Andakt vid uppbåd

Kaj Andersson:
Andakt vid militäruppbådet för svenskspråkiga män
Mariagården i Borgå 28.9.2006.

Kära vänner, jag vill tacka för att jag har blivit inbjuden till uppbådet här i Mariagården. Församlingen samarbetar med försvarsmakten på olika sätt och idag låter församlingen er använda den här kyrksalen.
Ett par veckor sedan var jag ute på en lång promenad i Skogby terräng på Hangö udd. På skogsvägen möttes jag av fem motoriserade fyrhjulingar – någon av er har kanske kört en mönkijä? Så kallas fyrhjulingen på finska. Beväringarna som körde dem hade terrängdräkt och hjälm på sig. Det roliga var att masken på den första beväringens ansikte fick honom att se ut som vinnaren i tävlingen sagofinländaren, trollet Rölli-peikko. Men när jag såg att det satt en utbildare, en officer på den andra fyrhjulingen, gjorde jag reflexmässigt honnör åt honom. – Sedan funderade jag över vad som hade hänt. Varför gjorde jag honnör i en sådan situation?
Det var likadant som när min morfar stramade till sin rygg när han hörde nationalhymnen, Vårt land, spelas på Lovisa torg under nyårsfirandet. Vad är det som gör att vi reagerar på det sättet och inte bara själviskt lufsar vidare såsom trollet skulle göra? Under kriget tjänstgjorde morfar på järnvägen mellan Lovisa och Lahtis. Till hans uppgifter hörde att sköta transporten av ortens pojkar som hade stupat i kriget och fraktades hem per tåg i kistor. Han vaktade också järnvägsspåret och lyckades en gång hitta en bomb som hade borrat sig in i järnvägsvallen när den föll men inte exploderat. Jag har fått lära mig mycket av min morfar.

Aposteln Paulus har sagt:
Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på ett sådant sätt, skall ta er an de svaga med herren Jesu egna ord i minne: ”Det är saligare att ge än att få.” (Apg 20:34)

Om och när ni rycker in till utbildning i Dragsviks garnison kommer där säkert att finnas en beväringspastor eller beväringsdiakon. Nästan i varje beväringskontingent kommer det in någon präst eller teologie studerande som kompletterar militärpastorns arbete och är i samma situation som ni själva. Han kan låta er luta mot sin axel när ni har hemlängtan eller är ledsna, han kan också dela glädjen med er. Tillsammans kan ni kanske fundera över hur en man eller kvinna lär sig att ta ansvar över dem som är svagare. Kan människor i olika uppgifter reflexmässigt faktiskt försvara, skydda eller hjälpa andra?

Profeten Mika har sagt:
Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud. (Mika 6:8)

Nu kan den som vill ta emot Herrens välsignelse. Herren välsignar och bevarar er…

Griftetal: Jord (tvåspråkigt)

Pastor Karl af Hällström:
Griftetal i S:t Olofs kapell, Pellinge 23.9.2006

NN har beskrivits som en hjälpsam man, som utan att tveka ställde upp när vänner och grannar behövde honom. När vi nu följer honom till graven, så får vi minnas allt det goda som han har fått förmedla till oss. Han föddes och växte upp här på Pellinge, och även om han bodde annorstädes behöll han alltid kontakten hit genom sin sommarstuga.
Han arbetade som servicetekniker på firma X i 40 år, och var alltid X:s man. Firmans bowlinglag gav han upp först är hälsan helt enkelt inte stod pall längre. Tyvärr bidrog arbetet inte bara till hans liv, utan också till hans död.
Vid den första skoveln mull lyder orden: Av jord har du kommit.

Muutama vuosi sitten NN teki tuttavuutta katalan syövän kanssa. Taustalla oli asbesti, johon hän oli vuosikymmeniä sitten tuli kosketuksiin työn kautta. Viimein syöpä sai NN:sta voiton.
Kuolema on luonnollinen osa elämää. Mutta koska kuolema on lopullinen ja tuntematon, se pelottaa meitä. Kun kuolema on tullut, lähellämme elänyt ihminen on peruuttamattomasti poissa. Niin on myös käynyt NN:n kohdalla. Enää emme voi kuulla hänen ääntään, emme kohdata hänen katsettaan, emme osoittaa rakkautta ja huolenpitoa kuten tähän asti.
Toisen multalapiollisen kohdalla sanomme: Maaksi sinun pitää jälleen tulla.

Kuolema ei kuitenkaan ole kuin maallisen elämämme loppu. Tietysti suremme ja kaipaamme niitä, joita emme tule tässä maailmassa enää tapaamaan; se on täysin luonnollista. Mutta saamme luottaa siihen, että Jumala pitää meistä huolen maallisen vaelluksemme jälkeenkin.
Vi behöver inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till - ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden överraskande - men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.
Vid den tredje skoveln mull hör vi orden: Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Uskossa kolmiyhteiseen Jumalaan siunaamme NN:n odottamaan ylösnousemuksen päivää.

NN, maasta sinä olet tullut, maaksi sinun pitää jälleen tulla. Jeesus Kristus, Vapahtajamme, herättää sinut viimeisenä päivänä.

Predikan: 12 söndagen efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Tolfte söndagen efter Trefaldighet
(i Finland motsv Trettonde söndagen efter Pingst)
Mark 7:31-37

Det är ett under att få tillbaka hörseln, om man varit döv. Det är ett under att få tillbaka talförmågan, om man varit stum. Det är ett under att få tillbaka synen, om man varit blind. Men det är också egentligen ett under att kunna höra, tala och se – även om man alltid kunnat det. Vi har mycket att vara tacksamma för.
Dagens evangelium handlar om under. Jesus upprättar och botar människor, då som nu. Ibland inför häpen publik, ibland i avskildhet.
Men under handlar inte endast om fysiologi. Att inte kunna höra och tala, kan symboliskt handla om att inte kunna, vilja eller tillåtas höra Guds tilltal, ta intryck av omgivningen, känna empati, uttrycka vad man känner och tycker. Om än dövheten är bokstavlig eller symbolisk: Jesus Kristus breder ut Guds rike omkring sig, helt i överensstämmelse med profeten Jesajas ord:
”Glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken. Det folk som jag har skapat åt mig, de skall sjunga mitt lov. Då ska de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då ska den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel.”
Genom historien hörs viskningar och rop efter Herrens varmas ande, längtan efter frihet och härlighet. Också i vår tid finns denna längtan efter det förlorade paradiset, ja, vi är skapade med den längtan!
Gud älskar varje människa och vill det bästa för oss. Han kallar oss till goda och kärleksfulla sammanhang, och därför finns också människors längtan efter helande och upprättande, efter det goda livet. Därför bänkar sig miljontals tevetittare över hela världen framför Dr Phil för att suga i sig lite vägledning – hur gör man för att leva ett helt liv egentligen? Och framför matlagningsprogrammen – är detta det goda livet? Därför är spelprogrammen för många nyckeln till gemenskap och kanske några tusenlappar till.
Längtan efter det goda och fullkomliga livet får mig att fascineras över friidrottsstjärnornas luftfärder över häckar och sandlådor – starka och pigga människor att titta på när jag själv knappt orkar hänga med hundarna runt kvarteret hemma.
Längtan efter det goda livet, det förlorade paradiset. Kanske är Dr Phil, Bingolotto och Golden League inte alls tecken på mänskligt sökande, jag har kanske fel där. Men det behöver inte vara av ondo. Men man blir inte salig av amerikanska tevesuccéer eller teologier. ”Ordet är dig när, i din mun och i ditt hjärta”, läser vi i Gamla testamentet.
Och spelmiljonerna används kanske i gott syfte. I vilket fall låter sig Gud inte marginaliseras så lätt, allt bröd och skådespel till trots. Gud finns kvar när vännerna gått hem och kvällens sista reklamfilm körts. Gud finns kvar när vi inte kan gå längre utan rullator och vi ställer oss i kö till starroperationen.
Han vill ta oss i handen, resa oss upp och säger: ”Det är okej, du är människa. Du duger bra som du är.” Och tror du honom? Då har du på riktigt öppnat ögonen.
”Öppna dig”, säger Jesus till den dövstumme mannen och till oss. Öppna dig, du är fri från det som binder dig, trycker ner dig, täpper till dina öron och hindrar din tunga att jubla.
Binder mig? Andras krav på hur jag ska leva och tänka? Omständigheter som har format mig till någon jag inte valt att vara? Sår från barndomen, ungdomen, yrkeslivet? Vem eller vad hindrar dig från att tala, uttrycka dina tankar, behov, din oro eller det som gör ditt liv meningsfullt?
Det kan också vara så att vi inte orkar höra. Ytterligare ett mord rapporteras i nyheterna, ytterligare en svältkatastrof i antagande. Jesus tar bort våra osynliga öronproppar – det finns ingen anledning att vi ska stänga av verkligheten. Men sortera intrycken! Och däremot ger han oss nya öronproppar när vi möts av lagiskhetens fördömande hotelser; religiös skrämselpropaganda som inte har något med evangeliets livgivande vind att göra, den vind som blåser oss rena från bjälkar och flisor i ögonen, det livgivande vattnet som effektivt sköljer bort lagiskhetens öronvax.
Det nya livets öronproppar fick vi i dopet: Andens vind som vill hjälpa oss att leva i öppenhet. Med anden, fria i Kristus, kan vi leva i en tillit som gör att vi vågar uttrycka alla slags känslor och tankar inför Gud. Som gör att vi vågar vara dem vi skapats till. Vi kan förtvivla, men vi behöver inte ge upp. Vi kan inse att livet innehåller både ljusa och mörka dagar. Vi tror att en kraft, starkare än oss själva, kan hjälpa oss, och vi kan lägga vår vilja och våra liv i händerna på denna Gud. Få tillbaka ord vi inte hört, ljus vi ännu inte sett.
Och till den som vill förstöra vår tro och vår livsglädje kan vi lugnt citera Paulus ord:
”En sådan tillit jag har till Gud genom Kristus. Det är inte så att jag skulle förmå att tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud.”
Hans är äran och härligheten, i evighet. Amen!

Predikan: 13 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Helade från andlig dövhet
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka (Borgå) 3.9.2006

Den evangelietext (Mk 7:31-37) som vi nyss hörde läsas från altaret kunde utgöra grunden för en predikan om under och helbrägdagöranden som både Jesus och hans lärjungar utförde och utför ännu i den dag som är. Det finns många sådana berättelser både i evangelierna och i Apostlagärningarna, kyrkohistorien förmedlar många vittnesmål om sådant, och idag kan vi träffa på personer som själv har fått uppleva helanden av olika slag. Ni har en sådan framför er.
Det är ändå inte underberättelsen som sådan som är intressant för oss här i kyrkan idag. Vi skall i stället se närmare på vad man kunde kalla en andlig tolkning av underberättelsen.

Vad var det nämligen som hände? Man kom till Jesus med någon som var döv och som därför inte hade kunnat lära sig att tala ordentligt. Jesus helade mannen; han gjorde så att han kunde höra igen. Intressant nog kunde mannen från det ögonblicket också tala riktigt – hans talfel var ju inte fysiskt betingat utan berodde på hans dövhet, och man kunde tänka sig att han skulle ha behövt lära sig tala när dövheten försvann. Men så var det alltså inte - han kunde genast tala.
Vilken är den andliga tolkning som jag nämnde tidigare? Jo, vi människor är skapade för att höra, se och tala om den andliga verklighet som omger oss. Du, Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt i oss tills det finner vila i dig, uttryckte kyrkofadern Augustinus saken. Vi moderna människor har ändå utvecklat en överraskande utbredd dövhet och blindhet för den andliga dimensionen av vår tillvaro. ”Suomalainen ei usko ennen kuin näkee” – en finländare tror inte förrän han ser, sägs det. Men jag påstår att ”Suomalainen ei näe ennen kuin uskoo” – en finländare ser inte förrän han tror.
Och det är bl.a. det här som berättelsen om hur Jesus helar den döve mannen kan lära oss idag. Om vi kommer till Jesus med vår dövhet – alltså vår otro och våra tvivel – då kan han hela oss. Han kan ge oss den tro vi behöver för att kunna se honom och allt det som han gör ännu idag – och framför allt den stora kärlek som ligger bakom allt det han gör.
Och det intressanta är att han då också ger oss möjlighet att tala riktigt, som evangelietexten uttryckte det. Vår dövhet för den andliga verkligheten hindrar oss, ganska naturligt, från att tala med Gud och om Gud. Om vi är bundna i t.ex. en materialistisk världsuppfattning, där endast det existerar som vi kan se, röra vid och bita i, då är det svårt för oss att se någon orsak till att be. Men när vi inser att det finns andra dimensioner i världen än bara den materiella, då faller sig också bönen betydligt naturligare.
En annan aspekt av att tala riktigt, för att fortfarande använda det uttrycket, är det som vi kommer att få ta del i om en liten stund. Jag syftar på trosbekännelsen. Vi kommer att högt tillsammans bekänna vår kristna tro, och det är något som ingen av oss kan göra med någon grad av övertygelse, om inte vi har blivit helade från vår andliga dövhet.

Något som kan vara värt att notera och ge en andlig tolkning - när vi nu är inne på sådana - är att Jesus tog den döve avsides från folket när han skulle bota honom. Den här gången använde han inte heller bara ord till att hela, i stilen ”Jag vill! Bli ren!” som han säger åt en spetälsk annanstans i evangelierna (Mt 8, Mk 1 och Lk 5), utan han använder synliga ”trick”, s.a.s. - han stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Det var sådant som andra helbrägdagörare kunde göra på den tiden för att visa sin makt. Men Jesus gör det inte inför allt folket, utan i enskildhet, så han vill uttryckligen inte visa vad han gör eller vad han går för.
Evangeliet fortsätter: Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!). Fastän NT annars är skrivet på grekiska, har arameiska ord eller uttryck bevarats på några ställen. Detta är ett sådant, ett annat liknande är ”Talita koum,” som Jesus säger när han uppväcker Jairos’ dotter (Mk 5:41). Dessa ord måste ha imponerat stort på Jesu omgivning, och de har kanske tolkat dem som något slag av trollformel, när de bevaras på detta sätt. Men i båda fallen kommer Jesus med enkla uppmaningar på sitt modersmål. Han menar knappast orden som trollformler, oberoende av hur omgivningen tolkar dem.
Den andliga tolkningen av detta är att när Jesus tar oss avsides, kan vi få höra hans Effata. Vi får komma till honom med vår dövhet och bli helade. ”Avsides” kan betyda att vi bokstavligen drar oss tillbaka, exempelvis på en retreat eller som idag till nattvardsbordet, eller att vi blir tvungna att dra oss tillbaka till en sjukbädd hemma eller på ett sjukhus - och när vi på det viset blir avklädda vardagens omsorger och kastas in i en ny situation på gott och ont, får vi möta Jesus där. Också arbetslöshet eller pensionering kan vara tider av ett sådant avklädande.
Men ”avsides” kan också ske mitt i vardagen. Vi drar oss tillbaka i ett inre rum i hjärtat, där vi möter Herren, och där säger han sitt Effata - och vi går tillbaka ut i vardagen, styrkta av mötet, och kan höra och tala riktigt.

Hur går det då till att tala riktigt och visa den kristna tron i våra liv? Om man ser till det yttre så finns det lika många svar på den frågan som det finns kristna, för var och en måste naturligtvis finna en form som passar för dem. Gemensamt för alla former av praktisk kristen tro är att de bör avspegla det dubbla kärleksbudet, Älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv. Om det här för dig betyder att du besöker någon ensam åldring, att du läser för någon blind eller att du engagerar dig politiskt eller i någon medborgarorganisation för att försöka förbättra vårt samhälle – eller för den delen att du försöker göra ditt yrkesarbete så väl du kan – så kan ingen säga att det skulle vara fel. Som jag tidigare konstaterade, finns det lika många sätt som det finns individer.
Om Gud alltså har befriat oss från vår andliga dövhet, så att vi uppfattar hans röst, så bör vår reaktion vara att tala till och om honom, både i ord och genom att i handling leva ut vår tro. På den här vägen befinner vi oss alla. Vi har kanske kommit olika långt, men ingen av oss har kommit fram.