Ledare i Domkyrkobladet

Rött ljus

Jag träffade en man som sade att han tycker att det är skönt med röda ljus i trafiken. Jag blev förvånad, för de flesta upplever väl dem irriterande. “Jo,” sade han, “när jag flyger och far hela dagarna och kör från ett sammanträde till ett annat, är det skönt att stanna i ett trafikljus och faktiskt kunna sitta stilla utan att ens ha dåligt samvete för det.”
Han har en poäng, tycker jag. Det är en god inställning till de ofrivilliga pauser som vi möter i vardagen. Kan vi utnyttja dem till avslappning, eller är vi så stressade att vi bara blir mer irriterade? Om vi är irriterade i trafiken, blir vi dessutom farliga för vår omgivning…
Jag tror att också julen kan fungera som ett trafikljus för oss. “Stopp! Stanna! Dra efter andan!” Under förutsättning att vi låter den göra det, förstås.
Ändå verkar det som om julen i sig skulle vara en stressfaktor för oss. Julstress, julklappar, julstök, julstädning, julmat (uttala det på finska så får du se!), julkommers - egentligen allt utom julefrid! Ändå är just friden det som vi mest av allt skulle behöva.
Tänk på herdarna som arbetade helt normalt och vakade över sina får precis som de gjorde varje natt. Plötsligt fick de rött ljus: “Sluta jobba för en stund, och gå och möt Frälsaren!”
Där har vi en viktig del av det glada budskapet. Arbeta när det är tid att arbeta, men låt bli när det är tid att låta bli. Låt inte arbetet tränga in så djupt i ditt väsen att det blir omöjligt att slappna av. Räcker det med ett rött ljus för att du ska ta en paus, eller måste du springa in i väggen för att du ska förstå att det är dags?
Jesus säger: “Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila” (Matt 11:28). Det får du göra (också) denna jul. Kom till Jesus. Sitt ner. Andas lugnt. Njut av det röda ljuset. Här finns inget annat att göra än att njuta av nuet. Tids nog växlar ljuset till grönt igen - men den tiden, den sorgen.

Jag önskar alla läsare en välsignad och fridfull juletid!

Karl af Hällström

Predikan: Söndagen före domssöndagen

Karin Långström Vinge:
predikan den 19 november 2006
S:t Johannes kyrka, Skövde

Dagens texter

Det är så mycket man ska hinna med. Det är så mycket som engagerar. Vi ska få vardagslivet att gå ihop. Vi ska orka komma upp på morgonen. Vi ska hinna med allt på jobbet och helst vara trevliga mot alla och dessutom få tid till sig själv. Hinna träna, laga riktig mat, heja på grannarna och tvätta bilen.
Dessutom håller vår miljö på att braka ihop. Isen smälter och djuren vid Antarktis dör ut och Lidköping riskerar att svämmas över om ingenting görs. Människor svälter och dör i aids om ingenting görs.
Den vitryggiga hackspetten försvinner helt från våra skogar om inte vårt storskaliga skogsbruk förändras, och matfisken i Östersjön är slut om 40 år om ingenting görs.
Om ingenting görs. Så läser vi dessutom dagens evangelium. Vi ska förutom allt annat ha våra andliga facklor i ordning. Vi ska ha tillräckligt med olja för att vara vaken när brudgummen Jesus kommer tillbaka.
Vaksamhet och väntan. Aktivitet kontra vila i Gud. Vi har landat i kyrkoårets slutspurt och tankarna om tidens slut blir aktuella på nytt. Frågorna om vår framtid. I dessa dagar matas vi oavbrutet med skräckpropaganda. Inte från predikstolarna den här gången – folk i allmänhet är nog tämligen likgiltiga inför forna dagars predikningar om fårens och getternas öden – utan från kvällspressen. Och visst är det allvarligt med klimatförändringarna. Visst behöver vi ta ansvar för skapelsen. Kanske står vi inför en ny miljörörelse – bra!
Men det andliga och det världsliga hör ihop. Vaksamhet och väntan är dagens tema. När det gäller vår miljö kan vi inte vänta – det är hög tid för aktivitet nu att göra det vi kan för att förvalta skapelsen på ett hållbart sätt.
Men vad hände med tilliten?
Psalm 509 är Dietrich Bonhoeffers ord:

”Av goda makter underbart bevarad, det främmande och nya väntar jag. Guds nåd är ny var afton och var morgon. Han väntar oss i varje nyfödd dag.”

Jag tror inte att det är så att Gud har lämnat oss vind för våg. Det är inte så att han inte är här. Brudgummen är här. Den stora festen som finns i framtiden pågår på sätt och vis redan nu.
Utgångspunkten för mig är att Gud bryr sig. Allting ska en gång bli bra, rättvisan och godheten ska en gång få råda på orden utan störningar från egoism och kyla.
600-talsprofeten Sefanja talar om Herrens dag, den dag då han ska tömma sin omsorgsfulla vrede över jorden, så att allt det som är ont fördrivs. Så att folken förvandlas, så att alla åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra mot skuldra. Då kan kärleken och godheten blomstra. Omsorgsfull vrede, därför att Gud vill det onda lika lite som vi.
Vi behöver vara vaksamma – mot sånt som inte är bra för oss, mot människor som vill förleda oss, förtrycka oss och utnyttja oss.
Vi måste vara vaksamma mot det som vill ta ifrån oss livslusten, not allt som kränker människovärdet, mot det som skadar djuren och naturen. Mot sådant som hindrar och förstör min vänskap med Gud och andra människor. Vi måste se till att hålla våra facklor brinnande.
Profeten Sefanja skriver på ett annat ställe:

”Var inte rädd. Låt inte händerna sjunka i missmod. Herren, din Gud bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.”

Dagen då Jesus kommer, då? Vilka bilder finns av den? Blir det som en bröllopsfest med glädje för vissa och snopet utestängande för andra?
För mig är det nödvändigt att räkna med domens dag. Det blir rättvisa till slut – Gud får sista ordet. Särskilt viktigt för dem som inte får komma till tals här på jorden. Alla oskyldigt dömda och nedtystade får göra sina röster hörda och bli upprättade.
Jesus talar i Matteusevangeliet om tidens slut. Det är lätt att fastna där – i talet om åtskiljande, utestängande, livsavgörande val och tandagnisslan. Men det slutar inte där.

”När Jesus hade avslutat detta tal sade han till sina lärjungar: Ni vet att det är påsk om två dagar. Då ska Människosonen utlämnas för att bli korsfäst.”

Vi får alltså inte för en sekund glömma bort Guds nåd och kärlek. Att det till slut inte är oss det kommer an på hur det blir en gång, utan att det beror på Guds kärlek, förkroppsligad i Jesu för vår skull söndertrasade kropp på korset. Han har själv tagit på sig straffet – han har varit i det eviga fördärvet, i den eviga ångesten, men uppväckts på den tredje dagen.
Jesus säger också:

”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket.”

Bortom domsöndagen finns en ny himmel och en ny jord. Sammanstrålningen, nyskapelsen, alltings återställelse.
Paulus skriver i Efesierbrevet:

"Av honom och genom honom och till honom är allting. Utanför honom är intet. Allting ska på nytt få sin rätta plats och Gud blir allt i alla överallt.”

Må Gud låta Paulus få rätt!
Vaksamhet och väntan. Det handlar inte bara om en dag i en avlägsen framtid. Nej, Jesus kommer till oss NU. Han är här nu och ständigt den som kommer med ljus, rättvisa, godhet och kärlek. Vill värma oss och lysa upp vårt liv. Vill fylla på våra facklor med olja så att vi ska kunna orka en stund till.
Margareta Melin skriver:

”Så gör din panna hård som sten i denna hårda värld. Men bevara ditt hjärta nära Guds hjärta, sårbart och känsligt som hans, fyllt av ömhet och förbarmande.”

Bön:
Gud, när vi når gränsen för det vi kan, låt oss då bara vara, i väntan efter dig. Påminn oss om att vi aldrig kan bygga torn för att nå dig, att vi inte kan kämpa för att förtjäna dig. Påminn oss om att det är du som har förberett vårt möte med dig och gjort det möjligt. Vi kan bara vänta, i förväntan. Vi ber att du möter oss, befriar oss och upprättar oss. Förbarma dig över oss.
Amen.

Predikan: Uppbrottets söndag

Karl af Hällström:
Att vaka
Predikan i Mariagården (Borgå) 19.11.2006

Bland sådana som vill ta Bibeln mycket bokstavligt förekommer det att man försöker räkna ut när Jesus skall komma tillbaka. Dessa uträkningar kan t.o.m. vara underhållande genom sin stora grad av fantasifullhet, men de har naturligtvis ingenting med verkligheten att skaffa. Dessutom är det intressant hur de alla skiljer sig från varandra. Alla som försöker räkna kommer till olika resultat. Det enda som dessa uträkningar har gemensamt är egentligen att ingen av dem stämmer.
Dessa försök att räkna ut datum för Kristi återkomst är desto mer förvånande då de ställs i förhållande till det Jesus själv säger i dagens heliga evangelium (Matt 24:36-44): ”Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern” (v. 36). Om man har så stort förtroende för Skriftens ofelbarhet att man ger sig på att plocka ihop uppgifter lite härifrån och därifrån för att göra en uträkning, kunde man kanske förväntas ha så stor respekt för Skriften att man läser innantill att det inte går att räkna ut. Men logiken är kanske lite … ska vi säga subjektiv … hos dessa uträknare.
Det finns en helt vettig orsak till varför det inte ska gå att räkna ut ett datum för Kristi återkomst. Säg att man kommer fram till att domedagen skall infalla på eftermiddagen den 14 oktober 2007 - det är ett bra exempel, eftersom det är min 40-årsdag. Nå, hur skulle en vanlig människa reagera på en sådan uppgift? Min gissning är att man skulle busa och härja till kvällen den 13 oktober 2007, för att sedan på morgonen den 14 oktober flockas i kyrkorna och falla på knä och be Gud om förlåtelse. Och han skulle väl förlåta, om vi kan lita på det som han har sagt i Bibeln. Vilket skulle betyda att en massa folk som medvetet har betett sig som skurkar och andra svin skulle komma in i himlen. Bara för att någon har lyckats räkna ut en deadline för när det kan löna sig att sluta busa.
Men det är inte så det hela är tänkt. Jag tror nog att det är uträknat på högsta nivå. Vi hålls i osäkerhet om när tiden tar slut och evigheten börjar, därför att det är bäst för oss. I stället för att bete oss så som jag nyss skissade upp, har vi ett ansvar för att hela tiden bete oss som folk - nej, ursäkta, jag menar ”bete oss hyggligt”. När man ser hur folk ibland beter sig inser man att dessa två uttryck tyvärr inte är synonyma.
Och när vi beter oss hyggligt mot varandra, mår både vi och vår omgivning bättre. Huvudorsaken till att vi ska bete oss hyggligt är förstås inte en eventuell skräck för domen, utan den kärlek till vår nästa som vi som kristna bör sträva till. Men om inte moroten räcker, måste man också ta till käppen.

Så finns det ännu en aspekt av det här med att pricka in domedagen i kalendern, nämligen att det inte finns någon garanti för att det är den dagen som är den relevanta. Domedagen kommer, och den är idag en dag närmare än den var igår, men det finns också en annan dag om vilken man kan säga samma sak, och det är vår dödsdag. Inte heller den känner vi till på förhand. Vi kan komma med gissningar om att den närmar sig - vilket den ju gör med en hastighet av sextio minuter i timmen - men vi kan inte veta när den kommer att inträffa. Den som har fler dagar bakom sig kan antas ha färre dagar framför sig, men det finns inga garantier. Också den som är ung kan somna in. Jag har förrättat ett par hundra jordfästningar vid det här laget, och medelåldern på de avlidna ligger väl på lite knappt åttio år, skulle jag gissa - men där ryms också med både de som var över hundra och de som avled vid en ålder av trettio år, eller femton år, eller - det mest tragiska - två dagar. Vi vet inte när vår tid tar slut. Den kan ta slut mycket snabbt, eller den kan ta slut vid Kristi återkomst - som förstås också kan komma mycket snabbt. Vi vet inte annat om saken än att tidens slut aldrig har varit så nära som just nu.
Ni veteraner är säkert mycket väl medvetna om detta. Ni har sett era kamrater stupa under kriget och ni har under ert långa liv sett både kamrater och anhöriga gå bort av många olika orsaker. Man vänjer sig säkert aldrig, men man kan lära sig att vi alla en gång kommer att gå samma öde till mötes - och förbereda sig på det.

Jag ska inte spendera hela denna predikan på att tala om att vi kan dö när som helst - den sanningen kan kännas något deprimerande. Det som jag i stället vill framhäva är vad detta faktum kan betyda medan vi fortfarande vandrar här på denna jord. Vi firar idag detta kyrkoårs nästsista söndag, som heter Uppbrottets söndag. Temat är inte ”Vi skall alla dö snart” utan temat är ”Vaka!” Idén är inte att syssla med mer eller mindre ofruktbara spekulationer om vad som kommer att ske, utan att fundera kring hur vi kan leva här och nu på ett sätt som gör att vi är förberedda sedan när det sker - vad och när ”det” än är.
Att vårt jordeliv är ändligt är ett av de fakta som vi måste inse för att bli vuxna. Den som inte har accepterat sin egen dödlighet är inte vuxen, oberoende av hur många år han har levat. Att acceptera är ändå inte det samma som att gilla. Vuxen är den som accepterar sin dödlighet och gör det bästa av situationen, hur mycket han än skulle avsky den.
Och det bästa av situationen gör vi när vi vakar. Eftersom vår tid är begränsad, ska vi inte slösa bort den på sådant som saknar värde. Värdelöst är sådant som saknar positivt innehåll - slöhet, att döda tid, själviskhet, fylleri (som dessutom snabbt kan bli destruktivt) - och värdelöst är sådant som har ett negativt innehåll, som ondska, hat, och annat nedbrytande. Men värdefullt är kärlek, vänskap, familj, strävan efter godhet, uppbygglighet, generositet, glädje, medkänsla och annat sådant.
Och när vi strävar efter det som är värdefullt i vårt korta liv kan vi, om vi så önskar, få stöd av livets Herre. Det är han som gav oss uppmaningen att vara beredda, och det är också han som har gett oss både budet att älska varandra och exemplet på vad den kärleken kan innebära. Kristi död på korset - dessutom vid en ålder då han var yngre än de flesta av oss här - var det yttersta exemplet på självuppoffrande kärlek som världen har sett. Samtidigt möjliggjorde den också det hopp om uppståndelse och evigt liv som Kristus beredde oss genom sin uppståndelse från de döda.
Att vaka med Kristus innebär inte ett energikrävande krampaktigt försök att hålla sig vaken till varje pris, utan en förtröstansfull tillit till honom som är tillvarons ursprung och mål. Vi får vaka med Kristus och vila i trygghet.
Vi får också minnas att det alltid är dag någonstans i världen, och någonstans i världen finns det kristna som vakar. Att vaka med Kristus är att lita på sina kristna syskon. Någon av dem vakar och ber för oss också då vi sover, och vi får be för dem och varandra då de i sin tur vilar från sin tjänst.
Att vaka är främst att vaka över sig själv, inte över alla omkring en. Om vi skall älska vår nästa såsom oss själva, bör vi börja med att älska, vårda och vaka över oss själva, så att den kärlek som vi visar andra blir något värd. Naturligtvis får vi ändå inte glömma de andra och bara ta hand om oss själva, också det vore ju bakvänt.
Vi bör tillsammans med Kristus vaka över oss själva, så vi inte gör något ont, och över våra medmänniskor, så de inte råkar ut för något ont. Men jag har stött på alltför många exempel på kristna som gärna vakar över vad hans kristna syskon gör eller underlåter att göra, men inte utövar samma vaksamhet över sig själv. Då missar man snabbt det moralistiskt fördömande i sina handlingar och utlåtanden - och därmed missar man också poängen i vakandet.
I vår väntan på att bryta upp härifrån får vi vaka och vandra med Kristus. Detta ger också vårt jordeliv en ny mening och ett nytt innehåll. När vi låter honom bli den vän han vill vara, har vi inget att frukta. Varken sjukdom, förgänglighet, ondska eller död kan på något avgörande sätt skada oss längre, för Jesus Kristus visar oss vägen genom döden till livet - till det eviga livet hos Gud.

Predikan: Reformationsdagen

Karl af Hällström:
Salt, ljus och Guds ord
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka (Borgå) 5.11.2006

Ett av de mest kända och uppskattade avsnitten i Bibeln är Bergspredikan (Matt 5-7). Där har evangelisten Matteus samlat olika Jesus-ord till en helhet, såsom han gör också på några andra ställen i sitt evangelium. I Bergspredikan tecknar Jesus upp en idealbild av hur man bör bete sig om man vill följa honom - en ouppnåelig idealbild, vill jag tillägga.
Bergspredikan börjar med de välkända saligprisningarna, så kommer dagens heliga evangelium (5:13-16), och därefter följer avsnitt på avsnitt där Jesus skärper lagen att gälla inte bara syndiga handlingar utan också syndiga tankar. Mot slutet av Bergspredikan kommer sedan en varning (7:15-23):
”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.
Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: 'Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?' Då skall jag säga dem som det är: 'Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!'”
Om vi kombinerar allt detta, kommer vi Reformationsdagens tematik på spåren. Det viktiga är inte så mycket vad vi säger, utan vad vi gör, och framför allt vilka motiv vi har till vårt handlande. De ”falska profeterna”, som Jesus talar om, låter bra när man lyssnar på dem, men vi måste ställa oss frågan vilken ”frukt” de bär. Vad händer alltså om vi följer deras lära? Vad leder deras handlingar till?
Det är intressant att märka att ”frukten” inte nödvändigtvis är en stor mängd nyomvända som ropar ”Herre, herre”, och som gör en massa starka tecken i Jesu namn. Sådana kan plötsligt till sin förvåning och bestörtning få höra Jesus säga: ”Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!” Nej, ”frukten” är att göra Guds, vår himmelske faders vilja.
Det som Jesus alltså betonar i Bergspredikan är hur viktiga motiven är för vårt handlande. Det räcker inte med att säga och göra sådant som kanske i sig är rätt - profetera, driva ut demoner och göra underverk - om man i sitt inre är [en rovlysten varg]. Eller som Jesus säger tidigare i Bergspredikan (5:21f): Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Det räcker inte med att låta bli att dräpa; vi ska också undvika sådana tankar som leder in på den vägen.
Och detta är svårt. Jag vill påstå att det rent av är övermäktigt. Då uppstår frågan varför Jesus ställer sådana krav på oss. Vill han verkligen att ingen skall kunna bli frälst?
Nej, riktigt så är det väl inte. Det som skärpningen av lagens krav går ut på är inte så mycket att vi på allvar skall försöka - och misslyckas - följa dem, utan att vi skall inse att det inte går. Varje försök att med egen kraft och egna ansträngningar uppnå frälsning från världens och vår ondska är dömt att i sista hand misslyckas. Udden riktar sig mot all slags existentiella meriter som folk vill komma dragandes med. Goda gärningar är förstås goda, eller åtminstone betydligt bättre än onda gärningar, men vi skall inte tro att vi kan bli frälsta genom dem.
Här kan vi se en grundläggande skillnad mellan kristendomen och alla andra religioner. De andra går ut på att människan skall närma sig Gud - och en del når långt på den vägen, men ingen når ända fram. Kristendomen är den enda där Gud har närmat sig oss, vilket sker i Kristus - och han når ända fram. Kristus är den enda bro som går mellan Gud och oss. Alla andra är bryggor, där vi kan stå på bryggändan och se mot evigheten utan att kunna komma dit.
Ändå skadar det inte att sträva efter att uppfylla den idealbild som Jesus målar upp i Bergspredikan, bara vi gör det med insikten om att den är ouppnåelig.
Och när så sker, får vi träda in i Guds verklighet. Vi får se vilken grunden är för vår trygghet, nämligen Kristi kors. Genom att dö och uppstå har han gjort det möjligt också för oss att dö från våra synder och uppstå till ett nytt, evigt liv tillsammans med Gud.
Och det är då vi blir jordens salt och världens ljus, som dagens heliga evangelium talade om. I vårt land tenderar vi att konsumera alltför mycket salt, men vi kan inte låta bli saltet helt, för då dör vi av bristsjukdomar. Salt (i måttliga mängder) är nödvändigt för vår hälsa, och saltlös mat smakar just ingenting, oberoende av vilka andra kryddor vi tillägger. Om vi, som jordens salt, mister vår sälta, om vi börjar springa efter goda gärningar, spektakulära happenings eller ett Guds Ord som består av trycksvärta i stället för ett som blev kött (Joh 1) - då är det ute med både oss och med världen. Men om vi förblir trogna vår kallelse att vara världens ljus och inte gömmer undan vår tro och vår gudagivna kärlek - då har både världen och vi en möjlighet till frälsning.
Det är förresten intressant att jämföra de olika subjekten som uttrycket ”världens ljus” syftar på i Bibeln. I Bergspredikan är det Jesu efterföljare, alltså vi, som åsyftas. Jesus säger ju ”Ni är världens ljus.” I Johannesevangeliet använder Jesus samma uttryck på tre ställen. På ett av dem (11:9) är det vanligt dagsljus som han talar om, men på de båda andra (8:12 och 9:5) talar han om sig själv: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (8:12).
En upplysande jämförelse, inte sant? Jesus kallar både sig själv och oss för ”världens ljus” - och av det drar jag slutsatsen att vi är världens ljus genom att reflektera hans ljus, såsom månen lyser av reflekterat solljus. Vi kan alltså bara vara världens ljus så länge som vi har kontakt till solen, till Kristus. Vi kan bara vara jordens salt så länge som vi har Kristi sälta i oss. Om vi kommer bort från Kristus - också om det är till sådant som låter bra men har dålig frukt - så tappar vi ljuset och sältan och duger bara till att kastas bort och trampas av människorna.

Reform behöver både kyrkan och vi enskilda kristna ständigt. Ett gammalt men aktuellt slagord är Ecclesia semper reformanda - Kyrkan bör ständigt reformeras. Detta är viktigt att minnas på Reformationsdagen. Samtidigt är vi inte betjänta av reformation för dess egen skull, utan endast som ett medel för att uppnå någonting värdefullt eller för att skala bort någonting skadligt.
I vår nutida lutherska kyrka finns det både ett och annat att reformera när det gäller t.ex. byråkrati och strukturer. Det som reformens udd bör rikta sig mot är ändå enligt min mening den misstolkning av uttrycket ”Guds ord” som gör sig gällande och som skadar enskilda personer ända in i märgen, när de blir slagna med lösryckta bibelverser. Det är knappast det som Hebreerbrevets författare menar när han skriver (4:12f): Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
”Guds ord” i denna passage, liksom i NT som helhet, är inte en textsamling (den kallas i allmänhet ”Skriften” eller något liknande). Det är inför ”Guds ord” som vi skall avlägga räkenskap. ”Guds ord” är inte Bibeln, utan Jesus Kristus, Guds levande och verksamma ord som blev kött. Bibeln innehåller ord från Gud då den för fram Kristus, men den innehåller också annat. Exempel på sådant är de judiska kultiska föreskrifter som Jesus gjorde föråldrade. De fyller sin plats i Bibeln genom att måla upp en bakgrund till varför Kristus behövde komma till jorden, men de är inte Guds ord ens på det sätt som uttrycket i allmänhet förstås.
Bibeln är i sig är en mycket god bok och värd att studeras ingående. Men i vår kyrka konkurrerar den med Kristus om vem som är Guds ord. Denna konkurrenssituation bör vi reformera. Det är Kristi kärleksbudskap som är det väsentliga, inte vad vi nu råkar kunna pussla ihop av olika udda bibelverser.
Som jordens salt och världens ljus ska vi följa Kristi exempel - leva nära Gud och hämta vår kraft av honom och sträva efter kärlekens gärningar också när det är obekvämt eller farligt för oss själva. Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi skall följa det dubbla kärleksbudet liksom Kristus gjorde det: Älska Gud mer än något annat och älska våra medmänniskor lika mycket som vi älskar oss själva. Då kan vi kanske - kanske - få till stånd en reform av vår kyrka och vårt samhälle, en reform till det bättre, som omväxling. Därtill hjälpe oss Gud! Amen.