Karl af Hällström:
Deus semper maior
Gudstjänst i Adventkyrkan, Borgå 3.5.2008
Apg 1:1-11
Deus semper maior
Gudstjänst i Adventkyrkan, Borgå 3.5.2008
Apg 1:1-11
Kyrkorummets arkitektur och inredning balanserar ofta mellan det funktionella och det symboliska. Ibland är inredningsdetaljerna antingen funktionella eller symboliska, men ofta kan samma detalj vara både och.
Ett exempel är belysningen. Lamporna som hänger från taket representerar en kombination av det funktionella och det symboliska. Utan belysning vore det naturligtvis svårt att se någonting, särskilt under årets mörka tid. Samtidigt har just dessa taklampor också en symbolik som vi kanske inte omedelbart kommer att tänka på.
Om man ser på lampornas design, och särskilt på det sätt på vilket de är upphängda, slår det en, att fastän det är högt i tak i kyrkan, hänger lamporna ändå rätt långt ner. Varje gång som vi har en korsprocession i Lilla kyrkan, måste korsbäraren akta så att han inte smäller till någon lampa med korset - och skulle han göra det, vore han inte den första. Lamporna hänger lågt ner, eftersom de då lyser upp oss bättre. I fysiken lärde vi oss, om jag minns rätt, något i stil med att ljusintensiteten minskar med kvadraten på avståndet från ljuskällan. Lampornas placering är alltså funktionell.
Ändå är den samtidigt också symbolisk. Taket är högt uppe, och lamporna hänger ner ungefär två tredjedelar av avståndet mellan golv och tak. De lyser alltså upp för oss endast den nedersta tredjedelen av kyrkorummet, men ändå är det egentligen allt som vi behöver. Redan i detta ljus ser vi tillräckligt bra.
För mig symboliserar lamporna därför uppenbarelsen. Vi har i Bibeln fått uppenbarat för oss allt vi behöver veta för vår frälsning, det som i korthet sammanfattas i den s.k. Lilla Bibeln, Joh 3:16: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Detta har Gud valt att uppenbara för oss - och för det är vi stort tack skyldiga.
Att Gud har uppenbarat för oss allt vi behöver veta betyder ändå inte att han har uppenbarat för oss allt som finns att veta. Det oupplysta utrymmet mellan lamporna och taket, som är större än det upplysta utrymmet nedanför lamporna, är en symbol för allt det som Gud inte har uppenbarat för oss, hela den Guds storhet som är väldigare än vad vi kan fatta. Det här är det som fäderna uttryckte med begreppet Deus semper major - Gud är alltid större.
I denna helhet kommer vi in på himmelsfärden. Medan Jesus vandrade som en människa bland oss människor, var han en del av Guds uppenbarelse, både genom det han var, genom det han sade och genom det han gjorde. Viktigast av allt detta var det han gjorde för oss på påsken – hans död på korset, som befriar oss från vår synd, om vi ber om befrielse, och hans uppståndelse från de döda, som visar oss att också vi, genom tron på Gud, kan få uppstå en gång.
Allt detta skedde ändå inom det mänskligas sfär, eller åtminstone på gränsen mellan det mänskliga och det gudomliga, som båda var förenade i Jesu person. Med himmelsfärden är det annorlunda. Där lämnar Jesus det mänskliga bakom sig och återgår i sin helhet till det gudomliga. ... han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn, som Apg (1:9) uttrycker det. Annorlunda uttryckt: han lämnade den nedersta, upplysta tredjedelen av rummet och återgick till den oupplysta delen.
Det här kunde anses vara någonting sorgligt och tråkigt. Jesus, vår mästare, har lämnat oss! Ändå får vi minnas att fastän vi inte kan se honom, eftersom vi bländas av lampornas ljus när vi ser uppåt, ser han oss alldeles utmärkt, där han ser på oss uppifrån. Och ljuset som bländar oss kommer också det från honom. Ljuset, uppenbarelsens ljus, visar oss på Jesus i den konkreta form som han finns bland oss idag, i Ordet och sakramenten. Vi kan inte riktigt förstå hur det här hänger ihop alla gånger, men det är inte så viktigt. Vi får tro att det är sant, och vi får tro att Gud vet hur det hänger ihop. Det borde räcka för oss. Deus semper major - Gud är alltid större.
Både under sin levnad och efter uppståndelsen var Jesus bunden till en tid och en plats, precis som vi människor också själva är. Genom att han steg upp till himlarna och sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida, som trosbekännelsen formulerar det, är han inte längre begränsad. Han har möjlighet att leva ut det löfte som han har gett oss, nämligen: Jag är med er alla dagar till tidens slut (Matt 28:20).
I sitt avskedstal till lärjungarna säger han (Joh 15:26): När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Och Hjälparen, den heliga Anden, fick lärjungarna på pingsten tio dagar senare, och han har ända sedan dess verkat med att hjälpa och bygga upp Kristi Kyrka i världen. Ytterligare en synpunkt på Kristi himmelsfärd är det som de två männen i vita kläder (som antagligen var änglar) säger till lärjungarna där de står och tittar efter Jesus (Apg 1:11). "Galileer", sade de, "varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen."
Jesus har inte lämnat oss för alltid, utan han kommer att komma tillbaka för att döma levande och döda, som vi säger i trosbekännelsen. Och Katekesen (18) uttrycker det så här:
Kristus utövar sin makt på sin allsmäktige Faders högra sida i himlen. Vi kan inte längre se Jesus på samma sätt som hans samtida kunde det. Men enligt sitt löfte är han alltid mitt ibland oss. Kristus ber för oss. Han känner vår smärta och vår ångest, eftersom han har levt en människas liv.
Vid tidens slut kommer Kristus tillbaka. Då måste alla böja sig för hans makt och hans rättvisa dom. Endast Kristi nåd kan rädda oss från den eviga fördömelsen. En kristen människa ser förtröstansfullt mot framtiden och den dag då Kristi rike skall bli synligt.
Genom tron på korset, och endast genom den, kan vi träda in i Guds eviga rike, där Kristus, vår broder, redan väntar på oss. Han har visat oss vägen och han gör allt för att hjälpa oss att nå ända fram. Det är en stor Gud vi har, som har gjort allt detta möjligt. Ändå ser vi bara en del av allt det som är Gud. Vi har bara fått se det som han har uppenbarat för oss genom Bibeln och främst genom Jesus. Deus semper major - Gud är alltid större.
Därför kan jag, som lutheran, idag stå här och predika för er adventister, och Gun-Lis kunde predika för oss för några veckor sedan. Både ni och jag har insett att det som förenar oss är större än det som skiljer. Vi har våra teologiska åsiktsskillnader, visst, och det ska vi få ha. Vi behöver inte bli likadana för att kunna ha gemenskap i Kristus. Att begränsa Gud till att vara adventistisk eller luthersk låter inte sig göras, för Gud är större än så. Vi kan, får och bör diskutera våra skillnader, men det skall ske i en anda av gemenskap, så att ingen försöker utesluta sina kristna syskon från Gud bara därför att åsikterna skiljer.
Kristus har dött för oss och uppstått för oss. Han sitter på Faderns högra sida och vädjar för oss och har sänt oss den heliga Anden att hjälpa oss. Hur kan vi då döma varandra? Kristus förenar oss; vem kan då skilja oss åt? Deus semper major - Gud är alltid större.
Ett exempel är belysningen. Lamporna som hänger från taket representerar en kombination av det funktionella och det symboliska. Utan belysning vore det naturligtvis svårt att se någonting, särskilt under årets mörka tid. Samtidigt har just dessa taklampor också en symbolik som vi kanske inte omedelbart kommer att tänka på.
Om man ser på lampornas design, och särskilt på det sätt på vilket de är upphängda, slår det en, att fastän det är högt i tak i kyrkan, hänger lamporna ändå rätt långt ner. Varje gång som vi har en korsprocession i Lilla kyrkan, måste korsbäraren akta så att han inte smäller till någon lampa med korset - och skulle han göra det, vore han inte den första. Lamporna hänger lågt ner, eftersom de då lyser upp oss bättre. I fysiken lärde vi oss, om jag minns rätt, något i stil med att ljusintensiteten minskar med kvadraten på avståndet från ljuskällan. Lampornas placering är alltså funktionell.
Ändå är den samtidigt också symbolisk. Taket är högt uppe, och lamporna hänger ner ungefär två tredjedelar av avståndet mellan golv och tak. De lyser alltså upp för oss endast den nedersta tredjedelen av kyrkorummet, men ändå är det egentligen allt som vi behöver. Redan i detta ljus ser vi tillräckligt bra.
För mig symboliserar lamporna därför uppenbarelsen. Vi har i Bibeln fått uppenbarat för oss allt vi behöver veta för vår frälsning, det som i korthet sammanfattas i den s.k. Lilla Bibeln, Joh 3:16: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Detta har Gud valt att uppenbara för oss - och för det är vi stort tack skyldiga.
Att Gud har uppenbarat för oss allt vi behöver veta betyder ändå inte att han har uppenbarat för oss allt som finns att veta. Det oupplysta utrymmet mellan lamporna och taket, som är större än det upplysta utrymmet nedanför lamporna, är en symbol för allt det som Gud inte har uppenbarat för oss, hela den Guds storhet som är väldigare än vad vi kan fatta. Det här är det som fäderna uttryckte med begreppet Deus semper major - Gud är alltid större.
I denna helhet kommer vi in på himmelsfärden. Medan Jesus vandrade som en människa bland oss människor, var han en del av Guds uppenbarelse, både genom det han var, genom det han sade och genom det han gjorde. Viktigast av allt detta var det han gjorde för oss på påsken – hans död på korset, som befriar oss från vår synd, om vi ber om befrielse, och hans uppståndelse från de döda, som visar oss att också vi, genom tron på Gud, kan få uppstå en gång.
Allt detta skedde ändå inom det mänskligas sfär, eller åtminstone på gränsen mellan det mänskliga och det gudomliga, som båda var förenade i Jesu person. Med himmelsfärden är det annorlunda. Där lämnar Jesus det mänskliga bakom sig och återgår i sin helhet till det gudomliga. ... han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn, som Apg (1:9) uttrycker det. Annorlunda uttryckt: han lämnade den nedersta, upplysta tredjedelen av rummet och återgick till den oupplysta delen.
Det här kunde anses vara någonting sorgligt och tråkigt. Jesus, vår mästare, har lämnat oss! Ändå får vi minnas att fastän vi inte kan se honom, eftersom vi bländas av lampornas ljus när vi ser uppåt, ser han oss alldeles utmärkt, där han ser på oss uppifrån. Och ljuset som bländar oss kommer också det från honom. Ljuset, uppenbarelsens ljus, visar oss på Jesus i den konkreta form som han finns bland oss idag, i Ordet och sakramenten. Vi kan inte riktigt förstå hur det här hänger ihop alla gånger, men det är inte så viktigt. Vi får tro att det är sant, och vi får tro att Gud vet hur det hänger ihop. Det borde räcka för oss. Deus semper major - Gud är alltid större.
Både under sin levnad och efter uppståndelsen var Jesus bunden till en tid och en plats, precis som vi människor också själva är. Genom att han steg upp till himlarna och sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida, som trosbekännelsen formulerar det, är han inte längre begränsad. Han har möjlighet att leva ut det löfte som han har gett oss, nämligen: Jag är med er alla dagar till tidens slut (Matt 28:20).
I sitt avskedstal till lärjungarna säger han (Joh 15:26): När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Och Hjälparen, den heliga Anden, fick lärjungarna på pingsten tio dagar senare, och han har ända sedan dess verkat med att hjälpa och bygga upp Kristi Kyrka i världen. Ytterligare en synpunkt på Kristi himmelsfärd är det som de två männen i vita kläder (som antagligen var änglar) säger till lärjungarna där de står och tittar efter Jesus (Apg 1:11). "Galileer", sade de, "varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen."
Jesus har inte lämnat oss för alltid, utan han kommer att komma tillbaka för att döma levande och döda, som vi säger i trosbekännelsen. Och Katekesen (18) uttrycker det så här:
Kristus utövar sin makt på sin allsmäktige Faders högra sida i himlen. Vi kan inte längre se Jesus på samma sätt som hans samtida kunde det. Men enligt sitt löfte är han alltid mitt ibland oss. Kristus ber för oss. Han känner vår smärta och vår ångest, eftersom han har levt en människas liv.
Vid tidens slut kommer Kristus tillbaka. Då måste alla böja sig för hans makt och hans rättvisa dom. Endast Kristi nåd kan rädda oss från den eviga fördömelsen. En kristen människa ser förtröstansfullt mot framtiden och den dag då Kristi rike skall bli synligt.
Genom tron på korset, och endast genom den, kan vi träda in i Guds eviga rike, där Kristus, vår broder, redan väntar på oss. Han har visat oss vägen och han gör allt för att hjälpa oss att nå ända fram. Det är en stor Gud vi har, som har gjort allt detta möjligt. Ändå ser vi bara en del av allt det som är Gud. Vi har bara fått se det som han har uppenbarat för oss genom Bibeln och främst genom Jesus. Deus semper major - Gud är alltid större.
Därför kan jag, som lutheran, idag stå här och predika för er adventister, och Gun-Lis kunde predika för oss för några veckor sedan. Både ni och jag har insett att det som förenar oss är större än det som skiljer. Vi har våra teologiska åsiktsskillnader, visst, och det ska vi få ha. Vi behöver inte bli likadana för att kunna ha gemenskap i Kristus. Att begränsa Gud till att vara adventistisk eller luthersk låter inte sig göras, för Gud är större än så. Vi kan, får och bör diskutera våra skillnader, men det skall ske i en anda av gemenskap, så att ingen försöker utesluta sina kristna syskon från Gud bara därför att åsikterna skiljer.
Kristus har dött för oss och uppstått för oss. Han sitter på Faderns högra sida och vädjar för oss och har sänt oss den heliga Anden att hjälpa oss. Hur kan vi då döma varandra? Kristus förenar oss; vem kan då skilja oss åt? Deus semper major - Gud är alltid större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar