä monipuolista ruokaa, ja jotta valmistaisin ruokani oikeaan aikaan, niin että se olisi valmis kun minulla on tarve syödä.
Samoin, ja vastaavasta syystä, meidän tulisi suunnitella rukous- ja hartauselämäämme. Mikäli rukoilemme ainoastaan kun tunnemme Hengen kosketuksen, niin yhteytemme Jumalaan tulee riippuvaiseksi omasta tunnetilastamme, joka voi olla aika häilyvä. Sitä paitsi emme silloin huomioi sitä tosiasiaa että meillä on suurin tarve rukoilla silloin kun emme tunne lainkaan mitään, kun kaikki vain vaikuttaa olevan kovaa, kylmää, mykkää - sillä sellaisiakin aikoja on hengellisessä elämässämme.
Säännöllisyys on välttämätöntä hengelliselle kasvullemme - enkä tarkoita että meidän pitäisi lukea Raamattua ja rukoilla säännöllisesti joka toisena karkauspäivänä, jos se sattuu olemaan torstai. Säännöllisyys saisi kyllä tulla hieman useamminkin. Mikäli haluamme olla yhteydessä Herraamme muinakin aikoina kuin säännöllisinä, niin eihän mikään meitä estä ottamasta häneen yhteyttä, mutta Jumala toivoo säännöllistä usein toistuvaa yhteyttä, koska se on meidän parhaaksemme.
Hur skall man då lägga upp sitt böne- och andaktsliv? Någon generell regel är svår att ge, eftersom vi är så olika. Det berättas att Luther brukade stiga upp tidigt på morgonen för att be innan dagens värv började, och ju mer han hade att göra, desto tidigare behövde han stiga upp, tyckte han. Jag har någon gång försökt mig på det här. Jag steg tidigt upp och försökte be när det var tyst och stilla i huset och det inte fanns några distraktioner, men det var så tyst och stilla att jag somnade där jag satt. Jag är ingen morgonmänniska så som Luther tydligen var, så hans system var inte till för mig. Själv har jag märkt att kvällen passar mig bäst. En stunds samvaro med Herren hjälper mig att varva ner efter dagens ståhej, så att jag sedan snabbt somnar när jag väl kommer i säng. Men för någon kanske lunchtid eller eftermiddagen är lämpligast - var och en måste själv pröva sig fram.
Det kan också vara bra att ibland komma bort från det vanliga invanda vardagliga hemlivet och pröva på en retreat. Att få satsa på tystnad och gudskommunikation i några dagars tid kan ge en kraftig vitaminspruta åt det andliga livet. Samtidigt vill jag komma med ett varningens ord: På en retreat kan man upptäcka saker och ting om sig själv som man helst inte hade velat upptäcka. Därför ges det tillfälle både till enskilda samtal med retreatledaren och till bikt. Ändå kan en retreat inte erbjuda någon terapi i egentlig mening, så den som inte är i någorlunda balans med sig själv skall inte fara på retreat, utan hellre först gå i terapi. Vilket inte heller är skamligt - eller åtminstone inte borde vara det.
Bön finns det alltså lika många former av som det finns individer. Det viktigaste är inte vilka ord vi använder, utan den gudsgemenskap vi har. Bön är nämligen inte så mycket hjärtats samtal som hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader.
Låt oss nu bekänna vår gemensamma kristna tro. Tunnustakaamme yhteinen kristillinen uskomme.
