Henry Byskata:
"Sanning och sken"
Predikan vid gudstjänst i Terjärv kyrka 13 juli 2008
Matt. 7:13-14
"Sanning och sken"
Predikan vid gudstjänst i Terjärv kyrka 13 juli 2008
Matt. 7:13-14
På den tiden jag var kyrkoherde i Nykarleby och ännu löpte maratonlopp, brukade jag göra rätt långa löplänkar flera gånger i veckan. På en av dem på vägen mellan Nykarleby centrum och Kovjoki sprang jag förbi byn Lippjärv, där författaren och Finlandia-pristagaren Gösta Ågren bor. En gång ropade han till mig från trappan till sitt hus: "Den långa, smala vägen!"
"Den långa, smala vägen" - Ågrens ord blev ringande kvar i mina öron. Vad menade han? En humoristisk underton fanns förvisso med i hans utrop. Han känner till mitt intresse för motion och långlopp. Och han visste förstås, att jag då var präst i Nykarleby. Den "långa" vägen med hänsyftning på mitt marathonintresse, den "smala" vägen med anknytning till kyrkan och den bibliska förkunnelsen.
Och nu i dagens predikotext för 9 söndagen efter pingst från Jesu bergspredikan möter vi uttrycket "den smala vägen": "den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den". Vad menar Jesus med de orden?
Han använder sig av två bilder. Han talar om "den trånga porten" och om "den smala vägen". Dessa leder till livet. Däremot är den port "vid" och den väg "bred" som leder till fördärvet.
Det gäller att träffa rätt val och många är de som väljer fel. Det är bara få som finner det rätta alternativet, vägen till livet.
Innan Jesus här kommer in på bilderna av porten och vägen, har han sammanfattat innebörden av vad lagen och profeterna säger: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" (v.12). Redan i första psalmen i Psaltaren talas det om två olika vägar: "Herren känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg förgås" (Ps. 1:6). Profeten Jeremia får av Herren uppdraget att för folket kungöra de två alternativen: "Så säger Herren: Se, jag förlägger er vägen till livet och vägen till döden" (Jer. 21:8).
I Ps. 118 talas det också om "rättfärdighetens portar" eller om "Herrens port", som ledde in i templet: "öppna för mig rättfärdighetens portar, jag vill gå in genom dem och tacka Herren. Detta är Herrens port, de rättfärdiga skall gå in genom den" (Ps. 118:19-20).
I början av bergspredikan talar Jesus om att komma in i himmelriket. Han återvänder till samma tema här. I den syriska kyrkan, där Matteusevangeliet kom till, var församlingen den skara som bestod av Jesu lärjungar, en skara på väg till den himmelska staden. Senare, i Apostlagärningarna, sades det också klart ut att det var mödosamt att gå den smala vägen. Paulus och Barnabas styrkte lärjungarna i Lystra, Ikonien och Antiokeia och manade dem att behålla sin tro: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike", sade de (Apg. 14:20-22).
I fortsättningen av vår predikotext varnar Jesus åhörarna för de falska profeterna, men på deras frukt skall man kunna känna igen dem. "Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja" (vv. 15-16, 21).
Risken att missa målet är uppenbar. Det gäller att välja det rätta alternativet, att förstå och tillämpa Jesu ord rätt. Kopplingen mellan kärnan i den kristna förkunnelsen och det praktiska livet i vardagen har alltid varit den kristna trons, kyrkans och den enskilde kristnes svåraste uppgift. Gösta Ågren, nu i åldern 70+, uttryckte sig en gång i en tidningsintervju av Sten Westerholm, jag tror det var inför Ågrens 50-årsdag, såhär: "Det är sant, jag är engagerad inom den existentiella sfären, men jag använder inte ord som 'helig' och 'religiös'. Jag gör det på ett direkt sätt. För mig är frågan om livet här och nu. Jag talar inte om något bortom och utanför. Gåtan är här. Den är ett konkret problem och utgår från nuet. Gåtan är inte något, som en annan värld kan förklara... Min verklighetsuppfattning är inte religiös. Jag vet bara att verkligheten inte har gränser. Jesus förde in en ny moraluppfattning. I vidare mening förde han in civilisationen genom sitt kärleksbudskap. Kristusgestalten återspeglar psykologen Jungs arketyper. En bild av människoödet. Därför berörs vi."
Westerholms intervju i tidningen som då hette Jakobstads Tidning sammanfattades med det som rubriken innehöll: Ågren söker de riktiga frågorna, frågor som har en öppen vidd omkring sig. Ett svar är egentligen ointressant, därför att det alltid blir begränsat.
Jesu bergspredikan innehåller i mycket en ny moraluppfattning. Jesu radikala kärleksbudskap om att älska sin fiende innebär verkligen civilisation, sann mänsklighet. Bergspredikan är som en öppen vidd, en obegränsad rymd. Så mycket större och vidare än vad vi någonsin kan ana, än mindre begripa.
1. Låter vi bergspredikan gälla bara vissa områden av vårt liv, utestänger vi någonting väsentligt.
2. Låter vi bergspredikan gälla enbart vårt inre "religiösa" liv och inte vårt yttre liv ute i samhället, riskerar vi likaså en farlig ensidighet.
Vi förlorar i trovärdighet. Att historisera bergspredikan att gälla bara de första lärjungarna och inte kristenheten av i dag är oärligt förfarande. Är det någon som menar sig kunna hålla bergspredikans påbud endast i det fall att alla andra gör det också, har han glömt Jesu bud om fiendekärlek, budet gäller ju just i en fientlig omvärld.
Försöker vi utestänga bergspredikans radikala anvisningar från vårt liv eller vissa områden av det, då går vi också miste om bergspredikans saligprisningar!
Den som låter blir att förverkliga uppmaningen till Jesu efterföljd i det sociala eller politiska livet, han lämnar också världens fattiga, gråtande och lidande utan tröst. Den som ogiltigförklarar bergspredikans anvisningar, blir kvar i sin egen fattigdom, i sitt eget lidande och i sin egen sorg utan hopp.
Vågar vi se på bergspredikan ur ett så här brett perspektiv, inser vi att utläggningen av den inte bara är en angelägenhet för teologerna eller kyrkorna. Bergspredikan är riktad till "folket" och till "lärjungarna". Den är inte bara kyrkans, den är hela folkets! I det här avseendet är den inte bara "religiös", utan också "politisk". Ågrens indelning och avgränsning sprängs.
Bergspredikan ger oss vägkost för hur leva tillsammans i det dagliga livet ute i samhället.
Visserligen kanske någon nu påminner sig om att Bismarck en gång lär ha sagt: "En stat kan inte styras med bergspredikan". Förmodligen menade han med det, att politiken vore enklare utan bergspredikan. Då kan den utan att störas av samvetet vara "realpolitik" och "stormaktspolitik". Jag tror inte att det är så svårt att från världshistorien under 1900-talet hitta exempel på hur det har gått, när man har handlat emot bergspredikans anvisningar. Hur skulle det ha gått i de talrika krigen på Balkan eller kring Persiska viken, om alla i god tid före besinnat Jesu uppmaning om att "älska era fiender?" Oro i Israel har väckts av senaste veckas missilförsök i Iran. Och USA planerar att i Tjeckien lägga upp en missilsköld - mot vem?
Att gå in genom den trånga porten och beträda den smala vägen, när det gäller t.ex. nedrustning, ger minsann oss och världens styrande en hel del att tänka på. Oss, våra ministrar, generaler och riksdagsmän.
Så har bergspredikan konsekvenser, inte bara för vår himmelsväg - vilket är nog så viktigt - utan också för vår jordiska vandring. Vägen och själva vandringen på den är viktiga, men det är också själva målet!
Som vi sjunger i dagens slutpsalm av Lars Huldén:
"Jag har ett hem, ett ljuvligt hem, jag är på vandring dit. Fast vägen inte alls är lätt så går jag den med flit."
"Men rosen är ett sidosår. För mig och dig det skars. Och hemvägen till himlen går. O, låt den bli envars."
Risken att missa målet är uppenbar. Det gäller ett val. Det gäller en ansträngning. Porten är trång. Jag måste bli liten för att komma in genom den. Vägen är smal. Den är svår att finna och svår att gå - och lång. "Den långa smala vägen". Det behövs ansträngning och uthållighet av oss, om vi skall nå målet, räddningen, frälsningen. Och samtidigt är det ju så lätt: nåden gäller! Det är ju Jesus, som talar i vår text. Han har själv stått i en valsituation. Han gick sin kamp i bön den natten i Getsemane, när lärjungarna av utmattning somnade. Han valde själv vägen till korset. Det som borde göras av oss, det har han redan gjort. "Det är fullbordat!"
Samtidigt som Jesus uppmanar oss att gå in genom den trånga porten och vandra längs den smala vägen, varnar han oss för risken att gå förlorade, att inte nå någon annanstans än fördärvet. Ingen port leder in på den breda vägen. Inget aktivt val behöver göras. Det är bara att följa med strömmen. Vägen vi då vandrar på är bred och bekväm. Den kräver ingen ansträngning, inga uthållighetsprov. Det går hela tiden utför!
- Kanske en del av er har följt med i TV, i Eurosport-kanalen, den stora franska proffscyklisttävlingen Tour de France, som nu pågått i snart en vecka? Där tävlar nästan 200 toppcyklister i tre veckors tid i 21 etapper om 5-7 timmar per dag på etapper, som slingrar sig genom de franska alperna för att slutligen komma i mål genom triumfbågen i Paris. - Vilken möda dessa cyklister får uppvisa att i över 30-40 km:s medelhastighet klättra uppför bergsvägarna i kilometer efter kilometer med en puls som kanske närmar sig 200! Hur mycket lättare vore det inte att svänga cykeln i motsatt riktning och bara låta det gå utför, utan någon annan ansträngning än att litet bromsa, när det börjar gå utför alltför snabbt. Nåja, alla får ju när man nått toppen på stigningen, njuta av att åka utför helt regelrätt. Men en del - som vi vet - har inte kunnat motstå frestelsen att ta till förbjudna dopingpreparat för att på topp orka med dessa stigningar.
Men kämpar man inte som reglerna bjuder för att nå toppen, finns det inte heller chanser att nå det hägrande etappmålet för dagen, eller slutmålet i sinom tid i Paris. Då finns det inte ens teoretiska segerchanser.
Den som av Jesu bergspredikan vill låta sig inspireras till att i sitt inre omvända sig och till sitt yttre ställa sig på de fattigas sida, träda upp för de förtryckta och satsa tid och krafter på andra, mjukare värden i livet än enbart de materiella, han/hon får minsann mycket att göra!
Det blir en mödosam uppgift och ett hårt arbete att sätta sig in i allt det gäller att känna till för att utgående från rätt kunskap och riktig information träffa de rätta avgörandena. Det gäller att känna till hur vårt samhälle och hur vår värld fungerar. Kanske det är du som ställer din tid och dina krafter till förfogande t.ex. i kommunalvalet i höst?!
Att avslöja den falska propagandan hos dem som av bekvämlighet försvarar status quo, att det är bra som det är, blir viktigt. Någon har sagt, att "synden av i dag det är att inte vilja bli informerad". Information finns det mycket av, men vågar vi öppna oss för den sanningsenliga, för den som gör att vi blir berörda?
Dietrich Bonhoeffer säger i sin bok "Efterföljd" på ett ställe, att "Jesu bud i bergspredikan bejakas av människan då, när hon blir fri från sig själv i stället för att än mer fångas och bli insnärjd i sig själv": fri från behovet att ständigt behöva bli bejakad av andra, fri från den trygghet ett ämbete, en tjänst, ett arbete kan ge; fri från den säkerhet en tillvaro byggd på prestationer kan ge.
Avslutningsvis kan konkluderas: Vi behöver låta bergspredikans bud och saligprisningar förbli i kraft. På det beror, huruvida den kristna tron i vårt land urartar till en religion som inte längre ställer några krav och då inte heller längre kan trösta någon - eller: huruvida den kristna tron förmår föda fram en församling och kyrka, som bekänner sig till Jesus och honom allena och odelat följer honom på den smala vägen, genom den trånga porten.
Den uppståndne Bergspredikarens budskap ger oss här ett klart uppdrag, ger oss den rätta riktningen, kriterierna för rätt handling och löftet om att en gång nå målet!
"Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket" (Matt. 5:12).
Amen.
"Den långa, smala vägen" - Ågrens ord blev ringande kvar i mina öron. Vad menade han? En humoristisk underton fanns förvisso med i hans utrop. Han känner till mitt intresse för motion och långlopp. Och han visste förstås, att jag då var präst i Nykarleby. Den "långa" vägen med hänsyftning på mitt marathonintresse, den "smala" vägen med anknytning till kyrkan och den bibliska förkunnelsen.
Och nu i dagens predikotext för 9 söndagen efter pingst från Jesu bergspredikan möter vi uttrycket "den smala vägen": "den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den". Vad menar Jesus med de orden?
Han använder sig av två bilder. Han talar om "den trånga porten" och om "den smala vägen". Dessa leder till livet. Däremot är den port "vid" och den väg "bred" som leder till fördärvet.
Det gäller att träffa rätt val och många är de som väljer fel. Det är bara få som finner det rätta alternativet, vägen till livet.
Innan Jesus här kommer in på bilderna av porten och vägen, har han sammanfattat innebörden av vad lagen och profeterna säger: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" (v.12). Redan i första psalmen i Psaltaren talas det om två olika vägar: "Herren känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg förgås" (Ps. 1:6). Profeten Jeremia får av Herren uppdraget att för folket kungöra de två alternativen: "Så säger Herren: Se, jag förlägger er vägen till livet och vägen till döden" (Jer. 21:8).
I Ps. 118 talas det också om "rättfärdighetens portar" eller om "Herrens port", som ledde in i templet: "öppna för mig rättfärdighetens portar, jag vill gå in genom dem och tacka Herren. Detta är Herrens port, de rättfärdiga skall gå in genom den" (Ps. 118:19-20).
I början av bergspredikan talar Jesus om att komma in i himmelriket. Han återvänder till samma tema här. I den syriska kyrkan, där Matteusevangeliet kom till, var församlingen den skara som bestod av Jesu lärjungar, en skara på väg till den himmelska staden. Senare, i Apostlagärningarna, sades det också klart ut att det var mödosamt att gå den smala vägen. Paulus och Barnabas styrkte lärjungarna i Lystra, Ikonien och Antiokeia och manade dem att behålla sin tro: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike", sade de (Apg. 14:20-22).
I fortsättningen av vår predikotext varnar Jesus åhörarna för de falska profeterna, men på deras frukt skall man kunna känna igen dem. "Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja" (vv. 15-16, 21).
Risken att missa målet är uppenbar. Det gäller att välja det rätta alternativet, att förstå och tillämpa Jesu ord rätt. Kopplingen mellan kärnan i den kristna förkunnelsen och det praktiska livet i vardagen har alltid varit den kristna trons, kyrkans och den enskilde kristnes svåraste uppgift. Gösta Ågren, nu i åldern 70+, uttryckte sig en gång i en tidningsintervju av Sten Westerholm, jag tror det var inför Ågrens 50-årsdag, såhär: "Det är sant, jag är engagerad inom den existentiella sfären, men jag använder inte ord som 'helig' och 'religiös'. Jag gör det på ett direkt sätt. För mig är frågan om livet här och nu. Jag talar inte om något bortom och utanför. Gåtan är här. Den är ett konkret problem och utgår från nuet. Gåtan är inte något, som en annan värld kan förklara... Min verklighetsuppfattning är inte religiös. Jag vet bara att verkligheten inte har gränser. Jesus förde in en ny moraluppfattning. I vidare mening förde han in civilisationen genom sitt kärleksbudskap. Kristusgestalten återspeglar psykologen Jungs arketyper. En bild av människoödet. Därför berörs vi."
Westerholms intervju i tidningen som då hette Jakobstads Tidning sammanfattades med det som rubriken innehöll: Ågren söker de riktiga frågorna, frågor som har en öppen vidd omkring sig. Ett svar är egentligen ointressant, därför att det alltid blir begränsat.
Jesu bergspredikan innehåller i mycket en ny moraluppfattning. Jesu radikala kärleksbudskap om att älska sin fiende innebär verkligen civilisation, sann mänsklighet. Bergspredikan är som en öppen vidd, en obegränsad rymd. Så mycket större och vidare än vad vi någonsin kan ana, än mindre begripa.
1. Låter vi bergspredikan gälla bara vissa områden av vårt liv, utestänger vi någonting väsentligt.
2. Låter vi bergspredikan gälla enbart vårt inre "religiösa" liv och inte vårt yttre liv ute i samhället, riskerar vi likaså en farlig ensidighet.
Vi förlorar i trovärdighet. Att historisera bergspredikan att gälla bara de första lärjungarna och inte kristenheten av i dag är oärligt förfarande. Är det någon som menar sig kunna hålla bergspredikans påbud endast i det fall att alla andra gör det också, har han glömt Jesu bud om fiendekärlek, budet gäller ju just i en fientlig omvärld.
Försöker vi utestänga bergspredikans radikala anvisningar från vårt liv eller vissa områden av det, då går vi också miste om bergspredikans saligprisningar!
Den som låter blir att förverkliga uppmaningen till Jesu efterföljd i det sociala eller politiska livet, han lämnar också världens fattiga, gråtande och lidande utan tröst. Den som ogiltigförklarar bergspredikans anvisningar, blir kvar i sin egen fattigdom, i sitt eget lidande och i sin egen sorg utan hopp.
Vågar vi se på bergspredikan ur ett så här brett perspektiv, inser vi att utläggningen av den inte bara är en angelägenhet för teologerna eller kyrkorna. Bergspredikan är riktad till "folket" och till "lärjungarna". Den är inte bara kyrkans, den är hela folkets! I det här avseendet är den inte bara "religiös", utan också "politisk". Ågrens indelning och avgränsning sprängs.
Bergspredikan ger oss vägkost för hur leva tillsammans i det dagliga livet ute i samhället.
Visserligen kanske någon nu påminner sig om att Bismarck en gång lär ha sagt: "En stat kan inte styras med bergspredikan". Förmodligen menade han med det, att politiken vore enklare utan bergspredikan. Då kan den utan att störas av samvetet vara "realpolitik" och "stormaktspolitik". Jag tror inte att det är så svårt att från världshistorien under 1900-talet hitta exempel på hur det har gått, när man har handlat emot bergspredikans anvisningar. Hur skulle det ha gått i de talrika krigen på Balkan eller kring Persiska viken, om alla i god tid före besinnat Jesu uppmaning om att "älska era fiender?" Oro i Israel har väckts av senaste veckas missilförsök i Iran. Och USA planerar att i Tjeckien lägga upp en missilsköld - mot vem?
Att gå in genom den trånga porten och beträda den smala vägen, när det gäller t.ex. nedrustning, ger minsann oss och världens styrande en hel del att tänka på. Oss, våra ministrar, generaler och riksdagsmän.
Så har bergspredikan konsekvenser, inte bara för vår himmelsväg - vilket är nog så viktigt - utan också för vår jordiska vandring. Vägen och själva vandringen på den är viktiga, men det är också själva målet!
Som vi sjunger i dagens slutpsalm av Lars Huldén:
"Jag har ett hem, ett ljuvligt hem, jag är på vandring dit. Fast vägen inte alls är lätt så går jag den med flit."
"Men rosen är ett sidosår. För mig och dig det skars. Och hemvägen till himlen går. O, låt den bli envars."
Risken att missa målet är uppenbar. Det gäller ett val. Det gäller en ansträngning. Porten är trång. Jag måste bli liten för att komma in genom den. Vägen är smal. Den är svår att finna och svår att gå - och lång. "Den långa smala vägen". Det behövs ansträngning och uthållighet av oss, om vi skall nå målet, räddningen, frälsningen. Och samtidigt är det ju så lätt: nåden gäller! Det är ju Jesus, som talar i vår text. Han har själv stått i en valsituation. Han gick sin kamp i bön den natten i Getsemane, när lärjungarna av utmattning somnade. Han valde själv vägen till korset. Det som borde göras av oss, det har han redan gjort. "Det är fullbordat!"
Samtidigt som Jesus uppmanar oss att gå in genom den trånga porten och vandra längs den smala vägen, varnar han oss för risken att gå förlorade, att inte nå någon annanstans än fördärvet. Ingen port leder in på den breda vägen. Inget aktivt val behöver göras. Det är bara att följa med strömmen. Vägen vi då vandrar på är bred och bekväm. Den kräver ingen ansträngning, inga uthållighetsprov. Det går hela tiden utför!
- Kanske en del av er har följt med i TV, i Eurosport-kanalen, den stora franska proffscyklisttävlingen Tour de France, som nu pågått i snart en vecka? Där tävlar nästan 200 toppcyklister i tre veckors tid i 21 etapper om 5-7 timmar per dag på etapper, som slingrar sig genom de franska alperna för att slutligen komma i mål genom triumfbågen i Paris. - Vilken möda dessa cyklister får uppvisa att i över 30-40 km:s medelhastighet klättra uppför bergsvägarna i kilometer efter kilometer med en puls som kanske närmar sig 200! Hur mycket lättare vore det inte att svänga cykeln i motsatt riktning och bara låta det gå utför, utan någon annan ansträngning än att litet bromsa, när det börjar gå utför alltför snabbt. Nåja, alla får ju när man nått toppen på stigningen, njuta av att åka utför helt regelrätt. Men en del - som vi vet - har inte kunnat motstå frestelsen att ta till förbjudna dopingpreparat för att på topp orka med dessa stigningar.
Men kämpar man inte som reglerna bjuder för att nå toppen, finns det inte heller chanser att nå det hägrande etappmålet för dagen, eller slutmålet i sinom tid i Paris. Då finns det inte ens teoretiska segerchanser.
Den som av Jesu bergspredikan vill låta sig inspireras till att i sitt inre omvända sig och till sitt yttre ställa sig på de fattigas sida, träda upp för de förtryckta och satsa tid och krafter på andra, mjukare värden i livet än enbart de materiella, han/hon får minsann mycket att göra!
Det blir en mödosam uppgift och ett hårt arbete att sätta sig in i allt det gäller att känna till för att utgående från rätt kunskap och riktig information träffa de rätta avgörandena. Det gäller att känna till hur vårt samhälle och hur vår värld fungerar. Kanske det är du som ställer din tid och dina krafter till förfogande t.ex. i kommunalvalet i höst?!
Att avslöja den falska propagandan hos dem som av bekvämlighet försvarar status quo, att det är bra som det är, blir viktigt. Någon har sagt, att "synden av i dag det är att inte vilja bli informerad". Information finns det mycket av, men vågar vi öppna oss för den sanningsenliga, för den som gör att vi blir berörda?
Dietrich Bonhoeffer säger i sin bok "Efterföljd" på ett ställe, att "Jesu bud i bergspredikan bejakas av människan då, när hon blir fri från sig själv i stället för att än mer fångas och bli insnärjd i sig själv": fri från behovet att ständigt behöva bli bejakad av andra, fri från den trygghet ett ämbete, en tjänst, ett arbete kan ge; fri från den säkerhet en tillvaro byggd på prestationer kan ge.
Avslutningsvis kan konkluderas: Vi behöver låta bergspredikans bud och saligprisningar förbli i kraft. På det beror, huruvida den kristna tron i vårt land urartar till en religion som inte längre ställer några krav och då inte heller längre kan trösta någon - eller: huruvida den kristna tron förmår föda fram en församling och kyrka, som bekänner sig till Jesus och honom allena och odelat följer honom på den smala vägen, genom den trånga porten.
Den uppståndne Bergspredikarens budskap ger oss här ett klart uppdrag, ger oss den rätta riktningen, kriterierna för rätt handling och löftet om att en gång nå målet!
"Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket" (Matt. 5:12).
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar