03 november 2007

Predikan: Alla helgons dag

Karl af Hällström:
Saliga!
Högmässa i Lilla kyrkan, Borgå 3.11.2007
Matt 5:1-12
När vi hör ordet "helgon" kommer vi väl för det mesta att tänka på dammiga statyer av gubbar och gummor med gloria, sådana som man kan se t.ex. i katolska kyrkor, eller så den ortodoxa traditionens variant med ikoner. Ett romersk-katolskt helgon blir en person efter att påven först har saligförklarat och sedan helgonförklarat honom. Beatifikation och kanonisering heter dessa steg, som påven kan vidta efter att personens liv och leverne grundligt har undersökts och minst två ovedersägliga under har inregistrerats. Under den gångna veckan kunde vi läsa i tidningarna om hur påven Benedict XVI saligförklarade nästan 500 spanjorer som dödades under inbördeskriget, och det är alltså då ett steg på vägen mot helgonförklaring.
Javisst ja, jag höll ju på att glömma en viktig sak: Den som skall helgonförklaras måste först vara död! Ingen brådska med den saken för min skull, alltså ...
Om detta vore den enda innebörden av ordet "helgon", kanske Alla helgons dag inte vore så hemskt mycket att fira. Men ordet har betydligt fler aspekter än så. Paulus inleder sitt första brev till den kristna församlingen i staden Korinth i södra Grekland med att kalla de korinthiska kristna för heliga (1Kor 1:2) - och sedan skäller han ut dem till byxor och tröja för att de begår en massa hemska synder! På många andra ställen i NT kallas vi kristna för heliga, men just i 1Kor är det som tydligast att heligheten inte är en egenskap som vi har av oss själva, utan en som Gud kan ge oss.
När jag förrättar dop brukar jag ibland säga att vi genom dopets vatten får en vattenstämpel i oss, en vattenstämpel som visar hur värdefulla vi är i Guds ögon. Vi människor använder papper med vattenstämpel i för att trycka värdepapper av olika slag, och så är det också med Gud. Han vill använda oss, som genom dopet har blivit kristna och har fått Guds vattenstämpel i oss, för att föra ut sitt kärleksbrev till världen.
Problemet med en vattenstämpel är förstås att den inte syns, om den inte hålls upp mot ljuset. Om vi inte genom tron strävar mot Guds ljus, mot Kristus, kommer vår vattenstämpel aldrig till synes, och vårt dop mister sin betydelse. Då har vi inte möjlighet att leva ut varken Guds kärlek eller den kristna tro som vi har blivit döpta till.
Vi döpta kristna, som är stämplade med Guds vattenstämpel, är kallade att leva och växa i gemenskap med Gud. Det är denna kallelse, som vi får i det heliga dopet, som gör oss heliga, inte hur väl vi lyckas fullfölja vår uppgift. Vi kan alltid bli bättre - det är åtminstone jag pinsamt medveten om för min egen del - men vi behöver inte bli heliga, för det är vi redan!
Denna helighet kan sedan leda till salighet. Dagens heliga evangelium (Matt 5:1-12), som vi hörde från altaret, består av de s.k. Saligprisningarna, som Jesus inleder sin berömda Bergspredikan med. De följer alla formeln "Saliga är de och de människorna, ty det skall gå så och så för dem." Vi ska se lite närmare dessa saligprisningar.
Den första lyder Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
I GT, särskilt i Ps, jämställs ibland fattigdom med ödmjukhet och fromhet. Det var väl så att folk märkte att materiell rikedom inte sist och slutligen var någon hållbar grund att bygga på, utan att andliga värden var pålitligare. Detta betyder inte att vi absolut måste göra avkall på allt som kan göra livet vackert, utan bara att vi skall sätta det i rätt perspektiv. Vi skall vara fattiga i anden. Det är motsatsen till dem som är rika i anden, dem som på olika sätt skryter med sin fromhet men inte nödvändigtvis lever i enlighet med det dubbla kärleksbudets ideal. Men himmelriket tillhör de fattiga, dem som känner omsorg om och nöd för andra.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade, säger Jesus sedan.
Vi har alla råkat ut för sorger av olika slag. Den starkaste av dem kommer väl när vi mister någon som har stått oss nära. Men fast sorgen i sådana fall är naturlig och sund, behöver den inte leda till hopplöshet, utan vi får ta emot den tröst som tron på Gud kan ge oss.
Det viktigaste i vårt timliga liv är att vi har det väl ställt med Gud - alltså att vi tar emot hans kärlek och gärna att vi för den vidare till våra medmänniskor. Vårt hopp baserar sig inte på att vi svaga människor kunde producera så mycket kärlek och godhet att det på något sätt skulle uppväga alla de misstag och onda gärningar som vi har begått. Nej, vårt hopp står till något utanför oss själva. Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.
Vi behöver inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till - ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden överraskande - men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Det är den tredje Saligprisningen.
Den ödmjuke nöjer sig med det som den behöver, utan att kräva ett stort överflöd av allt. Lite senare i Bergspredikan säger Jesus om detta: Gör er [...] inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (6:31-34)
När Jesus säger att de ödmjuka [...] skall ärva landet, anknyter han till GT:s löften om att israeliterna skulle överta det förlovade landet, Kanaans land, men dessa ord får en både vidare och högre innebörd här bland Saligprisningarna. Å ena sidan skall de saligt ödmjuka få leva allt det överflöd som de behöver, i ett land som flyter av mjölk och honung, när de är nöjda med det som de har. Å andra sidan kommer också här, liksom vid flera av de andra Saligprisningarna, en smak av att det är himmelriket som det handlar om.
Den fjärde saligprisningen lyder: Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ty de skall bli mättade.
Rättfärdighet är ett ord med många betydelser. Rättvisa är en del av rättfärdigheten. Som kristna bör rättvisan i alla våra gärningar vara ett rättesnöre. Vi bör vara rättvisa mot andra och rättvisa mot oss själva.
Men rättfärdighet innebär inte bara rättvisa handlingar, utan att vi också inför Gud kan stå upprätta i förvissningen om att vi aldrig har handlat, sagt eller tänkt något som är orätt eller underlåtit att göra, säga eller tänka det som är rätt. Och där blev det genast kinkigare. Vem av oss kan med rent samvete påstå något sådant?
Vår smala lycka är att Herren Jesus inte säger "Saliga är de rättfärdiga", utan Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten - vilket är något helt annat. Den som hungrar och törstar efter något, strävar med all kraft och med alla medel efter att få hungern stillad och törsten släckt.
"Med alla medel" kan naturligtvis innebära de mest ofruktsamma försök att själv åstadkomma rättfärdighet, och tyvärr också ibland en inbillning om att man skulle ha lyckats, alltså det som kallas "självrättfärdighet". Men den enda väg som leder ända fram, den enda möjligheten för oss att få vår hunger mättad, det är att ta emot den rättfärdighet som Gud erbjuder oss. På korset dog Kristus för att befria oss från självrättfärdighetens krav, och från graven uppstod han för att föra in oss i den enda rättfärdighet som håller, den som vi får av Guds nåd, av nåd allena.
Psalmisten skriver (145:15-16): Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger. Kära syskon, vi får lita på att han stillar också vår hunger och törst efter rättfärdighet!
Härnäst säger Jesus: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Den kristna barmhärtigheten är en barmhärtighet också mot fiender och dem som förföljer oss. Jesus uppmanar oss lite senare i Bergspredikan att be för dem. Den som inte förlåter sin fiende, har inte att vänta sig någon barmhärtighet av Gud. Så ber vi ju också i Herrens bön: Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Vi kopplar ihop Guds förlåtelse med vår, så att vi inte ber honom om större förlåtelse än vad vi själva visar; mer har vi inte rätt att begära. Den barmhärtige möter barmhärtighet. Att Gud för Jesu skull förlåter alla våra synder, bara vi ber honom om det, är sedan en annan historia.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Det är den sjätte Saligprisningen.
Ett rent hjärta är putsat från all orenhet i form av världsliga omsorger och bekymmer. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också, såsom jag citerade tidigare. När all yttre smuts är bortputsad med dopets vatten och genom Guds nåd, får Kristi ljus lysa upp alla skrymslen och vrår i vårt hjärta och vi får se Gud sådan Han uppenbarat sig i evangeliet om Kristus.
I nästa Saligprisning säger Jesus: Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.
Att hålla fred - eller frid, som man på svenska också kan säga - innebär att ständigt sträva efter ett fredligt, fridfullt levnadssätt. Detta gör naturligtvis den närmaste omgivningen lugnare och mer harmonisk, men påverkar också vårt eget liv genom den inre frid som vi på detta sätt kan uppnå. Det handlar inte om att förställa sig eller låtsas vara något som man inte är, för det blir alltid genomskådat, utan att verkligen försöka vara en fridsstiftare, som den gamla översättningen säger.
Uttrycket Guds söner betecknar änglarna på flera ställen i GT, och om vi får bli lika dem genom tålamod och fridfullhet, har vi det nog väl ställt.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Denna åttonde och sista Saligprisning kombinerar element från ett par tidigare, men utvecklar dem till en egen tanke. Den fjärde Saligprisningen talade om dem som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, medan den första sade att himmelriket tillhör dem som är fattiga i anden. Här i den åttonde handlar det om förföljelse för rättfärdighetens skull, inte om rättfärdigheten som sådan.
Rättfärdigheten här är alltså den som Gud ger oss, som jag konstaterade tidigare, inte någon form av självrättfärdighet. Om någon blir förföljd eller föraktad för att den anser sig vara bättre än andra, får den mycket långt skylla sig själv. Vilket inte betyder att det vore rätt att mobba en sådan person, men det är en annan sak. Men den som på olika sätt råkar illa ut för sin tro, har här en tröst - dem tillhör himmelriket. Och martyrer finns det tyvärr mycket gott om vår tid; mindre kanske här i vårt land, men på många håll i världen är det obekvämt riskabelt eller t.o.m. livsfarligt att bekänna Kristus.
Två små randanmärkningar till detta: Det att de som förföljs äger himmelriket, betyder inte att vi får låta bli att engagera oss i deras situation, utan vi måste försöka hjälpa dem med alla tillbuds stående medel. Ingen får heller söka lidande eller martyrium för att uppnå himmelriket. Förföljelsen kommer om den kommer. Vi som inte för tillfället är förföljda har en lika svår uppgift, nämligen att leva som kristna i världen. Vi får se till Jesu exempel, lära oss av dem han prisar saliga och be honom om hjälp att uppfylla vår uppgift - den heliga kallelse som gör oss till helgon.

1 kommentar:

K.P. Johansson sa...

Jag vill hänvisa till vad jag skrev i en annan beatifikationstråd här.

Präster i det provinsiella Finland kunde nog tillåta sig litet mera sanning om vilka de 498 beatifierade var,

Döda i inbördeskriget? Visst, men på den anfallande sidan = hätska motståndare till demokrati. Någon av dem torterare av filippiner. Säkert homofilhetsare en stor del av dem.

Fader Karl härovan har rätt i att man måste vara död för att sättas på spåret mot himlen (där helgonen ju är en sorts avgudar, intervenerande i vanliga, tråkiga katolikers namn). Men man behöver alls inte ha dött för sin tro. Lika gärna i en säng i biskopspalatset...

Vore jag kristen, skulle jag finna mig bättre förebilder än de som avled på Francos sida.

Vore jag påve, skulle jag skämmas över att inleda en Franco-kampanj samma dag spanska parlamentet behandlar lagen om upprättelse av dem som Franco lät kasta i massgravar, troende eller icke!