Radioandakt: Kan Kyrkan brinna?

Pastor Karl af Hällström:
Andrum (4'54") 27.7.2006 kl. 6:55 i Radio Vega
Kan Kyrkan brinna?

Den som idag kommer körande till min hemstad Borgå västerifrån, över ån, märker snabbt att något har förändrats sedan i våras. Den medeltida domkyrkan är borta, och i dess ställe står en modern konstruktion av stål och plast, som närmast påminner om ett höghus. Stadsprofilen är verkligt annorlunda.
Det handlar naturligtvis om en följd av att domkyrkan råkade ut för ett attentat den 29 maj i år - några berusade ungdomar tände på det tjärade trätaket, som brann som en fackla. Genom brandkårens skicklighet och inte minst Guds nåd blev varken någon människa eller de övriga byggnaderna i Gamla stan skadade, och också kyrkans stenväggar och mellantak kom undan med rök- och vattenskador. Det blir dyrt att reparera, men ingenting omistligt har gått förlorat.
Stålkonstruktionen som jag nämnde är byggnadsställningen och det provisoriska plåttak som skyddar kyrkoruinen under reparationens gång.

Naturligtvis sörjer jag att domkyrkan förstördes för flera år framöver. Mest sörjer jag ändå att dessa ungdomar i fyllan och villan förstörde sina liv. Vilket motiv de hade, eller ens om de hade något egentligt motiv, har inte ännu kommit ut i offentligheten, men helt klart är det att alkoholen hade en stor roll i det inträffade. Var och en må dra sina slutsatser av det.

Mina tankar har ändå gått i andra banor, för jag har kommit fram till att Kyrkan inte kan brinna.
Det låter lite överraskande, men hänger ihop med att ordet ”kyrka” egentligen har tre olika betydelser. I grunden kommer det från grekiskan, där kyriaké betyder ”det som tillhör Herren” (som på grekiska är Kyrios). Och alla kyrkor, oberoende av ordets innebörd, tillhör Herren, men alla är inte likadana.
Ordet ”kyrka” kan, för det första, beteckna en byggnad. Borgå domkyrka är en sådan. En byggnad kan skadas, rivas eller, som i detta fall, brinna. Sorgen och chocken är stor, men det är ändå s.a.s. ”bara” en byggnad.
För det andra kan ordet ”kyrka” beteckna en organisation. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är en sådan. En organisation kan byggas upp och rivas ner, delas och sammanslås, ja, allmänt förändras med tiden. Organisationer är inte oviktiga, men orsaken till varför organisationen finns måste vara viktigare än att bevara organisationens existens för dess egen skull.
Slutligen kan ordet ”kyrka” beteckna det som vi bekänner i trosbekännelsen: ”en helig, allmännelig kyrka, de heligas gemenskap”. Den är en osynlig sammanslutning av alla som tror på Jesus – nu, tidigare och i framtiden. Denna Kyrka (som jag gärna stavar med stort K) beror inte på oss människor och vår föränderlighet, utan endast på Herren Jesus.

Av detta ser vi att byggnader och organisationer är (åtminstone delvis) världsliga och mänskliga. Vad som händer med dem kan (och får!) beröra oss djupt, men det är inte de som är det djupaste i tillvaron.
Oberoende av vad som händer med kyrkorna, står Kyrkan (med stort K) alltid kvar. ”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet” (Hebr. 13:8). Tack, Herre, för din stora nåd!

Musik: G.F. Händel: Allegro ur Water Music

Radioandakt: Bra eller bäst?

Pastor Karl af Hällström:
Andrum (4'54") 21.7.2006 kl. 6:55 i Radio Vega
Bra eller bäst?

Det som är bra hindrar oss ibland från att göra det som är bäst.
Det finns många exempel på detta. För att ta ett ur högen: som småbarnsfar måste jag ständigt balansera mellan att å ena sidan sköta mitt arbete för att kunna försörja min familj och å den andra vara hemma och umgås med denna samma familj. Det är bra att försörja barnen, men det är bäst att vara tillsammans med dem. Ni förstår hur jag menar.

Samma dilemma möter oss också på det andliga området. Det som är bra hindrar oss, också där, ibland från att göra det som är bäst. Ett exempel på detta är det som jag själv har fått jobba med under den senaste tiden, nämligen Bibeln.
För oss som vill vara kristna är det bra att läsa vår bibel och följa vad där står, så att vi inte tappar bort oss under omgivningens krav. Samtidigt är det också bra att se till den verklighet som omger oss, så att vi inte tappar bort oss på bibelns sidor. Hur ska vi hitta balans i detta?

För att använda en somrig liknelse: Den som är ute med sin stora fina båt har ofta goda hjälpmedel - satellitnavigering och en massa andra rackerier med vilkas hjälp man kan se sin position, var farleden finns, vart man är på väg osv. Men om man förlitar sig enbart på dem utan att se sig för, är det lätt hänt att man rammar någon roddbåt som också befinner sig i farleden.
Alltså: Om vi håller näsan tätt i bibeln utan att se upp emellanåt, händer det snabbt att vi rammar den som kommer i vår väg - utan att mena det, utan att vilja det, och (tyvärr) ibland utan att märka det.

Hur ska vi då gå vidare med det här? Bibeln är ju Guds Ord, Guds tilltal till oss - är det inte det som vi bör rätta våra liv efter?
Det är klart att det är bra att följa Bibeln. Men det är en passage i Bibeln som jag inte kommer förbi i det här sammanhanget, nämligen den s.k. Johannesprologen, alltså inledningen till Johannesevangeliet. I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. (Joh 1:1) Nå bra - Guds Ord fanns från början, och sedan gav han det till oss människor. Vi samlade Guds Ord mellan Bibelns pärmar, och Ordet blev trycksvärta.
Men vänta lite nu - det är inte så det står i Johannesprologen! Där står istället (Joh 1:14): Och Ordet blev människa och bodde bland oss, ... och han var fylld av nåd och sanning. Den gamla översättningen säger att Ordet blev kött, den nya att Ordet blev människa - men åtminstone blev det inte trycksvärta!

Det är Jesus som är Guds Ord! Det är genom att följa honom som vi får nåd och sanning. Genom att läsa bibeln lär vi oss vad som är bra, men det är genom att följa Jesu exempel som vi lär oss vad som är bäst!
Jesus helade sjuka, döva, blinda och stumma. Vi är kallade att hjälpa de sjuka, att vara de dövas öron, de blindas ögon och de stummas röst.
Vi ska inte låta det som är bra hindra oss från att göra det som är bäst. Låt oss därför gå i Jesu fotspår och stå upp för den som är svag!

Musik: G.F. Händel: Andante espressivo ur Water Music

Predikan: 4 söndagen efter pingst

Karl af Hällström
”Följ mig”
Predikan i Mariagården (Borgå) 2.7.2006

När jag på ett skriftskolläger för några år sedan informerade konfirmanderna om att de alla hade blivit godkända i provet, var naturligtvis lättnaden och glädjen stor. Det var t.o.m. en pojke som utropade: ”Jeee! Vi kan alla bli präster!”
Han gick kanske lite väl långt i sin slutsats, men hade väl inte helt fel. Skriftskolan, precis som prästutbildningen, handlar till stor del om studier i teologi. Och de studierna har absolut en plats, rent av en viktig plats, i den kristna kyrkan och i vårt liv som kristna.
Men teologin, läran om Gud, är inte det allra viktigaste för oss kristna. Det viktigaste är nämligen inte läran om Gud, utan livet med Gud. Nils Ferlin uttrycker saken så här i en fin dikt:

Kan du höra honom komma, ej i buller och gny,
ej i tordönets sprakande dunder.
Nej, han vandrar i sin örtagård lik himmelens sky
i morgonens solstänkta lunder.

Kan du höra honom komma, att han kommer som en psalm,
så mjuk och så drömmande stilla
han vandrar dig till mötes i dagarnas kvalm
och han vill dig inte alls något illa.

Ty han talar ej latin, som den grå teologin
vilken halkat på sin egen halhets halka,
men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.

Det är också detta som vi ser i dagens heliga evangelium (Matt 9:9-13). Avsnittet består egentligen av två episoder, först en där Jesus kallar Matteus till lärjunge, och så en där Jesus äter tillsammans med honom och hans vänner och fariseerna stöter sig på det.
När Jesus kallar Matteus håller han inget förhör med honom. Han frågar inte om Matteus vet vad orden alba, amen och andakt betyder eller om han vet skillnaden mellan epistel och apostel. Han frågar inte: "Tror du på Gud, Fadern, den allsmäktige, himlens och jordens skapare" eller ens "Vill du visa denna tro i ditt liv", vilket vi kommer att fråga av konfirmanderna om en stund. Nej, Jesus säger helt enkelt: ”Följ mig!” Också Matteus’ reaktion är intressant. Han frågade inte sådant som var och en av oss säkert skulle fråga i samma situation - inte ”Vem är du?”, inte ”Vart ska vi gå?”, inte ”Vad ska vi göra?”, inte någonting annat heller - han bara steg upp och följde honom. Det var helt säkert någonting speciellt med Jesus, som fick folk att lita på honom och följa honom.
Matteus var tullindrivare. Tulltjänstemän finns det ju här i Borgå också, men de är respekterade och hederliga tjänstemän som gör ett gott och nyttigt arbete. Så var det inte på Jesu tid med tullindrivarna, eller, som den gamla översättningen kallade dem, publikanerna. Romarna, som hade överhögheten i landet, tog sig naturligtvis rätten att driva in skatter och avgifter, men de gjorde det inte själva, utan hyrde ut rätten att göra det till andra. Romarna fick alltså sina skatteintäkter från underleverantörer, som sedan drev in dem av folket. Evangelierna nämner en sådan underleverantör, nämligen Sackaios, han som klättrade upp i ett träd för att kunna se Jesus, om ni minns den berättelsen. Och eftersom dessa underleverantörer i allmänhet ville maximera sin vinst, drev de in så mycket som möjligt av folket. Matteus och andra tullindrivare var sedan anställda av Sackaios och hans gelikar, och också de ville ofta maximera sina inkomster, så de tog gärna mutor eller extra avgifter och satte dem i egen ficka.
Det är alltså inte svårt att förstå att tullindrivarna var avskydda av folket. Det var inte bara det att de (indirekt) arbetade för den romerska ockupationsmakten, utan de var dessutom oärliga mutkolvar och utsugare. Undra på att evangelierna ofta använder uttrycket ”publikaner och syndare” eller ”tullindrivare och syndare” som om orden skulle vara synonyma.
Ändå är det till en sådan som Jesus säger sitt ”Följ mig!” Ändå är det just till en sådan som Jesus går på middag. Fariseerna, som höll hårt på att allt skulle ske enligt reglerna, blev upprörda över det här och ställde Jesus till svars för det. Jesus försvarar sig med att säga: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.” M.a.o., den som är frisk och syndfri behöver inte Jesus. För att ta argumentet ett steg längre: Den som tror sig vara frisk, inser inte att den behöver Jesus.
Den stora skillnaden mellan tullindrivarna och fariseerna var inte att den ena gruppen var syndig och den andra syndfri, utan att den ena insåg att den var syndig och den andra inte gjorde det. Fariseerna ville upprätthålla den gammaltestamentliga lagens bud, utan att förstå att om man till punkt och pricka följer principen ”öga för öga, tand för tand”, kommer världen att befolkas av blinda, tandlösa människor.
Jesus vänder sig mot detta när han citerar profeten Hosea (6:6) i formen: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” Redan i GT tar Gud alltså avstånd från fariseernas formalistiska tolkning av lagen, alltså att det viktiga är reglerna som sådana, inte orsaken till varför reglerna existerar.
Det är också därför som det viktiga i skriftskolan inte är hur många poäng man har fått i provet. Provets funktion är inte att rangordna konfirmanderna, utan att genom sin blotta existens få dem att följa med undervisningen. Provet är inte det viktiga, utan det viktiga är Jesu uppmaning: ”Följ mig!” Vill ni konfirmander följa Jesus? Vill vi andra som är här i kyrkan göra det?
Jesus sade: ”Följ mig!” Matteus följde honom genast. Fariseerna hakade upp sig på formella fel. Hur gör vi?
Jesus säger: ”Följ mig!” Det vill jag göra. Hur är det med dig? Vi får strax höra konfirmanderna svara på den frågan, men den ställs också till oss andra.

Vigseltal: Frågor 1 (tvåspråkigt)

Vigseltal / Vihkipuhe 1.7.2006
pastor / pastori Karl af Hällström

Kära vänner! Rakkaat ystävät! Olemme kokoontuneet tänne Jumalan kasvojen eteen tänä ilon päivänä, todistaaksemme kuinka NN ja NN julkisesti tunnustavat rakkautensa toisiaan kohtaan ja lupaavat toisilleen uskollisuutta elämänsä loppuun asti. Kristillisellä avioliitolla onkin juuri nämä tunnusmerkit: Avioliitto on solmittava julkisesti, sen on oltava tarkoitettu pysyväksi elämän loppuun saakka, ja morsiusparin on pyydettävä Jumalan siunausta ja Hänen kirkkonsa esirukousta liitolleen.
Kära brudpar, NN och NN. De frågor som ingår i vigselformuläret, och som jag kommer att ställa er om en liten stund, är inte slumpartat formulerade. De är ganska korta, men innehåller ändå förvånansvärt mycket. (Ni behöver inte försöka memorera varje punkt som jag kommer med; jag skall ge er en kopia av mitt tal, så får ni senare se på det i lugn och ro.) En del av den fråga ni får är om ni vill älska varandra i nöd och lust. Då är det spännande, för vi hoppas ju alla att ni kommer att svara "ja".
Mutta mitä oikeastaan lupaatte? Sanotte tahtovanne "osoittaa" toisillenne "uskollisuutta ja rakkautta". Tahdotte. Solmitte avioliiton vapaaehtoisesti ja avoimin silmin – vaikka rakkautta tietysti sanotaankin sokeaksi. Tahdotte osoittaa uskollisuutta ja rakkautta. Rakastaminen ja uskollisena pysyminen ei riitä, vaan on myös osoitettava rakkauttaan toiselle. Ja tätä haluatte tehdä "myötä- ja vastoinkäymisessä". Myötäkäymisessä ei ole vaikeata rakastaa eikä osoittaa rakkauttaan, mutta jokaisessa elämässä tulee myös vastoinkäymisiä, jolloin naimisissa olo ei tunnu lainkaan hyvältä. Juuri silloin lupauksenne saa suurimman merkityksensä – koska joskus lupaus myötä- ja vastoinkäymisessä voi olla ainoa joka estää lähtemästä omille teilleen ovet paukkuen. Ja tämä lupaus on tarkoitettu kestämään koko elämän ajan. Avioliittolupauksessa ei ole mitään takaovea. Avioliitto ei ole leikki eikä harrastus. Avioliitto on kokopäiväinen työ; se on elämäntapa.
Nu kanske ni tycker att jag har målat upp äktenskapets vardag i alltför mörka färger. Men det är inte det som är min mening. Det är nämligen övervägande positivt att vara gift – men att säga att det är enbart positivt vore inte sanningsenligt. Och det är här som det kristna äktenskapets specialegenskap kommer in – d.v.s. att ni ingår ert äktenskap "inför Gud, den allvetande". Eftersom Gud har varit med i ert äktenskap från första början, vill Han vara med också i fortsättningen. Ni kan alltså utan att tveka vända er till Honom för att be om hjälp och stöd när ni behöver det.
On tietysti turhaa pidättäytyä kommunikoimasta ylöspäin kunnes asiat menevät huonosti. Seurakunnan lahja teille, rakas morsiuspari, on raamattu. Toivomme että te lukisitte sitä yhdessä, tullaksenne siten lähemmäs Jumalaa – ja samalla lähemmäs toisianne. Toivomme että toisitte kaikki surunne ja ilonaiheenne Jumalan eteen rukouksessa, ja että kasvattaisitte Jumalan teille antamia lapsia Hänen rakkaudessaan ja uskossa Häneen. Toivomme myös että käyttäisitte seurakunnan palveluja, koskien sekä sielunhoitoa ja rippiä, että jumalanpalvelusta ja ehtoollista.
Siunatkoon Jumala rakkautenne ja avioliittonne!