Predikan: 14 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Att leva före döden – och tillsammans med den
Predikan i Pernå kyrka 5.9.2004

I skriftskolans slutprov ger jag ibland konfirmanderna frågan: ”Vilken är människolivets mening?” Det är ju en fråga som man kan komma med många olika svar på, och det gör också konfirmanderna. För att de skall få fulla poäng för sitt svar kräver jag ändå att där skulle ingå tanken om att människan är satt att förvalta skapelsen. Enligt skapelseberättelserna i 1Mos är det nämligen det som Gud gav oss i uppgift. Den uppgiften har vi grovt misslyckats med, det syns ju på t.ex. miljöförstöringen, men det är ändå en av de viktigaste orsakerna till att vi finns till. Människan kallas ibland för ”Skapelsens krona”, men den kronan är nog inte av guld, utan med tanke på all den skada som vi har gjort och gör är det närmast frågan om en törnekrona.
Vi skall inte tro att vi på något avgörande sätt står ovanom skapelsen. Skapelsens öde och vårt öde är fast sammanlänkade. Utan den övriga skapelsen skulle vi inte kunna leva. Från skapelsen får vi vår föda, våra kläder, våra hus och luften vi andas – och dessutom får vi fröjdas över de djur och växter som Gud har skapat till vår glädje.
Både vi och den övriga skapelsen går samma öde till mötes. Vi har samma slut. Det är viktigt att vi inte förtränger döden, så som det ofta sker i vårt samhälle. Vi behöver förstås inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga.
Det kan vara betydelsefullt att tänka på vilken grund vi har för våra prioriteringar i livet. Frågan är inte om vi kommer att dö – för det vet vi ju – eller när vi kommer att dö – för det kan vi inte veta – eller ens hur vi kommer att dö, fast det är det enda av dessa tre som vi (ens i någon mån) kan påverka. Frågan är inte någon av dessa, utan istället hur vi skall leva innan vi dör.

Den som vill sträva till att leva som en kristen bör sträva till att följa den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Dem minns ni kanske från skriftskolan. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder i en komprimerad form: Du skall älska Herren din Gud över allting, och din nästa såsom dig själv.
Som vi märker är båda dessa regler sådana som s.g.s. vem som helst kan hålla med om. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: ”Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem.” Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip.
En liknande princip får sitt uttryck i den andra halvan av det dubbla kärleksbudet, alltså … älska … din nästa såsom dig själv. Detta gäller åtminstone så länge som vi inte hittar på en alltför snäv definition på begreppet ”nästa”, utan låter det omfatta varje människa i vår värld. Att så är meningen illustreras av liknelsen om den barmhärtige samariern, som vi hörde från altaret. Den del av dessa livsregler som är uttryckligen kristen är den första halvan av det dubbla kärleksbudet, nämligen Du skall älska Herren din Gud över allting. Men den här delen har mer med motiven för vårt handlande att göra; vår kärlek till Gud syns inte utåt som sådan.

Här vill jag ta en liten parentes. En annan biblisk levnadsregel som har förekommit i storpolitiken och särskilt i den amerikanska retoriken under de senaste åren är principen öga för öga, tand för tand, som förekommer i Moseböckerna på ett par ställen (bl.a. 2Mos 21:24). Denna princip är visserligen rätt långt från Jesu lära om att vända andra kinden till, men den är ändå ett steg på vägen. ”Öga för öga” är inte någon barmhärtig princip, men nog en rättvis sådan. Den begränsar nämligen hämndens, och speciellt blodshämndens, räckvidd. Den naturliga tanken då man råkar ut för någon skada är att man vill hämnas, inte att man vill ha rättvisa. Detta kan exemplifieras med en tanke från före syndafloden, 1Mos 4:23, där en man vid namn Lemek säger: Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Inte ”öga för öga”, alltså, utan snarare ”om du slår mig i ögat, hugger jag huvudet av dig”.
Och det är denna Lemeks princip som alltför ofta förkläs i tanken om öga för öga. Man låtsas som om det vore rättvist att hämnas. Det är det inte; det är det aldrig! När anhöriga till mordoffer (återigen i USA) har fått vara närvarande vid mördarens avrättning, har de ofta varit besvikna, eftersom denna rättvisa (om nu dödsstraff är rättvisa) inte har räckt till för att släcka deras hämndbegär. Inte heller på det internationella planet räcker rättvisa för att släcka det förståeliga men ytterst beklagliga hämndbegär som de amerikanska hökarna ger uttryck för. ”Öga för öga” må vara hänt – de som utför sådana fruktansvärda terrordåd som det som drabbade World Trade Center den 11 september 2001 måste ställas till ansvar för sina handlingar, det är helt klart. Men att följa Lemeks princip om eskalerande hämnd är långt ifrån rättvisa. Parentesen slut.

Skillnaden mellan att följa de kristna levnadsreglerna å ena sidan och att leva efter en allmänmänsklig hög moral å den andra är egentligen inte så synlig i vårt yttre liv före döden. Ändå finns skillnaderna, och de märks särskilt i det inre livet då vi möter svårigheter eller sorg, eller då vi misslyckas på olika sätt. Att vara kristen är ju inte att själv vara fullkomlig – att vara kristen är att ha ett förhållande till Honom som är Fullkomlig.
Även om alltså skillnaden mellan en troende kristen och en som inte tror inte nödvändigtvis syns väldigt tydligt i vårt liv före döden, finns den ändå där – men framför allt syns den i vilket öde vi har efter döden.
Dödens makt hotar både människan och den skapelse som hon är satt att råda över. Men Jesus har genom sin uppståndelse besegrat döden och brutit dess makt. Därför har de som tror på honom ett hopp som bär över dödens gräns – ett hopp om att också vi en gång skall få uppstå och återförenas med alla våra bortgångna kära.
Som präst deltar jag naturligtvis å ämbetets vägnar i flera jordfästningar än vad jag hoppas att någon behöver delta i som privatperson – och där, när döden kommer nära, lägger jag ofta märke till en skillnad i inställning hos dem som tror på och tar till sig det uppståndelsehopp som jag försöker förmedla, jämfört med dem som inte har detta hopp. Saknaden är naturligtvis den samma. Sorg och sorgearbete behövs i båda fallen. Skillnaden finns i den förtvivlan och hopplöshet som kan infinna sig där tron och uppståndelsehoppet saknas.

Som jag sade tidigare: Det är viktigt att vi inte förtränger döden. Vi behöver inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga. Endast då kan vi glädjas över den Guds gåva som livet är. Varje dag blir viktig för oss, eftersom vi inser att dagarnas antal är begränsat. Vi kan ta vara på våra möjligheter och utveckla våra talanger när vi inser att vi inte har råd och tid att slösa med dem. Och när det gäller människolivets mening, förvaltarskapet, så kan vi få en betydligt mera realistisk och sund inställning till t.ex. naturresursernas begränsning om vi inser också vår egen ändlighet.
I Johannesevangeliet (15:5-9) ger Jesus oss en aning om hur vi kan leva ut detta. Utan mig kan ni ingenting göra, säger han, och vidare: Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Genom denna nära relation till vår Herre inser vi vilken vår plats är i skapelsen, vilken vår uppgift är i livet, vilket vårt öde är i döden och vilken härlighet som väntar oss i evigheten. Vi bör låta dessa insikter vara en grundval i livet – både livet före döden, livet tillsammans med döden – och livet efter den.

Predikan: 11 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Kallelsetider
Predikan i Mariagården, Borgå 15.8.2004

På ett skriftskolläger diskuterades en gång möjligheten att leva som kristen i vardagen, efter lägret. Då utbrast en av flickorna: ”Här på lägret går det ju bra, men inte kan man tänka på Gud i stan!”
Det är beklagligt om det är så, men det är säkert en vanlig inställning. Vår vardag är så full av vardag, så att säga, att vi har svårt att hinna med allt. Vi stressar så med det vi måste göra att vi har svårt att hinna med det vi borde göra, och allra minst hinner vi med det som vi skulle vilja göra. Därför är det så vist inrättat att det i vars och ens liv kommer tider då vi mer eller mindre tvingas att stanna upp och lyssna till Guds tilltal och inse att han kallar på oss. Dessa tider kallas på s.k. Kanaans tungomål för ”kallelsetider”, och detta uttryck är också temat för den här söndagen.
Kallelsetiderna är tider då vi märker Guds närvaro på ett sätt som vi kanske inte annars gör. De är sällan roliga och trevliga just då som de pågår, men efteråt kan man se vilken inverkan de har haft. De kommer nämligen ofta, men inte alltid, i samband med någon förändring i livet eller någon kris – när någon närstående dör, t.ex., eller när vi gifter oss, eller varför inte i samband med skriftskolan.
Konfirmationen är ju, som vi vet, inte bara fest och presenter, utan dess grund är klart andlig: i konfirmationen bekräftar vi dopet och svarar ”ja” på Guds kallelse. Om denna bekräftelse sedan inramas av en glad fest, så är det inte illa, för den är verkligen värd att firas.
Men glädjen över Guds kallelse och allvaret i kallelsen går hand i hand. Dagens bibeltexter talar om detta. I episteltexten (Hebr 3:15-19) hörde vi: Om ni hör hans röst idag, förhärda inte era hjärtan. Det gäller att ta vara på tillfället när kallelsetiden kommer. Vi vet aldrig när nästa kallelsetid inträffar, eller om det alls kommer någon till. Vi vet ju inte hur vår framtid kommer att te sig, eller hur lång framtid just vi har framför oss. Därför gäller det att inte skjuta upp avgörandet, utan just nu fatta beslutet att följa Gud.

I många gallupar finns det olika svarsalternativ: ”ja”, ”nej” och ”vet inte”. När det gäller Guds kallelse finns det inget ”vet inte”-alternativ, utan det gäller att svara antingen ”ja” eller ”nej” när frågan ställs. ”Vet inte” är i detta sammanhang det samma som ”nej”. Nu är en kallelsetid för oss. Om ni hör hans röst idag så ta ställning till vad den säger.
Annars kan det vara som en teologiestuderande uttryckte det i en predikan: ”Att predika för en del är som att hälla vatten på en gås. Det går in genom ena örat och ut genom det andra.”

I dagens heliga evangelium (Mt 11:20-24) talar Jesus till de städer där han har varit verksam. Idag kunde det kanske låta: ”Ve dig, Lovisa! Ve dig, Borgå! Och du, Helsingfors, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ner i dödsriket.” Och varför säger han så? Jo, därför att invånarna i dessa städer har kastat bort sin möjlighet att säga ”ja” till Guds kallelse då när Jesus besökte dem. De har hört hans röst, men ändå sagt ”nej” eller – i värsta fall – ”vet inte”.
Det blir lite som när prästen var på besök hos en gammal dam och frågade: ”Kanske det passar tant att jag sjunger en psalm?” Damen svarade: ”Ja, gör det – så går jag ut i köket och kokar kaffe under tiden.” Det var ju inte riktigt så som prästen hade menat – och invånarna i de städer som Jesus besökte hade också fått saker om bakfoten, precis som det ofta går också idag.

”Men vad är det den där prästen nu försöker ge mig dåligt samvete för?” tänker kanske någon. ”Jag är ju en lika hygglig människa som alla andra: jag stjäl aldrig (annat än lite kontorsmaterial från jobbet), jag kör inte mot rött ljus (om det finns mycket folk i korsningen), jag slår aldrig min fru eller mina barn (om jag är nykter). Jag hör t.o.m. till kyrkan – eller skulle göra det om det inte kostade något. Vad skulle jag då ännu göra med något gudsförhållande?”
Man kan förstås ha delade meningar om vad det innebär att vara ”en vanlig hygglig människa” och om vilket värde det har. Ibland kunde det vara bättre att vara en ärlig skurk, så att säga, än en hygglig hycklare. En hycklare får ju akta vad han säger t.o.m. i familjekretsen. Annars kan det gå som i en familj där pappan inte var så förtjust i prästen utan vid ett tillfälle sade till sin fru i barnens närvaro att prästen var en riktig fårskalle. Nästa gång prästen kom på besök studerade sonen honom ingående och sade sedan bekymrat till sin far: ”Pappa, han har ju ingen fårskalle…”

Men oberoende av om vi är ärliga skurkar, hyggliga hycklare eller rent av ärligt hyggliga, så har vi behov av Gud. Vi kan aldrig uppnå himmelriket för egen maskin. Vi kan alltid försöka bli bättre människor – och bör också alltid sträva till det – men det räcker inte till. Det gäller att ta vara på Guds kallelse när den kommer, och också att vara säker på att den kommer just från Gud. Det rör sig en mängd missförstånd om saken i dagens samhälle.
Jag tänker inte gå igenom alla dessa missförstånd, men som exempel på ett sådant vill jag berätta hur det gick när en församling skulle få besök av en gästpredikant. Vaktmästaren skickades till stationen för att ta emot gästen, men visste inte hur han såg ut. Han såg sig om på perrongen, gick sedan fram till den som såg mest bedrövad och sur ut och frågade: ”Ursäkta, är det pastor den-och-den?” Mannen svarade: ”Nej, jag är inte präst – det är magsår.”

Att svara ”ja” på Guds kallelse tar inte bort glädjen ur livet, utan livet kan få ett nytt djup. Att svara ”ja” på Guds kallelse innebär inte att tvingas följa en massa regler, utan i stället att lyssna till Guds vilja med vårt liv. Att svara ”ja” på Guds kallelse innebär inte världsfrånvändhet, utan tvärtom, för att älska Gud utan att bry sig om sina medmänniskor är inte möjligt. Att svara ”ja” på Guds kallelse är att bli människa helt och fullt, att bli det som Gud tänkte sig när han skapade oss.

Predikan: Kristi förklarings dag

Karl af Hällström:
Samvaro med Herren
Predikan i Kullo bykyrka, Borgå domkyrka och Liljendals kyrka 25.7.2004

Jesus och hans tre närmaste lärjungar gick upp på ett högt berg. Bara de fyra. Petrus, Jakob och Johannes fick vara ensamma tillsammans med Jesus.
Då inträffar en omvälvande händelse: Jesu gudomliga natur uppenbaras för dem. Mose och Elia, som representerar lagen och profeterna, alltså GT, samtalar med Jesus, men försvinner sedan. Det är Jesus som är viktigast – och det är Jesus som blir kvar med lärjungarna. Det är samvaron med honom som är det centrala.

När jag gick i skriftskolan, lärde vår skriftskolpräst oss en definition på bön, som jag sedan i min tur har fört vidare till mina egna konfirmander. Denna definition lyder: Bön är hjärtats samtal med Gud, vår käre himmelske Fader.
På senare år har jag ändå kommit till insikt om att denna definition inte är fullständig. Den är i sig korrekt, för hjärtats samtal med Gud är ju verkligen bön, men bönen är också mycket annat. Särskilt i ljuset av Bergspredikan, där Jesus lär oss att inte rabbla tomma ord (Mt 6:7), blir det här med ”samtal” en smula besvärligt. Jag vill därför hävda att en bättre definition vore följande: Bön är hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader. Vi behöver inte räkna upp alla våra behov eller önskningar för att informera Gud om dem, för, som Jesus säger i sin Bergspredikan, [vår] fader vet vad [vi] behöver redan innan [vi] har bett honom om det (Mt 6:8). Bönens informationsvärde kan vi bortse från. Det som är viktigt är inte så mycket innehållet i kommunikationen med Gud, utan själva kommunikationen som sådan.
Vi kan jämföra detta med kommunikation och samvaro människor emellan. När vi sitter tillsammans med dem vi älskar, må det vara våra föräldrar, våra barn, vår äkta hälft eller någon annan, så är inte det viktigaste att samtalet flyter utan avbrott, utan det viktigaste är att vi är tillsammans. Vi behöver inte ens nödvändigtvis säga någonting alls; tystnaden kan tala för oss.
På samma sätt fungerar det med bönen. Samtalet med Gud är utan tvivel en viktig form av bön. Ändå kan tystnaden, gemenskapen, vara mer talande än de ord vi säger; vi blir mer uppbyggda av att tystna och lyssna än av att hopa ord på ord.
I vårt samhälle och i vår lutherska kyrka gör vi ofta just detta fel. Orden, de rätta formuleringarna, blir så viktiga, att budskapet fördunklas. Vi har så många träd omkring oss att vi inte ser en hurudan skog de bildar. Och att tänka sig att någon gång försöka sig på tystnad – inga ord, ingen musik, inga ljud – den tanken är direkt skrämmande för en del av oss, har jag märkt.
Ändå är stillheten och tystnaden så viktiga för oss. Det gäller inte bara för vårt andliga liv, utan också direkt för vår mentala hälsa. Vår hälsa är i fara både om vi aldrig får ha det tyst och stilla omkring oss och om vi aldrig får uppleva annat än stillhet. I vårt samhälle är förstås den förra faran betydligt mer överhängande.
Jag har en tydlig minnesbild från första klassen i folkskolan, nämligen vår klasslärares undervisning om bönen. Förutom att vi t.ex. fick lära oss Fader vår utantill, lärde tant Heddi oss, att då man ber skall man hålla händerna stilla. Hon menade förstås att man inte skall syssla med en massa annat på samma gång som man ber, men lilla Kalle, 7 år, uppfattade inte hennes nyans, utan gjorde ett experiment när vi nästa gång hade rast. Jag sprang över skolgården och försökte samtidigt hålla händerna stilla så att jag skulle kunna be. Som alla förstår misslyckades jag; det går ännu att hålla armarna någorlunda orörliga när man går, men det är mycket svårt att göra det när man springer.
Till saken hör förstås att tant Heddi inte hade orätt. Hennes undervisning om bönen var korrekt i samma mån som min skriftskolprästs definition var det. Naturligtvis kan man be medan man gör någonting annat. Det skadar inte alls att be om man t.ex. kör sin bil i diket. Men om detta är det enda tillfälle då man ber, blir bönen rätt ensidig. Det var säkert det som tant Heddi menade: i vårt regelbundna böneliv bör vi hitta ett stilla ställe där vi inte sysslar med annat utan verkligen kan lyssna och inte bara rabbla ord. Gå … in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda, som Jesus uttrycker saken (Mt 6:6).

Gospelkören His Master’s Noice sjunger en sång som börjar: Every time I – feel the Spirit – moving in my heart – I will pray. Ni har kanske hört den; det är en trevlig sång. Men också dess budskap är bristfälligt. Texten betyder fritt översatt: ”Jag ber varje gång som jag känner Anden röra sig i mitt hjärta.” Återigen är det bra att be när Anden leder en till det – men det är inte tillräckligt.
Det är lite som att säga: Varje gång jag känner mig hungrig, går jag till matbutiken. Problemet är att om jag är hungrig när jag går till butiken, så köper jag sådant som går snabbt att tillreda, så att min hunger snabbt släcks. Det leder till att den mat jag äter knappast är tillräckligt mångsidig och närande. Dessutom köper jag ofta för mycket mat om jag inspireras av min hunger, och det är inte heller nyttigt. Det jag istället borde göra är att planera mina uppköp och min matlagning, så att jag äter mångsidig mat i lagom mängder, och så att jag tillreder min mat i rätt tid, så att den är färdig när jag har behov av att äta den.
På samma sätt, och av motsvarande orsak, bör vi planera vårt böne- och andaktsliv. Om vi ber bara då vi känner Anden röra vid oss – då blir vår kontakt med Gud beroende av vårt eget känslotillstånd. Dessutom bortser vi helt från det faktum att vi har som mest behov av att be då när vi inte känner någonting alls, då när det verkar som om allt skulle vara hårt och kallt och stelt och stumt – för det finns också sådana tider i det andliga livet.
Regelbundenhet är nödvändig för vår andliga tillväxt – och då menar jag inte att vi skall läsa Bibeln och be regelbundet varannan skottdag, om det råkar vara en torsdag. Lite oftare än så får nog regelbundenheten infalla. Om vi vill vara i kontakt med vår Herre också vid andra tider än de regelbundna, är det ju bara att ta kontakt med honom, men den regelbundna ofta återkommande kontakten är den som Gud önskar, eftersom det är den som är bäst för oss.
Hur skall man då lägga upp sitt böne- och andaktsliv? Någon generell regel är svår att ge, eftersom vi är så olika. Det berättas att Luther brukade stiga upp tidigt på morgonen för att be innan dagens värv började, och ju mer han hade att göra, desto tidigare behövde han stiga upp, tyckte han. Jag har någon gång försökt mig på det här. Jag steg tidigt upp och försökte be när det var tyst och stilla i huset och det inte fanns några distraktioner, men det var så tyst och stilla att jag somnade där jag satt. Jag är ingen morgonmänniska så som Luther tydligen var, så hans system var inte till för mig. Själv har jag märkt att kvällen passar mig bäst. En stunds samvaro med Herren hjälper mig att varva ner efter dagens ståhej, så att jag sedan snabbt somnar när jag väl kommer i säng. Men för någon kanske lunchtid eller eftermiddagen är lämpligast – var och en måste själv pröva sig fram.
Det kan också vara bra att ibland komma bort från det vanliga invanda vardagliga hemlivet och pröva på en retreat – gå upp på berget tillsammans med Jesus, så att säga. Att få satsa på tystnad och gudskommunikation i några dagars tid kan ge en kraftig vitaminspruta åt det andliga livet. Samtidigt vill jag komma med ett varningens ord: På en retreat kan man upptäcka saker och ting om sig själv som man helst inte hade velat upptäcka. Därför ges det tillfälle både till enskilda samtal med retreatledaren och till bikt. Ändå kan en retreat inte erbjuda någon terapi i egentlig mening, så den som inte är i någorlunda balans med sig själv skall inte fara på retreat, utan hellre först gå i terapi. Vilket inte heller är skamligt – eller åtminstone inte borde vara det.
Bön finns det alltså lika många former av som det finns individer. Det viktigaste är inte vilka ord vi använder, utan den gudsgemenskap vi har. Bön är nämligen inte så mycket hjärtats samtal som hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader.

Uppe på förklaringsberget trampar Petrus, sin vana trogen, i klaveret. Han håller på att prata sönder situationen, och föreslår dessutom att de skall stanna kvar där uppe på berget i hyddorna som lärjungarna skall bygga. Men precis som Jesus har lett sina lärjungar upp på berget, leder han dem ner tillbaka igen, tillbaka till vardagen, tillbaka till problemen – där samvaron med Herren också får fortsätta.

Andakt: Johanniternas riddaredag

Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 6 maj 2004
ordenskapellan Karl af Hällström

I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!
I det grekiska språket finns två ord, ett motsatspar, som vi använder också i svenskan. Orden är symballo och diaballo. Slutdelen, ballo, betyder ”att kasta”. Prefixet sym- betyder ”samman, tillsammans,” medan prefixet dia- betyder ”omkring”. Symballo, ”att kasta samman, att samla,” har vi i svenskan i formen ”symbol”, medan diaballo, ”att kasta omkring, att skingra,” genom participformen diabolos har gett oss ordet ”djävul”, som alltså är ”den som skingrar”.
Ursäkta denna grammatikaliska inledning. Jag ville med den visa att vi behöver en symbol, en sammanhållande faktor, för att kunna motstå den Ondes skingrande verksamhet. Och en sådan symbol har ju Johanniter Ridderskapet. Fäderna har låtit oss ärva johanniterkorset, ett kors med fyra armar och åtta spetsar.
Korset påminner oss om herren Jesu död och uppståndelse, som vi rätt nyligen har fått minnas då vi firade påsk. Korset är en symbol för allt det som Gud har gjort för oss när han har frälst oss och gett oss sitt namn, namnet ”kristen”. Korset, i alla dess olika utföranden, är den viktigaste sammanhållande faktorn, den viktigaste symbolen, för hela kristenheten.
Johanniterkorset har ytterligare symbolik. Dess åtta spetsar påminner oss bl.a. om Jesu saligprisningar, dem som han kommer med i Bergspredikan. Dessa saligprisningar är åtta till antalet: 1. De fattiga i anden. 2. De som sörjer. 3. De ödmjuka. 4. De som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. 5. De barmhärtiga. 6. De renhjärtade. 7. De som håller fred. 8. De som förföljs för rättfärdighetens skull. Dessa grupper prisar Jesus saliga. Vi hinner inte gå in på dessa grupper i detalj här. Jag vill bara konstatera att det rör sig om sådana som på olika sätt är utsatta eller föraktade i världens ögon. Dem ger Jesus ett värde och en välsignelse genom saligprisningarna.
Vi som är här idag berörs på två sätt av saligprisningarna. För det första hör också vi till en del av de saliga grupperna – eller vill åtminstone höra. Vi sörjer ibland, vi söker barmhärtighet och rättfärdighet, vi vill gärna hålla fred. För det andra vill också Johanniterriddarna arbeta för dem som Jesus nämner – och för alla andra nödlidande.
Jag tror att det är viktigt att vi håller båda dessa beröringspunkter i minnet. Om vi vill hjälpa andra utan att minnas att vi själva ibland behöver hjälp, löper vi risk att bli arroganta eller skenheliga. Om vi å andra sidan minns endast våra egna behov och stänger vårt hjärta för de nödlidande, blir vår tro och vår frälsning något inåtvärmande och egoistiskt som fjärmar oss från denna ordens ideal.
Därför är det viktigt att vi i vårt liv och i vår verksamhet bibehåller balansen mellan ödmjukhet och självkännedom, och mellan vårt personliga trosliv och vår utåtriktade karitativa verksamhet. Tillsammans har de ett betydligt större värde än om man skiljer dem åt. Symbolon – i vårt fall det åttaspetsade korset – bör övervinna diabolos, honom som förskingrar.

Andra Johanniterandakter: 2005, 2006

Predikan: Annandag påsk

Karl af Hällström:
Till Emmaus med den gode herden
Predikan i Adventkyrkan, Borgå 17.4.2004

Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!
Detta är den traditionella påskhälsningen i den östra kyrkan, alltså den tradition som vi ofta kallar för ”ortodox”, renlärig. Ingenting hindrar ändå också oss i den västra kyrkan från att använda den, för vi delar ju den historiska kristna tron på herren Jesu uppståndelse från de döda med våra ortodoxa bröder.
Det är två frågor som uppkommer utgående från påståendet om Kristi uppståndelse. Den första är om påståendet är sant, och i så fall på vilket plan det är sant. Det är kanske den fråga som i vår tid är den mest debatterade. Den andra frågan är vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig och för vårt trosliv och vårt vardagsliv.

Inför påsk blir ofta universitetsteologer intervujade i olika tidningars påsknummer. Intervjuoffren säger kanske någonting i stil med att det på vetenskapliga grunder är osannolikt att någon uppståndelse skulle ha ägt rum, varpå tidningarna med stora rubriker skriker ut att den och den förnekar uppståndelsen. Men i allmänhet har så inte varit fallet. Mina teologkolleger har t.o.m. haft rätt om de påstår att uppståndelsen är osannolik. Någon annan slutsats kan man inte komma till om man bedömer vad som skedde då utgående från vad som sker idag. Eftersom folk inte uppstår från de döda idag, är det ytterst osannolikt att det skulle ha skett för tvåtusen år sedan heller.
Men att på en sannolikhetskalkyl basera påståendet att det skulle vara omöjligt för Gud att uppväcka Jesus från de döda, är att lämna det sunt vetenskapliga och ge sig in på de subjektiva åsikternas område. Vi kristna påstår ju inte att det skulle vara sannolikt att Kristi uppståndelse ägde rum; vi påstår att den ägde rum – oberoende av vilken sannolikhet en sådan händelse kan ha haft. Vi säger ju: ”Kristus är sannerligen uppstånden,” inte ”Kristus är sannolikt uppstånden.”
I vissa lärosystem har man behandlat uppståndelsen som en filosofisk, mytologisk eller kanske kosmisk händelse vars historiska sanningshalt är av underordnad betydelse, eftersom dess existentiella sanningshalt inte är beroende av något så krasst. Religionsfriheten i vårt land ger väl var och en rätt att se det så om man vill, men det är inte ett kristet sätt att se på uppståndelsen. Kristendomen är en historisk religion, där Gud verkar i världen genom att ingripa i historiens gång – exempelvis genom att sända Jesus till oss. Jag vill alltså påstå att Jesu uppståndelse är ett historiskt faktum, att uppståndelsen är historiskt sann.

Så kommer vi till frågan om vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig. Här har aposteln Paulus något att säga (1Kor 15:12-22).
Hela det långa femtonde kapitlet av 1Kor behandlar frågan om uppståndelsen, både Kristi och vår egen. Paulus visar att de är sammanlänkade. Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått, skriver han i vers 13. Varför skulle det inte finnas någon uppståndelse? Jo, det baserar sig på den gamla grekiska missuppfattningen om att själen skulle vara odödlig, vilket många i Korinth trodde, och vilket många i den dag som idag är tror är en grundläggande kristen lära. Det är det inte; själens odödlighet är en grekisk filosofisk tanke som har smugit sig bakvägen in i kristet tänkande. Någon biblisk grund för den är det mycket svårt att påvisa.
Problemet bland de första kristna i Grekland var att det var så självklart för dem att själen var odödlig att kroppen inte tillmättes någon dess vidare betydelse. Hela tanken om att kroppen ens skulle behöva uppstå var för dem långsökt. Detta lärosystem vände sig kyrkofäderna starkt emot, vilket kommer till synes också i den apostoliska trosbekännelsen: vi bekänner uttryckligen kroppens uppståndelse, och inte bara själens. Om vi skulle översätta denna del av trosbekännelsen med de dödas uppståndelse, som man gör i Sverige, skulle denna betoning svepas bort.
Eftersom korinthierna alltså ansåg att själen var odödlig, tyckte de att det inte behövdes någon uppståndelse. Paulus påpekar (vv 16-19): …om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Hårda ord? Må så vara. Men att Kristus på korset betalade vår skuld räckte inte ännu till Guds fullständiga seger över ondskan. Det var först genom att besegra den sista fienden, döden, som Guds seger blev fullständig. Genom att uppstå visade Kristus att uppståndelsen är möjlig; genom sin uppståndelse visade han vägen för oss genom döden till livet.
Någon kanske invänder att det onda fortfarande har ett starkt grepp om vår värld. Det stämmer inte riktigt. Det onda i vår värld för mycket oljud och försöker upprätthålla en bild av styrka och makt, men i verkligheten är det frågan om den Ondes sista desperata försök att få så många som möjligt på sin sida – med beklagligt stor framgång, kan det tilläggas. Den Onde kommer aldrig att besegra Gud, men för oss enskilda människor är han nog ändå alltför stark.
Därför är det också farligt att ge sig i kast med den Onde, vare sig det sker i fascination, som satanisterna, i aningslöshet, som det stora flertalet av dagens människor, eller med ett överdrivet självförtroende, som de som sysslar med s.k. andlig krigföring. Som kristna, ja, som människor i största allmänhet, är det inte vår uppgift att försöka besegra den Onde. Vår uppgift är att söka Gud och att efter bästa förmåga sprida godhet i världen, men låta Gud ta hand om den Onde. Jakob uttrycker det så här i sitt brev (4:7f): Böj er … under Gud. Stå emot djävulen, och han skall fly för er. Närma er Gud, och han skall närma sig er.
Varför förgör då Gud inte allt det onda i vår värld med ett enda slag, kanske någon frågar. I all korthet vill jag svara: det beror på att Gud inte vill att någon enda skall gå förlorad. Så länge det finns hopp om att rädda ytterligare en människa till livet, väntar Gud. Och det har vi all orsak att vara glada över, för kan vi vara säkra på att stå på rätt sida, om domens dag skulle komma idag?
Den Onde vill gärna förleda oss till att tro att det inte finns någon uppståndelse, för han vet att Paulus hade rätt: Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men Gud vill leda oss till den tro som frälser, den tro som leder till att också vi får följa i Kristi fotspår från döden till det eviga livet. Detta sker inte genom att någon enskild del av oss – må det vara mjälten, själen eller högra stortån – skulle i sig vara evig och odödlig, utan det sker genom att vi i tro på Kristus når fram till uppståndelsen från de döda.
I evigheten får vi se Gud ansikte mot ansikte. I evigheten får vi uppleva den fullkomliga godheten och lyckan. I evigheten får vi återförenas med våra bortgångna kära. Detta är vårt hopp. Evighetshoppet. Uppståndelsehoppet. Det hopp som bygger på att vi har en vägvisare, Kristus, som har gått före oss.

Nu kommer vi in på berättelsen om Emmausvandrarna, vårt evangelium för idag [Lk 24:13-35]. Det har många poänger; jag vill nämna några av dem.

• Gud är med oss också då vi anar det minst. Emmausvandrarna var bedrövade, de hade mist sin vän och mästare ─ men främlingen de talar med är han själv.
• Vi söker oss ofta till massmöten, konferenser el. dyl. för att söka Gud och söka gemenskap med våra kristna syskon. Emmausvandrarna hade varit i Jerusalem under påsken. Men Gud är med oss (också) efter och utanför mötena och högtiderna.
• Kristus diskuterade med männen, som ändå inte kände igen honom (trots att Kleopas var Josefs bror, Jesu jordiska farbror). Det vi kan lära oss av detta är att vi borde bete oss mot andra som om de vore Kristus. Heb 13:2 säger: Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.

En tematik i texten vill jag särskilt lyfta fram. Det temat är, kanske lite överraskande: Ekumenik. Grekiskans ord oikoumene kommer från oikos, som betyder ”hus”. Ekumenik är alltså att Guds husfolk, Guds stora familj arbetar och lever tillsammans och söker det som är gemensamt.
I vår värld finns det omkring 20.000 olika kristna samfund och kyrkor. Dessa olika grupperingar har uppstått av olika orsaker: "ärliga" dogmatiska skillnader, problem i personkemin mellan ledarna, kulturella skillnader, skillnader i upplevelser etc.
I evangeliet hörde vi följande: De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ’Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.’ Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet (vv. 33-35). Redan då kunde det ha uppstått olika grupperingar ("kleopanerna" och "petriderna" eller något dylikt), men de delade sina erfarenheter med varandra.
Också vi, dagens kristna, är kallade att dela erfarenheter med varandra över samfundsgränserna – och andra eventuella gränser, för den delen. Likheterna är större än skillnaderna.
Den stora grundläggande likhet som alla kristna delar är ju nämligen att Kristus har dött för oss och uppstått för oss. Vi är Guds barn och Kristi bröder (inkl. systrar!).
Jag upplever att det i den apostoliska trosbekännelsen, som vi lutheraner oftast använder i våra gudstjänster, nämns allt som är grundläggande i den kristna läran. Det som inte nämns är kanske inte oviktigt, men det är mindre viktigt. Det är sådant som kan diskuteras.
Men varför bör det diskuteras? Varför bör man föra ekumeniska diskussioner? Är det inte bra att konstatera att "vi är vi, ni är ni, och därmed basta. Vi har olika åsikter, och behöver inte diskutera mer."
Det är klart att man bör acceptera att vi har olika åsikter på vissa punkter. Men diskussionen måste fortsätta, liksom gemenskapen. Varför? Det visar berättelsen om Emmausvandringen visar det. Hur kände Kleopas &co till slut igen Jesus?
När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan i oss när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?’ (vv. 30-32)
Här hittar vi två saker, nämligen skriftutläggning och nattvard. Detta bygger vår gemensamma uppståndelsetro på. Den tomma graven var i sig ett faktum, men det bevisar ännu inget, eftersom möjligheten av stöld eller något sådant alltid finns där. Jesus sökte upp lärjungarna, men mer behövdes för att de skulle känna igen honom och tro på hans seger. Biskop Bo Giertz säger ungefär: "Tron på uppståndelsen är tron på den levande Herren som kommer till oss i Ordet och nattvarden."
Här har vi den största uppgift som den ekumeniska rörelsen har: att undanröja hindren för kristna från olika samfund att fira nattvard tillsammans!
På mitt ansvar som präst ligger att "förvalta sakramenten" (hos oss lutheraner alltså dopet och nattvarden). Vi präster ställer sakramenten till förfogande för den som behöver dem. Jag kan inte stå vid nattvardsbordet och bedöma vem som är värdig (möjligen med undantag för någon asberusad som inte vet vad den gör). Vid den första nattvarden var också Judas Iskariot närvarande. Det är Guds sak att bedöma vad vi har i hjärtat, inte min.
Jag kan inte heller se på folk vilket samfund de hör till, om de är troende, vad de anser om nattvarden osv. Jag kan bara förmedla Kristi budskap: ”Välkomna, bordet är dukat!”
Olika kyrkor ser förstås på detta på olika sätt. De katolska och ortodoxa kyrkorna vill t.ex. inte att deras medlemmar går annanstans. Men också därför viktigt att diskutera och försöka undanröja hindren för gemenskapen. Vi är alla syskon i Kristus. Vi hör alla till den gode herdens hjord.

Bilden av den gode herden kan eventuellt upplevas som förlegad, gammaldags eller lantlig av oss urbaniserade nutidsmänniskor. Särskilt fjärran kan det kännas att själv bli jämförd, inte med en herde, utan med ett får i herdens hjord. Vi ser framför oss en herde som bestämmer över fårens liv och död, en herde som enväldigt besluter vart hjorden skall gå, kort sagt en mycket auktoritär figur som vi individualister inte vill underkasta oss. Det finns ett alltför nära samband både mellan begreppen ”herde”, ”herre” och ”härskare” och mellan begreppen ”får” och ”fårskalle” för att vi skall känna oss hemma i denna bild.
Denna begreppsförvirring är beklaglig, i den mån den förekommer. En god herde är nämligen inte denna enväldiga auktoritet som med stöd av något hierarkiskt beslut plötsligt får stor makt över fårens väl och ve. Herde kan väl vem som helst bli, men på en god herde ställs höga krav. Det gäller inte bara att fatta beslut och ta ansvar, utan också att skydda fåren från alla rovdjur som vill riva och förstöra. Priset för detta skyddande kan bli mycket högt. Den gode herden ger sitt liv för fåren, som Jesus säger i Joh 10:11.
Urbilden för den gode herden är herren Jesus själv. Han fick ge sitt liv för sina får, alltså för dig och mig. Var och en som strävar efter någon ledande position måste därför också försöka leva upp till Jesu exempel. Vi måste inte alla låta korsfästa oss, men vi måste vara medvetna om att det kan komma tider då någonting motsvarande begärs också av oss.
Det här kan möjligen låta som en uppmaning till självdestruktivt beteende, men det är förstås inte min mening. Vi behöver inte söka efter uppoffringen, den kommer nog till oss i alla fall – och i det skedet bör vi vara beredda att väga för- och nackdelar och fatta det beslut som leder till det högsta goda.

Men vi behöver inte alla bli herdar. Det är inte en väg som lämpar sig för alla. Däremot måste var och en av oss ställa sig samma fråga som konfirmanderna får vid konfirmationen. Den frågan är: Vill du med Guds hjälp visa [den kristna] tron i ditt liv? Annorlunda uttryckt: Går du med på att vara ett av den gode herdens får, eller vill du vandra din egen väg?
Den individualism som så ofta kommer till synes i dagens samhälle manar oss att gå vår egen väg. Få av oss lyckas väl fullständigt med det – vilket förstås är tur, eftersom samhället då skulle kollapsa – men för många är det ändå idealet. En fullständig frihet. Dessutom gärna samtidigt en fullständig frihet från allt ansvar. Denna ekvation går förstås inte ihop. Den som tar sig en fullständig frihet att göra som han vill har samtidigt fått ett fullständigt ansvar för allt som han gör. Frihet utan ansvar leder till fullständig anarki och stora tragedier.
Att i kontrast till detta vara ett av den gode herdens får är inte så dumt. Mången kan finna tröst och stöd i att få riktlinjer och vägvisare serverade, och i att forma sitt beteende efter ett godtaget mönster. För den som vill ge sig in i det här är det säkert ett gott system – naturligtvis under förutsättning att de riktlinjer, vägvisare och mönster som man följer verkligen kommer från den gode herden själv och inte från ens egna medfår.
Men det finns också en tredje väg, vid sidan av fullständig individualism och fullständigt underkastande. I samma sammanhang i Joh 10, där Jesus talar om sig själv som den gode herden, säger han också: Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.
Vad innebär då detta? Den som vill följa Jesus, men göra det på sitt eget sätt, är ett av de får, som inte hör till den här fållan. Fållan är den kristna gemenskapen, var man än finner den. Det bästa stället att söka en kristen gemenskap är naturligtvis församlingen, men det kan tänkas att man hittar den på annat håll. Den kristna gemenskapen, fållan, fyller en stor funktion som stöd för den enskilda kristna och hans trosliv. Fållan är viktig. Men fållan är inte grunden för den kristna tron. Trons grund är personen Jesus och vårt förhållande till honom. Det viktigaste är alltså inte att höra till fållan – även om det inte är oviktigt – utan att följa den gode herden. Även den som inte hör till fållan kan höra till hjorden, för, som Jesus säger, det skall bli en hjord och en herde.

Det finns mycket som kan skapa missförstånd oss kristna emellan. Det största, mest tragiska missförstånd som vi som kristna kan råka ut för är ändå att vi behöver inte varandra, att det är OK att bygga murar mellan kristna syskon.
Vi måste fortsätta ha gemenskap med varandra och med andra kristna över gränserna. Vi behöver inte riva alla murar på en gång, men vi bör i alla fall sträva till att bygga dörrar i dem.
Hur följer vi då i praktiken den gode herden? Det måste var och en avgöra. Det bör inte finnas några listor på synder, alltså handlingar som i sig är orätta. Saker som dans, teater, hårspännen och läppstift får sin syndighet eller syndfrihet utgående från vilken betydelse de får för oss och från vilken plats de tar i vårt liv. Om de blir viktigare än Gud eller våra medmänniskor, är de antagligen synd, men om vi kan gå på dans och ändå älska Gud över allting och vår nästa som oss själva, så är det inget problem. Var och en måste avgöra det själv, vilket också betyder att det som är rätt för en person kan vara orätt för en annan. Vi kan inte fördöma eller förakta någon på basen av hur känsligt samvete han har.
Det är ett stort privilegium och en stor glädje att kunna säga att Herren är min herde. Jag upplever själv att det ger mig ett mål och en struktur i livet som jag annars skulle sakna. Framför allt vet jag att jag aldrig behöver vara ensam, för min herde är alltid med mig.
Jag kan alltså av hela mitt hjärta instämma i det som David skriver i den s.k. Herdepsalmen, Ps 23 i Psaltaren, som i Bibel 2000 översätter så vackert:

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.