Karl af Hällström:
Herrens tjänarinna
Predikan i Lovisa kyrka 25.3.2012
Herrens tjänarinna
Predikan i Lovisa kyrka 25.3.2012
Himladrottning. Gudsmoder. Evig jungfru. Herrens tjänarinna. Jungfrun Maria har många olika epitet i olika traditioner. Vissa av dem är främmande för oss lutheraner, t.ex. tanken på Maria som himladrottning (för hon var trots allt bara en människa) och tanken på henne som evig jungfru, eftersom hon senare födde barn åt Josef.
Att kalla Maria för gudsmoder kan låta underligt, för Gud är ju inte född av någon kvinna. Det här begreppet hänger ändå ihop med vår syn på Jesus. Om han är sann Gud och sann människa – såsom vi tror – har Maria alltså fött också Kristi gudomliga natur, inte bara den mänskliga. Teorierna om att Jesus inte skulle ha blivit Kristus förrän senare, t.ex. vid sitt dop, har ända sedan fornkyrkans tid med rätta avfärdats som irrläror.
Trots detta är kanske det i praktiken viktigaste med Maria det exempel som hon ger oss som Herrens tjänarinna.
När Gabriel kommer till henne meddelar han henne att hon skall bli gravid och föda sin son Jesus. I praktiken kan detta få ödesdigra följder för Maria. Hon är en ung kvinna – kanske 13-14 år gammal, vilket trots allt inte är så lite som det låter. Hon var giftasvuxen och trolovad med Josef, så i social ålder skulle det i våra dagar motsvara något i stil med 19 år. Maria var en ung kvinna, men inte för ung, om ni förstår hur jag menar.
Men att hon var trolovad med Josef var allvarligt. Våra dagars förlovning går ju ut på ungefär att vi nu kollar om vi skulle råka passa ihop, och om vi gör det, så gifter vi oss eventuellt i en vag framtid. Om det inte lyckas, så bryter vi förlovningen och ser oss om efter nästa. För att karikera det hela en smula.
Trolovningen var något helt annat. Den var ett juridiskt bindande kontrakt genom vilket mannen och kvinnan bands till varandra – och givetvis så att särskilt kvinnan bands till mannen. Skilsmässa var möjlig, men om man bröt sin trolovning jämställdes det med att bryta sitt äktenskap och fick samma hårda straff – i princip stenades den skyldiga, även om dödsstraffet i praktiken inte tycks ha varit i bruk vid den tid som det nu rör sig om.
Nåväl, när Maria får veta att hon skall bli gravid (eller ”ha i magen”, som det ordagrant heter på grekiska) vet hon hur omgivningen kommer att tolka det. Om Josef säger som det är, att han inte har rört henne, är det därmed klart att hon har varit otrogen och bör bli bestraffad. Att påstå att det skulle vara frågan om en jungfrufödsel vore knappast trovärdigt – lika lite trovärdigt som det i våra dagar skulle låta i en gravid tonårings mun.
Maria är alltså inte ett exempel på att ogifta tonårsflickor absolut borde sätta barn till världen.
När Gabriel bebådar Jesu födelse för Maria, lämnar han möjligheten öppen för henne att säga nej till kallelsen. Men efter en fråga av närmast teknisk natur (Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man) så svarar Maria ja på Guds kallelse. Hon är väl medveten om de rentav livshotande svårigheter som detta kommer att föra med sig, men hon vill ändå lyda Gud.
Av detta ser vi två områden där Maria i synnerhet kan vara ett exempel för var och en av oss. Maria visar ett stort mod när hon väljer att göra det som är rätt, det som är i enlighet med Guds plan. Vi som är här idag är inte kallade att föda Guds Son, men också vi är kallade att göra det rätta, också när det kan ha negativa följder för oss själva. Stå upp mot det onda, tala ut mot orättvisor, arbeta för det som är sant och rätt! Varje kristen, ja, varje människa har denna kallelse. Hur det i praktiken kan gå till är individuellt. Någon engagerar sig som besöksvän, en annan arbetar för Amnesty International, en tredje är blodgivare … Listan kan göras hur lång som helst. Och Marias exempel förpliktigar oss att söka former för denna verksamhet – också när det krävs mod att göra så.
Detta är alltså något som varje människa kan och bör göra. Men Maria ger också oss kristna ett exempel att följa genom den stora tro som hon visar. Gabriel meddelar inte bara rakt upp och ner: ”Morjens, Maria, du är på smällen,” utan han lovar också att Gud skall vara med Maria genom alla svårigheterna: … den Högstes kraft skall vila över dig. … ingenting är omöjligt för Gud. Maria tror på Guds löfte och tyr sig till honom när hon kommer med sitt berömda svar: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.
Alla Marias livsplaner blir omkastade eller kullkastade. Hon har räknat med att gifta sig med Josef, få barn med honom och leva ett vanligt rätt händelselöst liv som hantverkarhustru i en landsortsstad. Hon skulle säkert ha varit nöjd och sådär vardagslycklig i en sådan tillvaro. Men nu blir allt annorlunda. Hon riskerar att bli utpekad och bestraffad som äktenskapsbryterska och därefter som ogift mor, i det närmaste utan ärliga sätt att försörja sig i den tidens patriarkaliska samhälle. Hon blir tvungen att uppfostra en son som går ett kontroversiellt och offentligt liv till mötes, och kan knappast undgå att själv också hamna i rampljuset. Dessutom riskerar den son som hon uppfostrar att råka in i samma stora svårigheter som kontroversiella sanningssägare oftast hamnar i, ofta på bekostnad av sitt eget liv. Fullt medveten om allt detta kan hon ändå förlita sig på sin tro och svara ja på Guds oerhört svåra kallelse.
Jag kan bara hoppas att jag i någon liknande situation skulle våga välja det rätta framom det trygga. Om jag hade Marias tro och hennes totala förtröstan på Gud, skulle jag kanske våga det. Marias mod baserar sig på hennes tro. Men en tro av det här slaget kan vi inte själva åstadkomma; vi kan bara be om den. Den som ber och studerar Guds ord får en större tro; tron driver oss till att be och studera Guds ord. Tron föder mod att göra det rätta; att se resultatet av goda handlingar stärker tron, som ger oss mod till handlingarna. Ingenting av detta kan isoleras från det andra. Troslivet är inte ett laboratorieexperiment – troslivet är verkligt liv i vardag och helg, i glädje och sorg, i medgång och motgång.
Jungfrun Maria, gudsmodern, Herrens tjänarinna, visar oss vikten av att låta tron på Gud vara en levande del av vårt liv, en levande del av vår verklighet.
Låt oss så resa oss och bekänna denna gemensamma kristna tro.
Att kalla Maria för gudsmoder kan låta underligt, för Gud är ju inte född av någon kvinna. Det här begreppet hänger ändå ihop med vår syn på Jesus. Om han är sann Gud och sann människa – såsom vi tror – har Maria alltså fött också Kristi gudomliga natur, inte bara den mänskliga. Teorierna om att Jesus inte skulle ha blivit Kristus förrän senare, t.ex. vid sitt dop, har ända sedan fornkyrkans tid med rätta avfärdats som irrläror.
Trots detta är kanske det i praktiken viktigaste med Maria det exempel som hon ger oss som Herrens tjänarinna.
När Gabriel kommer till henne meddelar han henne att hon skall bli gravid och föda sin son Jesus. I praktiken kan detta få ödesdigra följder för Maria. Hon är en ung kvinna – kanske 13-14 år gammal, vilket trots allt inte är så lite som det låter. Hon var giftasvuxen och trolovad med Josef, så i social ålder skulle det i våra dagar motsvara något i stil med 19 år. Maria var en ung kvinna, men inte för ung, om ni förstår hur jag menar.
Men att hon var trolovad med Josef var allvarligt. Våra dagars förlovning går ju ut på ungefär att vi nu kollar om vi skulle råka passa ihop, och om vi gör det, så gifter vi oss eventuellt i en vag framtid. Om det inte lyckas, så bryter vi förlovningen och ser oss om efter nästa. För att karikera det hela en smula.
Trolovningen var något helt annat. Den var ett juridiskt bindande kontrakt genom vilket mannen och kvinnan bands till varandra – och givetvis så att särskilt kvinnan bands till mannen. Skilsmässa var möjlig, men om man bröt sin trolovning jämställdes det med att bryta sitt äktenskap och fick samma hårda straff – i princip stenades den skyldiga, även om dödsstraffet i praktiken inte tycks ha varit i bruk vid den tid som det nu rör sig om.
Nåväl, när Maria får veta att hon skall bli gravid (eller ”ha i magen”, som det ordagrant heter på grekiska) vet hon hur omgivningen kommer att tolka det. Om Josef säger som det är, att han inte har rört henne, är det därmed klart att hon har varit otrogen och bör bli bestraffad. Att påstå att det skulle vara frågan om en jungfrufödsel vore knappast trovärdigt – lika lite trovärdigt som det i våra dagar skulle låta i en gravid tonårings mun.
Maria är alltså inte ett exempel på att ogifta tonårsflickor absolut borde sätta barn till världen.
När Gabriel bebådar Jesu födelse för Maria, lämnar han möjligheten öppen för henne att säga nej till kallelsen. Men efter en fråga av närmast teknisk natur (Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man) så svarar Maria ja på Guds kallelse. Hon är väl medveten om de rentav livshotande svårigheter som detta kommer att föra med sig, men hon vill ändå lyda Gud.
Av detta ser vi två områden där Maria i synnerhet kan vara ett exempel för var och en av oss. Maria visar ett stort mod när hon väljer att göra det som är rätt, det som är i enlighet med Guds plan. Vi som är här idag är inte kallade att föda Guds Son, men också vi är kallade att göra det rätta, också när det kan ha negativa följder för oss själva. Stå upp mot det onda, tala ut mot orättvisor, arbeta för det som är sant och rätt! Varje kristen, ja, varje människa har denna kallelse. Hur det i praktiken kan gå till är individuellt. Någon engagerar sig som besöksvän, en annan arbetar för Amnesty International, en tredje är blodgivare … Listan kan göras hur lång som helst. Och Marias exempel förpliktigar oss att söka former för denna verksamhet – också när det krävs mod att göra så.
Detta är alltså något som varje människa kan och bör göra. Men Maria ger också oss kristna ett exempel att följa genom den stora tro som hon visar. Gabriel meddelar inte bara rakt upp och ner: ”Morjens, Maria, du är på smällen,” utan han lovar också att Gud skall vara med Maria genom alla svårigheterna: … den Högstes kraft skall vila över dig. … ingenting är omöjligt för Gud. Maria tror på Guds löfte och tyr sig till honom när hon kommer med sitt berömda svar: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.
Alla Marias livsplaner blir omkastade eller kullkastade. Hon har räknat med att gifta sig med Josef, få barn med honom och leva ett vanligt rätt händelselöst liv som hantverkarhustru i en landsortsstad. Hon skulle säkert ha varit nöjd och sådär vardagslycklig i en sådan tillvaro. Men nu blir allt annorlunda. Hon riskerar att bli utpekad och bestraffad som äktenskapsbryterska och därefter som ogift mor, i det närmaste utan ärliga sätt att försörja sig i den tidens patriarkaliska samhälle. Hon blir tvungen att uppfostra en son som går ett kontroversiellt och offentligt liv till mötes, och kan knappast undgå att själv också hamna i rampljuset. Dessutom riskerar den son som hon uppfostrar att råka in i samma stora svårigheter som kontroversiella sanningssägare oftast hamnar i, ofta på bekostnad av sitt eget liv. Fullt medveten om allt detta kan hon ändå förlita sig på sin tro och svara ja på Guds oerhört svåra kallelse.
Jag kan bara hoppas att jag i någon liknande situation skulle våga välja det rätta framom det trygga. Om jag hade Marias tro och hennes totala förtröstan på Gud, skulle jag kanske våga det. Marias mod baserar sig på hennes tro. Men en tro av det här slaget kan vi inte själva åstadkomma; vi kan bara be om den. Den som ber och studerar Guds ord får en större tro; tron driver oss till att be och studera Guds ord. Tron föder mod att göra det rätta; att se resultatet av goda handlingar stärker tron, som ger oss mod till handlingarna. Ingenting av detta kan isoleras från det andra. Troslivet är inte ett laboratorieexperiment – troslivet är verkligt liv i vardag och helg, i glädje och sorg, i medgång och motgång.
Jungfrun Maria, gudsmodern, Herrens tjänarinna, visar oss vikten av att låta tron på Gud vara en levande del av vårt liv, en levande del av vår verklighet.
Låt oss så resa oss och bekänna denna gemensamma kristna tro.
