Karl af Hällström:
Jesu nyårslöfte
Predikan i Borgå domkyrka 1.1.2012
Jesu nyårslöfte
Predikan i Borgå domkyrka 1.1.2012
Så har kalendern än en gång rullat fram över den slumpmässigt utvalda punkt då ett år byter till ett annat. När vi ser omkring oss, verkar det inte som om så mycket hade förändrats. Var det verkligen så här som framtiden skulle se ut? Var är alla raketbilar, var är skytteltrafiken till månen, var är städerna som flyter bland molnen? Och viktigare: var är världsfreden, var är avskaffandet av hungern i världen, var är boten på alla sjukdomar? Vad är detta för framtid egentligen?
Man kan bara konstatera, att framtiden inte är vad den en gång har varit.
Helt nedslagna behöver vi förstås ändå inte vara, om vi ser på nyhetsåret som har varit. Större politiska omvälvningar och fler fallna diktatorer har vi inte sett sedan år 1989 då Berlinmuren föll. Och det är ju alltid något. Samtidigt har ekonomiska kriser också präglat året 2011, vilket ger en mörkare ton åt tillbakablickandet.
Men det största problemet detta nyår, liksom så många nyår tidigare, är att fastän det kanske sker framsteg på en del områden, så är människan precis den samma som hon alltid har varit. Vi har inte förändrats. Vi är själviska, vi ljuger och bedrar, vi talar illa om varandra och skadar varandra på olika sätt. Vi tar inte ansvar för vare sig våra medmänniskor eller den skapelse som Gud har satt oss att råda över. Visst har vi positiva drag också, men så länge de negativa dragen finns kvar, kommer godheten aldrig att råda ensam.
Många avger nyårslöften när kalenderbladet byts. På olika sätt vill vi bli bättre människor. Och det finns det förstås ofta orsak till. Men varje år tenderar vi att bli besvikna på oss själva, för nyårslöftena håller sällan ens fram till trettondagen, för att inte tala om slutet av januari. Att de skulle hålla hela året är i praktiken en omöjlighet – om man inte väljer sina löften väl, förstås. Ett löfte om att varje dag under året äta, dricka och andas går väl att hålla, men som nyårslöfte betraktat är det nog något magert. Men det är naturligtvis bättre att hålla också det löftet än att plötsligt bryta det, för det skulle få rätt dramatiska och tragiska följder.
Men nyårslöften varar i allmänhet inte så länge, och att försöka råda bot på de onda tendenserna i sig själv är knappast i grunden framgångsrikt. Det är mycket lättare att försöka reformera andra, för då är det ju inte ens eget fel när det misslyckas…
Situationen är ändå inte hopplös. Om människans delade natur kvarstår så länge denna värld består, finns det också något annat som gör det: Guds nåd och kärlek. Den kvarstår rent av ännu längre, för den tar inte slut när tiden upphör och denna värld förgår, utan den fortsätter in i evigheten.
När vi gör bort oss, när vi gör sådant som vi inte borde, när vi syndar, som det heter med en teknisk term – då blir vi ändå inte övergivna av Gud. Vi, som i dopet har blivit Guds barn, förblir Guds barn vad som än händer. Vi kanske inte är Guds bästa barn, men det är ingen tävling – det finns ingen människa som är just så som hon borde vara – men Guds barn är vi likafullt.
Och som Guds barn har vi både rättigheter och skyldigheter. Vi har skyldigheten att leva enligt Guds vilja, att alltid sträva efter det goda för alla människor. Men vi har också rättigheten att när vi misslyckas med detta – inte ”om”, utan ”när” – så får vi komma till Gud, vår himmelske Förälder, bekänna detta för honom och ta emot hans förlåtelse.
Som Jesus säger i Bergspredikan (Matt 7:11): ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?”
Men det viktigaste under detta nya år är kanske ändå ett löfte som Jesus själv ger oss, ett nyårslöfte, om ni så vill, som han inte kommer att bryta. Det är löftet i Missionsbefallningen (Matt 28:20): ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.”
När vi går in i det nya året tillsammans med Jesus finns det ingenting som kan vålla oss evig skada. Vi kan bli sårade – det blev han också. Vi kan bli utfrusna – det blev han också. Vi kan dö – det gjorde han också. Men vi får också, som Jesus, uppfylla Guds vilja med vårt liv och låta våra prövningar och motgångar växa till en styrka att leva för andras bästa. Och om vi skulle möta själva döden, så får vi minnas att vi, liksom Jesus, får uppstå till ett nytt liv, ett evigt liv tillsammans med Gud. I evigheten finns det inte längre några nyår, inga svikna löften, inga ouppfyllda förhoppningar. Allt är ett evigt ”nu”, en tidlös gemenskap med upphovet till allt, med Gud, grundvalen för allt gott och kärleksfullt i vår tillvaro.
Man kan bara konstatera, att framtiden inte är vad den en gång har varit.
Helt nedslagna behöver vi förstås ändå inte vara, om vi ser på nyhetsåret som har varit. Större politiska omvälvningar och fler fallna diktatorer har vi inte sett sedan år 1989 då Berlinmuren föll. Och det är ju alltid något. Samtidigt har ekonomiska kriser också präglat året 2011, vilket ger en mörkare ton åt tillbakablickandet.
Men det största problemet detta nyår, liksom så många nyår tidigare, är att fastän det kanske sker framsteg på en del områden, så är människan precis den samma som hon alltid har varit. Vi har inte förändrats. Vi är själviska, vi ljuger och bedrar, vi talar illa om varandra och skadar varandra på olika sätt. Vi tar inte ansvar för vare sig våra medmänniskor eller den skapelse som Gud har satt oss att råda över. Visst har vi positiva drag också, men så länge de negativa dragen finns kvar, kommer godheten aldrig att råda ensam.
Många avger nyårslöften när kalenderbladet byts. På olika sätt vill vi bli bättre människor. Och det finns det förstås ofta orsak till. Men varje år tenderar vi att bli besvikna på oss själva, för nyårslöftena håller sällan ens fram till trettondagen, för att inte tala om slutet av januari. Att de skulle hålla hela året är i praktiken en omöjlighet – om man inte väljer sina löften väl, förstås. Ett löfte om att varje dag under året äta, dricka och andas går väl att hålla, men som nyårslöfte betraktat är det nog något magert. Men det är naturligtvis bättre att hålla också det löftet än att plötsligt bryta det, för det skulle få rätt dramatiska och tragiska följder.
Men nyårslöften varar i allmänhet inte så länge, och att försöka råda bot på de onda tendenserna i sig själv är knappast i grunden framgångsrikt. Det är mycket lättare att försöka reformera andra, för då är det ju inte ens eget fel när det misslyckas…
Situationen är ändå inte hopplös. Om människans delade natur kvarstår så länge denna värld består, finns det också något annat som gör det: Guds nåd och kärlek. Den kvarstår rent av ännu längre, för den tar inte slut när tiden upphör och denna värld förgår, utan den fortsätter in i evigheten.
När vi gör bort oss, när vi gör sådant som vi inte borde, när vi syndar, som det heter med en teknisk term – då blir vi ändå inte övergivna av Gud. Vi, som i dopet har blivit Guds barn, förblir Guds barn vad som än händer. Vi kanske inte är Guds bästa barn, men det är ingen tävling – det finns ingen människa som är just så som hon borde vara – men Guds barn är vi likafullt.
Och som Guds barn har vi både rättigheter och skyldigheter. Vi har skyldigheten att leva enligt Guds vilja, att alltid sträva efter det goda för alla människor. Men vi har också rättigheten att när vi misslyckas med detta – inte ”om”, utan ”när” – så får vi komma till Gud, vår himmelske Förälder, bekänna detta för honom och ta emot hans förlåtelse.
Som Jesus säger i Bergspredikan (Matt 7:11): ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?”
Men det viktigaste under detta nya år är kanske ändå ett löfte som Jesus själv ger oss, ett nyårslöfte, om ni så vill, som han inte kommer att bryta. Det är löftet i Missionsbefallningen (Matt 28:20): ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.”
När vi går in i det nya året tillsammans med Jesus finns det ingenting som kan vålla oss evig skada. Vi kan bli sårade – det blev han också. Vi kan bli utfrusna – det blev han också. Vi kan dö – det gjorde han också. Men vi får också, som Jesus, uppfylla Guds vilja med vårt liv och låta våra prövningar och motgångar växa till en styrka att leva för andras bästa. Och om vi skulle möta själva döden, så får vi minnas att vi, liksom Jesus, får uppstå till ett nytt liv, ett evigt liv tillsammans med Gud. I evigheten finns det inte längre några nyår, inga svikna löften, inga ouppfyllda förhoppningar. Allt är ett evigt ”nu”, en tidlös gemenskap med upphovet till allt, med Gud, grundvalen för allt gott och kärleksfullt i vår tillvaro.
Mitt i nattens mörker lyser
som en fyrbåk Jesu namn.
Det var hjälplös mänska leder
in till nådens trygga hamn.
Och när sol ej mera skiner,
namnet Jesus lyser än,
när den slutligt frälsta skaran
lovar Gud i himmelen.
Ja, jag älskar namnet Jesus,
det har satt min själ i brand.
I det namnet fann jag frälsning,
intet annat frälsa kan.
(Psb 310:3)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar