Predikan: Stefanidagen

Karl af Hällström:
Och förföljelsen fortsätter...
Borgå domkyrka 26.12.2009
Apg 6:8, 11-15; 7:51-60

När vi hör berättelsen om stenandet av Stefanos eller tänker på hur de kristna förföljdes och kastades för vilddjuren under romartiden, tror jag reaktionen ofta blir något i stil med ”Usch så hemskt! Tur att sådant inte sker i våra dagar!”
Jag beklagar djupt, men sådant sker i våra dagar också. De facto har det aldrig funnits så många förföljda kristna som nu. Till en del är det förstås statistiskt betingat, eftersom det aldrig förr har funnits vare sig så många människor i världen eller så många kristna som nu. Att 200 miljoner kristna i 60 av världens länder hotas av diskriminering, våld, fängelse eller avrättning för sin tros skull är ändå något som vi inte bara kan avvisa med att hänvisa till statistik.
Vi får vara glada för att situationen i Finland är bättre än så. Här råkar en kristen knappast ut för värre än ett upphetsat meningsutbyte eller mobbning. Det kan förstås vara väldigt obehagligt, men det är ändå långt ifrån så allvarligt som kristna råkar ut för i Nordkorea, Saudiarabien, Iran, Maldiverna eller Bhutan, för att nämna fem-i-topp på den lista på 60 länder som organisationen Open Doors sammanställde 2007. De flesta av länderna på listan är antingen kommunistiska eller muslimska, men också annat ryms med.
År 2007 kom Kina med bland de tio främsta (eller värsta). Bland populära turistmål kan nämnas Maldiverna på fjärde plats och Laos på åttonde, samt Indien, Turkiet och Marocko också väl placerade. I vårt närområde hittar vi Azerbajdzjan, Tjetjenien och Vitryssland, förutom flera asiatiska tidigare sovjetrepubliker.

Under de sex senaste åren har listan toppats av Nordkorea, vilket kanske inte är så oväntat (vem blir inte förföljd där?). Kristna utsätts för extrem tortyr, bara för att de är kristna. Nu hotar en svår hungersnöd att ta livet av hundratusentals nordkoreaner, men kristna (och andra) som vill hjälpa sina medmänniskor sätts i arbetsläger, där de blir misshandlade och dör av undernäring. All hjälp ska ges på statens villkor – eller inte alls.

Nummer två på listan är Saudiarabien. Landet vill locka till sig mer turister, men är en religiös diktatur av värsta slag. Orsaken till att vi inte hör så mycket om detta är väl att landet utrikespolitiskt är västtillvänt, och västmakterna med USA i spetsen vill inte stöta sig med det wahhabitiska kungahuset.
Men en turist som kommer till Saudiarabien granskas i tullen för att säkert inte smuggla in någonting förbjudet, t.ex. narkotika, vapen, pornografi – eller kristna eller judiska symboler såsom halssmycken. Jag har i många år haft ett guldkrucifix om halsen; senast jag hade det av mig var i fjol vid en röntgenundersökning, och därförinnan år 2003 när jag låg på sjukhus. Om jag ville resa till Saudiarabien (vilket inte är aktuellt!) skulle jag vara tvungen att lämna mitt halsband hemma – eller i tullen. Men det är förstås bara en symbolisk förnedring, och inget – inget! – mot vad saudiska kristna måste gå igenom.
Sedan kung Fahd dog år 2005 och efterträddes av kung Abdullah har diskussioner om reform förekommit i Saudiarabien. I praktiken har dock människorättssituationen förvärrats under de senaste åren. Andra religioner än sunni-islam blir diskriminerade eller aktivt förföljda. Landets medborgare har inte rätt att vare sig välja eller byta religion, och var och en som sprider kristen litteratur eller evangeliserar på annat sätt riskerar fängelse, utvisning ur landet eller avrättning. Detta gäller också utlänningar.
Och de som omvänder sig till kristendomen kan råka illa ut i händerna på både myndigheterna och sina egna familjer. I augusti 2008 dödades en ung kvinna av sin bror efter att ha berättat om sin kristna tro för sin familj. I januari 2009 blev en 28-årig man arresterad efter att ha beskrivit sin omvändelse på sin blogg på internet. Det var inte första gången han fängslades för sin tro. Denna gång släpptes han efter drygt två månader.

I Kina arresterades fem pastorer utan häktningsorder när de var på väg att lämna in ett klagomål över rivningen av deras kyrka. För en månad sedan dömdes de till fängelsestraff på mellan tre och sju år. En av dem är husförsamlingsledaren Yang Rongli. Hon fick sju års fängelse för brotten att, som det hette, ”olagligt ockupera jordbruksmark” och ”störa transporter genom att samla folkmassor”.
Sju år! Om inte det vore så allvarligt, kunde man nästan skratta åt dessa direkt löjliga motiveringar. Men att oskyldiga personer får mångåriga fängelsestraff är förstås allt annat än löjligt.

Indien, med över en miljard medborgare, är den största demokratiska staten i världen. Sedan självständigheten 1947 har den indiska staten varit strikt sekulär och garanterat bl.a. yttrande- och religionsfrihet. Sedan medlet av 1990-talet har dock ett hindu-nationalistiskt parti, BJP, fått alltmer stöd bland befolkningen. I sju av de 28 delstaterna är det förbjudet att byta religion. Detta ger militanta hinduer stöd, då dessa har angripit kristna på många håll i landet.
I delstaterna Karnataka och Andhra Pradesh har flera exempel på detta förekommit bara under denna december månad 2009.
Den 8 december slogs en kyrka sönder och brändes tillsammans med biblar och andra kristna böcker. Myndigheterna arresterade denna gång flera av dem som var gjorde sig skyldiga till detta.
Den 9 december blev en grupp kristna attackerade då de återvände från ett bönemöte. Pastorn fick svåra inre skador, och flera unga kristna flickor blev misshandlade, medan attackerarna ropade antikristna slagord. Veterligen har ingen av dem anhållits.
Den 14 december bröt sig en grupp militanta hinduer in i en ung pastors hem och misshandlade honom och hans hustru. Hustrun fick svåra skador, men förnekades medicinsk hjälp efter påtryckningar från extremisterna. Då pastorn tog sig till närmaste polisstation för att anmäla händelsen, var det han själv som blev arresterad. Han hålls fortfarande fängslad, och parets hem har förseglats av myndigheterna.

Det händer också att kristna förföljer andra kristna. Detta upplever jag som speciellt tragiskt. Sådant sker speciellt där kyrkan och nationen är starkt sammankopplade. Som exempel kan nämnas Etiopien och vår granne Ryssland. I båda dessa länder har den ortodoxa kyrkan en så stark ställning, att protestantiska rörelser som vill berätta det glada budskapet möts av misstro, diskriminering och våld.

Vilka slutsatser kan vi dra av allt detta?
För det första, som jag sade i början, kan vi vara glada att bo här i Finland. Den milda intolerans mot troende kristna som förekommer på sina håll tar sig uttryck i högst något enstaka glåpord. Andra religiösa grupper kan däremot ha det värre, vilket vi gärna får försöka råda bot på.
För det andra bör vi, både som kyrka och som enskilda kristna, arbeta för att förbättra människorättssituationen i världen i allmänhet och för att i synnerhet förhindra diskriminering och förföljelse av våra kristna syskon.
För det tredje bör vi själva modigt bekänna vår tro i de situationer där Gud placerar oss. Gud ger sin heliga Ande som en kraftkälla åt var och en som gör så. Detta innebär förstås inte att vi inte skall kunna tala om något annat och att vi skall bli socialt utfrusna för vår enkelspåriga fanatism, men samtidigt ska vi inte heller dölja vår tro eller undvika att leva ut den i vardagen.
Guds frälsningsbudskap är på många sätt en vattendelare. En del kommer att ta emot det, andra kommer att förkasta det. En del kommer att bli Kristi efterföljare, andra hans förföljare.
Var står du? Vilket pris är du, med Guds hjälp, villig att betala?

Predikan: 4 söndagen i advent

Karl af Hällström:
Glädje, fördragsamhet och frid
Borgå domkyrka 20.12.2009
Fil 4:4-7

Dagens andra läsning från Fil 4 är välbekant för många. Det kanske ändå inte skadar att så här den sista söndagen i advent se lite närmare på den och fundera över dess innebörd.
Paulus skriver: Gläd er alltid i Herren, än en gång vill jag säga: gläd er.
Att kyrkan och kristendomen skulle vara tråkiga och humorlösa stämmer knappast, trots att det verkar som om många skulle anse det. Det kan ju hända att de som har den uppfattningen inte på länge har kommit i kontakt med kristendomen, och därför håller fast vid denna föråldrade inställning. Det kan förstås ändå vara att vi kristna är torrisar hela bunten, för ett av kännetecknen på en torris är väl att han inte inser hur torr han egentligen är. Men Gud är minsann ingen torrboll! Gud har humor! Gud har skapat elefanter och noshörningar och sjöhästar och giraffer och en massa andra komiska varelser – för att inte tala om oss människor! Det skulle inte förvåna mig om en orsak till att Gud har skapat allt detta är att han kan sitta i sin himmel och se på oss och le roat. "Se där," säger Gud till Gabriel, "nu är Kalle i farten igen! Vad skall han hitta på härnäst?" Och så skrattar Gud och hans änglar tillsammans.
Det är klart att när Paulus säger Gläd er alltid i Herren, så menar han inte nödvändigtvis att vi skall gapskratta varje gång vi stiger in genom kyrkdörren eller öppnar bibeln. Däremot tror jag att vi inte skall ta oss själva så gravallvarligt alla gånger, utan våga se på oss själva och på varandra med lite humor. Om vi kan le åt oss själva, så tror jag att vårt liv genast blir mindre tungt. Då vi kan leva med oss själva, är det också lättare för oss att leva med våra medmänniskor. Paulus säger ju härnäst: Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.

Fördragsamhet och tolerans är någonting som knappast kommer högst upp på människors intryck av kristet beteende. Tyvärr är det faktiskt ett område där det finns ett och annat att åtgärda. Jag misstänker att det här till en del beror på att man har blandat ihop begreppen "moral" och "moralism".
Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att leva i ett kärleksförhållande till Gud.
Det är naturligtvis inget fel på att ha en hög moral. Om man strävar till att alltid bete sig moraliskt och väl i alla situationer, så är det närmast någonting beundransvärt – med det lilla förbehållet att det inte går att på detta sätt förtjäna sin frälsning. Om motivet för ens moraliska beteende är att förtjäna ihop frälsningspoäng, är det alltså bakvänt. Om motivet däremot är att man reagerar på Guds nåd och kärlek genom att vilja leva ett moraliskt liv, så är det bra.
Men det som är bra, bara motivet är det rätta, är alltså att själv sträva till en hög moral. Om man strävar till att andra skall ha en hög moral, vare sig de vill det eller inte, så gör man sig skyldig till moralism. Särskilt fult är det om ens moralism är ihopkopplad med ett omoraliskt beteende, för då är man inte bara moralist utan också skenhelig. Och skenhelighet attackerade redan Jesus hårt. Om vi är skenheliga går vi alltså rakt emot det som Jesus lärde!
Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.
Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från dess texter lyckas vi med konststycket att missa det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Hans behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för dem som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle.
Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.
Boten på detta är alltså: Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.

När Paulus säger: Gör er inga bekymmer, så menar han knappast att vi skall strunta i de förpliktelser som vi har gentemot vår familj, våra medmänniskor eller vår arbetsgivare. Våra förpliktelser kvarstår naturligtvis. Vi bör sträva till att sköta vårt arbete och våra andra uppgifter enligt bästa förmåga. Det som Paulus menar med att vi inte skall göra oss bekymmer ligger antagligen på det planet att vi inte skall låta våra uppgifter belasta oss psykiskt eller andligt. Framför allt får de inte komma mellan oss och vår Herre för, som aposteln skriver, när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Så här inför julen kan vi ju notera att det är Gud som våra önskningar skall riktas till, inte julgubben – eller "julbisin", som han kallas här i Östnyland. Det är ju klart att Gud vet allt vad vi behöver och önskar redan innan vi ber honom om det. Det viktiga i bönen är inte heller dess informationsvärde, utan att vi är i kontakt med vår Herre.

Det viktigaste av allt i det här textavsnittet är kanske det som kommer till slut. Om vi alltid gläder oss i Herren, är fördragsamma och bekymmersfria och står i kontakt med Gud, då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Detta är en julefrid som vi inte kan få någon annanstans.
Julen är nära inpå oss. Herren är nära, som Paulus skriver. Vi bör vara beredda att ta emot det stora budskapet om Jesus. Vi bör vara beredda att ta emot Guds frid. När vi får uppleva den friden, så kan vi sjunga med Maria, hon som liksom vi väntar på Jesu ankomst: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. (Lk 1:46)

Predikan 2 Advent (KLV)

Karin Långström Vinge:
Predikan 2 Advent
S:ta Helena kyrka söndagen den 6 december 2009 årg 1

Det är starka bilder som möter oss i dagens bibeltexter. Det handlar om hur bra allting kan vara. Och det handlar om hur eländigt allt kan vara.
Jag tänker att advent och jul handlar mycket om ideal. Vad som är bäst och vad som är sämst. I tidningen intervjuas kommuninvånare som får svara på frågan om bästa och sämsta julklapp.
Vi letar efter den perfekta granen. Man tar ju inte vilken gran som helst på bensinmacken, utan en som har jämna, perfekta grenar.

Vi letar efter den perfekta julmaten. Nu har det uppdagats att landets grisar kanske inte har det så bra som vi kanske trodde. Men bäst uppväxtvillkor ger inte bästa priset på julskinka, även om vi i vår idealvärld gärna skulle se att det vore så.
Är det någon gång på året som vi förväntas vara lyckliga och förväntansfulla, så är det ju under advent och jul.
Och medan vi väntar på att lågenergilamporna ska tändas, samlas folkslag i mängd till klimatmöte i Köpenhamn.

Guds rike är nära. För Jesus verkar det vara med skräckblandad förtjusning, om man läser Lukasevangeliet. ”Tecken ska visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden ska hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor ska förgås av skräck i väntan på vad som ska komma över världen, ty himlens makter ska skakas. ”
Men då ska ju Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet.
Tankar om världens undergång finns i de flesta religioner och kulturer, och vid tiden för evangeliernas tillkomst tänkte man sig verkligen att Jesus skulle komma tillbaka under deras livstid. Därför gällde det att leva som om varje dag vore den sista.
Det var något man såg fram emot. Man levde i en turbulent tid av politisk och religiös osäkerhet. I slutet av århundradet förstördes Jerusalems tempel ytterligare en gång. Men äntligen skulle befrielsen komma, Jesus komma åter, rätt skulle skipas bland mäktiga folkslag i fjärran.
Så dröjde Herrens dag. Generationer följde på generationer och vi väntar fortfarande. Också vi bärs av längtan efter befrielse. Också vi bärs av längtan efter idealet: Herrens tempel ska stå orubbligt fast och besöksstatistiken ska fara i höjden.

Under tiden - ser vi tecken på undergångens begynnelse? Är klimathotet, till exempel, ett tecken? Svält, krig, kriminalitet, naturkatastrofer, ja, det mest eländiga som kan tänkas.
Det är möjligt. Det är också möjligt att både det bästa och det sämsta hör till våra livsvillkor. Livsvillkor inte satta av Gud utan som en konsekvens av vår fria vilja och självvalda bortvändhet från Gud. Men Gud har lovat att det inte är för alltid. Guds rike ÄR nära. Världen vilar i Guds goda händer, och vi ser fram emot den dag då världen befrias, då ondskan för alltid slås ned, då Jesus kommer tillbaka och världen fylls av liv.

Jag tänker också att det här är ett mönster i varje människas liv: livet när det är som bäst och när det är som värst. Idealet som Mika pekar ut är underbart: ”Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen ska hota honom.”
Så kommer vi i situationer i livet där vi nästan förgås i skräck i väntan på vad som ska komma, våra liv och vår existens skakar i grunden. Utsatthet, bekymmer, sjukdom, anhörigas död eller annat.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder, sjunger vi för att orka härda ut i det svåra. Som din dag, så skall din kraft ock vara, detta löfte gav Gud oss.

Det blir bättre, det är vi utlovade. Jesus ber oss se på fikonträdet och alla andra träd. De ger oss tröst och tillförsikt. När de knoppas, då förstår vi av oss själva att nu är sommaren nära. Rhododendronbusken utanför mitt köksfönster är ett bra exempel. Redan när det första höstrusket är över oss är den beredd med nya knoppar. Den vet att ljuset och värmen kommer tillbaka, och det påminner den mig om hela den kalla vintern igenom. På samma sätt påminns jag om att Guds rike är nära, trots koldioxidnivåer, kärnvapenmakter och tsunamis.

Karin Boye skriver:
"Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten och av skam.
Jag ville kasta mina vapen,svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen var min sköld.
Jag har sett de torra fröna gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös.
Jag vill möta livets makter vapenlös. "

En gång blir allting bra. En gång kommer alla svärd smidas om till plogbillar. En gång kommer spjuten att smidas om till vingårdsknivar. Återställelsens dag, upprättelsens dag, då allt är idealiskt. Till dess lever vi med löftet Jesus gett oss: att han är med oss alla dagar till tidens slut. Himmel och jord ska förgå, men Jesu ord skall aldrig förgå.
I nattvarden får vi en försmak av Guds rike. Vi får del av Jesus, hans liv och allt han står för. Allt som vi brustit i, i vår bortvändhet från Gud, blir helt i förlåtelsens kalk. Vår trötthet vänds i nytt hopp i brödets livgivande kraft. Glädjen vi behöver, tröst när ont oss sker, kraft när bördor böjer oss mot jorden ner, till vi är i staden där vi möter Kristus.

Och minns det som aposteln påminner oss om i Andra Timoteusbrevet:
”Därför påminner jag dig om att du ska blåsa liv i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade mina händer på dig. Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. ….Bevara genom den heliga Anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig..”

Amen.

Predikan: 2 söndagen i advent (KafH)

Karl af Hällström:
"Ni skall vara heliga, ty jag är helig"
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Mikaelskapellet (Borgå) 6.12.2009
1Pet 1:13-17, Lk 21:25-36

Från Första söndagen i advent till Andra söndagen i advent ändrar stämningen radikalt. För en vecka sedan sjöng vi Hosianna och jublade över att Jesus rider in i Jerusalem. I år fick vi dessutom jubla över att biskop Björn installerades i sin tjänst. Idag får vi oss plötsligt till livs någonting som känns som domsöndagstexter. Det här syns också i kyrkorummets utsmyckning. För en vecka sedan var den liturgiska färgen vit, och alla tygstycken som pryder altaret, predikstolen, nattvardskärlen och prästen var vita. Vitt är festens och glädjens färg i liturgiken. Idag och ända fram till jul är, som ni ser, den liturgiska färgen violett – fastans, ångerns och botens färg.
De två största kyrkliga högtiderna föregås ju faktiskt av fastetider. Den "stora" fastan pågår under fyrtio dagar före den viktigaste högtiden, påsken, och den "lilla" fastan under fyra veckor före den näststörsta högtiden, julen. Vi bereder oss för högtiden genom att fasta. I denna fasta är specialdieter inte det viktigaste, även om de kan ingå, utan det viktigaste är att vi funderar och kontemplerar över oss själva, över vårt liv och över vårt gudsförhållande. Denna kontemplation vill leda oss till ett rätt firande av den högtid som följer. Inför påsk känns detta kanske helt naturligt, eftersom påsken inte är omgiven av riktigt så mycket stoj och stim som julen, även om en viss uppståndelse inträffar också vid påsk. Nu under adventstid är det svårare att stilla sig – men just därför desto viktigare.

Nu under adventstiden bör vi påminna oss om vikten av att bibehålla balansen och mångsidigheten i tron på Jesus, så att Jesus inte förminskas till "bara" det lilla barnet i krubban. I de olika bibeltexter som handboken föreskriver för idag ser vi en helt annan sida av tron på Jesus, nämligen Jesu ankomst i härlighet som den segrande härskaren. Det är denne Jesus som kan säga som i dagens heliga evangelium: Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. (Lk 21:33). Det är ett häftigt uttalande, som stöder det påstående som C.S. Lewis gjorde om Jesus, nämligen att alternativen i vårt förhållningssätt till honom är att han antingen är en lögnare, en dåre, eller universums Herre. Lewis använde på engelska de allittererande orden "liar, lunatic or Lord". Om du eller jag skulle säga Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå, skulle diagnosen antagligen vara storhetsvansinne. Men Jesus är inte en dåre eller en lögnare, utan han är Herre.
Innan vi ser på anknytningen till adventstiden, vill jag kommentera det här med "tidens tecken". Genom århundradena har det funnits personer och rörelser, ibland med förvånansvärt stort inflytande, som har förutspått att Jesus skall komma tillbaka på en viss tid eller rent av en viss plats. Också idag finns det sådana rörelser. En del är i sig harmlösa, men andra förleder sina anhängare till att sälja sina ägodelar eller rent av till kollektivt självmord. Och det är ju (milt sagt) inte meningen.
De tecken som vi ser omkring oss, som krig, hungersnöd, jordbävningar och andra katastrofer, är dock inte det som är det viktiga. Det viktiga är inte att vi skall kunna räkna ut när Jesus kommer tillbaka, utan att vi är beredda när han kommer.
Här ser vi anknytningen till advent – beredelsen på Kristi ankomst. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna, när han kommer och bultar på porten, säger Jesus i Lk (12:36). Det finns en risk att vi tröttnar, att vi blir likgiltiga, att vi tänker att eftersom det inte har hänt någonting hittills, så händer det knappast något i framtiden heller. Men just det faktum att vi inte ännu har brutit upp från denna värld betyder inte att vi aldrig kommer att göra det, utan tvärtom att vårt uppbrott aldrig har varit så här nära.
Min mening är ju inte att skrämma er med allt det här. Lite ruska om er kanske, men inte skrämmas. Jag har sagt att vi måste hålla oss vakna. Men den här vakan är inte en energikrävande ångestfylld fruktan för vad som kommer att ske. Trots att vi skall vaka och inte får somna, så får vi ändå vila i Gud. Vi får tryggt lita på, att Gud tar hand om oss. Han har kallat oss till sina barn när vi döptes, och han kommer inte att överge oss. Vad vi än har gjort, hur långt bort från Gud vi än har kommit, så får vi ändå alltid vända tillbaka till honom, så länge vi är kvar i detta liv. När uppbrottets dag kommer, förändras allt. Då är det för sent att stiga tidigt upp.

Hur kan vi göra detta? Hur kan vi låta adventsfastan bli en tid av kontemplation och beredelse? Faran i vårt samhälle är ju att vi låter adventstiden fördunklas både av livets bekymmer i julstöket och av omåttlighet och dryckenskap på lillajulsfesterna (se Lk 21:34). Men, som aposteln Petrus uttrycker det i dagens andra läsning: Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig (1Pet 1:15f). Petrus citerar 3Mos (11:45).
Hur kan då vi, syndiga människor, bli heliga? Genom att sträva efter gemenskap med vår Herre, han som gav oss uppmaningen: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Det främsta redskapet för att uppnå denna gemenskap är den frälsande tron på Jesus Kristus. Ändå behöver strävan efter gemenskap med Gud inte alls vara någonting uteslutande andligt. Den som t.ex. vet med sig att den lever på ett felaktigt sätt skall sträva efter att korrigera sitt leverne. Sluta stjäla, sluta berusa dig, sluta vara otrogen, sluta baktala andra. Det här är svårt, det vet jag. Själv längtar jag fortfarande ibland efter en sup eller sju, trots att jag har varit nykter i över sjutton år nu. Men det är möjligt att förändras, om vi inte är för stolta att be om hjälp av våra närmaste och av vår Herre.
Även om vi med Guds hjälp har röjt undan hinder av det här slaget, får vi ändå inte sluta att sträva efter gemenskap med Gud. Vi får närma oss honom genom bikt, alltså syndabekännelse och avlösning. Bikten kan vara offentlig, som i gudstjänsten varje söndag, eller den kan vara enskild, bara mellan den biktande, biktfadern eller -modern och Gud. Vi får närma oss Gud i nattvardens sakrament, där Kristus är reellt närvarande i bröd och vin. Vi får närma oss Gud genom bön och bibelstudium, också det både enskilt och tillsammans med andra.
Men i adventstid, på vägen till julen, måste vi också minnas den förutsättning som vi har för gudsgemenskap, nämligen att Gud själv blev människa för vår skull. Vi kan aldrig bli Gud. Gud måste därför bli människa, så att vi skulle få en möjlighet till helighet. Det viktigaste är inte hur religiösa vi är, eller egentligen ens hur vi är religiösa. Det viktigaste är vårt förhållande till Jesus Kristus.
Låt oss alltid, både som individer och som församling, sträva till att komma närmare Gud. Särskilt viktigt är det att vi har denna strävan under adventstiden. Det är Gud som har kallat oss och som säger: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Det är också Gud som ger oss den enda möjlighet som vi har att uppnå denna helighet, genom att han sände och offrade sin Son för vår skull.
Låt oss därför sträva till och be om att vår Herre skall finna oss vakna och beredda när han kommer. Amen. Kom, Herre Jesus!