Karl af Hällström:
Fåren och getterna
Högmässa i Kullo bykyrka, Borgå 25.11.2007
Matt 25:31-46
Fåren och getterna
Högmässa i Kullo bykyrka, Borgå 25.11.2007
Matt 25:31-46
Under de första åren av detta nya årtusende har våra tankar ofta rört sig i ganska ovana banor. Vi har funderat kring begrepp som ondska, död, hämnd, dom och straff när nyheter har nått oss om terrordåd med tusentals döda i ett rikt land och hämnande bombningar i ett fattigt land. Krig mot terrorismen, kallas det, vilket betyder att man försöker möta ont med ont. Vad är rätt i den här härvan? Finns det överhuvudtaget något gott i allt detta? Det är inte roligt att tvingas tänka på sådant, men det går inte att undvika.
Vår världsbild har förändrats, säger många, och det ligger något i det. Den 11 september 2001 satt jag och såg ibland på nyhetsbilderna av flygplan som flög in i skyskrapor och ibland på min då två veckor gamla son som lugnt låg och diade. När jag försökte få dessa bilder att passa ihop, så gick det helt enkelt inte. Båda var delar av verkligheten, men ondskan och godheten krockade så med varann att de inte gick att förena på en och samma dag.
Ett annat fall som slog hårt mot vår egen invanda trygghet här i Finland var naturligtvis skolmassakern i Jokela för en liten tid sedan. Den miljö som vi vill att skall vara trygg för våra barn, skolan, var plötsligt inte trygg, utan blev en dödsfälla för många. Att också gärningsmannen själv var en skolpojke gör det hela bara mer ofattbart. Att acceptera det som har hänt är svårt, särskilt som vi inte kan veta vad motivet var eller ens om det fanns något egentligt motiv. Själva den irrationella galenskapen i handlingen gör den extra skrämmande.
Nyheter av de här slagen visar att Bibeln har rätt när den ger en rätt pessimistisk bild av människans möjligheter att uppnå det goda med egna krafter. Man stöter ibland på ett slags "snällhetens apostlar", som verkar tycka att alla nog innerst inne i alla fall är goda, och bara vi försöker vara snälla mot varandra, så löser sig alla problem. Den här inställningen är förstås orealistisk. Vi människor kan vara goda "ytterst ute", om man uttrycker det så, men innerst inne är vi fulla av sådant som vi helst inte vill erkänna: elakhet, avund, själviskhet, maktbegär, habegär och annat som enklast kan sammanfattas i ordet "ondska".
Dessutom tenderar vi att skylla på andra, vad det än är som har gått snett. Enklast är det att skylla på naturen eller Gud, för vi kan ju ingenting åt saken, när vi nu en gång är skapta på det här sättet! Men för det första kan vi inte komma undan vårt eget ansvar så enkelt. För det andra är ondskans och dödens existens i världen inte Guds fel. Det finns en makt till i världen, nämligen djävulen, och han är visserligen betydligt svagare än Gud, men kan ändå ställa till det ordentligt för oss människor - särskilt som vi ofta verkar göra vårt bästa för att hjälpa honom.
Om Gud då är starkare än djävulen, varför gör han då inte slut på honom och på ondskan en gång för alla? Den frågan uppkommer osökt. Jag vill göra den en smula allmännare och ta upp det s.k. teodicé-problemet. Det är knappast första gången jag gör det, men det tål att tänkas på emellanåt. Teodicé-problemet är ett rätt vanligt filosofiskt problem, som kan formuleras t.ex. så här: Om Gud är allsmäktig, allvetande och allgod, hur kan han då tillåta all ondska i världen?
Till det här kunde jag säga, lite raljerande, att om Gud inte skulle göra någonting alls åt ondskan, skulle världen nog se ännu värre ut. Hur kan man förklara existensen av godhet och kärlek i världen, om Gud inte skulle existera? Det här kan kanske vara en nyttig tankeställare för någon, men som argument betraktat är det ytligt. Därför vill jag inte på allvar föra fram det.
Teodicé-problemet är nämligen ett äkta och verkligt problem, särskilt om det är meningen att vi skall tro på alla tre adjektiven samtidigt - allsmäktig, allvetande och allgod. Två av dem går bra, men det tredje blir alltid ett problem. Om Gud är allsmäktig och allvetande, så kan han inte vara god. Om Gud är god och vet allt, har han kanske inte makt att göra något. Om Gud är god och allsmäktig, kanske han inte känner till all ondska. Men om han kan allt, vet allt och är alltigenom god, då borde det inte finnas någon ondska i världen. Ändå finns det - tyvärr - av den varan så det räcker och blir över.
På det här problemet ser jag två svar som kompletterar varandra. Det första är det som formuleras som att "Gud hatar synden, men älskar syndaren." Därför gör Gud ingenting - ännu. Han vill ge varje syndare en möjlighet att av egen fri vilja omvända sig och komma hem till Gud. Det här gäller var och en av oss, för vi får inte glömma att också vi bär ansvar för ondskan i världen!
Det här ser vi i dagens heliga evangelium, där Jesus skiljer de s.k. "fåren" från "getterna". Den ena gruppen har gjort mycket gott mot Gud genom att göra gott mot sina medmänniskor, den andra gruppen har på samma sätt gjort ont - och ingendera gruppen verkar ha tänkt på saken alltför mycket. Det är ju helt enkelt på det sättet som man skall göra, verkar de tycka. Därför blir båda grupperna mycket förvånade när det visar sig att Gud har en åsikt i frågan. Den som har gjort gott får ett gott betyg, medan de som har gjort ont blir underkända till slut. Det hänger inte heller på om det syns utåt att vi har gjort ont eller gott - Gud ser nog igenom våra försök att förklara oss.
Det andra svaret på teodicé-problemet är därför att vi får leva i hopp om - eller kanske snarare i fruktan för - att Gud kommer att göra någonting åt ondskan i världen, och det kanske sker snarare än vad vi tror eller skulle önska. Teodicé-problemets slutliga lösning är nämligen den yttersta domen. "Den dagen", som den kallas i Bibeln, den fruktansvärda dag då vi får veta vad vi är värda, den kommer. Var så säkra! Det ber vi ju om mest varje dag: "Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden." Det vi däremot inte skall vara så säkra på, är vilket vårt slutliga mål är, himlen eller dess motsats. Vem av oss har aldrig gjort någonting annat än gott? Den som har gjort någonting ont är värd att bestraffas för det, oberoende av hur mycket gott den också har gjort. Det finns ingen himmelsk vågskål där det goda vi gör skulle kunna uppväga det onda vi har gjort. Om vi har gjort något ont - syndat, som det heter i Bibeln - då är vi värda att bestraffas för det.
Det grekiska ordet Pantokrator, som betecknar Kristus som Allhärskaren, översattes till latin med Omnipotens, den Allsmäktige. Detta skulle förklara varför teodicé-problemet uppkom i den västliga kyrkan, men inte i den östliga. Om man ser Gud som allsmäktig, alltså alltings yttersta orsak i alla detaljer, får man minsann problem med ondskans existens. Men om Gud är en härskare, vars undersåtar har personlig frihet tills de överträder hans lagar - en härskare som inte vill ingripa förrän något har hänt, men nog ser till att gott och ont får sin belöning - är det betydligt enklare. I den rabbinska undervisningen lär finnas en punkt att om Gud är orsaken till allt som sker, så borde han skämmas! Varken judendomen eller den östliga kristenheten tycks på samma sätt ha intellektualiserat tron som vi i väst.
Och så vill jag påminna om att vi har en tröst. Den trösten är att Allhärskaren som dömer är Jesus, vår broder som älskade oss så mycket att han dog för oss på korset. Om vi älskar honom tillbaka, så mycket att vi vill tro på honom och följa honom, då behöver vi inte oroa oss alltför mycket. Vi som är döpta och som "vill visa vår tro i vårt liv", som det heter i formuläret för konfirmation, vi har möjlighet att vända oss till Jesus och be honom om förlåtelse, och också få förlåtelse, för våra synder. Men vi skall inte ta allt det här med en axelryckning, med tanke på vad som står på spel. Evigheten är nämligen ganska lång - den tar aldrig slut ...
Jag vill inte försöka skrämma någon. Jag vill bara peka på det perspektiv ur vilket vi bör se frågan om ont och gott, om tro och otro. Den som tror, alltså vill leva ett liv i gemenskap med Gud, har möjlighet att leva i gemenskap med Gud också i evigheten. Den som däremot inte vill tro, utan som väljer otrons väg, får finna sig i inte bara ett liv, utan en evighet utan Gud. Det är kanske inte så trevligt att tänka på sådant här, men det hör också med i ekvationen.
Hur lever du och jag våra liv? Hör vi till fåren eller till getterna? Den frågan kanske är viktigare än vi inser.
Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.
Vår världsbild har förändrats, säger många, och det ligger något i det. Den 11 september 2001 satt jag och såg ibland på nyhetsbilderna av flygplan som flög in i skyskrapor och ibland på min då två veckor gamla son som lugnt låg och diade. När jag försökte få dessa bilder att passa ihop, så gick det helt enkelt inte. Båda var delar av verkligheten, men ondskan och godheten krockade så med varann att de inte gick att förena på en och samma dag.
Ett annat fall som slog hårt mot vår egen invanda trygghet här i Finland var naturligtvis skolmassakern i Jokela för en liten tid sedan. Den miljö som vi vill att skall vara trygg för våra barn, skolan, var plötsligt inte trygg, utan blev en dödsfälla för många. Att också gärningsmannen själv var en skolpojke gör det hela bara mer ofattbart. Att acceptera det som har hänt är svårt, särskilt som vi inte kan veta vad motivet var eller ens om det fanns något egentligt motiv. Själva den irrationella galenskapen i handlingen gör den extra skrämmande.
Nyheter av de här slagen visar att Bibeln har rätt när den ger en rätt pessimistisk bild av människans möjligheter att uppnå det goda med egna krafter. Man stöter ibland på ett slags "snällhetens apostlar", som verkar tycka att alla nog innerst inne i alla fall är goda, och bara vi försöker vara snälla mot varandra, så löser sig alla problem. Den här inställningen är förstås orealistisk. Vi människor kan vara goda "ytterst ute", om man uttrycker det så, men innerst inne är vi fulla av sådant som vi helst inte vill erkänna: elakhet, avund, själviskhet, maktbegär, habegär och annat som enklast kan sammanfattas i ordet "ondska".
Dessutom tenderar vi att skylla på andra, vad det än är som har gått snett. Enklast är det att skylla på naturen eller Gud, för vi kan ju ingenting åt saken, när vi nu en gång är skapta på det här sättet! Men för det första kan vi inte komma undan vårt eget ansvar så enkelt. För det andra är ondskans och dödens existens i världen inte Guds fel. Det finns en makt till i världen, nämligen djävulen, och han är visserligen betydligt svagare än Gud, men kan ändå ställa till det ordentligt för oss människor - särskilt som vi ofta verkar göra vårt bästa för att hjälpa honom.
Om Gud då är starkare än djävulen, varför gör han då inte slut på honom och på ondskan en gång för alla? Den frågan uppkommer osökt. Jag vill göra den en smula allmännare och ta upp det s.k. teodicé-problemet. Det är knappast första gången jag gör det, men det tål att tänkas på emellanåt. Teodicé-problemet är ett rätt vanligt filosofiskt problem, som kan formuleras t.ex. så här: Om Gud är allsmäktig, allvetande och allgod, hur kan han då tillåta all ondska i världen?
Till det här kunde jag säga, lite raljerande, att om Gud inte skulle göra någonting alls åt ondskan, skulle världen nog se ännu värre ut. Hur kan man förklara existensen av godhet och kärlek i världen, om Gud inte skulle existera? Det här kan kanske vara en nyttig tankeställare för någon, men som argument betraktat är det ytligt. Därför vill jag inte på allvar föra fram det.
Teodicé-problemet är nämligen ett äkta och verkligt problem, särskilt om det är meningen att vi skall tro på alla tre adjektiven samtidigt - allsmäktig, allvetande och allgod. Två av dem går bra, men det tredje blir alltid ett problem. Om Gud är allsmäktig och allvetande, så kan han inte vara god. Om Gud är god och vet allt, har han kanske inte makt att göra något. Om Gud är god och allsmäktig, kanske han inte känner till all ondska. Men om han kan allt, vet allt och är alltigenom god, då borde det inte finnas någon ondska i världen. Ändå finns det - tyvärr - av den varan så det räcker och blir över.
På det här problemet ser jag två svar som kompletterar varandra. Det första är det som formuleras som att "Gud hatar synden, men älskar syndaren." Därför gör Gud ingenting - ännu. Han vill ge varje syndare en möjlighet att av egen fri vilja omvända sig och komma hem till Gud. Det här gäller var och en av oss, för vi får inte glömma att också vi bär ansvar för ondskan i världen!
Det här ser vi i dagens heliga evangelium, där Jesus skiljer de s.k. "fåren" från "getterna". Den ena gruppen har gjort mycket gott mot Gud genom att göra gott mot sina medmänniskor, den andra gruppen har på samma sätt gjort ont - och ingendera gruppen verkar ha tänkt på saken alltför mycket. Det är ju helt enkelt på det sättet som man skall göra, verkar de tycka. Därför blir båda grupperna mycket förvånade när det visar sig att Gud har en åsikt i frågan. Den som har gjort gott får ett gott betyg, medan de som har gjort ont blir underkända till slut. Det hänger inte heller på om det syns utåt att vi har gjort ont eller gott - Gud ser nog igenom våra försök att förklara oss.
Det andra svaret på teodicé-problemet är därför att vi får leva i hopp om - eller kanske snarare i fruktan för - att Gud kommer att göra någonting åt ondskan i världen, och det kanske sker snarare än vad vi tror eller skulle önska. Teodicé-problemets slutliga lösning är nämligen den yttersta domen. "Den dagen", som den kallas i Bibeln, den fruktansvärda dag då vi får veta vad vi är värda, den kommer. Var så säkra! Det ber vi ju om mest varje dag: "Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden." Det vi däremot inte skall vara så säkra på, är vilket vårt slutliga mål är, himlen eller dess motsats. Vem av oss har aldrig gjort någonting annat än gott? Den som har gjort någonting ont är värd att bestraffas för det, oberoende av hur mycket gott den också har gjort. Det finns ingen himmelsk vågskål där det goda vi gör skulle kunna uppväga det onda vi har gjort. Om vi har gjort något ont - syndat, som det heter i Bibeln - då är vi värda att bestraffas för det.
Det grekiska ordet Pantokrator, som betecknar Kristus som Allhärskaren, översattes till latin med Omnipotens, den Allsmäktige. Detta skulle förklara varför teodicé-problemet uppkom i den västliga kyrkan, men inte i den östliga. Om man ser Gud som allsmäktig, alltså alltings yttersta orsak i alla detaljer, får man minsann problem med ondskans existens. Men om Gud är en härskare, vars undersåtar har personlig frihet tills de överträder hans lagar - en härskare som inte vill ingripa förrän något har hänt, men nog ser till att gott och ont får sin belöning - är det betydligt enklare. I den rabbinska undervisningen lär finnas en punkt att om Gud är orsaken till allt som sker, så borde han skämmas! Varken judendomen eller den östliga kristenheten tycks på samma sätt ha intellektualiserat tron som vi i väst.
Och så vill jag påminna om att vi har en tröst. Den trösten är att Allhärskaren som dömer är Jesus, vår broder som älskade oss så mycket att han dog för oss på korset. Om vi älskar honom tillbaka, så mycket att vi vill tro på honom och följa honom, då behöver vi inte oroa oss alltför mycket. Vi som är döpta och som "vill visa vår tro i vårt liv", som det heter i formuläret för konfirmation, vi har möjlighet att vända oss till Jesus och be honom om förlåtelse, och också få förlåtelse, för våra synder. Men vi skall inte ta allt det här med en axelryckning, med tanke på vad som står på spel. Evigheten är nämligen ganska lång - den tar aldrig slut ...
Jag vill inte försöka skrämma någon. Jag vill bara peka på det perspektiv ur vilket vi bör se frågan om ont och gott, om tro och otro. Den som tror, alltså vill leva ett liv i gemenskap med Gud, har möjlighet att leva i gemenskap med Gud också i evigheten. Den som däremot inte vill tro, utan som väljer otrons väg, får finna sig i inte bara ett liv, utan en evighet utan Gud. Det är kanske inte så trevligt att tänka på sådant här, men det hör också med i ekvationen.
Hur lever du och jag våra liv? Hör vi till fåren eller till getterna? Den frågan kanske är viktigare än vi inser.
Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar