Predikan: 16 söndagen efter pingst

Ben Thilman:
Allting har sin tid
Karabacka kapell och Esbo domkyrka 31.8.2008
Luk 10:38-42

Berättelsen om Marta och Maria är en väl känd berättelse och det som dessa två systrar visar prov på, har blivit ett föredöme för många. I grund och botten handlar det om att Marta bjöd in en gäst och som värdinna var hon också ansvarig för att gästen skulle betjänas. Maria upplevde att hon fick Jesus på besök och tog tillfället i akt och lyssnade på honom när han var där.
Det är inte heller så att Jesus skulle förebrå någondera av syskonen, men Marta förebrår nog sin syster, för hon hade givetvis tänkt at hon inte ensam skulle behöva ställa i ordning allting.
Men vi har alltså två människor som upplever Jesu närhet på två olika sätt.
Ofta gör man det så, att man gör dessa handlingar till karaktärsdrag. Så blir Maria drömmaren och Marta handlingens kvinna. Men lika litet som jag tror att Thomas tvivlade på allting, så tror jag att Marta alltid jobbade och Maria alltid satt stilla. Så var det säkert inte.
I stället så påminner jag mig om vad Predikaren skriver i sin bok i GT. Han skriver så här:

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

Det som Jesus såg och uttryckte var att Maria faktiskt hade sett stunden värde. Hon insåg att nu hade hon Jesus på besök. Hon ville ta vara på det ögonblicket.
Det är något vi kunde ta vara på också i vår tid. Att leva för stunden och leva i nuet. Att inse allt allting har sin tid, och inte, när man sörjer, känna ångest för att det finns så mycket att glädjas över, eller inte i en stund av närhet tänka att man borde gå. Det skulle lindra stressen. Men det som Jesus här menar, förutom att vi kanske stressar för mycket, är att inse stundens värde. Det gjorde Maria. Hon insåg att denna stundens värde var att lyssna på Jesus.
Vi kan också se på den här berättelsen med frågeställningen: Vad gör vi i Jesu närhet? Är Jesu närhet för oss krav eller vila? När vi närmas oss Gud, får vi en känsla av att det ställs krav på oss, eller får vi en känsla av att vi är trygga, hemma, välkomna?
Jag har en känsla av att vi kan läsa berättelsen om Marta och Maria som en uppmaning att stilla oss och ta emot kravlösheten. Ta emot tron som en gåva och vilan i Gud som en källa till kraft och vishet.

Predikan: 15 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
"Tack för törnet"
Borgå lilla kyrka 24.8.2008

Temat för den här söndagen är "Tacksamhet". Det är ett begrepp som kan vara ganska besvärligt ibland. Jag läste en insändare för ett antal år sedan, där insändarskribenten ondgjorde sig över psalmen "Tack min Gud" (Psb 306). Han citerade raderna "Tack för rosorna vid vägen, tack för törnet ibland dem," och undrade varför i hela friden man ska vara tacksam för törnet. Och det kan man ju fråga sig.

Låt mig vara personlig ett tag. För åtta år sedan, ungefär, avled min far; vi jordfäste honom på min trettiotreårsdag. På min trettiofyraårsdag döptes mitt äldsta barn; pappa fick alltså aldrig se sina barnbarn eller de honom. Pappa hade varit sjuk länge, och under flera år innan han dog var det svårt eller omöjligt att föra ett djupare samtal med honom. Det ledde till att det var åtskilligt som förblev outrett mellan oss när han gick bort. Jag var väldigt sårad och arg över situationen; arg delvis på pappa för att han var så fräck att han dog, delvis på mig själv för att jag kände som jag gjorde. Eftersom ingendera ilskan kunde få något egentligt utlopp, vändes de inåt, och jag insjuknade i en svår depression.
Depressionen behandlades både med mediciner och med terapi, och ett par år senare började jag vara på bättringsvägen - när jag fick en smärtsam och besvärlig tarmsjukdom. Jag åkte in och ut på sjukhus, men läkarna fick inte bukt med sjukdomen, innan ett omfattande kirurgiskt ingrepp gjordes. Under sjukdomstiden tappade jag 36 kilo på sex månader, vilket visar två saker: för det första var jag allvarligt sjuk, och för det andra fanns det en hel del att ta av. Nu, fem år senare, är jag fullt återställd, åtminstone vad vikten beträffar.
Vad har detta med tacksamhet att skaffa? Bör jag vara tacksam för pappas död och mina egna sjukdomar?
Nej. De var hårda slag och tunga tider som det inte finns något gott att säga om.

Gud vill inte att någon skall plågas och dö, det är jag övertygad om. I denna världen finns sorg och lidande, och Gud sörjer med de sörjande och gråter med dem som gråter. I Matt 10:29 säger Jesus: Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Detta verkar ibland tolkas som att Gud skall hindra sparven från att falla, men så står det ju inte. Jesus säger att Gud vet, inte att han hindrar, att sparven faller. Men redan att han vet om det är ju en tröst.
Att försöka trösta en sörjande med att säga att "det var Guds vilja att så skedde" är inte bara osant, utan också grymt mot den som man försöker trösta. Många försök att trösta verkar vara ämnade att trösta tröstaren själv, snarare än den som är drabbad, om de försöken går ut på att den drabbade skall vara lugn och snäll, inte störa andra med känsloutbrott utan underkasta sig det som man påstår vara "Guds vilja". Men vi behöver inte sitta passiva och bara ta emot det värsta som livet ger, utan om något hemskt drabbar oss, så får vi och bör vi sörja, vara arga, visa vår smärta, hur störande det än kan vara för omgivningen.
Ändå finns det en möjlighet till mening i de hårda slagen. Inte så att sjukdom och död i sig skulle vara meningsfulla; det är de inte. Däremot så, att om man lyckas gå vidare från det svåra som en bättre, visare människa, så har man någonting att vara tacksam för. Vi behöver inte tacka för "törnet" som sådant, men kanske nog för det som "törnet" kan lära oss.

Till exempel det där om att trösta. Att trösta någon som sörjer är svårt. Det vet jag efter att ha sett det ur båda hållen. Orden blir så små, vi vet inte vad vi skall säga. Ibland täcker vi vår osäkerhet med att prata på i alla fall, ibland undviker vi den genom att inte våga ens försöka uttrycka vårt deltagande i sorgen. Av dessa reaktioner upplever jag att den förra är bättre, medan den senare är direkt vidrig. Om vi säger någonting kan det någon gång bli fel, men att ignorera någon som sörjer kan aldrig vara rätt.
Men det är på inget sätt nödvändigt att säga så mycket, om man känner sig osäker. Den bästa kondoleansen jag fick var av en av mina kolleger som helt enkelt sade: "Jag hörde om din far" - och så gav mig ett varmt handslag och såg mig i ögonen. Det värmde oerhört - han visade sitt deltagande och att han brydde sig om mig, utan att trampa in på smärtsamma och sårbara områden.
Något som är besvärligt i tider av sorg och sjukdom är den känsla av skuld som man ofta kan dras med. Vi tenderar alltför ofta att fundera på vad vi har gjort för att vara förtjänta av det som har hänt och på vad i kunde ha gjort annorlunda. Naturligtvis finns det i vissa fall en koppling mellan våra handlingar och de sjukdomar vi får - t.ex. en rökare som får lungcancer - men i de flesta fall finns det inget sådant samband. Och framför allt finns det i allmänhet inget samband mellan våra handlingar och en anhörigs död. Barnet som är argt på sin pappa förorsakar inte att pappa blev under en bil och dog, även om barnet kan dra en sådan slutsats. Liknande felaktiga slutsatser kan vuxna dra, och sedan bära på skuldkänslor för sådant som de inte är skyldiga till. Reaktionen är inte onaturlig, men nog onödig och ofta skadlig. Det vi borde fråga oss är inte "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?", utan "Hur skall jag kunna göra det bästa av denna hemska situation?" Och så kanske vi kan lära oss något av "törnet", och får något att vara tacksamma för trots allt.

Ofta (om än inte alltid) är frånvaron av tacksamhet ändå en fråga om perspektivförskjutning. Jag menar att vi koncentrerar oss så på allt det som har gått snett på något vis att vi inte ser det som står väl till. Vi skall inte glömma allt det goda som vi får av Gud. Han ger oss tröst i sorgen, glädje i den mänskliga gemenskapen, kläder på kroppen och mat på bordet - och mycket annat gott som vi alltför ofta bara tar för givet. Och "givet" är det ju, men givet av Gud, och därför är han värd vår tacksamhet. Som aposteln skriver i dagens andra läsning (2Kor 9:15): Gud vare tack för hans oerhörda gåva. Amen.

Predikan: 14 söndagen efter pingst

Ben Thilman:
Jesus utmanar dig...
Esbo domkyrka
Matt 5:43-48

Det finns faktiskt inget sådant bud i bibeln, att man skall älska sin nästa och hata sina fiender. Men, som ni kanske märkte så hänvisade inte heller Jesus till något bibliskt bud. Han sade: Ni har hört att det blev sagt. Orsaken till att man börjat säga på det här viset, är högst antagligt att det fanns ett stort behov hos detta lilla folk att profilera sig starkt. Denna profilering ledde i vissa kretsar till att man började förhålla sig fientligt mot allt främmande. Jesus hade ändå ett annat budskap.
Dessa ord av Jesus hör till hans bergspredikan och som rubrik för detta har man satt: Jesus skärper lagens bud. Men egentligen så är det väl inte fråga om att skärpa buden i lagen, utan att återgå till något ursprungligt.
Det som Jesus här tar fasta på är något som är väldigt typiskt för alla som känner sig trängda, eller hotade. Man söker trygghet i den lilla krets man tillhör och man kan t.o.m. börja vända sig inåt, se sig själva som förmera än andra. Man kan få den uppfattningen att man är det enda som ha rätt och alla andra har fel. I sin mest extrema form, så börjar man sprida hat och misstro mot andra. Det är ganska naturligt att otrygghet föder rädsla och rädsla föder hat, men så skall det inte behöva gå till i sammanhang där Jesus är med. Blir det så i våra kristna sammanhang, så skiljer vi oss inte alls från dem som vi strävar till att hålla oss ifrån.
När Jesus i bergspredikan säger att hans efterföljare skall älska sina fiender och be för sina förföljare, så innebär det också ett mäktigt löfte. Vi, som räknar oss som Jesu efterföljare kan vara säkra på att vi har Gud som vår beskyddare. Vi kan möta våra fiender, möta dem som inte förstår oss eller t.o.m. vill oss illa. Vi behöver inte vara rädda.
Jesus utmanar oss till tilltro. Han utmanar oss till barnaskap. Han utmanar oss att vara något mera.
För många kristna är tilltron till Gud så svag att man måste bygga upp rigorösa lärosystem, för att hålla sig säker. Tilltron till bibeln är så svag att man måste bygga upp ett bräckligt men till synes heltäckande system för att tolka bibeln, så att man kan säga att man läser och tror som det står. Och man får inte tolerera oliktänkande. Så alla som tänker och tror olika har fel och föraktas.
Det skall inte blandas med att vi visserligen skall motarbeta synden och allt som förför människor till otro och att vi är skyldiga att med allt det förstånd vi fått av Gud motarbeta okunskap och dumhet, men vi skall inte förakta våra medmänniskor.
I går var jag till Helsingfors och följde med Helsinki City Marathon. Min son sprang den för tredje gången. Vädret var uselt. Det regnade och blåste och var rätt kyligt. Jag tyckte litet synd om pojken min, som sprang 42 km i det vädret, men så tänkte jag för mig själv. Det är lika för alla som springer, snabba och långsamma, unga och gamla.
Det skapar gemenskap att dela samma öde. Vi skall som människor sträva till att söka denna gemenskap.
Amen

Predikan på 12 sönd efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Ett minnesvärt axplock
S:ta Helena kyrka, Skövde 10.8.2008
Markus evangelium 2:23-28

Jesus och hans vänner är ute och vandrar som vanligt. De går genom sädesfälten, och några av lärjungarna börjar rycka av ax medan dom går. Vi kan nog föreställa oss scenen, precis som när vi plockar i oss ett och annat hallon på skogsstigen, som lite extra föda och energitillskott. För lite extra behöver vi på vandringen genom livet.
Evangelisten Markus berättar inte vilket sädesslag som gav upphov till just den här situationen, men säkert var det energirikt och uppiggande. Det var precis vad dom behövde, och Jesus sa inte ifrån. Men nu var sällskapet inte ensamma på vägen. Jesus och hans vänner var verkligen drabbade av vad vi idag kallar övervakningssamhälle - av religiösa ledare som menade att Jesus kunde vara ett hot mot kulturell och religiös praxis.

Signalspaningen den här dagen riktade sig mot lärjungarnas axplockande, men inte för att det skulle handla om stöld, utan för att det räknades som arbete, som ju var förbjudet på sabbaten.
Sabbaten, vilodagen, är något som är gott för oss. Den innebär vila, avkoppling, återhämtande och gudstjänst. I Bibeln förknippas sabbaten med Guds skapelsevecka - Gud vilade den sjunde dagen - och då kan hans folk gott göra det också. Lägg märke till vad det står i Andra Moseboken:
"Sex dagar ska du arbeta, men den sjunde dagen ska du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter."
Idag tänker vi annorlunda om slavar och invandrare, men tanken är att vi inte bara vilar för vår egen skull: vi låter också dom vi har ansvar för vila. Även marken och träden ska vila det sjunde året. Det innebär en reaktion mot exploatering och överutnyttjande.
Vi glömmer ibland bort att vilan i själva verket är en del av arbetet. Men vi behöver växlingen mellan aktivitet och icke-aktivitet, det vet inte minst alla de aktiva idrottare som just nu kämpar i OS. Vi har fått växlingen mellan dag och natt, mellan mörker och ljus.
Nu är inte sabbatsbudet bindande för oss icke-judar, även om det för oss lagomlutheraner kan kännas konstigt att dra fram gräsklipparen på söndag förmiddag, men vi kan låta oss utmanas av det och ta oss själva - kropp, själ och ande - på allvar, Och också påminna oss om dem som inte har den frihet som vi har. Vi kan låta tankarna gå till dem som inte har friheten att besöka sin kyrka eller över huvud taget utöva sin religion under trygga förhållanden.Vi kan tänka på dem som har alltför mycket ledig tid, så mycket ledig tid att det vore skönt att ha något inplanerat någon gång. Nej, balans mellan vila och aktivitet är det bästa.

Tillbaka till evangelietexten. Fariséerna som kritiserar Jesus och lärjungarna får sabbaten att framstå som någonting negativt. Lärjungarna ska avstå från det dom känner att dom behöver, bara för att vara den religiösa seden till lags. Men Jesus ser längre än så. Våra innersta behov är viktigare än budordet. Ja, självaste kung David struntade i etiketten och åt upp brödet som endast prästerna fick äta.
Därför kan också vi idag fundera över: är det så att vi använder våra religiösa och kulturella normer för att trycka tillbaka människors grundläggande behov? Hur använder vi våra kyrkorum? Vilka grupper av människor känner en trygghet här? Hur mycket fast är vi i våra invanda mönster? Trohet mot evangeliet är att ständigt vara beredd till uppbrott och sökande efter nya former som fungerar. Så tänkte urkyrkan, och så kan dagens kyrka tänka.
Om vi gör det vi gör för att slippa kritik, då är det inte vi som handlar utan rädslan inom oss. Men Jesus har sagt till oss att vi inte behöver vara rädda. Vi kan lugna ner oss, tryggt hos Jesus.
Amen.

Predikan: 12 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
"All religions lead to hell on Earth"
Borgå lilla kyrka och Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka 3.8.2008
Matt 21:28-32

Min arbetsväg för mig förbi Kyrkotorget mest varje dag. Torget kantas som bekant av domkapitlet, biskopsgården och två kyrkor, alltså domkyrkan och Lilla kyrkan - förutom en hel del andra byggnader, förstås. När jag går förbi biskopsgården på väg mot stan, ser jag varje gång ett klotter på en av byggnadsställningarna som står där p.g.a. renoveringen. Det är någon som där har skrivit den engelska frasen "All religions lead to hell on Earth" - fritt översatt "alla religioner leder till ett jordiskt helvete". Samma fras har jag också sett inne i centrum på klisterlappar som har "fastnat" på bl.a. trafikmärken nu under sommaren.
Klotter och klisterlappar på olämpliga ställen är naturligtvis beklagligt. Jag tänker dock inte här öda tid och energi på att fördöma graffiti, utan det är själva budskapet i just detta klotter som (av förekommen anledning) intresserar mig. "All religions lead to hell on Earth." Till det vill jag komma med tre synpunkter.

Den första är att frasen är en generalisering. "All religions lead to hell on Earth." Och som bekant, är alla generaliseringar falska.
Vilket visst också är en generalisering. Hmmm...

Den andra synpunkten är att denna fras är alltför snäv. Religioner - inklusive kristendomen - har gjort mycket gott genom historien, men också mycket ont. Man behöver inte vara väldigt selektiv i sina historiska studier för att se en trend till självgodhet, intolerans och svärdsmission hos representanter för olika religioner - parallellt med kärleksfulla och goda gärningar hos andra representanter för samma religioner. Ibland är det rentav samma religiösa personer som s.a.s. slår med ena handen och smeker med den andra!
Men denna bild är alltså alltför snäv, om den begränsas till att gälla endast religioner. Den gäller nämligen alla ideologier som människan har följt under sin tidsålder här på jorden. Mycket ont har gjorts i religionens namn, men också i ateismens eller nationalismens namn, för att bara nämna ett par. Och om man strävar efter att inte ha någon ideologi överhuvudtaget, ligger man i diket likafullt, för då är man nihilist. Och nihilismen kanske leder till ett jordiskt helvete ännu snabbare än andra ideologier.

Den tredje synpunkt som jag har på frasen "All religions lead to hell on Earth" är att Jesus verkar vara av samma åsikt; också han var starkt religionskritisk. Som exempel kan vi ta dagens heliga evangelium (Matt 21:28-32), där Jesus berättar en liknelse om två bröder, av vilka en säger "nej" och ändå gör som deras far vill, medan den andre säger "ja" och ändå låter bli. När de religiösa ledarna medger att det var den förste som lydde fadern, säger Jesus till dem: "Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike. Johannes [döparen] kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom."
Jesus skäller ut de religiösa ledarna för att de saknar tro, och kontrasterar dem med de mest föraktade personerna i samhället, som dock tror. Detta sker på många ställen i evangelierna. Religionen står inte i något direkt motsatsförhållande till tron - det ser vi ju av att Jesus förväntar sig tro av de religiösa personer som han talar med - men det är inte religionen som frälser, utan tron.
Det här kan ju låta lite underligt när det kommer från en religiös ledare, en präst, i ett religiöst sammanhang, en gudstjänst i en kyrka - men så är det i alla fall. Jag kan inte frälsa någon, så präst jag är; det är bara Gud som kan. Jag är inte här för att folk skall följa mig, men om jag kan hjälpa någon att följa Jesus, så har jag fyllt min uppgift.

När det gäller livet här på jorden, så bör vi ta vårt ansvar för att låta bli att göra det till ett helvete. Detta gäller alla människor, oberoende av om vi kan anses vara religiösa eller sekulariserade, och oberoende av vilken religion eller ideologi vi bekänner oss till.
Vi bör pröva oss själva och granska våra handlingar och våra tankar. Om vi märker att de leder oss bort från det goda och kärleksfulla - m.a.o. bort från Gud - så måste vi kämpa för att ändra på saken. Vi ska inte bara ändra våra handlingsmönster, vilket är svårt - vi ska också ändra våra tankemönster, vilket är näst intill omöjligt. Hjälp i vår kamp kan vi få av vår Herre, bara vi ber om den hjälpen. Endast genom att kämpa denna goda kamp kan vi undvika att också vi fastnar i ett mönster som leder till större ondska i världen - till det som man kunde kalla "ett jordiskt helvete".
Gud hjälpe oss!