Predikan: Sjätte söndagen efter påsk

Karl af Hällström:
Att helgas genom sanningen för att bli ett
Predikan i Lovisa kyrka 20.5.2012

Vi lever i omvälvande tider i kyrkoåret. Frälsningshistoriens stora händelser följer slag i slag. Nyligen firade vi påsk, med Kristi död och uppståndelse, för några dagar sedan var det Kristi himmelsfärdsdag, då Jesus steg upp till himlarna för att regera där tillsammans med Fadern, och om en vecka är det dags för pingsten, då vi firar minnet av den heliga Andens utgjutelse över lärjungarna och den kristna kyrkans födelse.
Det betyder att vi idag befinner oss mellan himmelsfärd och pingst. Därför är också temat för denna söndag ”Väntan på den heliga Anden”. I sin s.k. översteprästerliga förbön ber Jesus för sina lärjungar och efterföljare - och därmed också för oss! - såsom vi hörde i dagens heliga evangelium (Joh 17:18-23). Det är egentligen två saker han ber om i detta utdrag: att vi skall helgas genom sanningen och att vi alla skall bli ett.
Dessa böner är naturligtvis alltid aktuella, men speciellt är de det i den kyrkopolitiska situation som råder inom den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland just nu. Det råder en tvist inom kyrkan mellan konservativare och liberalare krafter, och den tillspetsas i frågorna om kvinnliga präster och om de homosexuellas ställning, Jag vet inte om ni känner till det, men den tvisten håller på att skärpas och kan eventuellt leda till att kyrkan splittras, liksom det har gått i Sverige. Vi lever alltså i omvälvande tider i kyrkans liv på mer än ett sätt.
Hur kan det då gå till på detta sätt? Vi skall ju helgas genom sanningen och alla … bli ett. Nå, grunden i det hela är att vi i vissa frågor har olika åsikt om vilken denna sanning egentligen är. Det ena lägret håller hårt fast vid Bibelns ord och menar att allt som avviker från det är falsk lära. Det andra lägret håller hårt fast vid Bibelns anda och Kristi exempel och menar att allt som avviker från det är död bokstavstro.
Sanningen finns väl, som vanligt, någonstans där emellan. Det är genom Bibelns ord som vi lär oss vem Kristus är. Det säger ju Jesus själv i sin bön, när han kallar oss för "alla som genom [apostlarnas] ord tror på mig." Samtidigt finns det i Bibeln gott om utsagor och bud som vi inte skall ta bokstavligt, utan som är ägnade att vara stöd för troheten till Gud under en annan tid. Jag syftar speciellt på vissa bud i GT om frisyrer och diet. Dem bör vi granska för att se vilken deras poäng var då, så att poängen (även om inte nödvändigtvis bokstaven) kan överföras till vår tid.

När Jesus säger att vi skall helgas genom sanningen, handlar det om den heliga Anden. Utan denne Hjälpare som Gud sänder oss, står vi fullkomligt chanslösa i de isande vindarna från den föränderliga världen. Men han lär oss vad som håller att stå på, han helgar oss, gör oss heliga, genom att leda oss till sanningen.
Under de första åren av detta årtusende drabbades jag av en tarmsjukdom som heter ulcerös kolit. Först höll den sig rätt lugn, men så blev den värre. På sex månader tappade jag 36 kilo, och mitt hemoglobin var som lägst 61, inte 140, som det normalt ligger vid. Jag var alltså allvarligt sjuk. Jag tvivlade på mig själv och mina egna krafter, och inför den operation som jag genomgick i maj 2003 diskuterade jag t.o.m. begravningsarrangemang med min hustru. Det var verkligen så allvarligt. Operationen lyckades dock, och nu står jag här med (tyvärr) de flesta av de tappade kilona tillbaka.
Det var två saker som särskilt hjälpte mig igenom denna svåra period i livet. Den ena var humorn, som emellanåt tog sig sådana galghumoristiska uttryck att jag inte tänker berätta om dem här. Den andra, och viktigare, var tron, tilliten till att Gud var med mig också på sjukhuset, också i smärtan, utmattningen och lidandet. Jag är en intellektuell person, som gärna läser och tänker när jag har tid. Men på sjukhuset orkade jag inte. Det som hjälpte mig då var Guds närhet, också när jag inte klarade av annat än att hålla radbandet mellan fingrarna och ibland öppna ögonen och se på ikonen på fönsterbrädet bredvid mig.
Den heliga Anden var med mig genom allt det svåra, och till sist blev jag helad genom Guds ingripande i form av kirurgernas knivar. Allt det intellektuella utanverk som tron har - och får ha! - hos en frisk människa skalades bort, så att det enda som återstod var Vägen, Sanningen och Livet. Jag upplever att jag verkligen blev helgad genom sanningen.
Tack, Herre, för detta! Tack för att du var med mig och är det ännu idag!

Men om vi skall helgas genom sanningen och alla … bli ett … hur hänger det då ihop med den överhängande kyrkosplittringen, för att inte tala om alla de splittringar, delningar och tvister som vi kristna har gjort oss skyldiga till under århundradenas lopp?
En splittring är aldrig en god sak, det tror jag alla är överens om. En kyrka som splittras och ett äktenskap som slutar i skilsmässa kan liknas vid varandra på många sätt. Båda är tragiska händelseförlopp, som starkt tär på dem som råkar ut för dem. I allmänhet är det dessutom de oskyldiga som lider mest - barnen i äktenskapet, de ”vanliga troende” inom kyrkan.
Samtidigt kan man inte kategoriskt utdöma alla skilsmässor. När ett par ingår äktenskap bör de naturligtvis gå in för att satsa på äktenskapet och arbeta för det, annars är det säkert att det inte kommer att hålla. Men om parterna trots hårt arbete och upprepade försök att komma överens ändå kommer till att skilsmässa är den mest skonsamma lösningen, kan en utomstående inte fördöma detta beslut. Skilsmässostatistiken visar att alltför många äktenskap går i kvav, men det är knappast alltid uteslutande parternas (och särskilt inte endast den ena partens) fel, för våra parförhållanden är utsatta för mera tryck utifrån idag än för en eller ett par generationer sedan. Mer måste göras för att stöda våra parförhållanden, det är klart. Men fastän en skilsmässa aldrig är en god lösning, kan den ibland vara den minst dåliga.
Detsamma gäller också kyrkor. Att skyffla problemen under mattan och låtsas som om vi vore eniga är den sämsta lösningen. Den bästa lösningen är naturligtvis att öppet, ärligt och utan gräl diskutera sakfrågorna och komma fram till en kompromiss som alla kan leva med (även om ingen i allmänhet är nöjd med kompromisser). Tyvärr är det mer av mattskyfflande och mindre av kompromissande som har rått t.ex. i den s.k. kvinnoprästfrågan. Den s.k. kyrkomötesklämmen från 1986, som var tänkt som en övergångsregel, har nu ansetts vara skriven i sten, och det har lett till sårade känslor på båda sidor om staketet. Kvinnoprästmotståndarna talar om åsikts-, samvets- och religionsfrihet, medan förespråkarna talar om jämlikhet, mänskliga rättigheter och kärlek till nästan.
Som så ofta, har båda rätt i vissa saker och orätt i andra. Att börja analysera det skulle föra oss alltför långt bort från dagens tema. Därför vill jag bara konstatera, att när problemen genom 1986 års kläm skyfflades under mattan, är det nu väldigt svårt att hitta någon fungerande kompromiss. Därför kan det hända att den bästa - eller minst dåliga - lösningen vore en snabb och smärtfri skilsmässa hellre än en lång, utdragen och sårande process, som i slutändan ändå kanske har samma resultat. Så betjänar vi kanske sanningen bäst.
Men hur blir det då med enigheten?
Det beror på vilken enighet man menar. Om det är frågan om en yttre enighet om varje detalj i ideologin och organisationen, tenderar en sådan enighet att vara antingen förljugen eller sjuk. Oberoende är den ingenting att med all kraft eftersträva. Vi människor kommer alltid att ha olika åsikter i olika frågor. När det gäller religiösa frågor, är de dessutom så djupt förankrade i varje människas inre, att oenighet där ofta känns som ett personligt påhopp (även om det objektivt sett inte behöver vara det).
Dessutom finns det redan nu över 20 000 kristna kyrkor och samfund i vår värld. Och alla förenas de av att de är just kristna. Det visar att den organisatoriska enigheten är sekundär. Inte oviktig, men mindre viktig än den enhet som kommer av det som Gud har gjort för oss, inte det som vi eventuellt kan göra för Gud.
Om striden om sekundära frågor leder till att förhållandena kristna emellan blir så inflammerade att enheten i de primära frågorna hotas, då är det bättre att skiljas som vänner medan tid är. Om situationen de facto nu är sådan, bör kyrkomötet och biskopsmötet ta ställning till.

Jesus ber att vi skall helgas genom sanningen och att vi alla skall bli ett. Och här ser vi grunden både för sanningen och för vår enhet, nämligen Jesus. Jesus korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod på tredje dagen från de döda, steg upp till himlarna, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda, som den apostoliska trosbekännelsen uttrycker det. Här sägs ingenting om kvinnliga präster, här sägs ingenting om samboende, homosexualitet eller kyrkoskatt, här sägs ingenting om den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland eller Missionsprovinsen. Dessa frågor är sekundära. Det viktiga i den kristna tron, den sanning som vi bör vara eniga om, är sammanfattad i trosbekännelsen.
Det övriga kan vi diskutera. Vi kan ibland vara ense om att vara oense. För att bevara enheten bör vi ibland gå skilda vägar, hur paradoxalt det än låter. För Kristus är den Sanning som förenar. Det är i honom, inte på andra sätt, som vi alla skall bli ett.
Härtill hjälpe oss Gud!

Låt oss så resa oss och bekänna den kristna trons grundsanning, som förenar oss och alla kristna genom platser och tider.

Predikan: Kristi himmelsfärdsdag

Eva-Lotta Blom:
Den upphöjde Herren
Evangelium: Luk. 24:46-53
Lovisa kyrka 17.5.2012

Det fordras ett visst avstånd att se. Om någon kommer riktigt nära, som i en omfamning, försvinner han ur synfältet. Sitt eget ansikte kan man inte se, om man inte skapar ett avstånd till det med hjälp av en spegel.

Vi kanske tänker att Kristi himmelsfärd innebär skilsmässa och ökat avstånd mellan Jesus och lärjungarna. Men egentligen är det tvärtom. Avstånd finns bara i materien, i tid och rum. När Jesus lyfts ut ur tid och rum upphör för hans del alla avstånd. Allt är nära. Allt är nu. Allt är ett.
“Uppfor till himlarna, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida” betyder att han nu delar Faderns förmåga att vara allestädes närvarande. Himlen är inte en plats utan snarare en närvaro. Himlen är här, mitt ibland oss, inom oss.
Härlighetens land är utom synhåll därför att det är inom oss. Det är oupptäckt av de flesta men gör sig ständigt påmint som saknad och längtan. Och finns inte förbindelsen med gudsnärvaron inom oss, är vi avskurna från våra egna rötter.
I evangelietexten står det att Jesus säger: “Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem.” Inte från någon fjärran plats utan med början i Jerusalem, där som hoppet slocknade, där som lärjungarna skingrades och flydde undan. Där skall evangeliet predikas och hoppet på nytt tändas. Jesus fortsätter: “Ni skall vittna om allt detta” och visst fick de vittna - till ett högt pris. Flera av lärjungarna dog ju martyrdöden.
Men Jesus lovade lärjungarna att de skulle bli “rustade med kraft från höjden.” Närhelst det föds något i Guds hjärta som måste bli gjort, förbinder han sig med en levande själ.
Det är sällan han väljer en mäktig människa att utföra uppgiften.
Gud rör sig i det stilla och enkla. Jag kommer att tänka på berättelsen om Elia som möter Gud, inte i den stora starka stormen, inte i jordbävningen, inte i elden utan i den stilla susningen. Där fanns Gud. Och Gud är färdig att handla närhelst vi är färdiga att gå hans vägar. Lärjungarna var färdiga att gå Guds vägar och Gud verkade genom dem. Vi har fått följa med Jesus och lärjungarna från Långfredagens bävan till påskmorgonens förundran och nu Kristi himmelsfärdsdagen då Jesus fördes upp till himlen. Det är egentligen en mycket mänsklig bild som vi får av dessa Jesu lärjungar. De går igenom hela känsloskalan från rädsla och tvivel till glädje, kärlek och tro på den Uppståndne Kristus.

Kristus upphöjdes till himlen. Han har stigit upp till sin tron i himlen och sitter på Faderns högra sida. Han har getts all makt i himlen och på jorden. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek.

Predikan: 5. sö efter påsk

Eva-Lotta Blom:
Hjärtats samtal med Gud
Evangelium: Luk.11:5-13
Lovisa kyrka 13.5.2012

Pingis med Gud?
Så ljöd rubriken för denna bönsöndag för ett år sedan då jag gjorde min församlingspraktik i Högfors församling. Det var en familjemässa och jag ville berätta för barnen om bönen och tog denna bild till hjälp.
Jag liknade pingisspelandet vid en diskussion mellan två människor. Jag talar till dig och du svarar mig. Så talade jag om att Gud mer än gärna också vill tala med oss – spela pingis med oss, för att nu använda den bilden.
Men väl, det var för ett år sedan i Högfors.

Bön kan ibland vara en kamp, precis som Jakobs kamp med ängeln som vi läser om i Gamla testamentet. När Jesus bad, ibland hela natten, kan vi vara säkra på att han inte bara tyst inväntade Gud. Vi behöver bara komma ihåg Getsemane.
Men den kamp som vi har att kämpa är inte mot Gud utan mot andemakter och också ibland en kamp med oss själva. Vi ber om och om igen och kämpar med vår egen stolthet, själviskhet och likgiltighet. Vi lider av att inte kunna frigöra oss och verkligen be till Gud. Bönens kamp är inte vår kamp med Gud, utan Guds kamp med oss, på ett sätt. När vi ber - då bearbetar Gud oss och formar oss.
Att be, att söka, att bulta – de kan alla vara en bild för den begärande, sökande bönen. Det är som om Jesus skulle vilja poängtera att vi skall be ihärdigt och söka oförtröttat. Att vi skall be regelbundet och troget; “ var inte rädda för att söka och var inte modfällda från att be” är det som om Jesus skulle säga till oss.
Poängen med berättelsen om det finns någon far ibland oss som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg, är den att vi inte behöver köpslå med Gud. Han vet vad vi behöver förrän vi ens bett om det och han är på vår sida. Han är en Fader som älskar oss och vill oss väl. Vi kan lita på hans godhet och skall inte tänka att vi besvärar Gud när vi ber. Gud bryr sig om oss, han lyssnar till våra böner och han gläds över att ge oss det vi behöver.
Och fastän Gud inte alltid ger oss allt vi ber honom om , är han ändå alltid färdig att ge sin bästa gåva – den heliga anden. Den kan han ge oss bara om vi ber om den.
Jag tycker om Margareta Melins texter och för denna söndag har hon skrivit denna text: “Vi går och talar om bönen, en vän och jag. Om den dröm vi delar med många om en levande gudsrelation. Om tillit och tillhörighet som inte blir ifrågasatt. Om enhet innanför mångfalden av ord och handlingar.
Då kommer min vän att tänka på styvmorsviolen som en illustration av tillbedjan, där den står vid hennes stuga i hundratal och vänder sig efter solen. Viola Tricolor kallade Linné henne för det tre färgernas skull. Dessförinnan hade hon namnet Herba Trinitatis, får jag veta, Heliga Trefaldighets blomma.
Men vad har styvmor med denna lilla solälskare att göra? undrar jag. Jo, med kronbladens förhållande till foderbladen. De två översta kronbladen är styvmoderligt behandlade och får till skillnad från de andra bladbarnen sitta på ett och samma foderblad. Styvmodern själv sitter på två. Tre namn med helt olika klang på samma lilla blomma!
Lilla Viola Tricolor, i henne kan jag se skapelsen återspegla skaparen. I sin anspråkslösa skönhet säger hon till mig :”Också du har ett bortglömt mycket vackrare namn.
Genom att vända dig mot den eviga solen kommer du att minnas vem du är. En underbar spegel finns i dig och kallar på din uppmärksamhet. Inför den döljer sig inte himlen. Du är mycket mer än jag, säger blomman, en återspegling av Treenigheten, en Herba Trinitatis.

Och så vill jag önska alla som är mamma, mormor, farmor eller svärmor: En riktigt välsignad och glad Morsdag!