Eva-Lotta Blom:
Predikan i Lovisa kyrka 5.2.2012
Predikan i Lovisa kyrka 5.2.2012
Vad vill en människa helst av allt se innan hon dör? Det kan finnas många svar på den frågan: kanske vill hon se ära över sitt namn, kanske vill hon ha ett gott anseende i andras ögon, kanske vill hon se sin familj framgångsrik..
Men denna man, Symeon, rättfärdig och from, hade en annan önskan. Hans önskan hade inget själviskt syfte. Det enda han ville se var Guds löfte uppenbarad. Om han bara en gång kunde få se in i Ansiktet som hade Guds ljus över sig, kunde han dö i frid. Och när Symeon tog Jesusbarnet i sin famn visste han intuitivt att nu hade hans önskan gått i uppfyllelse. Här var frälsningen inför honom.
Orden i den sk. Symeons lovsång är intressanta. Nämligen att de andliga gåvorna och frälsningen som Gud utlovat Israel också gäller hela mänskligheten. Symeon utbrister: ”mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Frälsningen gäller inte enbart Israel utan kom även med uppenbarelse åt hedningarna. Detta vet vi, men på Jesu tid var det ett överraskande budskap. Följderna av denna sanning är betydelsefulla. Varje kristen kyrka skall brinna för att göra Kristi evangelium känt för allt liv överallt.
Vi återgår till Symeon och hans längtan efter att få se Ansiktet med Guds ljus över sig. Var kan vi se detta ansikte i våra liv? Jag tror vi kan se Kristi ansikte i våra medmänniskor, speciellt i de svaga och utsatta. Ljuset kanske inte lyser så klart men det finns där i alla fall. Jesu hjärta klappar varmt för den som går och bär på bördor av olika slag. Det kan vara ekonomiska problem, sjukdom eller att man känner sig ensam och övergiven eller grubblar över livets stora frågor och känner att man inte får ett svar. Över allt detta får vi ty oss till Gud. Det finns, trots alla brister och förluster, en stor välsignande kraft inom och runtomkring oss. Nämligen Gud, som lovat oss sin välsignelse och kraft.
Med Ove Wikströms ord: “Vår tillvaro är inte slumpartad. Människan är inte utslängd i ett ekande tomrum, utan det finns en mening. Gud är inte den som slänger en flyktig blick på våra liv och sedan tittar bort. Han ser, bekräftar och leder den människa som söker honom: “Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig där du går”, skriver Ylva Eggehorn.
Kanske har vi aldrig upptäckt det. Eller också har vi hört texterna om seendet så många gånger att vi inte längre lägger märke till dem. Ändå är bibelberättelserna fulla av talet om Ansiktet, det skyddande, allt från välsignelsen “Herren vände sitt ansikte” till Jesu ögon när han vänder sig om och ser på den förnekande lärjungen Petrus på borggården. Eller när det i Hebreerbrevet står att den troende “…höll ut därför att han liksom såg den Osynlige”. Här, i dagens evangelietext får Symeon se in i Jesusbarnets Ansikte och mötas av Guds ljus och han får frid.
Den kanske viktigaste urtexten – alla ensamheters yttersta motbild – är denna: “Ännu ser vi i en gåtfull spegelbild, då skall vi se ansikte mot ansikte.” Amen.
Men denna man, Symeon, rättfärdig och from, hade en annan önskan. Hans önskan hade inget själviskt syfte. Det enda han ville se var Guds löfte uppenbarad. Om han bara en gång kunde få se in i Ansiktet som hade Guds ljus över sig, kunde han dö i frid. Och när Symeon tog Jesusbarnet i sin famn visste han intuitivt att nu hade hans önskan gått i uppfyllelse. Här var frälsningen inför honom.
Orden i den sk. Symeons lovsång är intressanta. Nämligen att de andliga gåvorna och frälsningen som Gud utlovat Israel också gäller hela mänskligheten. Symeon utbrister: ”mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Frälsningen gäller inte enbart Israel utan kom även med uppenbarelse åt hedningarna. Detta vet vi, men på Jesu tid var det ett överraskande budskap. Följderna av denna sanning är betydelsefulla. Varje kristen kyrka skall brinna för att göra Kristi evangelium känt för allt liv överallt.
Vi återgår till Symeon och hans längtan efter att få se Ansiktet med Guds ljus över sig. Var kan vi se detta ansikte i våra liv? Jag tror vi kan se Kristi ansikte i våra medmänniskor, speciellt i de svaga och utsatta. Ljuset kanske inte lyser så klart men det finns där i alla fall. Jesu hjärta klappar varmt för den som går och bär på bördor av olika slag. Det kan vara ekonomiska problem, sjukdom eller att man känner sig ensam och övergiven eller grubblar över livets stora frågor och känner att man inte får ett svar. Över allt detta får vi ty oss till Gud. Det finns, trots alla brister och förluster, en stor välsignande kraft inom och runtomkring oss. Nämligen Gud, som lovat oss sin välsignelse och kraft.
Med Ove Wikströms ord: “Vår tillvaro är inte slumpartad. Människan är inte utslängd i ett ekande tomrum, utan det finns en mening. Gud är inte den som slänger en flyktig blick på våra liv och sedan tittar bort. Han ser, bekräftar och leder den människa som söker honom: “Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig där du går”, skriver Ylva Eggehorn.
Kanske har vi aldrig upptäckt det. Eller också har vi hört texterna om seendet så många gånger att vi inte längre lägger märke till dem. Ändå är bibelberättelserna fulla av talet om Ansiktet, det skyddande, allt från välsignelsen “Herren vände sitt ansikte” till Jesu ögon när han vänder sig om och ser på den förnekande lärjungen Petrus på borggården. Eller när det i Hebreerbrevet står att den troende “…höll ut därför att han liksom såg den Osynlige”. Här, i dagens evangelietext får Symeon se in i Jesusbarnets Ansikte och mötas av Guds ljus och han får frid.
Den kanske viktigaste urtexten – alla ensamheters yttersta motbild – är denna: “Ännu ser vi i en gåtfull spegelbild, då skall vi se ansikte mot ansikte.” Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar