Karl af Hällström:
Lugn i stormen!
Predikan i Lovisa kyrka 29.1.2012
Joh 6:16-21
Lugn i stormen!
Predikan i Lovisa kyrka 29.1.2012
Joh 6:16-21
Det hände sig att en tidigare biskop i Helsingfors fick sitt porträtt målat. Då det skulle avtäckas inför en mängd dignitärer och täckelset togs bort, föll en andäktig tystnad över de församlade, medan de betraktade den fina målningen. Då höjde biskopen rösten och sade: ”Frukta icke – det är jag!”
Kyrkans evangeliebok ger tre uppsättningar av bibeltexter för varje enskild söndag eller helgdag. Varje uppsättning består av en text från Gamla testamentet, en från breven i Nya testamentet och en från evangelierna. Varje uppsättning används ett år i stöten, så man börjar varvet på nytt efter tre år; därför kallas också dessa uppsättningar för ”årgångar”. Det är sällsynt att alla tre årgångarnas evangelietexter behandlar samma sak, men detta inträffar faktiskt idag på Fjärde söndagen efter trettondagen. Den första årgångens evangelietext från Matt 8:23-27, den andra årgångens från Matt 14:22-33 och den innevarande tredje årgångens från Joh 6:16-21 behandlar nämligen alla tillfällen då Jesus gör ett under i en storm.
Det är klart att det stormade kring Jesus allt som oftast, men det är lika klart att det enligt Bibeln uttryckligen är frågan om en fullt normal storm.
När vi läser någon av underberättelserna i evangelierna – som i det här fallet berättelsen om hur Jesus stillar stormen – finns det två diken som vi kan falla i. Det ena är att bortförklara och förneka själva undret och det andra att förandliga det. Genom båda kan vi komma fram med fina poänger, men vi lyckas inte tränga in på djupet.
En möjlig förklaringsmodell för t.ex. brödundret är att lägga ut texten om hur Jesus brydde sig om dem som hade kommit för att lyssna på honom, men som var utan mat. Undret var (enligt den här förklaringen) att Jesu omtanke om sina medmänniskor spred sig genom folkmängden och alla delade med sig av det lilla de hade. Pojken med bröden och fiskarna blir ett exempel på detta.
Detta är en god tolkning såtillvida att den inspirerar oss till goda sociala gärningar, men det är nog inte det här som är berättelsens poäng.
Likaså kan vi komma med tolkningen att Jesus hjälpte sina skräckslagna lärjungar genom att i praktiken säga: ”Lugn i stormen!” Men också det är kanske en smula platt, om än inte så dumt sådär i princip.
Gud är skapelsens Herre. Han har skapat naturlagarna, som antagligen är större än vad vi förstår idag. Dessa ”lagar” är ju ur människans synvinkel inte annat än observerade beteendemönster. Varför skulle Gud vara bunden av människans observationer? Genom att Gud är skapelsens Herre har han möjlighet att göra ”under”, alltså sådant som får oss att tänka efter djupare på vår tillvaro, sådant som föder tro på Gud.
Det finns vad som kunde kallas ”naturliga” under, som jag aldrig upphör att förvåna och glädja mig över: kärleken mellan två människor, befruktningens och födelsens under, tillfrisknandets under med eller utan medicinsk hjälp … Så finns det ”övernaturliga” under, där Skaparen visar sin makt. Ett av dessa är just brödundret. Att Gud mångfaldigar ett frö som sätts i jorden tar vi för givet. Likaså att en deg blir mycket större än de ingredienser som vi har blandat ihop. Varför skulle det då vara omöjligt att tänka sig att Gud, genom Jesus, kan få fem bröd och två fiskar att räcka till åt en stor folkmängd? Och varför skulle det vara omöjligt att tänka sig att Gud, som har skapat vår värld med sin atmosfär, också vet hur olika atmosfäriska rörelse (eller vindar, för att uttrycka det enklare) uppkommer och fungerar, och att han därför också kan stilla en storm?
Ändå är det inte själva undret som är det viktiga, särskilt inte för oss idag, som inte fysiskt får del av brödet och fisken eller sitter i en liten båt ute på ett stormande vatten. Det viktiga är varför Jesus tycker att det är viktigt att utföra undret.
Jesus har länge hållit på att bota sjuka; det är därför folkmassan dras till honom överhuvudtaget. Sin helande verksamhet sysslar han med därför att han älskar människorna. Av samma orsak stillar han stormen. Av samma orsak tillåter han sin korsfästelse. Jesu kärlek till människorna – till oss! – är det genomgående temat i Evangeliet, det goda budskapet. Jesu kärlek är också någonting av det viktigaste för oss att minnas i vårt kristna liv. Genom att minnas Jesu kärlek, och särskilt genom att ta emot den och älska honom tillbaka, kan vi förstå innebörden av det som han gör. Annars förblir den nog dold för oss.
Och vad är då poängen med just den här berättelsen ur ett kärleksperspektiv?
Var och en har hamnat i nöd, inte en utan många gånger. Det kan vara fysisk nöd, som sjukdom, olycka eller liknande som drabbar oss eller någon som vi har kär. Det kan vara psykisk nöd, som svårigheter att hitta en studieplats, ett jobb eller en livskamrat - eller för den delen svårigheter med den studieplats, det jobb eller den livskamrat som vi har hittat. Det kan vara andlig nöd, som sökande efter Gud, upplevelser av bristande tro eller fruktan för död och dom. Dessa bara nämnda som exempel, förstås.
Och när det stormar omkring oss, hjälper Jesus i nöden. Vi får komma med vårt ”Herre, hjälp oss, vi går under” - och han besvarar vår bön på sätt eller annat.
Om någon vill hjälpa en annan att komma förbi ett hinder finns det egentligen två sätt: Det ena att man knuffar, skuffar och bär den andra tills hindret är bakom en, och det andra att man tar bort hindret. Båda dessa metoder använder Jesus, har jag märkt.
När jag någon gång har varit spänd inför någon uppgift som ligger framför, har jag plötsligt fått märka att jag hade misstagit mig på något sätt, och uppgiften har varit lättare för mig att hantera än vad jag hade trott. Men då detta sker efter bön, handlar det om att Gud har tagit bort hindret. Å andra sidan står hindret ibland kvar, och då gäller det att klara av det. Smått krångel är kanske bara hälsosamt, vad vet jag, men det verkar som om jag inte så ofta får hjälp med det - men när det gäller stora saker, då kan jag s.g.s. alltid se Guds ledning och hjälp i det som sker, inte alltid just medan det sker, utan när jag ser bakåt.
Jag får alltså lita på att Gud håller mig i sin hand. Om det sker något gott med mig, står Gud bakom det; om det sker mig något ont, kommer det förstås inte från Gud, men jag litar ändå på att han kan använda också ondskan och vända den till något gott - eller åtminstone lärorikt…
Mina långa sjukdomsperioder under 2000-talet, anhörigas död, den anmälning som har gjorts mot mig till domkapitlet - allt sådant är förstås negativa saker. Men Jesus säger: ”Lugn i stormen!” Han tar hand om mig och leder mig dit jag ska. Inte nödvändigtvis dit jag vill komma, utan dit han vill att jag ska komma - vilket i det långa loppet är betydligt bättre för mig.
Det här kan låta som fatalism, alltså att det inte spelar någon roll vad man gör, för allt händer ändå så som det är meningen - så där som uttrycket säger: ”Oroa dig inte, det ordnar sig ändå aldrig!” Men det är inte så. Fatalismen, eller ödestron, som man också kan säga, är en tro på något blint öde som antingen är ondsint eller neutralt. Vi kristna får tro och lita på Gud, som ser och älskar oss, och som inte gör saker för att göra dem, utan endast med vårt bästa för ögonen. Kärleken är den stora skillnaden!
Lugn i stormen! Det är ett gott råd. Det betyder inte att stormen inte finns eller att den inte kunde skada oss, utan det betyder att panik och ångest inte gör saken bättre. ”Min frid ger jag er.” ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” ”Känn ingen oro.” Så säger Jesus till var och en av oss. Lugn i stormen!
Kyrkans evangeliebok ger tre uppsättningar av bibeltexter för varje enskild söndag eller helgdag. Varje uppsättning består av en text från Gamla testamentet, en från breven i Nya testamentet och en från evangelierna. Varje uppsättning används ett år i stöten, så man börjar varvet på nytt efter tre år; därför kallas också dessa uppsättningar för ”årgångar”. Det är sällsynt att alla tre årgångarnas evangelietexter behandlar samma sak, men detta inträffar faktiskt idag på Fjärde söndagen efter trettondagen. Den första årgångens evangelietext från Matt 8:23-27, den andra årgångens från Matt 14:22-33 och den innevarande tredje årgångens från Joh 6:16-21 behandlar nämligen alla tillfällen då Jesus gör ett under i en storm.
Det är klart att det stormade kring Jesus allt som oftast, men det är lika klart att det enligt Bibeln uttryckligen är frågan om en fullt normal storm.
När vi läser någon av underberättelserna i evangelierna – som i det här fallet berättelsen om hur Jesus stillar stormen – finns det två diken som vi kan falla i. Det ena är att bortförklara och förneka själva undret och det andra att förandliga det. Genom båda kan vi komma fram med fina poänger, men vi lyckas inte tränga in på djupet.
En möjlig förklaringsmodell för t.ex. brödundret är att lägga ut texten om hur Jesus brydde sig om dem som hade kommit för att lyssna på honom, men som var utan mat. Undret var (enligt den här förklaringen) att Jesu omtanke om sina medmänniskor spred sig genom folkmängden och alla delade med sig av det lilla de hade. Pojken med bröden och fiskarna blir ett exempel på detta.
Detta är en god tolkning såtillvida att den inspirerar oss till goda sociala gärningar, men det är nog inte det här som är berättelsens poäng.
Likaså kan vi komma med tolkningen att Jesus hjälpte sina skräckslagna lärjungar genom att i praktiken säga: ”Lugn i stormen!” Men också det är kanske en smula platt, om än inte så dumt sådär i princip.
Gud är skapelsens Herre. Han har skapat naturlagarna, som antagligen är större än vad vi förstår idag. Dessa ”lagar” är ju ur människans synvinkel inte annat än observerade beteendemönster. Varför skulle Gud vara bunden av människans observationer? Genom att Gud är skapelsens Herre har han möjlighet att göra ”under”, alltså sådant som får oss att tänka efter djupare på vår tillvaro, sådant som föder tro på Gud.
Det finns vad som kunde kallas ”naturliga” under, som jag aldrig upphör att förvåna och glädja mig över: kärleken mellan två människor, befruktningens och födelsens under, tillfrisknandets under med eller utan medicinsk hjälp … Så finns det ”övernaturliga” under, där Skaparen visar sin makt. Ett av dessa är just brödundret. Att Gud mångfaldigar ett frö som sätts i jorden tar vi för givet. Likaså att en deg blir mycket större än de ingredienser som vi har blandat ihop. Varför skulle det då vara omöjligt att tänka sig att Gud, genom Jesus, kan få fem bröd och två fiskar att räcka till åt en stor folkmängd? Och varför skulle det vara omöjligt att tänka sig att Gud, som har skapat vår värld med sin atmosfär, också vet hur olika atmosfäriska rörelse (eller vindar, för att uttrycka det enklare) uppkommer och fungerar, och att han därför också kan stilla en storm?
Ändå är det inte själva undret som är det viktiga, särskilt inte för oss idag, som inte fysiskt får del av brödet och fisken eller sitter i en liten båt ute på ett stormande vatten. Det viktiga är varför Jesus tycker att det är viktigt att utföra undret.
Jesus har länge hållit på att bota sjuka; det är därför folkmassan dras till honom överhuvudtaget. Sin helande verksamhet sysslar han med därför att han älskar människorna. Av samma orsak stillar han stormen. Av samma orsak tillåter han sin korsfästelse. Jesu kärlek till människorna – till oss! – är det genomgående temat i Evangeliet, det goda budskapet. Jesu kärlek är också någonting av det viktigaste för oss att minnas i vårt kristna liv. Genom att minnas Jesu kärlek, och särskilt genom att ta emot den och älska honom tillbaka, kan vi förstå innebörden av det som han gör. Annars förblir den nog dold för oss.
Och vad är då poängen med just den här berättelsen ur ett kärleksperspektiv?
Var och en har hamnat i nöd, inte en utan många gånger. Det kan vara fysisk nöd, som sjukdom, olycka eller liknande som drabbar oss eller någon som vi har kär. Det kan vara psykisk nöd, som svårigheter att hitta en studieplats, ett jobb eller en livskamrat - eller för den delen svårigheter med den studieplats, det jobb eller den livskamrat som vi har hittat. Det kan vara andlig nöd, som sökande efter Gud, upplevelser av bristande tro eller fruktan för död och dom. Dessa bara nämnda som exempel, förstås.
Och när det stormar omkring oss, hjälper Jesus i nöden. Vi får komma med vårt ”Herre, hjälp oss, vi går under” - och han besvarar vår bön på sätt eller annat.
Om någon vill hjälpa en annan att komma förbi ett hinder finns det egentligen två sätt: Det ena att man knuffar, skuffar och bär den andra tills hindret är bakom en, och det andra att man tar bort hindret. Båda dessa metoder använder Jesus, har jag märkt.
När jag någon gång har varit spänd inför någon uppgift som ligger framför, har jag plötsligt fått märka att jag hade misstagit mig på något sätt, och uppgiften har varit lättare för mig att hantera än vad jag hade trott. Men då detta sker efter bön, handlar det om att Gud har tagit bort hindret. Å andra sidan står hindret ibland kvar, och då gäller det att klara av det. Smått krångel är kanske bara hälsosamt, vad vet jag, men det verkar som om jag inte så ofta får hjälp med det - men när det gäller stora saker, då kan jag s.g.s. alltid se Guds ledning och hjälp i det som sker, inte alltid just medan det sker, utan när jag ser bakåt.
Jag får alltså lita på att Gud håller mig i sin hand. Om det sker något gott med mig, står Gud bakom det; om det sker mig något ont, kommer det förstås inte från Gud, men jag litar ändå på att han kan använda också ondskan och vända den till något gott - eller åtminstone lärorikt…
Mina långa sjukdomsperioder under 2000-talet, anhörigas död, den anmälning som har gjorts mot mig till domkapitlet - allt sådant är förstås negativa saker. Men Jesus säger: ”Lugn i stormen!” Han tar hand om mig och leder mig dit jag ska. Inte nödvändigtvis dit jag vill komma, utan dit han vill att jag ska komma - vilket i det långa loppet är betydligt bättre för mig.
Det här kan låta som fatalism, alltså att det inte spelar någon roll vad man gör, för allt händer ändå så som det är meningen - så där som uttrycket säger: ”Oroa dig inte, det ordnar sig ändå aldrig!” Men det är inte så. Fatalismen, eller ödestron, som man också kan säga, är en tro på något blint öde som antingen är ondsint eller neutralt. Vi kristna får tro och lita på Gud, som ser och älskar oss, och som inte gör saker för att göra dem, utan endast med vårt bästa för ögonen. Kärleken är den stora skillnaden!
Lugn i stormen! Det är ett gott råd. Det betyder inte att stormen inte finns eller att den inte kunde skada oss, utan det betyder att panik och ångest inte gör saken bättre. ”Min frid ger jag er.” ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” ”Känn ingen oro.” Så säger Jesus till var och en av oss. Lugn i stormen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar