Henry Byskata:
"Trofast förvaltning av Guds gåvor"
Predikan vid gudstjänster 20 juli 2008,
"Trofast förvaltning av Guds gåvor"
Predikan vid gudstjänster 20 juli 2008,
i Dragnäsbäcks kyrka kl.10.00 och Fiskartorpet, Sundom kl.18.00
Matt. 25:14-30
Matt. 25:14-30
I Matteus 24-25 (en parallelltext finns i Lukas 19) undervisar Jesus sina lärjungar om sin återkomst och om tidens slut. Liknelsen om talenterna (punden hos Lukas) ingår som en del av denna sammanhängande undervisning.
Mannens egendom uppgick till åtta talenter, dvs i pengar 48.000 denarer eller lika många dagslöner för en arbetare. Det är alltså fråga om åtskilliga årsverk utförda av många anställda. Språkligt hör "talent" förstås ihop med ordet "talang", en naturgiven gåva.
Ägaren avsåg att tjänarna skulle förvalta kapitalet. De samtida judiska rabbinerna menade, att kapital och förtjänst tillhörde ägaren, men förvaltaren borde få del av avkastningen, provision så att säga. Ett känt uttalande från den tiden löd: "Pengar kan man bara bevara säkert genom att gräva ner dem"; ungefär som vi talar om att "gömma undan i madrassen". I det romerska riket fanns det ett väl uformat bankväsende vid sidan av templen, som också fungerade som banker, t.ex. Jerusalems tempel. Vi minns hur Jesus drev ut månglarna ur templet.
De som har uttolkat denna liknelse av Jesus, har förstås kommit med många olika förslag till tolkning. Ofta har man tolkat kapitalet som nådegåvor och resurser, som överlämnats till de kristna, "åt var och en efter hans förmåga" (v. 15).
Eftersom slutet av liknelsen, enligt den terminologi som Nya testamentet använder, talar om slutdomen (vers 30), bör det överlämnade kapitalet kunna vara liktydigt med evangeliet om Guds rike. Det var ju detta erbjudande till lärjungarna och samtiden som Jesus överlämnade. Evangeliet om Guds rike har i sig - liksom ägarens kapital - en dynamik, som arbetar under medverkan av tjänaren. Ägaren överlämnade sin totala förmögenhet, hela evangeliet om Guds rike till tjänarna att förvalta.
Det som kanske mest i vår text tilldrar sig vår uppmärksamhet, är dialogen med den tredje tjänaren. Den dominerar hela liknelsen. I stället för ökat kapital överlämnar den tredje tjänaren ett försvarstal, där han dristar sig att rakt på karakterisera sin herre. Märkligt nog klandrar inte ägaren karakteristiken. Han tar inte ställning till den, utan hans anklagelse går ut på att tjänaren inte hade dragit konsekvenserna av sin insikt. Han hade inte varit logisk.
Om han hade varit rädd, såsom han uttryckligen säger, borde han åtminstone ha satt in medlen på en bank. De två första hade ju varit aktiva och vågat ta risker! Den tredje hade inte en gjort en riskfri insats. Han kände till ägarens avsikter och krav, men helt likgiltigt hade han låtit evangeliet om Guds rike ligga där utan att använda det, utan att förvalta det.
Efter Jesu uppståndelse har liknelsen av Jesus i vår text tolkats så, att Jesus menade sig själv, när han talade om ägaren. Enligt sitt löfte skall Jesus komma tillbaka på den yttersta dagen. Då gäller det för hans tjänare, lärjungarna, för oss kristna, att ha förvaltat hans överlämnade egendom på ett sådant sätt, att vi får del av hans "lön", glädjemåltiden i Guds rike. Motsatsen innebär utstötthet, "gråt och tandagnisslan" enligt den äldre drastiska översättningen.
Enligt Rom. 12:4 skall talenterna, våra personliga gåvor Gud har gett oss att förvalta efter bästa förmåga, sättas in i församlingens tjänst. Texten talar allvarligt om risken att förfuska sitt personliga förvaltarskap. Förvaltarskapets ansvar innebär ansvar för församlingsarbete, evangelisation, diakoni och mission.
"Jag har talangerna med mig", sade mannen och lade fram vad som var kvar, när man rivit bort alla kupongerna. Han menade förstås talongerna. Men visst hade han också talangerna med sig. Alla människor har ju talanger. Erik Gustaf Geijer lär en gång ha sagt, att "varje människa kan göra en sak bättre än någon annan".
Visst har vi alla speciella utrustningar, det kan gälla praktiska eller teoretiska talanger, konstnärliga eller tekniska, kvinnliga eller manliga. Men nu handlar texten främst om de andliga gåvorna, om evangeliet, nåden, himmelriket, Guds hemligheter. Och våra personliga resurser får vi förstås också sätta in som resurser för Gudsrikets kommande.
Med andra ord: en församling, en kristen förening, kan inte bygga sin verksamhet helt på att allt som görs skall göras mot ersättning, främst av de anställda. Vi har mer och mer i våra församlingar - och i föreningar än mer kanske - börjat tala för de frivilliga medarbetarnas insatser och deras betydelse. Det behöver växa fram ett mycket större personligt förvaltaransvar och då skall inte de avlönade och anställda stå hindrande i vägen.
Åtskilligt bör jag kunna göra som ett utflöde av min kristna kallelse!
Präster och kantorer, övriga anställda och också förtroendevalda bör här vara observanta, kanske något av talangscouter, för att i rätt tid och i rätt ögonblick kunna se vad varje människas särskilda nådegåva är och sedan bereda plats för den i församlingen.
Jag vill här sammanfattningsvis ta fram fem olika synpunkter, när det gäller kristet förvaltarskap i församlingen:
1. Vår naturliga utrustning är någonting, som vi har fått som gåva. Den skall vi bejaka.
Luthers förklaring till första trosartikeln handlar om det här. Vi skall sköta vår kropp och leva sunt. Vi skall använda den särskilda utrustning vi fått i yrke och i arbete.
Vår kropp är helgad genom dopet. Den har ett namn, inte bara tillsammans med personsignum på officiella handlingar, utan namnet finns i Livets bok. Kroppen är förenad med Kristus för att dela hans lidande, död och uppståndelse. Vi skall frambära våra kroppar i vår andliga tempeltjänst, säger Paulus i Rom. 12:1.
2. Vår tid är helgad av Herren. År 2008 efter Kristi födelse vittnar om att Kristus är i tiden
Carl XVI Gustaf har "för Sverige - i tiden" som valspråk. Vår tid här på jorden har vi fått bl.a. för att ta ställning till Herren Jesus och hans erbjudande om syndernas förlåtelse, liv och salighet.
Vi får avsätta tid för stillhet och gudstjänst och gemenskap med Herren.
Och tiden står i Guds händer. Vi vet inte hur lång vår tid blir. Om vi disciplinerar oss (jfr disciplin och eng. disciple = elev, lärjunge), får vi säkert tid för olika uppgifter i tjänst för Guds rike.
3. Vår egendom har vi fått för att förvalta. Även om den egendomen till största delen skulle vara registrerad på oss, så att vi kan kalla oss ägare, är vi ändå i biblisk mening endast förvaltare av ett gudslån. Det jag har är sådan som jag skall kunna dela med andra, dvs bruka det så att det blir också andra människor till glädje. Här kommer naturligtvis också in gåvor till diakoni, internationell diakoni och mission, till andra angelägna ändamål.
4. De andliga gåvorna, Guds rike och allt vad därtill hör, kyrkan, Guds ord och sakrament, nåden som är var morgon ny: de är de viktigaste gåvorna. De är gåvor, som Gud i sin outgrundliga godhet har skänkt och skänker oss för intet. De är gåvor som vi tacksamt kan ta emot i tro - och så bli saliga - eller: avvisa och därmed ställa oss utanför saligheten. Vi har fått dessa gåvor för att vi skall göra bruk av dem.
De andliga gåvorna har före oss förvaltats av våra fäder och mödrar. Vi skall lämna över dem till våra efterkommande.
5. Den märkliga ekonomiska lag som gäller i fråga om förvaltningen av Guds gåvor, den står i slutet av vår text, av Jesu liknelse: den som har, han får mer, den som inte har, han skall fråntas allt!
Stämmer det på kristenlivet av i dag? Ja, den som tar emot andliga gåvor som Herren ger och som ställer sin utrustning, sin tid och sin egendom till Herrens förfogande, den får så mycket.
Den som däremot inte brukar de andliga gåvorna och snålt slår vakt om sitt eget, han blir fattig, så fattig; kanske inte på materiella ting, men nog så andligt fattig.
Ta emot - och du får mer, ja, övernog. Ta inte emot - och du blir alldeles utan. Det här är himmelsk matematik. Den är obegriplig för världens människa, men den kan bli beprövad erfarenhet för den som vågar riskera att vara en god förvaltare!
Amen.
Mannens egendom uppgick till åtta talenter, dvs i pengar 48.000 denarer eller lika många dagslöner för en arbetare. Det är alltså fråga om åtskilliga årsverk utförda av många anställda. Språkligt hör "talent" förstås ihop med ordet "talang", en naturgiven gåva.
Ägaren avsåg att tjänarna skulle förvalta kapitalet. De samtida judiska rabbinerna menade, att kapital och förtjänst tillhörde ägaren, men förvaltaren borde få del av avkastningen, provision så att säga. Ett känt uttalande från den tiden löd: "Pengar kan man bara bevara säkert genom att gräva ner dem"; ungefär som vi talar om att "gömma undan i madrassen". I det romerska riket fanns det ett väl uformat bankväsende vid sidan av templen, som också fungerade som banker, t.ex. Jerusalems tempel. Vi minns hur Jesus drev ut månglarna ur templet.
De som har uttolkat denna liknelse av Jesus, har förstås kommit med många olika förslag till tolkning. Ofta har man tolkat kapitalet som nådegåvor och resurser, som överlämnats till de kristna, "åt var och en efter hans förmåga" (v. 15).
Eftersom slutet av liknelsen, enligt den terminologi som Nya testamentet använder, talar om slutdomen (vers 30), bör det överlämnade kapitalet kunna vara liktydigt med evangeliet om Guds rike. Det var ju detta erbjudande till lärjungarna och samtiden som Jesus överlämnade. Evangeliet om Guds rike har i sig - liksom ägarens kapital - en dynamik, som arbetar under medverkan av tjänaren. Ägaren överlämnade sin totala förmögenhet, hela evangeliet om Guds rike till tjänarna att förvalta.
Det som kanske mest i vår text tilldrar sig vår uppmärksamhet, är dialogen med den tredje tjänaren. Den dominerar hela liknelsen. I stället för ökat kapital överlämnar den tredje tjänaren ett försvarstal, där han dristar sig att rakt på karakterisera sin herre. Märkligt nog klandrar inte ägaren karakteristiken. Han tar inte ställning till den, utan hans anklagelse går ut på att tjänaren inte hade dragit konsekvenserna av sin insikt. Han hade inte varit logisk.
Om han hade varit rädd, såsom han uttryckligen säger, borde han åtminstone ha satt in medlen på en bank. De två första hade ju varit aktiva och vågat ta risker! Den tredje hade inte en gjort en riskfri insats. Han kände till ägarens avsikter och krav, men helt likgiltigt hade han låtit evangeliet om Guds rike ligga där utan att använda det, utan att förvalta det.
Efter Jesu uppståndelse har liknelsen av Jesus i vår text tolkats så, att Jesus menade sig själv, när han talade om ägaren. Enligt sitt löfte skall Jesus komma tillbaka på den yttersta dagen. Då gäller det för hans tjänare, lärjungarna, för oss kristna, att ha förvaltat hans överlämnade egendom på ett sådant sätt, att vi får del av hans "lön", glädjemåltiden i Guds rike. Motsatsen innebär utstötthet, "gråt och tandagnisslan" enligt den äldre drastiska översättningen.
Enligt Rom. 12:4 skall talenterna, våra personliga gåvor Gud har gett oss att förvalta efter bästa förmåga, sättas in i församlingens tjänst. Texten talar allvarligt om risken att förfuska sitt personliga förvaltarskap. Förvaltarskapets ansvar innebär ansvar för församlingsarbete, evangelisation, diakoni och mission.
"Jag har talangerna med mig", sade mannen och lade fram vad som var kvar, när man rivit bort alla kupongerna. Han menade förstås talongerna. Men visst hade han också talangerna med sig. Alla människor har ju talanger. Erik Gustaf Geijer lär en gång ha sagt, att "varje människa kan göra en sak bättre än någon annan".
Visst har vi alla speciella utrustningar, det kan gälla praktiska eller teoretiska talanger, konstnärliga eller tekniska, kvinnliga eller manliga. Men nu handlar texten främst om de andliga gåvorna, om evangeliet, nåden, himmelriket, Guds hemligheter. Och våra personliga resurser får vi förstås också sätta in som resurser för Gudsrikets kommande.
Med andra ord: en församling, en kristen förening, kan inte bygga sin verksamhet helt på att allt som görs skall göras mot ersättning, främst av de anställda. Vi har mer och mer i våra församlingar - och i föreningar än mer kanske - börjat tala för de frivilliga medarbetarnas insatser och deras betydelse. Det behöver växa fram ett mycket större personligt förvaltaransvar och då skall inte de avlönade och anställda stå hindrande i vägen.
Åtskilligt bör jag kunna göra som ett utflöde av min kristna kallelse!
Präster och kantorer, övriga anställda och också förtroendevalda bör här vara observanta, kanske något av talangscouter, för att i rätt tid och i rätt ögonblick kunna se vad varje människas särskilda nådegåva är och sedan bereda plats för den i församlingen.
Jag vill här sammanfattningsvis ta fram fem olika synpunkter, när det gäller kristet förvaltarskap i församlingen:
1. Vår naturliga utrustning är någonting, som vi har fått som gåva. Den skall vi bejaka.
Luthers förklaring till första trosartikeln handlar om det här. Vi skall sköta vår kropp och leva sunt. Vi skall använda den särskilda utrustning vi fått i yrke och i arbete.
Vår kropp är helgad genom dopet. Den har ett namn, inte bara tillsammans med personsignum på officiella handlingar, utan namnet finns i Livets bok. Kroppen är förenad med Kristus för att dela hans lidande, död och uppståndelse. Vi skall frambära våra kroppar i vår andliga tempeltjänst, säger Paulus i Rom. 12:1.
2. Vår tid är helgad av Herren. År 2008 efter Kristi födelse vittnar om att Kristus är i tiden
Carl XVI Gustaf har "för Sverige - i tiden" som valspråk. Vår tid här på jorden har vi fått bl.a. för att ta ställning till Herren Jesus och hans erbjudande om syndernas förlåtelse, liv och salighet.
Vi får avsätta tid för stillhet och gudstjänst och gemenskap med Herren.
Och tiden står i Guds händer. Vi vet inte hur lång vår tid blir. Om vi disciplinerar oss (jfr disciplin och eng. disciple = elev, lärjunge), får vi säkert tid för olika uppgifter i tjänst för Guds rike.
3. Vår egendom har vi fått för att förvalta. Även om den egendomen till största delen skulle vara registrerad på oss, så att vi kan kalla oss ägare, är vi ändå i biblisk mening endast förvaltare av ett gudslån. Det jag har är sådan som jag skall kunna dela med andra, dvs bruka det så att det blir också andra människor till glädje. Här kommer naturligtvis också in gåvor till diakoni, internationell diakoni och mission, till andra angelägna ändamål.
4. De andliga gåvorna, Guds rike och allt vad därtill hör, kyrkan, Guds ord och sakrament, nåden som är var morgon ny: de är de viktigaste gåvorna. De är gåvor, som Gud i sin outgrundliga godhet har skänkt och skänker oss för intet. De är gåvor som vi tacksamt kan ta emot i tro - och så bli saliga - eller: avvisa och därmed ställa oss utanför saligheten. Vi har fått dessa gåvor för att vi skall göra bruk av dem.
De andliga gåvorna har före oss förvaltats av våra fäder och mödrar. Vi skall lämna över dem till våra efterkommande.
5. Den märkliga ekonomiska lag som gäller i fråga om förvaltningen av Guds gåvor, den står i slutet av vår text, av Jesu liknelse: den som har, han får mer, den som inte har, han skall fråntas allt!
Stämmer det på kristenlivet av i dag? Ja, den som tar emot andliga gåvor som Herren ger och som ställer sin utrustning, sin tid och sin egendom till Herrens förfogande, den får så mycket.
Den som däremot inte brukar de andliga gåvorna och snålt slår vakt om sitt eget, han blir fattig, så fattig; kanske inte på materiella ting, men nog så andligt fattig.
Ta emot - och du får mer, ja, övernog. Ta inte emot - och du blir alldeles utan. Det här är himmelsk matematik. Den är obegriplig för världens människa, men den kan bli beprövad erfarenhet för den som vågar riskera att vara en god förvaltare!
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar