11 maj 2008

Predikan: Pingstdagen (Mors dag)

Henry Byskata:
"Den heliga Andens utgjutande"
Högmässa 11 maj 2008 i Sundom kyrka och i Trefaldighetskyrkan (Vasa)
(deltagare i katekumenundervisningen välsignas)
Jer. 31:31-34

I år får vi fira pingst kalendermässigt nästan så tidigt som det bara är möjligt. Trots att vi firar pingst redan andra veckan in i maj har naturen redan hunnit slå ut i blom och vi är på väg mot sommaren. Visserligen har det varit litet svalare under den gångna veckan. Med pingsten förknippar vi sommar, liv och förnyelse.
Den första pingsten var kyrkans födelsedag. Då utgöts den Helige Ande. Vi skall sittande lyssna till pingstdagens predikotext, en av de gammaltestamentliga texterna hos profeten Jeremia i 31:31-34:
31. Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Judas hus.
32. Inte ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder på den dag då jag tog dem vid handen för att föra dem ut ur Egyptens land - det förbund med mig, som de bröt, fastän jag var deras rätte herre, säger Herren.
33. Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst, och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.
34. Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, inte den ene brodern den andre, och säga: "Lär känna Herren", ty de skall alla känna mig, från den minste bland dem till den störste, säger Herren. Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag inte mer komma ihåg.

Innan vi går närmare in på den här texten, är det skäl för oss att påminna oss om att det samtidigt idag också är Mors dag, numera alltid andra söndagen i maj, flaggningsdag.
Utan mor skulle inte vårt liv har fått sin början. Hon har på ett alldeles avgörande sätt format förutsättningarna för att du och jag fått en god start i livet. Hennes påverkan också framöver i vårt liv har varit stor, så stor att vi inte riktigt vet hur vi skall tacka och hylla henne i dag. Om hon ännu finns i livet. Jag har fört blommor till min mors grav i Vörå. Hon dog för över två år sedan.
Det är mor - eller kanske farmor eller mormor - som tidigt i morse eller senare i dag har varit eller blir föremål för rosorna, gratulationerna, sångerna och lyckönskningarna. Kanske får hon ta emot hemgjorda, enkla men rörande, gåvor från sina små barn, ett kort eller en blomma, som har tillverkats i dagklubben under dagklubbsledarnas trygga och kunniga uppsikt, eller i barnträdgården eller i lågstadiets första klasser.
Kanske har hon fått ta emot vårens första enkla och handplockade blomster ur den egna trädgården, krokusar, gullvivor eller rentav blåsippor. Far och barnen vet nog, att blommorna är vackrast där de får växa på sin naturliga plats, men visst är mor värd att få en liten bukett, som sätts i en vas på bordet i köket eller vardagsrummet.
"Tidigt i sitt liv blev hon uråldrig, en berätterska.
Hon födde barn och hon vårdade döende, gav dem ömt åt döden.
För henne var det samma handling.
Hon visste, att ingen kan förlåta det våld, som kallas födelse.
Kärleksfullt vidrörde hon barnen med deras namn.
Hon berättade gåtfulla, skyddande sagor i mörkret i stugan,
källaren under nattens slott.
Så lärde hon dem försoning
och de lämnade henne och försvann i framtidens blånande människoskara,
på väg mot sina minnen."
Så beskriver finlandiaprisbelönte Nykarlebyförfattaren Gösta Ågren sin farmor i diktsamlingen "Jär". I den här genialiskt enkla och vackra dikten återfinner vi ord, som är de allra väsentligaste, när det gäller att skildra en mor och hennes liv: födelse, död, förlåta, försoning, kärlek, berätta, minnen, framtid.
Det har med rätta sagts, att den starkaste kraften i ett samhälle är en mor, som lär sitt barn att be aftonbön. En mor som ber för sitt barn, för sin tonåring, för sitt vuxna barn. Hon gör det, fastän hennes bön ibland kan bli till ett stumt skri av smärta över det lidande hon också måste gå igenom för sitt/sina barns skull.
Men tillbaka till pingstdagens gammaltestamentliga text hos profeten Jeremia: Där finns inte ordet "Anden" en enda gång och ändå finns Anden med i allt som här omtalas.
Vi kan bara inte så där bara utan vidare fråga vem och var den helige Ande är och finns. Han/den bara är ! Anden är livet och det levande i vår tro. Det handlar definitivt om livets innersida, det djupaste i tillvaron och det största en människa kan få ta emot.
Paul von Martens säger i sin bok om treenigheten, Trias, att den Helige Ande är det närmaste någon människa kan komma och har kommit Gud. Eller rättare sagt, han är Gud som kom väldigt nära. Ända in i hjärtat.
Så nu gäller det hjärtat. Det är ingen tillfällighet att pingstens liturgiska färg är röd: den färgen står för Anden och för hjärtat och blodet. Tidigare förbund mellan Gud och människor hade varit föraningar av det stora, nya förbundet. Lagen på stentavlorna Mose fick ta emot på Sinai med inristad skrift, den skriften skall nu in i hjärtat. Guds Ande skall förvandla och omsätta Guds vilja i vårt liv. Uppståndelseundret är grunden, men undret måste nu ske också hos oss människor. Det kan bara Guds Ande åstadkomma.
Dethär är pingstens viktigaste budskap: påsken - då gällde det Kristus. Pingsten - nu gäller det dig och mig ! Vill vi bli pingstmänniskor och låta Anden verka i oss ?
Undret - pingstundret - kan bara Gud göra genom sin Ande. Det är först då som vi genomsyras av Gud och blir lyhörda för hans vilja. Vårt sinnelag ändras, "ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag", säger Paulus i Rom. 8:2.
Kärleken till Gud och medmänniskorna blir nu den personliga följden av att Anden fått göra undret i människan. Kärleken, den varma och flödande, är svaret på att vi har tagit emot Anden. Evangeliet, det glada budskapet, blir plötsligt meningsfullt, när det blir mottaget i hjärtat.
Så här förklarar Martin Luther om tredje trosartikeln:
"Jag tror, att jag icke av mitt eget förnuft eller min egen kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom; utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro; såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden och bevarar henne i Jesus Kristus genom den enda rätta tron; i vilken kristenhet han varje dag rikligen förlåter mig och alla troende alla synder, och skall på den yttersta dagen uppväcka mig och alla döda, samt giva mig och alla troende i Kristus ett evigt liv. Detta är visserligen sant."
"Vi tror på den helige Ande, Herren och Livgivaren" bekänner vi i den nicaenska trosbekännelsen. Vi säger oss tro på Anden i skapelsens mitt, Andens liv som flödar ut till skapelsens yttersta gränser (om det finns några sådana), Anden som oavlåtligt andas nytt liv, samme Ande som är kärlek, sanning och vår försvarsadvokat.
Tillvarons hjärta är dolt för otrons ögon. Ingen kan se Gud. Ingen kan heller se Anden. Men den som mött Jesus kan i tro uppfatta kärlekens pulsslag och förstå, att utan Anden skulle världen fall samman i steril död. Är det därför vi har handskats så vårdslöst med naturresurserna och missat så mycket i vården av natur och miljö, för att vi förlorat förmågan att tro på och ta emot Anden, Livet ?
Utan Anden finns det ingenting. Gud lever, Gud andas, liv strömmar ut, liv återvänder. Anden ges, men inte för vår egen skull, utan för att Gud skall förhärligas och människor skall betjänas. Gud vill ge mer, mycket mer än de flesta vet om eller har någon erfarenhet av. Anden är liv och spontanitet, fest och drömmar, kraft och utmaning. Anden är förnyelse av kyrkan, men också av världen !
"De skall alla, den dagen, känna mig, från den minste bland dem till den störste, säger Herren. Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag inte mer komma ihåg."
Guds Ande kan inte stängas in i heliga handlingar, i Ordet eller sakramenten. Anden ges där, javisst, men Anden är mycket mer. Anden är något vi alla önskar, alla vill vi ju leva livet fullt ut, inte på sparlåga. Anden är först och sist livgivaren. Den som förstör livet och livets förutsättningar, förgriper sig mot Anden. Men också i vår tid finns lyckligtvis människor, som släpper fram Guds vilja, förverkligar den och blir bärare av det oförstörbara livet, av det uppståndelseliv, som Kristus banade väg för. Så hålls porerna i universums kropp öppna, genom dem syresätts hela skapelsen och livet kan fortsätta.
Jag hoppas, att vi alla vill och kan vara sådana livets bärare. Kanske vågar vi säga, att trons människor, Andens människor, är de som bär världen och hela kosmos. Livgivaren strömmar igenom församlingen, kyrkan, inte bara för att den skall leva, men för att världen skall leva.
Den svenska psalmförfattarinnan och diktaren Ylva Eggehorn har skrivit en dikt om hur Anden kommer till oss som Kristus hos oss nu. Dikten heter INNAN GRYNINGEN:
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder,
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu.
Vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen,
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar,
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen,
du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde,
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv. Den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, blir kvar hos mig, det mörknar
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig. Jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.
Amen.
Låt oss resa oss och lovprisa treenig Gud, Fader, Son och Helig Ande, genom att tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

Inga kommentarer: