Henry Byskata:
”Medborgare i två riken”
Predikan vid högmässa i Dragnäsbäcks kyrka (Vasa)
26 oktober 2008 kl. 10.00 (vintertid!)
Luk. 12:4-7
”Medborgare i två riken”
Predikan vid högmässa i Dragnäsbäcks kyrka (Vasa)
26 oktober 2008 kl. 10.00 (vintertid!)
Luk. 12:4-7
Under den gångna veckan har min fru och jag fått vara på en resa vi länge önskat företa till Grekland och Athen. Då är ett besök på Acropolis, den kulle som dominerar stadsbilden, ett måste. Belägen på den attiska slätten omgiven av bergen Parnitha, Penteli och Hymettus och beläget vid den Saronska golfen är Athen idag Greklands huvudstad med 5-6 miljoner invånare. Redan under den neolitiska perioden fanns det organiserat liv där: omkring 4000-3000 f.Kr. slog sig de första invånarna ner på Acropolis och vid området kring floden Ilissus (Olympeion).
För tvåtusen år sedan, när romarna tagit över makten också i Grekland, kom aposteln Paulus till Athen. Om det kan vi läsa i Apostlagärningarnas 17 kapitel. Han gick omkring i staden och blev upprörd över alla de avgudabilder som fyllde den. Han talade till judarna i synagogan och till de gudfruktiga, med vilka de kristna avses. Och han talade på torget med dem som uppehöll sig där. ”En del filosofer, både epikureer och stoiker, inlät sig då i diskussion med honom (Paulus).” Några sade: ”Vad är det för visdomskorn den där har snappat upp? Vart vill han komma?” Och andra sade: ”Han är tydligen en som vill införa främmande gudar.” Paulus predikade ju budskapet om Jesus och uppståndelsen. Så tog de Paulus med sig till areopagen och sade: ”Kan vi få reda på vad det är för en ny lära du förkunnar? Det är besynnerliga saker som du dukar upp för oss. Nu vill vi veta vad det är fråga om.”
Och då höll Paulus sitt berömda tala inför areopagen: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand…ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom…en lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.”
Paulus, romersk medborgare, talade till athenarna, som representerade det föregående stora riket och den kultur på vilken också romarna byggde vidare. Hans tal anknöt skickligt till det som fanns för handen på platsen: Acropolis med sina tempel, reste sig 156 m högt ovanför slätten, Parthenon-templet och Athena Nikes tempel, Erechteion, den mäktiga ingången Propylaia m.fl. på ett område 300 x 150 m. stort. Areopagen, en bergsklippa, reste sig nordväst om och nedanför Acropolis (Areios Pagos, det betydde Ares, krigsgudens klippa). Klippan var platsen där domstolsförhandlingar fördes. Paulus besökte Athen och Areopagen enligt forskarna år 54. Han förkunnade ett rike, som var ett annat än det grekiska eller romerska.
Rubriken för vår söndag, 24 sönd. e. pingst, ”Medborgare i två riken” kommer lämpligt in här. Kanske också lämpligt genom att vi idag har kommunalval i vårt jordiska rike, republiken Finland.
I dagens evangelium i Lukas kap 12 handlar det om Jesu undervisning av sina lärjungar. Han håller helt enkelt skriftskola med dem. Han förbereder dem för deras kommande verksamhet som förkunnare av det gudsrike som brutit sig igenom genom Jesus Kristus. Lärjungarna skall fortsätta det som Jesus har satt igång med samma fullmakt som han att förlåta synder, bota sjuka och uppväcka döda. Det låter mäktigt, ”besynnerliga saker”, tycket Athenarna. Men livet som Jesu lärjunge är inte bara makt och glädje och en innerlig gemenskap med Mästaren själv. Det innebär också lidande, motgång och för den första kyrkan förföljelse med martyrskap och död som följd. Lärjungen fick dela sin Mästares öde. Paulus fick sluta sina dagar som martyr i Rom. Det står det dock inget om i Apostlagärningarnas slut:
”Där (i Rom) stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.”
Jesus är realistisk nog att förbereda sin lärjungar på de svårigheter som väntar. Han vill framför allt ge dem - och oss - frimodighet och trygghet. Det hela handlar om att de och vi inte behöver vara rädda, frukta. Mê fobeisthe på grekiska, det byter ”hys ingen fruktan, du behöver inte vara rädd, inte ha någon fobi”. Och han kallar dem vänner. Det är fråga om en närhet och enhet, som går på djupet. En gemenskap i lidandet men också en gemenskap som ger delaktighet i det nya rikets, Gudsrikets, seger. Just därför kan lärjungarna vara trygga. Djupast sett kan inget farligt drabba dem, då de är ett med honom som har all makt i himlen och på jorden.
”Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet.” Det är inte djävulen, som avses, utan det är Gud. Gud har all makt och han segrar till sist. Med det avses inte att vi bör vara rädda för Gud, men däremot skall vi akta oss för att göra mot hans vilja. I skriftskolan har vi ju fått lära oss de tio budorden, det dubbla kärleksbudet och den kristna etiken från fall till fall. Då vet vi bättre vad det handlar om: mera om Guds kärlek än om hans heliga, dömande sida. Den vi får älska och varje dag ta emot så mycket gott av är det inte svårt att lyda och följa.
Lydnad och trygghet hör samman. Det är fråga om motsatsen till respektlöshet och självsvåld, där vi gärna vill gå vår egen väg och endast följa vår egen själviska vilja.
När vi har med Gud och hans vilja att göra, får vi pröva oss fram. Ibland begår vi misstag och slår huvudet i väggen bildligt talat, men vi lär oss förhoppningsvis nytt och vi kan kanske tillämpa det bättre nästa gång.
Lydnad och trygghet hör samman. Vill vi som Jesu lärjungar vara med Gud och lyda honom, då är också Gud med oss och skyddar oss mot allt ont.
”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Till och med hårstråna på ert huvud är räknade”.
Någon har sagt: ”Kristna är vanliga människor, som kommer med ovanliga påståenden”! Tänk bara på Paulus och hans möte med Athenarna.
Vågar vi tala om vår tro ? Vågar vi ta reda på hur det egentligen ligger till dethär med kyrkan, församlingen och kristendomen ? Och vågar vi dra konsekvenserna, följa Jesus i vårt dagliga liv.
I Bibeln, i Jesus Syraks vishet, en bok bland apokryferna, i tid mellan Gamla och Nya testamentet, heter det i kap 11, kanske med tanke på det uppväxande släktet:
”Klandra inte innan du har prövat - tänk först och döm sedan.
Svara inte förrän du har lyssnat - avbryt inte när någon talar.
Håll fast vid den uppgift du fått,
gå upp i den och åldras i din gärning.
Beundra inte vad syndaren gör, utan lita på Herren
och håll ut i ditt arbete.
Genom Herrens välsignelse får den fromme sin lön,
och hans framgång slår med ens ut i blom.”
I Syraks vishet finns det också någonting för oss föräldrar och andra vuxna:
”Människans slut avslöjar hur hon levat.
Kalla ingen lycklig innan han är död;
först på barnen ser du hur en människa varit.”
Amen.
För tvåtusen år sedan, när romarna tagit över makten också i Grekland, kom aposteln Paulus till Athen. Om det kan vi läsa i Apostlagärningarnas 17 kapitel. Han gick omkring i staden och blev upprörd över alla de avgudabilder som fyllde den. Han talade till judarna i synagogan och till de gudfruktiga, med vilka de kristna avses. Och han talade på torget med dem som uppehöll sig där. ”En del filosofer, både epikureer och stoiker, inlät sig då i diskussion med honom (Paulus).” Några sade: ”Vad är det för visdomskorn den där har snappat upp? Vart vill han komma?” Och andra sade: ”Han är tydligen en som vill införa främmande gudar.” Paulus predikade ju budskapet om Jesus och uppståndelsen. Så tog de Paulus med sig till areopagen och sade: ”Kan vi få reda på vad det är för en ny lära du förkunnar? Det är besynnerliga saker som du dukar upp för oss. Nu vill vi veta vad det är fråga om.”
Och då höll Paulus sitt berömda tala inför areopagen: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand…ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom…en lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.”
Paulus, romersk medborgare, talade till athenarna, som representerade det föregående stora riket och den kultur på vilken också romarna byggde vidare. Hans tal anknöt skickligt till det som fanns för handen på platsen: Acropolis med sina tempel, reste sig 156 m högt ovanför slätten, Parthenon-templet och Athena Nikes tempel, Erechteion, den mäktiga ingången Propylaia m.fl. på ett område 300 x 150 m. stort. Areopagen, en bergsklippa, reste sig nordväst om och nedanför Acropolis (Areios Pagos, det betydde Ares, krigsgudens klippa). Klippan var platsen där domstolsförhandlingar fördes. Paulus besökte Athen och Areopagen enligt forskarna år 54. Han förkunnade ett rike, som var ett annat än det grekiska eller romerska.
Rubriken för vår söndag, 24 sönd. e. pingst, ”Medborgare i två riken” kommer lämpligt in här. Kanske också lämpligt genom att vi idag har kommunalval i vårt jordiska rike, republiken Finland.
I dagens evangelium i Lukas kap 12 handlar det om Jesu undervisning av sina lärjungar. Han håller helt enkelt skriftskola med dem. Han förbereder dem för deras kommande verksamhet som förkunnare av det gudsrike som brutit sig igenom genom Jesus Kristus. Lärjungarna skall fortsätta det som Jesus har satt igång med samma fullmakt som han att förlåta synder, bota sjuka och uppväcka döda. Det låter mäktigt, ”besynnerliga saker”, tycket Athenarna. Men livet som Jesu lärjunge är inte bara makt och glädje och en innerlig gemenskap med Mästaren själv. Det innebär också lidande, motgång och för den första kyrkan förföljelse med martyrskap och död som följd. Lärjungen fick dela sin Mästares öde. Paulus fick sluta sina dagar som martyr i Rom. Det står det dock inget om i Apostlagärningarnas slut:
”Där (i Rom) stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.”
Jesus är realistisk nog att förbereda sin lärjungar på de svårigheter som väntar. Han vill framför allt ge dem - och oss - frimodighet och trygghet. Det hela handlar om att de och vi inte behöver vara rädda, frukta. Mê fobeisthe på grekiska, det byter ”hys ingen fruktan, du behöver inte vara rädd, inte ha någon fobi”. Och han kallar dem vänner. Det är fråga om en närhet och enhet, som går på djupet. En gemenskap i lidandet men också en gemenskap som ger delaktighet i det nya rikets, Gudsrikets, seger. Just därför kan lärjungarna vara trygga. Djupast sett kan inget farligt drabba dem, då de är ett med honom som har all makt i himlen och på jorden.
”Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet.” Det är inte djävulen, som avses, utan det är Gud. Gud har all makt och han segrar till sist. Med det avses inte att vi bör vara rädda för Gud, men däremot skall vi akta oss för att göra mot hans vilja. I skriftskolan har vi ju fått lära oss de tio budorden, det dubbla kärleksbudet och den kristna etiken från fall till fall. Då vet vi bättre vad det handlar om: mera om Guds kärlek än om hans heliga, dömande sida. Den vi får älska och varje dag ta emot så mycket gott av är det inte svårt att lyda och följa.
Lydnad och trygghet hör samman. Det är fråga om motsatsen till respektlöshet och självsvåld, där vi gärna vill gå vår egen väg och endast följa vår egen själviska vilja.
När vi har med Gud och hans vilja att göra, får vi pröva oss fram. Ibland begår vi misstag och slår huvudet i väggen bildligt talat, men vi lär oss förhoppningsvis nytt och vi kan kanske tillämpa det bättre nästa gång.
Lydnad och trygghet hör samman. Vill vi som Jesu lärjungar vara med Gud och lyda honom, då är också Gud med oss och skyddar oss mot allt ont.
”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Till och med hårstråna på ert huvud är räknade”.
Någon har sagt: ”Kristna är vanliga människor, som kommer med ovanliga påståenden”! Tänk bara på Paulus och hans möte med Athenarna.
Vågar vi tala om vår tro ? Vågar vi ta reda på hur det egentligen ligger till dethär med kyrkan, församlingen och kristendomen ? Och vågar vi dra konsekvenserna, följa Jesus i vårt dagliga liv.
I Bibeln, i Jesus Syraks vishet, en bok bland apokryferna, i tid mellan Gamla och Nya testamentet, heter det i kap 11, kanske med tanke på det uppväxande släktet:
”Klandra inte innan du har prövat - tänk först och döm sedan.
Svara inte förrän du har lyssnat - avbryt inte när någon talar.
Håll fast vid den uppgift du fått,
gå upp i den och åldras i din gärning.
Beundra inte vad syndaren gör, utan lita på Herren
och håll ut i ditt arbete.
Genom Herrens välsignelse får den fromme sin lön,
och hans framgång slår med ens ut i blom.”
I Syraks vishet finns det också någonting för oss föräldrar och andra vuxna:
”Människans slut avslöjar hur hon levat.
Kalla ingen lycklig innan han är död;
först på barnen ser du hur en människa varit.”
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar