Predikan: Reformationsdagen (HB)

Henry Byskata:
”Trons grund”
Högmässa i Dragnäsbäcks kyrka 12 oktober 2008 kl.10.00
Matt. 16:1-4

Kyrkodramat Jona - med text av Lars Huldén och musik av Kaj-Erik Gustafsson - uppfördes för några år sedan i Trefaldighetskyrkan med Wasa Sångargilles 70-hövdade manskör som primus motor. Det var ett mäktigt drama, som under Kristiina Hurmerintas skickliga regissörskap obevekligen ryckte åhörarna med sig. Det är som om man själv, när man sitter i kyrkorummet, skulle befinna sig med Jona i fiskens buk.
JONA - frälsare mot sin vilja. Så lyder rubriken för dramat. Och det börjar och slutar med en uppståndelsevisa. Lars Huldén säger, att Jonaboken för oss in i sagans eller berättelsens värld. ”Sagans värld har den egenskapen att den i många avseenden påminner om den värld som vi kallar den verkliga, men vars verklighet ofta nog är svår att fatta för oss. Sagan kan stundom ge oss nyckeln till vår egen - saga.”
Och Huldén konstaterar helt riktigt, att Jonaboken ”har visat sig ha mycket att ge av symbolik för den kristna förkunnelsen. Den handlar om lydnad för den högsta viljan, den ger hopp om förlåtelse, t.o.m. om uppståndelse, som förenar alla kristna.”

--- ”Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.”
Begäran om tecken eller bevis på att Jesus var den av judarna väntade Messias finns det många versioner av i Nya testamentet. Här hos Matteus begärde fariseerna och saddukeerna sådana tecken efter att Jesus hade bespisat femtusen män förutom kvinnor och barn. Man förundrar sig över det Jesus gör, men finner inte att hans kraftgärningar utgör otvetydiga bevis på hans messianitet, på att han är sänd av Gud. Därför begär man ”ett tecken från himlen”, men Jesus svarar i gåtfulla ord, att inget annat tecken skall ges än Jonas tecken.
Hos Huldéns Jona ber Jona inne i fiskens buk till Herren, sin Gud:
Jag ropade till Herren i min nöd och han svarade mig. Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst. Du slungade mig i havet, mitt i havet där strömmarna fångade mig. Alla brottsjöar slog samman över mitt huvud. Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig. Får jag se ditt heliga tempel igen?
Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. Sjögräs snärjde mitt huvud där nere vid bergens fästen. Jag kom till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt. - Men du gav mig liv, o Herre min Gud, och förde mig upp ur graven. Då mina krafter sinade, vände jag mig till Herren. Min bön nådde dig, nådde ditt heliga tempel. De som dyrkar maktlösa avgudar, överger sin trofasta hjälpare. Jag skall offra åt dig under lovsång, och infria mina löften. Räddningen kommer från Herren.
Sedan låter Huldén manskören stämma upp sin psalm om en stor sal:

Det finns en sal som rymmer allt
och alla hittar till.
Men där är mörkt och rått och kallt,
och många går där in som inte vill.
Och balen där tar aldrig slut
ty ingen morgon gryr.
Och ingen enda slipper ut.
Men tänk på sagan om en fisk som spyr.
Betyder den att det dock finns
ett hopp, att det dock finns ett hopp för oss också ?
Det finns en annan som man minns
som på den tredje dagen fick uppstå.
Om döden är tre dagar lång
kan man stå ut med den
för att få vakna upp vid sång
och tas för evigt in i klarheten.

Berättelsen i Jonaboken om Jonas uppdrag i Nineve har i kyrkodramat fått underrubriken: Frälsare mot sin vilja. Jonas besvikelse över att Herren bryr sig om Ninives folk, får till svar hos Huldén att ”ibland kommer omsorgen om Nineves folk att väga tyngre än omsorgen om ett enskilt sändebud.” Det bygger på en text hos evangelisten Lukas (11:30, 32): Ty liksom Jona blev ett tecken för folket i Nineve skall Människosonen bli det för detta släkte. Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona.
Huldén låter Sångargillets tenor- och basstämmor uttrycka detsamma i sången Vem bryr sig om oss?

Ofta sviker modet.
Det verkar svårt att tro det:
att någon överjordisk skulle bry sig om en.
Men hjälp är självfallet välkommen.
Som en del av det hela
- fast fallen för att fela -
skall man väl ändå här i världen betraktas
ett hår på en väldig varelses baktass.
Detta skall du besinna
att intet kan försvinna.
Allt är i evighet med i spelet
din roll är liten men hör till en helhet.
Därför är det så viktigt
att leva rätt och riktigt!
Lev så att du kan stå ut med risken
att kastas upp av den stora fisken.

Här kunde dagens predikan sluta. Den har liksom varje predikan varit ett försök att tolka Bibeln. Det är också Lars Huldéns kyrkodrama Jona.
Eftersom vi idag i våra kyrkor firar reformationens dag, när vi minns vår reformator Martin Luther och hur han den 31 oktober 1517 spikade upp sina 95 teser på dörren till slottskyrkan i Wittenberg och i sina teser påtalade missbruk den katolska kyrkan gjort sig skyldig till, kan vi säga att också Martin Luther på sitt sätt blev, om inte en Frälsare mot sin vilja, så en ”reformator mot sin vilja”. Hans inträngande i Bibeln och dess budskap ledde till denna protest, denna nytolkning som fick radikala följder både för Martin Luther och den kyrka som utan hans vilja uppstod i kölvattnet av hans oförvägna och modiga handlingssätt. Det var för Luther sist och slutligen fråga om bibeltolkning.
Det pågår då och då i vårt stift och rätt ofta på Kyrkpressens insändarspalter en diskussion om bibeltolkningen. De mest konservativa ”bibeltrogna” säger, att Bibeln egentligen inte alls behöver tolkas. Den skall, säger de, bara läsas och åtlydas. Nu torde det igen bli en livlig diskussion – inte minst på bloggspalten Kyrkpressen.fi – när i dagarna biskoparnas uttalande Kärlekens gåva om familj, sexualitet och barnen har utkommit.
Andra mera frisinnade diskussionspartners säger, att eftersom en av teologins uppgifter - och prästernas - är att ständigt tolka Bibelns budskap i och för en värld som med inbyggd nödvändighet hela tiden förändras, så skulle det gälla att mera ansvarsfullt sköta den gudagivna uppgiften att föra respektfulla samtal med samtidens många tänkande, välutbildade och allt mera religionsintresserade människor. (citat Lars-Johan Sandvik).
Själv brukar jag gärna, när det gäller att se på hur Bibeln borde förstås, citera den tyske dogmatikprofessorn Horst Georg Pöhlmann, som säger att ”det gäller att inte ta Bibeln bokstavligen men nog ordagrant”! (”nicht buchstäblich aber doch wortgemäss”) Alltså att man försöker finna den röda tråden i det som är tidsmässigt formulerat, betingat av den tidens samhälle, kultur och världsuppfattning. Det bestående i det som förändras alltså. Eller som Lars-Johan Sandvik säger: ”Allt Bibeln säger måste inte vara SANT i en modern och rationell mening. Ett poem, ett konstverk, en berättelse, en liknelse får inte sitt värde i att de är sanna, utan i den inneboende kraften, i associationerna, i det givna tolkningsutrymmet, i budskapet.”

Förstås finns det också bibeltexter, som nära nog står och faller med att de ganska troget återger historiska händelseförlopp såsom t.ex. Jesu lidande, död och uppståndelse.
Vi - Ordets förkunnare - skall visa på dessa texter, ta fram det ”ordagranna”, men det är en uppgift för varje ordets hörare, att ”välja vems tolkning som helhetsmässigt förefaller sannast, sundast och mest i enlighet med Jesu Kristi ärende” (Sandvik).

Kyrkodramat Jona börjar och slutar med en Uppståndelsevisa, som kan tyckas litet väl enkel, kanske verkar den för en del banal; men vem kan väl veta något om uppståndelsen ? Så här lyder visan:

Jag väntar den stora sommarn. En morgon är sommarn här.
Och luften är full av dofter och värme och sång där jag är.
Och syrsorna sömmar i gräset ny skjorta och byxor åt mig.
Man måste ha lätta kläder när sommarn infinner sig.
Det blir väl helt annorlunda. Vi vet ju så lite ändå.
Men sommarn kommer nog närmast det goda jag väntar på.

Amen.