Karl af Hällström:
”Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”
Predikan i Lovisa kyrka 6.1.2012
”Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”
Predikan i Lovisa kyrka 6.1.2012
Trettondagen är en av kristenhetens äldsta högtider. Den är faktiskt äldre än den nuvarande julhögtiden. Ursprungligen firade man på trettondagen minnet av Frälsarens födelse, och därför kallas den ibland för ”den gamla julen”. I det skedet kallades denna högtid förstås inte för ”trettondag”, eftersom den beteckningen kommer sig av att den är den trettonde dagen efter den nuvarande julen.
Ett par andra motiv hänger också ihop med denna fest. Kristi dopfest har av gammalt firats på trettondagen (och gör det fortfarande i den östliga kristenheten), och ett annat gammalt motiv är bröllopet i Kana, Jesu första under. Det traditionella namnet dies epiphaniae Domini (Herrens uppenbarelses dag) syftar på dessa motiv, och vi använder fortfarande ibland beteckningen epifania, som härrör just från det nyss nämnda uttrycket. Under medeltiden blev festens firningsämne i den västliga kristenheten berättelsen om Österns vise som kommer för att hylla Jesusbarnet. Trettondagens gamla firningsämnen har placerats på första och andra söndagen efter trettondag.
Eftersom det är påsken som är kyrkoårets centrum, och inte julen, så kommer detta också till synes i att trettondagstidens längd är beroende av tidpunkten för påsken. År 2003 inföll påskdagen väldigt sent, först den 20 april, och då hann vi med fem söndagar efter trettondag, och i år hinner vi med fyra. År 2005, då påskdagen var redan den 27 mars, hann vi bara med två. Om påsken däremot skulle vara möjligast tidig, alltså den 21 mars, skulle man hinna med bara en söndag efter trettondag innan söndagarna före fastetiden skulle ta vid. Det skulle sedan kompenseras i slutet av kyrkoåret med en stor mängd söndagar efter pingst, men det är en annan historia. Poängen är i alla fall att söndagar som är beroende av påskens tidpunkt kör över dem som är beroende av julen.
Idag firar vi på trettondagen minnet av de vise männens besök hos Jesusbarnet i Betlehem. Vid våra julkrubbor är det ofta illustrerat genom tre figurer som står nära stallet. Men det är alltför lätt att dra förhastade slutsatser om en del detaljer i berättelsen, så jag vill börja med att kommentera dem.
För det första är det ju osannolikt att de vise männen kom precis tretton dagar efter Jesu födelse. Med tanke på den tidens kommunikationer tog det säkert betydligt längre tid än ett par veckor att göra resan till Betlehem från Österlandet (vilket antagligen betyder Tvåflodslandet, det nuvarande Irak). Det är naturligtvis möjligt att de s.a.s. tjuvstartade, om Herren lät stjärnan visa sig redan före Jesus föddes, men det har vi ingen antydan om i Bibeln. Vidare berättade de noggrant för Herodes hur länge stjärnan hade varit synlig, och på basen av de uppgifterna ställde han till med det avskyvärda barnamordet, där han lät ta livet av alla pojkar på två år eller yngre i Betlehem med omnejd. Visserligen kan han ha tagit lite marginal, men nog tyder ju detta på att stjärnan skulle ha varit synlig i åtminstone ett år, eller hur.
Den andra detaljen är att man ofta talar om ”de tre vise männen”, som om deras antal någonstans skulle framkomma. Men det gör det inte. I dagens heliga evangelium (Mt 2:1-12) nämns bara några österländska stjärntydare, inte hur många de var. På basen av detta uttryck kan man väl gissa att de var fler än två, men de kan säkert ha varit fyra-fem stycken, lika väl som tre, utan att man på något sätt missbrukar ordet ”några”. Att tre är ett heligt tal har säkert också påverkat legendens syn på de vise männens antal, men att just talet tre används i medeltida legendbildning hänger kanske ihop med att de gåvor som herrarna kom men var av tre olika sorter: guld och rökelse och myrra. Men fastän vi om en stund alla ger samma gåva i kollekten, alltså pengar, betyder ju inte att vi skulle vara endast en person. Även om vi förstås är en enda kropp i Kristus – men det är en annan sak.
Ytterligare detaljer i legenden är att dessa tre vise män (som i legenden dessutom har blivit konungar) bär namnen Kaspar, Melchior och Balthasar, att en av dem var vit, en svart och en brun, och att en av dem var gammal, en ung och en medelålders. De är alltså tänkta att representera hela mänskligheten. Könsfördelningen är förstås något ensidig, men att jämnt fördela två kön på tre personer kan ju vara lite besvärligt, så kanske vi får se mellan fingrarna med den detaljen. Figurerna vid julkrubban har också ofta utseenden som passar ihop med denna legend.
Här har legendberättaren fångat en av de viktigaste poängerna med de vise männen. De är verkligen representanter för främmande folk. Kristus skall bli ett ljus, inte bara för judarna, utan för alla världens folk. Därför firas ofta trettondagen som en missionshögtid i de olika församlingarna.
Ett av de poetiska avsnitt som evangelierna innehåller är Symeons lovsång [Lk 2:29-32], som börjar med orden Herre, nu låter du din tjänare gå hem, / i frid, som du har lovat. / Ty mina ögon har skådat frälsningen / som du har berett åt alla folk, / ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna / och härlighet åt ditt folk Israel.
Det är intressant att Symeon, en from jude som levde under det "gamla förbundets" tid, inte ser Jesus endast som "Israels härlighet", vilket man kunde ha väntat sig. Han räknar också med icke-judarnas frälsning på ett sätt som inte var vanligt på hans tid, då han säger att Jesus skall vara ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna.
Och detta är det som, ur de vise männens synvinkel och ur vår synvinkel, är det viktigaste med Jesus. Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, har kommit in i världen. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Så uttrycker evangelisten Johannes saken. Jesus har kommit för att lysa upp vårt mörker och uppenbara Gud för oss. Är detta högtflygande uttryckt? Kan hända, men det är inte desto mindre sant.
Paulus skriver i ett av sina första brev, nämligen 1Thess (5:5-6), så här: Ni är alla ljusets söner och dagens söner. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför får vi inte heller sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. Paulus beskriver oss hedningar, för vilka Guds ljus har uppenbarats genom Jesus Kristus.
Fastän solen lyser om dagen har vi ingen nytta av den om vi envisas med att vara verksamma enbart om natten. Eller, för att uttrycka det kanske lite modernare: Om det att vi tror på Gud bara betyder att vi tror på Gud, så hjälper det ingen utom möjligen oss själva, oberoende av hur starkt vi tror. Tron blir någonting inkrökt och egoistiskt, och någonting annat än vad Gud hade tänkt sig. Å andra sidan, fastän vi skulle ha en hur svag tro som helst, så kan den bli till stor glädje för våra medmänniskor, om den leder till att vi vill sprida Guds ljus, Guds värme och Guds kärlek omkring oss. Det kan vi göra i vår närmiljö eller på det som ofta kallas för ”missionsfältet” bland andra hedningar.
Alla de som vill följa Jesus är, som Paulus uttryckte det, ljusets söner och dagens söner. Eller döttrar, för den delen. Vi är kallade att lysa i världen och sprida Guds ljus omkring oss. Och det spelar ingen roll om vi tycker att vi är så små som ett värmeljus, jämfört med de väldiga strålkastare som vi ser omkring oss. För det är ju så, att ett tänt värmeljus lyser upp mycket bättre än en strålkastare som är släckt. Ljusets utseende är oviktigt, det är lågans utseende som är det viktiga.
Därför är det viktigt att vi firar gudstjänst. Också vi bör föra vårt ljus fram till Gud för att välsignas. Vi måste låta Gud vårda vårt värmeljus. Låt Gud putsa vår veke genom bikt, alltså syndabekännelse och avlösning, fylla på nytt stearin genom bibelstudium och bön och låta oss sammanstråla vid nattvardsbordet med andra ljus av olika form, färg och storlek.
Anders Frostenson skriver i en av sina psalmer: Lågorna är många, / ljuset är ett, / ljuset - Jesus Kristus, / lågorna är många, / ljuset är ett, / vi är ett i honom!
Låt oss så resa oss och bekänna denna vår gemensamma kristna tro.
Ett par andra motiv hänger också ihop med denna fest. Kristi dopfest har av gammalt firats på trettondagen (och gör det fortfarande i den östliga kristenheten), och ett annat gammalt motiv är bröllopet i Kana, Jesu första under. Det traditionella namnet dies epiphaniae Domini (Herrens uppenbarelses dag) syftar på dessa motiv, och vi använder fortfarande ibland beteckningen epifania, som härrör just från det nyss nämnda uttrycket. Under medeltiden blev festens firningsämne i den västliga kristenheten berättelsen om Österns vise som kommer för att hylla Jesusbarnet. Trettondagens gamla firningsämnen har placerats på första och andra söndagen efter trettondag.
Eftersom det är påsken som är kyrkoårets centrum, och inte julen, så kommer detta också till synes i att trettondagstidens längd är beroende av tidpunkten för påsken. År 2003 inföll påskdagen väldigt sent, först den 20 april, och då hann vi med fem söndagar efter trettondag, och i år hinner vi med fyra. År 2005, då påskdagen var redan den 27 mars, hann vi bara med två. Om påsken däremot skulle vara möjligast tidig, alltså den 21 mars, skulle man hinna med bara en söndag efter trettondag innan söndagarna före fastetiden skulle ta vid. Det skulle sedan kompenseras i slutet av kyrkoåret med en stor mängd söndagar efter pingst, men det är en annan historia. Poängen är i alla fall att söndagar som är beroende av påskens tidpunkt kör över dem som är beroende av julen.
Idag firar vi på trettondagen minnet av de vise männens besök hos Jesusbarnet i Betlehem. Vid våra julkrubbor är det ofta illustrerat genom tre figurer som står nära stallet. Men det är alltför lätt att dra förhastade slutsatser om en del detaljer i berättelsen, så jag vill börja med att kommentera dem.
För det första är det ju osannolikt att de vise männen kom precis tretton dagar efter Jesu födelse. Med tanke på den tidens kommunikationer tog det säkert betydligt längre tid än ett par veckor att göra resan till Betlehem från Österlandet (vilket antagligen betyder Tvåflodslandet, det nuvarande Irak). Det är naturligtvis möjligt att de s.a.s. tjuvstartade, om Herren lät stjärnan visa sig redan före Jesus föddes, men det har vi ingen antydan om i Bibeln. Vidare berättade de noggrant för Herodes hur länge stjärnan hade varit synlig, och på basen av de uppgifterna ställde han till med det avskyvärda barnamordet, där han lät ta livet av alla pojkar på två år eller yngre i Betlehem med omnejd. Visserligen kan han ha tagit lite marginal, men nog tyder ju detta på att stjärnan skulle ha varit synlig i åtminstone ett år, eller hur.
Den andra detaljen är att man ofta talar om ”de tre vise männen”, som om deras antal någonstans skulle framkomma. Men det gör det inte. I dagens heliga evangelium (Mt 2:1-12) nämns bara några österländska stjärntydare, inte hur många de var. På basen av detta uttryck kan man väl gissa att de var fler än två, men de kan säkert ha varit fyra-fem stycken, lika väl som tre, utan att man på något sätt missbrukar ordet ”några”. Att tre är ett heligt tal har säkert också påverkat legendens syn på de vise männens antal, men att just talet tre används i medeltida legendbildning hänger kanske ihop med att de gåvor som herrarna kom men var av tre olika sorter: guld och rökelse och myrra. Men fastän vi om en stund alla ger samma gåva i kollekten, alltså pengar, betyder ju inte att vi skulle vara endast en person. Även om vi förstås är en enda kropp i Kristus – men det är en annan sak.
Ytterligare detaljer i legenden är att dessa tre vise män (som i legenden dessutom har blivit konungar) bär namnen Kaspar, Melchior och Balthasar, att en av dem var vit, en svart och en brun, och att en av dem var gammal, en ung och en medelålders. De är alltså tänkta att representera hela mänskligheten. Könsfördelningen är förstås något ensidig, men att jämnt fördela två kön på tre personer kan ju vara lite besvärligt, så kanske vi får se mellan fingrarna med den detaljen. Figurerna vid julkrubban har också ofta utseenden som passar ihop med denna legend.
Här har legendberättaren fångat en av de viktigaste poängerna med de vise männen. De är verkligen representanter för främmande folk. Kristus skall bli ett ljus, inte bara för judarna, utan för alla världens folk. Därför firas ofta trettondagen som en missionshögtid i de olika församlingarna.
Ett av de poetiska avsnitt som evangelierna innehåller är Symeons lovsång [Lk 2:29-32], som börjar med orden Herre, nu låter du din tjänare gå hem, / i frid, som du har lovat. / Ty mina ögon har skådat frälsningen / som du har berett åt alla folk, / ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna / och härlighet åt ditt folk Israel.
Det är intressant att Symeon, en from jude som levde under det "gamla förbundets" tid, inte ser Jesus endast som "Israels härlighet", vilket man kunde ha väntat sig. Han räknar också med icke-judarnas frälsning på ett sätt som inte var vanligt på hans tid, då han säger att Jesus skall vara ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna.
Och detta är det som, ur de vise männens synvinkel och ur vår synvinkel, är det viktigaste med Jesus. Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, har kommit in i världen. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Så uttrycker evangelisten Johannes saken. Jesus har kommit för att lysa upp vårt mörker och uppenbara Gud för oss. Är detta högtflygande uttryckt? Kan hända, men det är inte desto mindre sant.
Paulus skriver i ett av sina första brev, nämligen 1Thess (5:5-6), så här: Ni är alla ljusets söner och dagens söner. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför får vi inte heller sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. Paulus beskriver oss hedningar, för vilka Guds ljus har uppenbarats genom Jesus Kristus.
Fastän solen lyser om dagen har vi ingen nytta av den om vi envisas med att vara verksamma enbart om natten. Eller, för att uttrycka det kanske lite modernare: Om det att vi tror på Gud bara betyder att vi tror på Gud, så hjälper det ingen utom möjligen oss själva, oberoende av hur starkt vi tror. Tron blir någonting inkrökt och egoistiskt, och någonting annat än vad Gud hade tänkt sig. Å andra sidan, fastän vi skulle ha en hur svag tro som helst, så kan den bli till stor glädje för våra medmänniskor, om den leder till att vi vill sprida Guds ljus, Guds värme och Guds kärlek omkring oss. Det kan vi göra i vår närmiljö eller på det som ofta kallas för ”missionsfältet” bland andra hedningar.
Alla de som vill följa Jesus är, som Paulus uttryckte det, ljusets söner och dagens söner. Eller döttrar, för den delen. Vi är kallade att lysa i världen och sprida Guds ljus omkring oss. Och det spelar ingen roll om vi tycker att vi är så små som ett värmeljus, jämfört med de väldiga strålkastare som vi ser omkring oss. För det är ju så, att ett tänt värmeljus lyser upp mycket bättre än en strålkastare som är släckt. Ljusets utseende är oviktigt, det är lågans utseende som är det viktiga.
Därför är det viktigt att vi firar gudstjänst. Också vi bör föra vårt ljus fram till Gud för att välsignas. Vi måste låta Gud vårda vårt värmeljus. Låt Gud putsa vår veke genom bikt, alltså syndabekännelse och avlösning, fylla på nytt stearin genom bibelstudium och bön och låta oss sammanstråla vid nattvardsbordet med andra ljus av olika form, färg och storlek.
Anders Frostenson skriver i en av sina psalmer: Lågorna är många, / ljuset är ett, / ljuset - Jesus Kristus, / lågorna är många, / ljuset är ett, / vi är ett i honom!
Låt oss så resa oss och bekänna denna vår gemensamma kristna tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar