Karl af Hällström:
Simons svärmor
Lovisa kyrka 22.1.2012
Mark 1:29-39
Simons svärmor
Lovisa kyrka 22.1.2012
Mark 1:29-39
På en tidigare arbetsplats jobbade jag med en dam vars dotter var gift med en man som hette Simon. När damen en gång blev sjuk, sms-ade jag till henne att hon var omnämnd i Bibeln. ”Vad pratar du om?” textade hon tillbaka. Jag hänvisade till dagens evangelium, där det ju står: ”Simons svärmor låg i feber.”
Min arbetskamrat fick vila sig hemma tills febern lade sig och hon tillfrisknade. Till den ursprungliga svärmodern i dagens heliga evangelium kom svärsonen Petrus hem med Jesus och hela lärjungaskaran. I normala fall hade han knappast blivit populär där hemma. Den här gången var det ändå annorlunda. Jesus botade den gamla kvinnans feber, och hon steg upp och betjänade dem.
Om man vill vara illvillig, läser man in ett kvinnonedsättande budskap i detta: Det var besvärande för Petrus att han hade bjudit in så många vänner utan att marktjänsten fungerade, så Jesus botade svärmodern för att få en betjänt. Annat duger ju inte svärmödrar till, kan någon påstå.
Men så är det förstås inte. Naturligtvis var kvinnans ställning där och då en annan än här och nu, men Jesus var nog intresserad av svärmodern som person och botade henne för hennes egen skull. Sedan var hon så tacksam att hon gärna ville se till att både Jesus och de andra hade det bra. Genom detta gjorde hon dessutom det möjligt för Jesus att hjälpa också många andra i Kafarnaum med omnejd, sådana som kom till Jesus med sina sjukdomar, bördor och brister.
Svärmoderns beteende visar oss alltså på hur tacksamhet i praktiken kan se ut: inte stora ord, utan praktiska handlingar som gör att tacksamheten kan sprida sig också till andra.
Men vilken är poängen med den här underberättelsen - och med underberättelser i allmänhet? Det finns två poänger.
För det första visar det att Jesus kan utföra undret att han är sann Gud och sann människa. Eftersom han har del av Guds makt, kan han göra sådant som vi människor inte kan i vår egen kraft.
Men för det andra, och i detta sammanhang viktigare: Allt som Jesus gör - under, helanden, undervisning, själavård och framför allt att dö på korset - allt detta gör han för sina medmänniskor skull. Han älskar dem, han älskar oss, och därför vill han hjälpa på alla sätt han kan. Vid bröllopet i Kana hjälpte han en familj att undvika skam; sjuka och betryckta människor botade han för att hälsan skulle segra; och genom sin undervisning ville han visa på hur vi människor skall kunna leva tillsammans utan att skada varandra. Ingenting av detta är i sig unikt, men inget av detta är heller lätt.
Jesus fungerar här som ett exempel för oss. Var och en av oss är kallad att följa Jesus genom att leva sitt liv för andra. Vi ska inte svepa in oss i egoismens varma men illaluktande filt och bara sitta i en TV-fåtölj och se på allt elände som finns omkring oss. Nej, vi är kallade att göra någonting åt saken. När vi ser all den nöd som finns i världen, inser vi förstås att vi inte kan hjälpa alla. Men det är som det sägs: Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Eller för att citera moder Teresa: ”Om du inte kan ge mat åt hundra människor, ge då mat åt en.”
Men det är klart att om vi försöker göra ens så mycket som vi kan, så tar krafterna slut för oss emellanåt. Då är det viktigt att följa Jesu exempel också på ett annat sätt. Om vi läser evangelierna - vilket är en god idé - så märker vi att Jesus allt som oftast drog sig tillbaka för att be. Och när vi vill påverka vår omgivning till det bättre, är det också just bönen som skiljer oss som kristna från sådana som gör gott utan att vara kristna.
Det som skiljer socialt medvetna kristna från socialt medvetna icketroende är alltså just den möjlighet och det behov som vi har att umgås med Gud, vår himmelske Fader. Precis som Jesus gjorde, ofta och gärna. Det var från det umgänget som han hämtade kraft, och det är i det umgänget som också vi får hämta kraft till att gå ut i världen och sprida vidare den kärlek som vi har fått av vår Herre.
Och så är det ytterligare en sak som skiljer den troende från den icketroende, någonting som Jesus har gjort. Jag talar om korset. Jesus dog för vår skull, för att vi skulle kunna bli fria från effekten av våra misstag, våra försummelser och vår synd. Jesus dog för alla, både för dem som tror på detta och för dem som inte tror. Det är inte det som är skillnaden, utan skillnaden är att vi som tror har insett den möjlighet som detta ger oss - möjligheten att när vi har trampat i klaveret kunna få loss foten och gå vidare. Tillsammans med Jesus. Till våra medmänniskors bästa. Tack, Gud, för den gåvan!
Min arbetskamrat fick vila sig hemma tills febern lade sig och hon tillfrisknade. Till den ursprungliga svärmodern i dagens heliga evangelium kom svärsonen Petrus hem med Jesus och hela lärjungaskaran. I normala fall hade han knappast blivit populär där hemma. Den här gången var det ändå annorlunda. Jesus botade den gamla kvinnans feber, och hon steg upp och betjänade dem.
Om man vill vara illvillig, läser man in ett kvinnonedsättande budskap i detta: Det var besvärande för Petrus att han hade bjudit in så många vänner utan att marktjänsten fungerade, så Jesus botade svärmodern för att få en betjänt. Annat duger ju inte svärmödrar till, kan någon påstå.
Men så är det förstås inte. Naturligtvis var kvinnans ställning där och då en annan än här och nu, men Jesus var nog intresserad av svärmodern som person och botade henne för hennes egen skull. Sedan var hon så tacksam att hon gärna ville se till att både Jesus och de andra hade det bra. Genom detta gjorde hon dessutom det möjligt för Jesus att hjälpa också många andra i Kafarnaum med omnejd, sådana som kom till Jesus med sina sjukdomar, bördor och brister.
Svärmoderns beteende visar oss alltså på hur tacksamhet i praktiken kan se ut: inte stora ord, utan praktiska handlingar som gör att tacksamheten kan sprida sig också till andra.
Men vilken är poängen med den här underberättelsen - och med underberättelser i allmänhet? Det finns två poänger.
För det första visar det att Jesus kan utföra undret att han är sann Gud och sann människa. Eftersom han har del av Guds makt, kan han göra sådant som vi människor inte kan i vår egen kraft.
Men för det andra, och i detta sammanhang viktigare: Allt som Jesus gör - under, helanden, undervisning, själavård och framför allt att dö på korset - allt detta gör han för sina medmänniskor skull. Han älskar dem, han älskar oss, och därför vill han hjälpa på alla sätt han kan. Vid bröllopet i Kana hjälpte han en familj att undvika skam; sjuka och betryckta människor botade han för att hälsan skulle segra; och genom sin undervisning ville han visa på hur vi människor skall kunna leva tillsammans utan att skada varandra. Ingenting av detta är i sig unikt, men inget av detta är heller lätt.
Jesus fungerar här som ett exempel för oss. Var och en av oss är kallad att följa Jesus genom att leva sitt liv för andra. Vi ska inte svepa in oss i egoismens varma men illaluktande filt och bara sitta i en TV-fåtölj och se på allt elände som finns omkring oss. Nej, vi är kallade att göra någonting åt saken. När vi ser all den nöd som finns i världen, inser vi förstås att vi inte kan hjälpa alla. Men det är som det sägs: Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Eller för att citera moder Teresa: ”Om du inte kan ge mat åt hundra människor, ge då mat åt en.”
Men det är klart att om vi försöker göra ens så mycket som vi kan, så tar krafterna slut för oss emellanåt. Då är det viktigt att följa Jesu exempel också på ett annat sätt. Om vi läser evangelierna - vilket är en god idé - så märker vi att Jesus allt som oftast drog sig tillbaka för att be. Och när vi vill påverka vår omgivning till det bättre, är det också just bönen som skiljer oss som kristna från sådana som gör gott utan att vara kristna.
Det som skiljer socialt medvetna kristna från socialt medvetna icketroende är alltså just den möjlighet och det behov som vi har att umgås med Gud, vår himmelske Fader. Precis som Jesus gjorde, ofta och gärna. Det var från det umgänget som han hämtade kraft, och det är i det umgänget som också vi får hämta kraft till att gå ut i världen och sprida vidare den kärlek som vi har fått av vår Herre.
Och så är det ytterligare en sak som skiljer den troende från den icketroende, någonting som Jesus har gjort. Jag talar om korset. Jesus dog för vår skull, för att vi skulle kunna bli fria från effekten av våra misstag, våra försummelser och vår synd. Jesus dog för alla, både för dem som tror på detta och för dem som inte tror. Det är inte det som är skillnaden, utan skillnaden är att vi som tror har insett den möjlighet som detta ger oss - möjligheten att när vi har trampat i klaveret kunna få loss foten och gå vidare. Tillsammans med Jesus. Till våra medmänniskors bästa. Tack, Gud, för den gåvan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar